När Sami Said var runt sex år hittade han på ett alias. Pojken bodde i en djurpark istället för den lilla lägenheten i tyska Mühlacker där Samis familj trängdes med en massa andra personer efter flykten från Eritrea och Sudan. I djurparken fanns en enorm frys som man kunde köra in i med bil och hämta vilken glass man ville.
Så fort Sami blev uttråkad eller osäker trädde han in i den andra pojkens kropp. Samis alias hängde med på flygplanet till Sverige när han var tio. Från flyktinganläggningen i Hagfors till Åmål och Göteborg – Biskopsgården, Länsmansgården, Lundby … På sommarloven, när Sami längtade efter ett mer spännande liv, följde han med sitt alias på äventyr i djungeln, bekämpade orättvisor eller blev besegrad av en gammal kung-fu-mästare, hos vilken han sedan blev elev. När han blev retad i skolan, fanns hans alias också där. Men det var inte alltid som hans alias löste det med våld, även om han självklart var grym på att slåss. I fantasin nöjde sig Samis alias ibland med att se föraktfullt på dem som retades. Det räckte för att de skulle förstå att han hade vunnit. Han vann alltid.
När Sami började skriva på mellanstadiet hade han alltså redan övat i stort sett dagligen under fem år på att leva sig in i en karaktär. Utifrån det låter det inte märkligt att han i trettioårsåldern utkom med sin första roman, Väldigt sällan fin, som lovordades för sin skildring av eritreanska Noha. Lotta Olsson på Dagens Nyheter klassade boken som »ett imponerande romanbygge«, Expressen menade att den var »en på alla sätt trovärdig psykologisk skildring« och romanen tilldelades även Katapultpriset, Författarförbundets debutantpris.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Porträtt
