Det fanns en tid då den rimmade dikten skrevs av män som förärades stora statyer, män som stampade fram taktfast poesi med tunga versfötter – och som utöver skaldandet också tjänstgjorde som akademiledamöter, riksdagsmän, biskopar eller professorer.
Eller som Esaias Tegnér – alltihop på en gång.
I dag lever Tegnér i glömska, förutom en gång om året, när radions P1 på nyårsafton väcker hans högstämda Det eviga till liv. Själv tänker jag på Tegnér något oftare eftersom jag passerade Tegnérmuseet i hans bostadshus i Lund varje dag på väg till skolan, och fortfarande går förbi hans staty ett stenkast från Domkyrkan ibland.
Och nu tänker jag på honom när Lotta Olsson visar runt i sin u-formade, vindlande lägenhet i Gamla stan i Stockholm – som hon delar med maken och barnboksförfattaren Ulf Nilsson, en tonårsson, två katter och hundvalpen Teddy. Lotta säger att precis här, i vardagsrummet, satt Aftonbladets redaktion under tidningens första år på 1830-talet. En halvtrappa upp, där Ulf Nilssons Auguststatyetter står i givakt i fönstret, låg tryckeriet. Och ytterligare två trappor upp bodde grundaren och chefredaktören Lars Johan Hierta. Men Esaias Tegnér gillade vare sig tidning eller chefredaktör. Han menade att den nya, liberala och kungakritiska pressen försörjde sig »som likmaskarna på förruttnelsen«.
