Camilla Läckberg: »Det finns något väldigt kraftfullt i hämnd«

Camilla Läckberg har alltid hållit huvudet högt och humöret i schack – men innerst inne drömmer hon om vedergällning. För Skrivas Johanna Wiman berättar Sveriges mest omdebatterade författare hur hon skrev fram sin moderna hondjävul Faye.

Det hände på en av Bonnier­­förlagens fester. En av Camilla Läckbergs nära vänner och kollegor – en annan kvinnlig deckarförfattare – ­hamnade intill en svensk litteratur­kritiker. Sam­talet kom att handla om de återkommande sågningarna av Camilla Läckbergs böcker. Vännen påpekade att Camilla Läckbergs kriminal­romaner ju fick lysande recensioner utomlands. Hur kunde det se så annorlunda ut i Sverige?

Recensenten tänkte efter, snörpte sedan på munnen och sa:

– Hon måste ha väldigt bra översättare.

 

Det tar mig bara en kort stund att hitta några av de utländska hyllningarna. Två av dem i ansedda Washington Post. Författaren ­Maureen Corrigan undervisar i litteraturkritik vid Georgetown University och ­skriver: »Camilla Lackberg is very, very good. Her novels are outselling those of her late countryman Stieg Larsson, and if she keeps producing mysteries as richly textured and downright breath­taking as her latest, The Stonecutter, who knows? Maybe, one day, we might be identifying Agatha Christie as ›the British Camilla Lackberg‹.«

I den andra texten recenserar tidningens litteraturredaktör Dennis Drabelle Läckbergs Predikanten: »A clever plot and in-depth characterization aren’t the only qualities that elevate The Preacher above most other thrillers. There’s also an admirable feel for details.«

Annons

Drabelle spår att Camilla Läckberg kan bli den nya Stieg Larsson och konstaterar: »The Preacher can go up against the Larsson books head-on when it comes to narrative drive and skillful exploration of family secrets.«

Samtidigt skummar jag svenska sågningar, till exempel en episk sådan i Dagens Nyheter. Där avfärdar deckarkritikern Lotta Olsson Camilla Läckbergs hela författarskap i en text om hennes bok Sjöjungfrun, som hon beskriver som ett »rekord i fånighet«. Boken är så dålig att Olsson »dystert dunkar huvudet mot boken och gråter en skvätt över hur absurd en mordintrig kan få vara«. Hon summerar: »Det kan låta som om det inte finns någon som helst anledning att läsa Camilla Läckberg. Men hon är oslagbar om man är för trött för att vilja förstå något om sig själv, eller lära sig något nytt, eller uppleva något.«

Kan översättare verkligen vara bra?

 

Camilla Läckberg älskar hämnd. Hon leker ofta med tanken på vedergällning och säger att det ibland varit närmast terapeutiskt att fantisera om vad hon vill göra med män­ni­skor som betett sig illa mot henne.

– Det finns någonting väldigt kraftfullt i hämnd. Det handlar om att ta tillbaka makten och jag tror att det är en inneboende vilja hos de flesta av oss. Att even the score.

– Om ens unge får stryk i skolan, säger vi inte: »Men slå tillbaka då!« Utan vi säger: »Gå och berätta för fröken.« Det har vi lärt oss, att det är det rätta. Men vad vi känner för innerst inne … det kan vara någonting helt annat. Den sociala fernissan är ett tunt lager. Det är därför jag älskar TV-program som Expedition Robinson, för där syns så tydligt hur vi egentligen inte alls är särskilt civiliserade. Hur beter sig folk när de inte fått mat på fem veckor, när de tvingas kliva neråt på Maslows behovstrappa, när hungern och tröttheten kickar in? Vi är en millisekund från att vara stenåldersmänniskor, och vi följer bara sociala konventioner eftersom vi är rädda att bli för­visade från flocken. Därför är det väldigt härligt med min huvudperson Faye. Hon går emot alla regler om hur en civiliserad människa bör bete sig, konstaterar Camilla från soffan i sitt vardagsrum, där hon sitter klädd i grå collegetröja och mjukisbrallor med påsydda pärlor.

Eller är det paljetter? Det går inte riktigt att se på skärmen. Vi pratar till och från på telefon och via Skype under ett par veckor och nu försvinner Camilla halvt ur bild när hon sträcker sig efter kaffet. Kommer tillbaka, tar en slurk, och berättar att hon efter tio Fjällbackadeckare började bli rastlös, och rädd att stagnera i sitt författarskap.

