Jagar en livskänsla

Romanförfattare, fiktiv karaktär, manusförfattare, akademiledamot eller bara en helt vanlig 59-årig man från Österlen. Möt Klas Östergren, som just nu är överallt i en eller annan av sina skepnader.

Hösten 2014 är upploppet på ett litterärt maraton för Klas Östergren. För fem-sex år sedan inledde SVT jätteprojektet att filmatisera de båda romanerna Gentlemen och Gangsters och nu har Östergrens manus resulterat i drygt två timmar långfilm och en tv-serie i fyra delar. Men cirkeln som snart ska slutas börjar ritas långt tidigare än så.

Gentlemen kom ut 1980, och nästan omedelbart fick det litterära stjärnskottet propåer om att skriva en uppföljare. Därav blev intet.

– Jag gick emot det där framgångsreceptet och fick betala för det, men kände mig däremot fri och ren, vilket inte är oväsentligt. Sen får man familj och ansvar och åtaganden och måste få det att gå ihop. Antingen använder man sin talang till att skriva säljbara romaner och tar kompromisserna med det, eller så gör man något annat i närheten av detta, och då valde jag det istället.

Först 25 år senare, 2005, kom uppföljaren, Gangsters, och tog då en helt annan riktning än den uppenbara.

Samma östergrenska karaktärsdrag som förbjöd en snabb uppföljare har nu gjort att filmen blir verklighet först nästan 35 år efter Gentlemen. Anbud har verkligen inte saknats, men först när SVT satte budgettaket på närmare 100 miljoner tackade Östergren ja.

– Vi fick en försäkran från SVT att de skulle bulla upp med så mycket resurser att det skulle gå att genomföra på ett meningsfullt sätt. Ska det bli meningsfullt måste det vara trovärdigt och trovärdighet kostar pengar. Så enkelt var det. Där hade de en övre gräns som var förtroendeingivande.

Annons

 

Stora delar av tv-serien utspelas under slutet av 70-talet, och inte minst detta har gjort att kostnaderna har dragit iväg. Hornsgatan, komplett med puckel och tidstypiskt klotter, byggdes upp på en grusplan i Vilnius. Regissören Mikael Marcimains färdiga verk, med drygt 220 inspelningsdagar, omtalas redan som en storfilm och bygger nästan uteslutande på Gentlemen, ”med vissa infärgningar” av Gangsters. Tv-serien utvecklar sedan hela historien.

Romanerna är naturligt separerade och Gangsters börjar med att hela existensen av storyn i Gentlemen omkullkastas, men det är inte av det skälet som den här uppdelningen har gjorts mellan tv-serie och film.

– Det är en konsekvens av formatfrågan, att inte bli flåsigt redovisande utan att det ändå blir någon slags lugn berättartakt. Då var det inte rimligt att berätta hela historien i filmen.

 

Att skriva manus är i sig ingen nyhet för Östergren, men att göra det på egna förlagor och att dessutom kombinera två stycken, varav den ena är drygt 30 år gammal, är knappast vardagsmat för någon författare. Östergren menar också att han i skrivarbetet var tvungen att ta hänsyn till det faktum att många har läst den ena eller båda böckerna.

– Du har några grundläggande frågor som du måste hantera. Ska den här specifika scenen vara med för att den är med i böckerna och folk känner igen det, eller är det en typisk ”lässcen”? Där gör du ju redan ett drastiskt urval, men det är inte lätt. Det är betydligt lättare att skriva ett filmmanus utifrån ingenting, ett originalmanus.

– Sen är jag 25 år äldre, 30 år äldre än när den första boken skrevs… Nej vad fan, jag är nästan 40 år äldre, och det har ju gjort sitt till. Jag tycker inte att allting är lika kul längre. Att sitta och skriva repliker som jag tyckte var roliga när jag var 22… det är väl inte så kul.

För att göra arbetet intressant för sin egen del och kasta delvis nytt ljus över storyn har han använt en metod som han gjort till sin egen i tidigare sammanhang.

Annons

– När jag skriver om saker som ägt rum – ta vilken världshistorisk händelse som helst – så har jag sällan gett mig i kast med att skildra den händelsen, för det har säkert en massa andra gjort, men jag skildrar något som sker i kvarteret intill, så att den ekar i den scen som jag skriver. Fråga mig inte varför, det har bara blivit så, och till slut har jag insett att det är väl så här jag fungerar, det är det jag tycker är roligt. Och så här har jag nu förhållit mig till böckerna när jag skrivit manuset. Rätt ofta är manuset lite, lite annorlunda.

