»Jag vet att jag kan skriva nu«

Hon är en hyllad och storsäljande författare. Men under arbetet med den senaste deckaren tog lusten och orken slut. Nu har Åsa Larsson på allvar insett vikten av vilan – och genomskådat den moderna författarmyten.

Åsa Larsson stryker sitt connemara-sto Lady över halsen. Försiktigt lägger hon ett täcke över skimmelns rygg, samtidigt som hon hälsar på några stallkamrater. Att komma hit känns alltid bra. Mocka i boxen. Lyssna på hästarna som tuggar.

– Och jag behöver få komma ut i skogen, säger Åsa Larsson. Med hunden och hästen. Annars tappar jag balansen.

Det är dagarna efter släppet av barnböckerna Mylingen och Bjäran, de två senaste delarna i urban fantasy-serien Pax som hon skriver tillsammans med Ingela Korsell. Åsa Larsson är glad men trött. Vid det här laget är hon förvisso van vid ett stundtals svindlande högt tempo. Sedan hon sadlade om från skattejurist till författare 2003 har hon skrivit fem kriminalromaner om Rebecka Martinsson, kammaråklagaren i Kiruna, som har sålt i en miljon exemplar bara i Sverige och sålts till 27 länder.

Böckerna har hyllats inte minst för sina beskrivningar av den norrländska naturen. Och det är förstås ingen slump att de utspelar sig på Åsa Larssson hemmaplan, i Kiruna. Hon hyser en djup och innerlig kärlek till landskapet och längtar alltid dit, även om hon stortrivs i nuvarande hemstaden Mariefred. Samtidigt är hon väl medveten om hur uppväxten i norr har präglat henne. Hon kallar det för ett mindervärdeskomplex, en underdog-känsla som fortfarande kan skapa ängslighet.

I barndomshemmet var böcker viktiga och Åsa skrev mycket som barn.

– Men även om skrivandet var en dröm så trodde jag aldrig att det skulle kunna bli mitt yrke. Herregud, jag är från Kiruna, det fanns inte på kartan. Det var självklart att skaffa sig ett ”riktigt” arbete, men att det blev just jurist tror jag avgjordes genom typ ole, dole, doff. Den enda period i livet jag inte har skrivit var under juristlinjen och strax därefter. Jag var inte en särskilt glad lax då.

Annons

ÅSA LARSSON

ÅLDER: 49 år.

FAMILJ: Två tonårsbarn, en pojkvän, en pudel och en häst.

BOR: Mariefred.

BAKGRUND: Skattejurist som debuterade 2003 på Albert Bonniers förlag med Solstorm. Romanen belönades med Svenska deckarakademins pris för bästa debut och filmatiserades. Ytterligare två böcker i serien har belönats med Deckarakademins pris för bästa kriminalroman. Sammanlagt har hennes kriminalromaner sålts i mer än en miljon exemplar bara i Sverige, och sålts internationellt till 27 länder.

AKTUELL: Med del tre och fyra av urban fantasy-serien Pax, skriven tillsammans med Ingela Korsell och illustrerad av Henrik Jonsson. Böckerna är riktade till slukarålderns nio- till tolvåringar. De släpps två och två och ska bli tio sammanlagt.

I Åsa Larssons dator ligger nu början till det som ska bli av den sjätte och avslutande delen i Martinsson-serien. Åsa säger att hon börjar längta efter att få hänga med Rebecka igen.

– Länge trodde jag att det skulle gå att skriva en ny kriminalroman samtidigt som Pax-böckerna, men det går inte. Barnböckerna kräver för mycket – fastän vi är två. Det är inte så enkelt att växla mellan berättelserna. Jag vet hur serien ska sluta och har massor av material i datorn, men det behövs tid.

Det intensiva arbetet med Pax-serien har inte bara hållit henne ifrån deckarskrivandet utan gjort det svårt att hinna till stallet. Men numera vet Åsa Larsson mer än de flesta hur viktigt det är att inte bränna allt sitt krut. Hon beskriver det som att hon ”tog slut” innan hon skrev Till offer åt Molok, den femte och senaste boken om Rebecka Martinsson. Då hade hon rest runt och varit en del av det svenska deckarundret så länge att det inte kändes ett dugg roligt längre.

Annons

– Jag behövde ett avbrott. Där har också hästarna och att vila betytt otroligt mycket för skrivlusten.