Annons

 

Lösningen blev att blåsa liv i ett gammalt tankefrö: att skriva fram en modern version av Fay Weldons klassiska En hondjävuls liv och lustar. Det är en ursinnig roman om en kvinnas urskillningslösa vedergällning, som Camilla Läckberg ofta tänker på och regelbundet läser om. Dessutom är miniserien om Faye (som för övrigt är döpt efter just Fay Weldon) en uttalad pastisch på den 1980-talslitteratur som Camilla älskar och beskriver som »extra allt och alldeles för mycket«: böcker fulla av skönhet, makt, sex och starka kvinnor, skrivna av författare som Sidney Sheldon, Jackie Collins och Judith Krantz.

En bur av guld, som kom förra året, och nya Vingar av silver, är alltså inga deckare – trots ett och annat mord. Däremot märks det att de är skrivna av en författare med känsla för framåtrörelse. Tempot är högt och berättelsen drivs framåt med hjälp av genrelitteraturens hela verktygslåda. Resultatet: en vansinnig, maxad och luxuös hämndhistoria. Protagonisten Faye rör sig i Stockholms absoluta överklass, en värld av extravaganta tillställningar, snordyra handväskor, bolagsaffärer i miljard­klassen och utstuderade förförelseakter.

För Camilla Läckberg har det varit lustfyllt, rentav roligt, att skriva fram sin nya värld.

– Den största delen av mitt liv består av jobb och skitiga galonbyxor och förskolehämtningar. Dessutom kommer jag ifrån en småstad. Så jag känner en otrolig fascination för den sortens ­miljöer. Numera blir jag ibland nådigt inbjuden till den här exklusiva världen men jag känner alltid akut att jag inte hör dit. Jag är hon som tar av sig skorna i hallen, och blir ­av­­slöjad redan från början.

Den upplevelsen, att förundrat betrakta alltihop utifrån, är en av många egna erfarenheter hon använt för att ge liv åt Faye. Det hela är framskrivet med själv­distans, och läsaren får följa hur den streetsmarta Faye tar sig an de rikas värld på sitt sätt: »Faye lutade sig tillbaka i stolen och drack av sitt vin. Hon hade till servitörens stora fasa beställt in en flaska amarone. Man drack tydligen inte amarone till skaldjur. Men personalen var väl­dresserad nog att ha vett att inte påpeka det. Gästen har alltid rätt. Men hon var säker på att sommelieren stod och grät i  köket.«

Även till det yttre är Faye lik Camilla: de är båda civilekonomer och entreprenörer, och för­litar sig i en tuff värld på en liten krets av lojala väninnor. Båda är dessutom uppvuxna i Fjällbacka, och liksom Camilla kommer Faye till huvudstaden för att låta sig omvandlas, bli någon annan.

– Men alla upplevelser i boken är inte mina. Den bottnar i 45 års samlad erfarenhet av att vara kvinna, och i både mina egna och andras erfarenheter.

 

I En bur av guld får läsarna träffa Faye när hon befinner sig på den absoluta botten. Inte ytligt sett – hon är lyx­hustru åt den förmögne och framgångsrike Jack. Men hon har brutits ned. Trots att hon egent­ligen är både mer skärpt och mer kompetent än sin man har hon förpassats till kulisserna, och ägnar sina dagar åt menlösa sallads­luncher på Riche och en ständig strävan efter att tillfredsställa sin mans nycker och behov. Jack behandlar henne som … tja, en potta skit.

– Kanske tänker läsaren inledningsvis att Faye är korkad och viljelös, att hon måste vara en helt menlös person som beter sig så enfaldigt. Men i fel relation kan en människa låta sig fråntas sin egen identitet, och nötas ner fullständigt, säger Camilla.

Vidden av Jacks svek blottläggs långsamt. Det ska visa sig att han är farlig. Mycket farlig. Därför var det viktigt att från början visa att det fanns en gnista kvar i Faye, trots att hon är så kuvad.

– När man fuckar henne tillräckligt … då hämnas hon.

Berättelsen handlar om att Fayes vrede väcks – på nytt. Hon har blivit attackerad förut, och är kapabel att försvara sig.

– Faye är den där hunden som trängts in i ett hörn och till slut börjar visa tänderna.

