»Jag vill styra läsaren i en riktning«

När vi träffas vid pendeltågsstationen i Spånga, en regnig skymningseftermiddag i oktober, är Lena Andersson en jäktad uppenbarelse. 48-åringens ekipering skiftar i sedvanligt dova färger: mattgröngrå kappa, beiga byxor, bruna jodpurs. Det mest färgglada är den långa rostbruna halsduken, som med en gnutta välvilja skulle kunna beskrivas som orange. En stor hjulburen resväska släpar hon med sig, en svart best fullproppad med inbundna varianter av senaste romanen Sveas son. Väskhjulen skorrar över perrongens våta asfalt.

Miljöombytet, från perrongens råa kyla till tågvagnens värme, lägger en immig hinna på hennes svartbågade glasögon, men det är inte värre än att det går bort av sig själv. Lena Andersson kilar in den bastanta väskan i hålrummet mellan stolsryggarna, och sätter sig.

Först nu kostar hon på sig att andas ut ordentligt.