»Jag vill styra läsaren i en riktning«

Lena Andersson har länge varit en egen röst i samtiden. Men det var först när hon bröt mot den heliga regeln »Show don’t tell« som hon slog igenom på­ ­allvar som författare.

När vi träffas vid pendeltågsstationen i Spånga, en regnig skymningseftermiddag i oktober, är Lena Andersson en jäktad uppenbarelse. 48-åringens ekipering skiftar i sedvanligt dova färger: mattgröngrå kappa, beiga byxor, bruna jodpurs. Det mest färgglada är den långa rostbruna halsduken, som med en gnutta välvilja skulle kunna beskrivas som orange. En stor hjulburen resväska släpar hon med sig, en svart best fullproppad med inbundna varianter av senaste romanen Sveas son. Väskhjulen skorrar över perrongens våta asfalt.

Miljöombytet, från perrongens råa kyla till tågvagnens värme, lägger en immig hinna på hennes svartbågade glasögon, men det är inte värre än att det går bort av sig själv. Lena Andersson kilar in den bastanta väskan i hålrummet mellan stolsryggarna, och sätter sig.

Först nu kostar hon på sig att andas ut ordentligt.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2018 (04 december 2018) och är skriven av .