En kväll hittar Faye en hemlig mapp i Jacks dator. Det ögonblicket utgör romanens tipping point. Utan den vore det svårt att förstå vad som utlöser Fayes raseri, men där och då står det klart att Faye måste kunna gå hur långt som helst. Hon ges fullständig handlingsfrihet, och det behövde Camilla Läckberg för att kunna driva böckernas tes till sin spets. För hela premissen är att Faye vänder sin ilska utåt, istället för inåt. Camilla Läckberg återkommer till just detta ett antal gånger under våra samtal: att män i mycket högre grad tillåts vara aggressiva och fysiska, medan kvinnor förväntas vara empatiska, mjuka och förlåtande. Vilket resulterar i att ilskan inte får något utlopp.

– Män skadar andra, kvinnor skadar sig själva. Men när Faye angrips vänder hon inte ilskan inåt. Hon hämnas.

Kan det vara okej ibland, att ge igen?

– Nja … för mig handlar det om att Faye reglerar obalansen. Hon skipar rättvisa i ett samhälle som inte skyddar kvinnor i den utsträckning det borde. Faye är en komplex huvudperson, hon är en god vän och en bra mamma, men hon är inte enbart sympatisk. Och hon går ju långt över gränsen för vad som är okej och lagligt. Hon går mycket längre än vad en riktig människa någonsin kan tillåta sig.

Camilla Läckberg har aldrig utsatts för den sorts angrepp som drabbar Faye, men hon vet vad det är att bli attackerad. Hennes namn har dragits i smutsen och gjorts synonymt med skitlitteratur. Det handlar inte bara om dåliga recensioner, utan också om rena påhopp. Hon har anklagats för att genom sitt usla föräldraskap ge sina barn »allvarliga men för livet« (hon reste på en weekend med sin man och lät bebisens farföräldrar vara barnvakter) och för att hennes böcker håller samma språkliga nivå som novellerna i Min häst (det menade Leif GW Persson i en intervju i Dagens Industri, och sade senare till Expressen att Camilla Läckberg skriver »som Nicke Lilltroll pratar«). Ulf Lundell kallade hennes 13 år yngre make för toyboy, och beskrev i sin Vardagar 2 Camilla som en »litterär komposthög«. Hennes utseende, vikt, relationer och framförallt kompetens som författare har ständigt ifrågasatts.

Har hon hämnats? Har hon fått upprättelse?

Det beror på vad man menar.

24 böcker och lika många lanseringar, parallellt med fyra barn, två skilsmässor och en oräknelig rad offentliga dispyter. Sedan debuten 2003 har Camilla Läckberg fått jobba hårt.

Camilla Läckberg har skrivit sedan hon var liten. Hon upptäckte att hon hade fallenhet för att formulera berättelser och fick mycket uppmuntran för sina tidiga försök (hon älskade deckare redan som litet barn, och skrev och ritade bland annat en historia där tomtefar tar tomtemor av daga).

Hon säger att hon tror att alla människor föds med ett behov av att vara kreativa, att skapa »någonting av ingenting«. För hennes del var det böckerna som drog.

– Min författardröm bottnade mycket i en känsla: »Tänk, om jag kunde få vara en av dem som skapar sådan här magi.«

Hon minns en gång på Bokmässan då hon skulle köpa en av de nya Hamiltonböckerna till sin pojkvän, och stod länge i kö för att få boken signerad av Jan Guillou. Hur pulsen dunkade i halsgropen, rädslan för att ­Guillou skulle tycka att hon var fånig om hon bad honom skriva »Till Tobias på 22-årsdagen«. Författarna var hennes rockstjärnor, avlägsna hennes egen uppväxt i ett sömnigt samhälle på västkusten. Camilla växte inte upp på Södermalm. Hon hade inte föräldrar som arbetade inom kulturvärlden, som kunde öppna dörrar eller visa vägen genom eget konstnärskap. Hon började inte på en Stor Roman i 20-årsåldern och sökte sig inte heller till någon skrivarskola för att vässa sin gestaltning eller experimentera med sökande prosa. Eftersom författare var ett rock­stjärne­yrke och Camilla ingen rockstjärna, utan en klassisk »duktig flicka«, blev hon civil­ekonom istället.

Men bokdrömmarna förblev levande, och hon pratade ofta om dem. Kanske var det därför hennes mamma och dåvarande man gav Camilla en skrivarkurs i julklapp 1998. Kursen arran­ge­rades av Ordfront, som ville bryta den manliga dominansen bland deckarförfattarna genom en kriminal­roman­kurs enbart för kvinnor. Under tre helger, med en månad mellan varje helg, arbetade Camilla Läckberg med kursledaren Peter Gissys hemuppgifter: »Skapa en karaktär«, »Välj en miljö«, »Hitta din berättelse«. Övningarna resulterade i debutromanen Isprinsessan, som efter en rekordsnabb antagnings­process blev ­utgiven på lilla Warne ­förlag.