Ett enkelt exempel på hur det kan se ut: om det är en direkt dialog i boken, som följs av en rekapitulerad dialog – då har han skrivit den rekapitulerade dialogen som en direkt dialog i manuset.

– Detta kommer bara de extremt uppmärksamma tittarna och läsarna att upptäcka, men det har varit ett sätt att utvidga friheten.

När båda böckerna smälts samman har också en karaktär till synes vuxit väsentligt: Maud. Det kan tolkas som en aktiv konstruktion, men Östergren menar att det alltid varit så om man skrapat på ytan.

– Om man läser boken väldigt noga så är hon egentligen navet kring vilket ett antal män cirkulerar och om man överför det till bild så ser man att hon står i mitten hela tiden. Man kan läsa böckerna och inte notera det så noga, hafsa förbi det där och bara se glada gamänger. Men varför är de glada och varför är de ledsna? Jo, de relaterar hela tiden till henne.

Olika epoker med mellanliggande omstörtande tider. En kvinnlig centralgestalt och en ständigt undflyende, ofullbordad kärlek. En mörk kuliss i form av internationella skumraskaffärer.

Det hade kunnat vara beskrivningen av Gentlemen och Gangsters, men det passar lika väl in på Östergrens nya roman Twist, som släpps i september.

Klas Östergren

Bor: Österlen

Aktuell: Med romanen Twist, filmatiseringen av Gentlemen. I december inträder han i Svenska Akademien på stol nummer elva.

Utgivning: Attila (1975), Ismael (1977), Fantomerna (1978), Gentlemen (1980), Giganternas brunn (1981), Slangbella (1983), Fattiga riddare och stora svenskar (1983), Plåster (1986), Ankare (1988), Handelsmän och partisaner (1991), Under i september (1994), Med stövlarna på och andra berättelser (1997), Tre porträtt (2002), Gangsters (2005), Orkanpartyt (2007), Östergren om Östergren. I samtal med Stephen Farran-Lee (2007), Den sista cigarretten (2009).

– Det var inte någon tanke att de skulle påminna om varandra. Det är intuitionen som styr, det sa redan Nietzsche. Allt för mycket medvetenhet dödar konsten. Det blir som det blir, och sen får man analysera det man skrivit i efterhand. Huvudhistorien, kärlekshistorien som aldrig får bli, har jag burit på i ganska många år och sedan skulle den hamna i ett sammanhang.

Östergren framstod nästan som profetisk när Bofors-affären exploderade några år efter Gentlemen, som har illegala vapenaffärer i fonden. I Twist spelar en rysk gasledning i Östersjön, inte helt olik verklighetens Nord Stream, en central roll. Mot bakgrund av årets händelseutveckling i östra Ukraina har Östergren även den här gången varit synnerligen vältajmad.

– Den här gasledningshistorien har jag tänkt på sedan den började projekteras, och då föddes omedelbart tanken på att skriva den här boken. Sen kom jag inte igång och skrev den förrän förra året, men vid det laget kan jag säga att folk var lite osäkra på var Ukraina ens låg någonstans. Idag är det en helt annan sak men det var inte alls något finger jag hade i luften. Det är en helt oväntad aktualitet och det är inte säkert att det är bra för min bok. Det finns en gyllene regel som säger att man inte ska skriva om händelser som är färskare än 50 år i en roman.

Redan i tidiga intervjuer talar Östergren om att han, när han skriver, jagar det han kallar en livskänsla. Många detaljer kring storyn kan vara oklara när han börjar skriva, men vilken livskänsla han vill åt är bestämt.

– Hela boken är sedan en resa på väg mot den känslan. Däremot kan jag inför mig själv låtsas ha klart för mig exakt vad som ska hända, och var, för att våga sätta igång.

I sin mest renodlade form styr strävan efter rätt känsla händelseförloppet till den grad att även riktiga nyckelscener kan sluta på ett annat sätt än vad författaren tänkt sig.

– Jag har råkat ut för det med vissa emblematiska scener – det gick inte, det var bara att backa i dörren. Materialet har fått en egen karaktär, ett uttryck, en sanning och den kan du inte gå emot utan att det blir konstruktion och onaturligt.

Nånstans här närmar sig samtalet det som är drivkraften till varför han håller på, varför jobbet fortfarande är roligt efter 40 år.

– Om du lyckas skapa något som får en egen kraft på det här sättet, då är det ju intressant, då har du faktiskt fått fram nånting. Men om du bygger en berättelse som du styr till 100 procent och där allt hamnar i de tomma fack som du en gång ritade upp i ditt kollegieblock, då är det inte så speciellt spännande att skriva historien, och än jävligare att läsa den.

