»Jag vill styra läsaren i en riktning«

Lena Andersson har länge varit en egen röst i samtiden. Men det var först när hon bröt mot den heliga regeln »Show don’t tell« som hon slog igenom på­ ­allvar som författare.

När vi träffas vid pendeltågsstationen i Spånga, en regnig skymningseftermiddag i oktober, är Lena Andersson en jäktad uppenbarelse. 48-åringens ekipering skiftar i sedvanligt dova färger: mattgröngrå kappa, beiga byxor, bruna jodpurs. Det mest färgglada är den långa rostbruna halsduken, som med en gnutta välvilja skulle kunna beskrivas som orange. En stor hjulburen resväska släpar hon med sig, en svart best fullproppad med inbundna varianter av senaste romanen Sveas son. Väskhjulen skorrar över perrongens våta asfalt.

Miljöombytet, från perrongens råa kyla till tågvagnens värme, lägger en immig hinna på hennes svartbågade glasögon, men det är inte värre än att det går bort av sig själv. Lena Andersson kilar in den bastanta väskan i hålrummet mellan stolsryggarna, och sätter sig.

Först nu kostar hon på sig att andas ut ordentligt.

Anhängare av skrivskolornas bud »show don’t tell« skulle avfärda den här textens förstamening som slapp. Skriv inte att hon är en »jäktad uppenbarelse«, visa läsarna istället! Inledningsscenens avslutning, den om första riktiga utandningen, skulle falla show-lägret bättre i smaken.

Gestalta eller förklara? Lena Andersson har tänkt mer än andra författare på det där. Faktum är att frågeställningen har präglat hennes författarskap. När pendeltåget lämnar perrongen har hon redan inlett en välformulerad utläggning om hur dogmen fick fäste i Sverige.

– Att gestalta är att försätta karaktären i en situation där det framgår hur den är, utan att det behöver skrivas ut. Gott så, men jag tycker att rådet är av tveksam kvalitet. »Show don’t tell« har sin grund i behaviorismen som hävdar att allt vi författare kan göra är att titta på hur människor beter sig. Den gestaltande författaren har ryggen fri, för den påstår inget. Behaviorismen lämnar väldigt mycket till läsaren. För mycket, tycker jag.

Annons

Som ung bokslukare kunde Lena finna behavioristiska romaner uppfriskande, särskilt efter att ha läst något svulstigt. Fast överlag föredrog hon 1800-talsförfattarna och sådana som skildrade personer med konturer.

– Jag uppskattade insikten om människan och modet att påstå något: »Så här är människan.« »Så här är den karaktären.« Formuleringar av typen: »… och det kunde man se på hans snåla små ögon.« Men allt det där blev ju förbjudet i och med att idén om mänskliga karaktärer dömdes ut som förlegad. Nu ansåg man snarare att människan blev till av sin omgivning, och sedan dess har gestaltandet varit förhärskande i Sverige.

Lena Andersson trevar inte. Unnar sig inga tidsvinnande ord som »liksom«. Det är något av hennes signum som kolumnist: att ha tillräckligt på fötterna för att kunna leverera skarpa utsagor. Tell snarare än show. Men det tog lång tid innan hon vågade applicera detta tillvägagångssätt på sitt författarskap.

 

När hon kliver av i Västerhaninge, efter en spirituell monolog om det sönderkramade gestaltandet, är det som om saken precis går upp för henne.

– Det här var verkligen intressant! utbrister hon.

– Jag har sagt en massa som jag aldrig har sagt förut.

 

Bra. För inne på biblioteket i Västerhaninge lär det snarare bli repris. Den tidigare Augustprisvinnarens pressade föreläsningsschema tarvar en viss mall. När Lena berättar om Sveas son så gör hon det rakt och kronologiskt. Händelseförloppet dras från inledning till slut, med nedslag vid vissa av romanens nyckelhändelser. Det är i allra högsta grad tell, inte show.