Nu, nästan 20 år senare, säger Camilla Läckberg att om Isprinsessan inte hade blivit utgiven skulle bokdrömmarna ha dött där och då.

– Jag hade aldrig haft självförtroende nog att skriva ett manus till. Jag var inte tillräckligt övertygad om min egen förmåga för att orka det. Isprinsessan var mitt oneshot. Hade den inte blivit utgiven skulle jag tagit det som ett kvitto på att »okej, jag kunde inte det här, det var inte min grej«.

2003 satt så Camilla ­Läckberg själv i en monter på Bok­mässan, men långt från de stora för­lagens signeringsköer och kändis­täta mingel. Som hon minns det sålde hon två exemplar av Isprinsessan: ett till sin mamma Gunnel och ett till sin gudmor.

– Jag sket i att jag inte sålde några böcker, jag fick sitta där! Jag fick vara med!

Det var så hon började sin författarkarriär: förundrad och hänförd, med småstadstjejens naiva optimism och civilekonomens målmedvetenhet.

 

För Camilla Läckberg var redan från början ambitiös och analytisk. Isprinsessan trycktes i 3 000 inbundna exemplar och sålde hyggligt, men för en civilekonom var matematiken enkel: den sortens bokförsäljning var omöjlig att försörja sig på.

I en artikel i Metro stötte Camilla på begreppet litterära agenter. Det lät som ett lysande upplägg i hennes öron – en person som skulle sälja henne och hennes författarskap.

– Jag tänkte: »Liza Marklund måste ha en riktigt vass agent. Jag börjar där, och jobbar mig neråt.«

Bengt Nordin, grundare av Nordin Agency och grand old man inom branschen, brukade få samarbetsförslag ned­kladdade på servetter eller levererade över en bardisk på något mingel. Nu fick han plötsligt en civil­ekonoms­noggrann ansökan per mejl. Ett lagom långt och kärnfullt formulerat personligt brev. Sam­tliga recensioner, datummärkta och sorterade i datumordning. Debut­boken, förstås, men också ett överskådligt synopsis på Camilla Läckbergs kommande bok. Bengt tyckte att det prudentliga paketet var så roligt att han inför Camillas tioårsfirande som författare ramade in det personliga brevet åt henne.

– Men det fungerade! Han blev skitnyfiken på vad för sorts människa som skickade ett så »oförfattigt« förslag. Så han kallade upp mig på ett möte och la fram ett kontrakt på bordet och sa att han inte brukade ta sig an så färska författare, men att han tyckte att jag hade något. Det blev min smala lycka. Kort därpå flyttade han mig till Bonnierförlagen och … ja, där började det. Jag har Bengt Nordin att tacka för enormt mycket.

Redan från början insåg Camilla värdet av varumärkesbyggande. Hon valde inte noggrant ut de sammanhang som kändes tillräckligt fina – hon maxade exponeringen. Tackade ja till alla medieförfrågningar. Delade med sig av bebis­bilder och träningstips i sin blogg och poserade i färgglada fodral på röda mattor. Visade rumpan i  Let’s Dance, krälade i ormgropen i Fångarna på fortet och lipade i ­Stjärnorna på slottet.

Camilla Läckbergs enträgna byggande av sitt personliga varumärke har gjort henne till en kändis. Hon säger själv att det mesta av hennes liv består av förskolehämtningar och ensamt skrivjobb – men vardagen rymmer också filmpremiärer, USA-lanseringar och medverkan
i program som Let’s Dance och Sommarpratarna.

Hon ville och vågade tänka kommersiellt om sina färdiga böcker. Märk väl, poängterar Camilla: om de färdiga böckerna. När hon skrev struntade hon fullständigt i vad marknaden ville ha, då lät hon sin egen lust och nyfikenhet styra. Men när hon hade satt punkt för sitt manus hade hon inga problem att prata PR, kampanjer och content. Det fungerade. Hon blev snabbt en av de mest lästa deckarförfattarna i Sverige, och därtill en kändis vars privatliv och åsikter ständigt exponerades och kritiserades.

Det skulle komma att kosta.

Det var Bengt Nordin som först varnade Camilla.