Hon dröjer ett tag vid vikten av just vilan. Berättar att hon har funderat en hel del på hur mycket det pratas om vikten av disciplin, ”rumpan på stolen” som hon kallar det. Frågan är i vilken ände man ska börja för att det ska bli bäst.

– Många som vill börja skriva, som drömmer om att ge ut sin första roman, de går på workshops om marknadsföring, den typen av grejer. Det är ingen som pratar om vad som händer med kreativiteten när du vilar, och vad som händer när du inte gör det. Det är inga författare som pratar med varandra om det som faktiskt är magiskt och gåtfullt i skrivprocessen. Men min erfarenhet är att det trots allt finns saker som du inte kan få att hända hur mycket du än jobbar.

Det är klart att man måste sitta på sin rumpa och nöta, förtydligar Åsa Larsson.

– Men jag kan tycka att det är synd med alla författare som bara säger: ”skriv, skriv, skriv, jobba 9-17, det handlar inte om inspiration, det handlar om transpiration”. Att det skulle vara så enkelt, det skulle jag säga är den moderna författarmyten.

Hennes erfarenhet är att timme efter timme framför datorn faktiskt inte alltid hjälper.

– Det låter så pretentiöst att säga så om en deckare men jag kände verkligen det med Till offer åt Molok, att jag var tvungen att vänta in den boken.

Hon har berättat om det många gånger tidigare; hur hon satt i simhallen med sin son en helt vanlig dag som var fylld av tjafs och bråk. Plötsligt kom den bara till henne, hela den bok som hon kämpat så länge med utan att komma någon vart.

Var det verkligen så?

– Faktiskt precis så. Men att jag helt plötsligt bara såg det framför mig tror jag beror på all tid som fått lov att gå innan det hände.

 

Förutom vilan finns ytterligare en ingrediens som Åsa Larsson menar har gjort hennes böcker både bättre och mer lustfyllda att arbeta med. Den ingrediensen består av författarkollegan Malin Persson Giolito.

Åsa konstaterar att hon under lång tid önskat sig ett initierat bollplank att få studsa sin litterära värld emot. Någon att rådfråga vid tveksamheter och vägskäl. Att hon och Malin Persson Giolito lärde känna varandra var en slump, men redan från första stund upplevde Åsa att hon hittat precis det hon sökte.

– Det tog ett år innan jag ens visste vad Malins barn heter. Vi pratar så lite om sådant. Vi pratar om vad vi läser och vad vi skriver. Det kan ofta bli en timmes samtal om dagen. Det är allt ifrån att man ringer och läser upp en krönika till att vi pratar på djupet om våra litterära personer.

Visst är författare ett i grunden ensamt yrke, säger Åsa. Men vid det här laget känner hon sig så trygg i sitt språk och ton att hon utan tvekan kan testa sina idéer på andra.

– Jag ber gärna om input i ett tidigt skede. Om jag sedan märker att det som ges till mig inte rimmar med den känsla jag är ute efter, då är ingen skada gjord. Det här jobbet måste inte vara så ensamt som många gör det till.

Även fantasyböckerna, som Åsa Larsson skriver tillsammans med Ingela Korsell, läses i olika skeden av Malin Persson Giolito.

– Ingela är precis som jag, hon tar tacksamt emot synpunkter. Jag hade aldrig klivit in i ett sånt här mastodontprojekt med någon som inte var så prestigelös.

Åsa Larsson pratar med värme om sin författarkollega. Ingela Korsell forskar om barns skriftspråkande och har en bakgrund som grundskolelärare. Hennes entusiasm för allt som sker utanför själva bokskrivandet har smittat av sig på Åsa.

– Nu har jag varit yrkesförfattare i över tolv år. Det har medfört att jag rest jättemycket, varit på bokmässor, gjort massor av intervjuer och suttit i många tv-soffor. Det är klart att jag är jätteglad att det har gått så bra, men det är inte så att jag får nypa mig i armen varje dag. När nu Ingela och jag gör det här tillsammans har jag fått ny lust till allt det där.

I en mer bildlig bemärkelse är det nämligen precis som Kerstin Ekman skriver i Grand final i skojarbranschen, säger Åsa Larsson. Där är den riktiga författaren och ansiktet utåt två helt olika personer.

– Så är det för mig; personen som är ute och reser och pratar om böckerna, hon kan inte skriva. Skruttan som sitter och skriver behöver få vara ifred. Jag lägger ingen som helst värdering i vad andra väljer att göra, men själv tackar jag nej till alla lekprogram, allt som inte har direkt med författarskapet att göra. Egentligen vill jag helst bara vara hemma och skriva hela tiden.