I Twist är det inte uppenbart vem som är ond eller god. Med de ändrade perspektiven, och inte minst med tidens gång, hamnar personer och gärningar i annat ljus.

– Mina senaste böcker är inte programlitteratur som ska trumma in en tes utan de vill på något sätt behandla händelser som jag tyckt varit intressanta, som jag varit med om, som jag placerar i en allmän verklighet och ser vad som sker och vad som kunde ha skett. Det är sällan svart eller vitt, och i Twist är det ju förfärligt grått egentligen.

Denna metod och jakten på en livskänsla har fått konsekvenser även för valet av perspektiv.

– Jag-berättelsen har passat tematiken väldigt bra på senare år. En jag-berättelse kan bygga upp en överenskommelse med läsarna att ”jag vet inte riktigt vad som har påverkat att det här har blivit som det blivit, men nu ska vi försöka ta reda på det tillsammans”. Man kan låta romanen vara en kunskapsprocess, där läsaren tillsammans med författaren går från klarhet till klarhet. Det är väldigt svårt för mig att låtsas att vara allvetande, ibland känns det väldigt manipulativt. Jag-berättelsen har varit otvungen och alldeles naturlig och då ska man nog gå på den känslan. Avig-sidan är kanske då att man får ett alter ego som går omkring i dina böcker, som är jävligt lik dig själv. Ibland har han två och ibland tre barn, ibland en blond fru och ibland en mörk fru. Ibland frågar min fru varför hon inte är med längre, ”vad ska det här nu betyda?”.

Denna metafiktiva praxis satte Östergren redan med Gentlemen, som inleds med att författaren Klas Östergren slickar sina sår i bröderna Henry och Leo Morgans lugubra lägenhet på Hornsgatan i Stockholm. Detta grepp som ofta, trots att det har funnits sedan Cervantes dagar, blir föremål för litterära diskussioner beskrivs nu av Östergren som smått kuriöst och närmast som en praktisk lösning.

– I Twist är huvudpersonen hyfsat, men också på ett ospännande sätt, lik sin upphovsman i det privata. Men det som skulle skilja upphovsmannen från dessa karaktärer förändrar inte världens gång. Jag flyger till exempel gärna i mina böcker, men i verkligheten har jag inte flugit sedan 1975. De som känner mig tycker det är jätteroligt att jag skryter i mina böcker om att jag flyger, men för andra läsare är det bara en fånig avvikelse som är totalt ointressant.

Huvudpersonen i Twist talar också om hur han själv skapar sig en persona för att kunna hantera illvilliga recensioner och missförstånd. Den riktige Klas Östergren instämmer inte oväntat i resonemanget – det blir ofta en slags roll i mediala sammanhang, säger han medan han tar regi av fotografen.

– Ja, för det är ju inte man själv som är där. Det är ju bara författaren.

 

Trots en viss obehagskänsla inför flyg och en förkärlek för tåg, inser han att det kommer att krävas en hel del transporter för att kunna närvara vid Svenska Akademiens torsdagsmöten i Gamla stan. Han installeras på stol nummer 11 (efter Ulf Linde) drygt två veckor efter premiären av Gentlemen, den 20 december. Men om tanken på att resa Österlen-Stockholm-Österlen en gång i veckan avskräcker så ser han med desto större tillförsikt fram emot arbetet.

– Det jag har hört från dem som är med i Svenska Akademien är att de har väldigt roligt, det kanske inte alla tror. Att stödja och stimulera människor som håller på i de här verksamheterna, det kan ju inte finnas något roligare. Så det är med stor glädje jag ser fram emot detta. Sen är det ett visst arbete som ska nedläggas, det är inte att förakta.

Han vet inte själv varför han valts in i Akademien, ”det får de andra svara på”. Måhända har det något med viljan att gå sin egen väg att göra, att inte göra det uppenbara. Att jaga en livskänsla snarare än topplisteplatser. Det där priset som han talar om i början i intervjun, det har betalats bland annat genom att han aldrig har kunnat leva på att bara skriva prosa. Manusarbeten och översättningar har ofta fått agera intäktskällor när upplagesiffrorna har varit modesta.

– Jag har haft en viss läsekrets genom åren, men absolut inte tillräckligt för att få det att gå runt. Det är lika bra att vara uppriktig med det. Om man ska sälja ska det vara pang-pang, sex, hejsansvejsan. Jag vet inte hur fan de gör, men det har inte varit min tekopp.

– Jag har försökt att bara skriva de böcker som jag absolut vill skriva, och som jag tycker att inte någon annan har gjort, och så får jag leva på annat mellan varven.  Det har jag gjort, och det har funkat, och jag är ganska lycklig över att jag valde det.