– Jag fick fina recensioner av mina två första böcker. De sålde inte i så stora upp­lagor, det var med tredje boken Sten­huggaren som det smällde till, den sålde i 60 000 exemplar inbundet. Och när den började sticka iväg sa Bengt till mig. »Du kommer inte att få lika bra recensioner längre nu, du måste vara beredd på det.« »Varför?« undrade jag, jag tyckte ju att jag hade blivit mycket bättre som författare. »Nej», menade han, »så funkar det inte i Sverige. Säljer man mycket kan det inte vara bra litteratur.« Han hade rätt. Jag vet inte varifrån den tro­ssatsen kommer, men den sitter i ­väggarna.

– Jag är en kommersiell författare. Andra kanske brinner för att skriva poesi om tjeckiska traktorer som säljer i 300 exemplar, och då ska de göra det. Men jag är inte den sortens författare.

Camilla var ung när hon debuterade. Nu har hon fyllt 45 år och upplevt 24 boksläpp. Hon säger att hon förändrats. Blivit tryggare, bättre på att lita på sina egna instinkter. Men också hårdnat.

– Jag känner att jag med åren blivit mer och mer bitter, och mer och mer av en bitch.

– Fast nu betyder ju bitch Babe In Total Control of Herself, så jag försöker intala mig att … det handlar om att jag tar inte lika mycket skit längre.

Jag säger att det stundtals känns som om Faye-böckerna är skrivna av en för­fattare som är väldigt arg. Som fått nog.

Det kan nog stämma, menar Camilla.

– Det finns en jävla ilska och revoltlust hos kvinnor. Nu tar vi inte den här skiten mer. Metoo blev för mig en manifestation av något som egentligen legat och puttrat länge.

Läsarnas respons på böckerna om Faye har också varit annorlunda. Breven och kommentarerna är fler, och mer personliga.

– Jag har till och med orsakat ett par skils­mässor. Två kvinnor har skrivit till mig att de börjat reflektera efter att ha läst om Faye, och nu vågar bryta upp från sina äktenskap. Det är förstås svårt att förhålla sig till. Det känns både ­häftigt och läskigt.

 

Men Camilla Läckberg vore inte Camilla Läckberg om hon inte också hade en kommersiell plan, ett eget mål, med berättelserna om Faye. Hon tror att de har goda chanser att tilltala en amerikansk publik, kanske rentav bli hennes stora genombrott i USA. När Camilla gästade Skavlan i februari i år visades hennes hyrda LA-villa upp i bild: ett exklusivt designerhus, med pool och terrass på taket. Där­ifrån skulle hon ta sats för sin USA-lansering av Vingar av silver.

– Hva var greia med det huset? undrade Fredrik Skavlan med sedvanligt inövad nyfikenhet.

– Det här är troligtvis enda gången i mitt liv som jag kommer att bo i LA. Då vill jag göra hela LA-upplevelsen, hela klyschan, svarade Camilla.

Men nu består hennes vardag istället av social distansering i villan i Enskede. Camilla är inte särskilt bitter. Hon konstaterar med en axelryckning att LA ju finns kvar, att det där får bli en annan gång. Besvärligare än den framflyttade USA-­turnén är att hon som delägare i det privata vårdföretaget Hedda Care har hamnat i blåsväder, eftersom företaget säljer dyra coronatester till privat­personer, trots avrådan från såväl WHO som Folk­hälso­myndig­heten. Enligt Camilla är beslutet att sälja testerna till privat­personer någonting hon tydligt avrått ifrån. Som den mest namnkunniga delägaren får hon ändå bära hundhuvudet, upplever hon.

Varför deläger en deckarförfattare ens ett vård­företag? Bakgrunden: Camilla är medgrundare och delägare i Invest In Her, ett investment­bolag med målet att stärka och stötta kvinnligt företagande. Det är genom Invest in Her hon blivit delägare i Hedda Care, och medan våra intervjuer görs pågår alltså en intern strid mellan delägarna inför öppen ridå, samtidigt som vårens boklansering närmar sig.

I Vingar av silver är ett bärande tema kvinnlig vänskap, kvinnlig lojalitet och kvinnligt entre­prenörskap. Så hur känns det när verkligheten just nu är en annan – när systerskapet sätts på prov?

– Jag ser det inte riktigt så. Systerskap för mig innebär inte att kvinnor alltid ska hålla med varandra, i allt. Jag måste fortfarande stå upp för mina värderingar och åsikter, säger Camilla.

Hon har också med åren blivit van att vara en vattendelare: hyllad och hatad om vartannat. I  snart 15 år har hon hanterat omvärldens åsikter om henne.