 

Åsa Larssons hästlängtan har tillfredsställts. Trygg i vetskapen att hon kommer att ha lite mer tid att åka till stallet den närmsta tiden lämnar hon Lady i hagen och kör till Mariefreds kullerstensbelagda centrum. Det är här Pax-böckerna utspelar sig och Åsa hinner inte mer än in genom dörrarna till lunchrestaurangen hon valt ut förrän en bekant stoppar henne och vill berätta om sina barns reaktion på nya böckerna.

Åsa Larsson började skriva på allvar när hon var föräldraledig med sitt första barn. När hon debuterade med Solstorm 2003 var hon präglad av sina år som skattejurist och vanan av att skriva domar. En dom handlar om att berätta en historia utan att använda ett enda överflödigt ord, säger hon.

– Det gjorde att jag blev en super-minimalist. Min dåvarande förläggare sa att jag behövde skriva mer, utförligare. Det är någonting de i princip aldrig säger till en debutant, då brukar det alltid handla om att stryka.

När hon skrev bok nummer två fanns där istället en närmast berusande känsla av att nu vara skönlitterär författare, fri från regler och konventioner att följa. Det gjorde att hon broderade ut texten mer. Numer kallar hon sin stil för ”ganska blommig” i bemärkelsen att hon vill inkludera mycket i intrigen; många karaktärer, mycket information om deras bakgrund och bevekelsegrunder. Men fortfarande är hennes käpphäst att det gäller att få igång läsarnas egen blick – något som får dem att skapa egna bilder och själva fylla i mellan raderna.

– En bra metod för att uppnå detta är att följa det gamla skrivrådet ”come a little closer”, alltså att zooma in på några detaljer som man väljer noga. I övrigt kan man undvika onödiga beskrivningar.

Ingenstans i sina kriminalromaner beskriver Åsa Larsson hur huvudpersonen Rebecka Martinsson ser ut. Ett högst medvetet val som hon gjorde tidigt. Den enda ledtråd man kan få är genom polisen Krister Erikssons blick.

– Men han är ju kär i henne. Alla män som är förälskade i en kvinna tycker att hon är snygg eller vacker. Det ligger i förälskelsens natur. Men annars skriver jag faktiskt aldrig om hennes utseende.

Och för att vara tydlig; att inte beskriva i onödan betyder inte att man ska hamna i ett alltför sparsmakat sätt att berätta. Det finns en tendens i deckargenren att beskriva till exempel ett rum i få ordalag, nästan som en anvisning till en scenbyggare om hur rummet ska se ut, menar Åsa Larsson.

– Jag tycker att författare ibland blir lite lata. Det går ju att beskriva på ett sätt som skapar den stämning du vill sätta i scenen, istället för att göra det så kliniskt. Där är jag flitig; orkar kavla upp ärmarna och göra det en gång till, tills det blir bra.

På frågan om vad som är den största skillnaden mellan nu och när hon debuterade svarar Åsa Larsson direkt: tryggheten. Vetskapen om att hon kan.

– Det har gått så bra. Att påstå att det inte förändrat mig, det skulle vara självbedrägeri. Visst finns det kvar en skörhet hos mig, en vilja att bli sedd och så vidare. Men jag har ändå ett självförtroende idag. Jag kan skriva, jag kan faktiskt det. Och jag kan tryggt välja vad jag ska göra. Att kunna tacka nej, det är också en skillnad.

 

När barnboksserien är avslutad lämnar Åsa Larsson den många erfarenheter rikare. Hon säger sig ha blivit en annan författare av att genomföra projektet och att det kommer att vara ”så sjukt tillfredsställande” att få ta med sig den nya kunskapen till sitt framtida författarskap. Hon återvänder till resonemanget om att våga skala bort och säger att i barnböckerna finns det helt enkelt inte plats för några utsvävningar. Där finns en historia som måste berättas på tvåhundra sidor, punkt.

– På så vis är det en jättenyttig författarskola. I böckerna om Rebecka Martinsson har jag satt en ton och ett språk. Men det som jag kommer att skriva senare, vad blir det? På något sätt kommer det att märkas att jag har skrivit en annan sorts böcker och utvecklats, men jag vet inte exakt vad det kommer att mynna ut i och det är det som känns så spännande.