– Jag har åkt en jävla bergochdalbana under mina år som författare. Under en lång period var mitt namn synonymt med skitlitteratur, med dåligt författarskap. »Camilla Läckberg«, det var något folk slängde ur sig när de skulle referera till dåliga böcker. Många av dem hade aldrig läst något jag skrivit, men det spelade ingen roll. Det blev en vedertagen sanning.

24 böcker och lika många lanseringar, parallellt med fyra barn, två skilsmässor och en oräknelig rad offentliga dispyter. Sedan debuten 2003 har Camilla Läckberg fått jobba hårt.

Så igen: har hon någon gång hämnats?

Aldrig, svarar hon. Hon kan bli heligt förbannad, men håller alltid huvudet högt. Hon bemöter hellre attackerna med humor.

När hon reser iväg från sin nu fyraåriga dotter Polly, ursäktar hon sig inte längre med försvarstal om hur tryggt dottern har det med farmor och farfar. Istället meddelar hon kort att »Polly är som vanligt på hundpensionatet i Bagar­mossen«.

En tid efter att Leif GW Perssons utfall damp plötsligt ett nummer av Min häst ned i postfacket på hans kontor på Rikspolisstyrelsen. En okänd person hade tecknat en gåvoprenumeration åt honom.

Och Ulf Lundell, som under ett decennium hade försökt bli av med Kivik Art Centers betongtorn inte långt från hans hem (han upplevde sig störd av att besökarna kunde se in till honom), vaknade i maj förra året upp till nyheten att Camilla Läckberg hade skänkt 20 000 kronor till Kivik Art Center. »Viktigt att landsbygdskulturen får leva«, förklarade hon på Instagram.

Det räcker så. Det hjälper inte att gapa och skrika, menar hon. Och kanske är behovet av att even the score inte så stort längre?

För efter ett tag hände alltså detta att Camilla började få fina recensioner utomlands. Tunga kulturmagasin i Frankrike och Tyskland, New York Times, Washington Post …

– Det var tidningar som inte riktigt gick att vifta bort. Och då blev det förstås besvärligt för de svenska recensenterna. Någonstans där började det vända och de sista böckerna har jag fått bättre recensioner för, även i Sverige.

Ja, upprättelse kan serveras på olika sätt. Genom hela författarskapet löper en annan röd tråd: läsarnas lojalitet. Några dagar efter vårt sista samtal ska hon bege sig till Speed Logistics lagerlokal för att signera 5 000 inbundna exemplar av Vingar av silver. Som trycks i en förstaupplaga på 100 000 exemplar. Det låter mycket, men så är hon också en författare som sålt en hel del böcker.

26 miljoner, närmare bestämt. Och det är allt som egentligen betyder någonting för Camilla Läckberg.

– Jag vill bli läst. Jag skiter i priserna! Eller, jag tar gärna emot dem om jag någon gång skulle få några, det vore trevligt. Men om valet står mellan kulturelitens kärlek, eller läsarnas, då väljer jag läsarnas. Det är ett oerhört lätt val. En recension är en människas åsikt. Jag kan till och med tycka att det är roligt med riktiga sågningar!

Är det verkligen sant?

– Jag samlar på dem. En gång läste jag en recensent på en västsvensk lokaltidning som skrev: »Nu har jag läst min åttonde Läckberg­-­deckare och jag tycker fortfarande att de är lika dåliga.« Och då känner jag bara att »men stackars människa, sluta läs!«. Kan inte kulturchefen ge dem till någon annan istället för att plåga den stackars kvinnan? Nej, jag bryr mig faktiskt inte alls. Alltså … 26 miljoner sålda böcker. Varje bok läses i genomsnitt av 2,5 personer, så det betyder att …

Hon tittar upp i taket, räknar snabbt i huvudet.

– … att 65 miljoner människor har läst mina böcker. Ska jag då gnälla över att en recensent inte älskar mig?

Camilla Läckberg

Född: 30 augusti 1974 i ­Fjällbacka.

Bor: Enskede i Stockholm.

Bakgrund: Civilekonom som 2003 bokdebuterade med kriminalromanen Isprinsessan. Har skrivit tio deckare i Fjällbackaserien, nio barnböcker om Super-Charlie, två kokböcker och en kortroman.

Aktuell: Med Vingar av silver, uppföljaren till En bur av guld. De två böckerna utgör en miniserie – eller kanske snarare en tvåboksroman – om en kvinna som blir trampad på och till sist får nog.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #3 2020 (08 juni 2020) och är skriven av .