Annons

Efter att ha stuvat in väskan i föreläsningssalen skyndar Lena, lätt framåtlutad, ut i Västerhaninges skymningsland. Ortens centrum är, likt många andra folkhemsförorter, en lågväxt labyrint i tegel. Omkring henne rara små inrättningar. Snirkliga butiksskyltar som minner om en svunnen tid. Ett konditori här, en frisörssalong där. Lena, som är skalmanskt noga med var, när och hur hon äter, gör halt framför ett bageri där hon studerar rätterna på griffeltavlan. »Nej, det där verkade vara konstiga grejer«, säger hon och hastar vidare. Drömscenariot vore en grekisk kolgrill. Hellre det än den nödlösningspizza hon så ofta tvingas sätta i sig under utflykter som den här.

Under hösten har Lena gjort närmare 100 framträdanden. Bara under bokmässan hann hon med 21 programpunkter. Idag: Västerhaninge. Fredag: Nya Karolinska i Stockholm. Söndag: Nora. Måndag: Norrköping. Tisdag: Örebro …

– Nästa vecka är förfärlig, konstaterar hon.

Just nu tillämpar hon idrottarens en-match-i-taget-tänk. Börjar hon grubbla över alla åtaganden hon har framför sig så går det ut över skrivandet. Och den som känner Lena Andersson vet att inget får gå ut över skrivandet.

 

Alltsedan 19 års ålder, då den forne vinnaren av ungdoms-SM avvecklade sin skidsatsning, har Lena inordnat sin tillvaro för att maximera chanserna till skrivande. Det började med obeställda texter. Lena skrev repliker på vad hon upplevde vara dumma debattartiklar. Det gällde att hålla igång; den inställningen hade hon med sig från skidåkningen. Kondition är en färskvara, stilistik likaså. Och det myckna slitet i skidspåren hade vässat hennes förmåga att gå i mål med sådant ingen utom hon själv krävde.

Lena Andersson

FÖDD: 18 april 1970 i Stockholm.

Bor: Tensta.

Familj: Sambo med förläggaren Björn Linell.

Utgivning i urval: Var det bra så? (1999), Du är alltså svensk? en triptyk (2004), Duck City (2006), Slutspelat (2009), Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek (2013), Utan personligt ansvar (2014).

Aktuell: Sveas son: en berättelse om folkhemmet kom ut i våras. Ständigt aktuell som krönikör i Dagens Nyheter.

Hennes första text publicerades 1993, i Östgöta-Correspondenten. Ett kåseri om ett personligt hyrbilshaveri i USA, tryfferat med en lärd utvikning om the founding fathers. Sporrad av framgången började hon skicka alster till Namn och Nytt, den klassiska vinjetten i Dagens Nyheter.

Det var ungefär där, vid mitten av 90-talet, som hon började leva på sin penna. Som frilans. Heltidsanställning var inte aktuellt, för det var författare hon skulle bli. Förmiddagarnas skönlitterära skrivande var heligt. Lena skrev anspråksfullt, i en iver att förgöra sin farmors självförminskande mantra »jag förstår mig inte på’t«. Lena ville inte bara förstå världen och sin omedelbara omgivning; med hjälp av orden ville hon bryta ner dess komplexitet.

 

För att kunna göra detta hörsammade hon ett annat av farmoderns bud: det om att inte »förstöra pengar«. Det disciplinerade skrivandet skedde i en billig hyresetta. Reste gjorde hon sparsmakat. Nöjeskontot var obefintligt. Mat var primärt litteraturfrämjande näringsintag. Barn? Eh, inte att tänka på.

Hur hon skrev? I början härmades hon. Låg António Lobo Antunez bredvid tangentbordet så märktes det när Lena gick igenom sin egen textmassa dagen därpå. Sidorna hade antagit pastischens genanta smak. När det blev drägligt så skrev hon en hybrid mellan show och tell. Lena gillade Hemingways ordkarga prosa, samtidigt som hon tyckte om anspråksfullheten hos 1800-talsförfattarna och deras påståenden om livet.

I takt med förlagens refuser strök Lena dock ner sitt romanmanus. Bort med de Balzac-osande utsagorna tills bara gestaltning fanns kvar. Lena hade vid det laget börjat misströsta. Sommaren 1998 arbetade hon inom hemtjänsten, med siktet inställt på att börja studera sociologi till hösten. Men precis då antogs hennes komprimerade manus.

Jäkt på menyn. Som så många gånger förr tvingas Lena Andersson kasta i sig käk inför ett författar-gig, den här gången wokad bläckfisk.

Debutromanen Var det bra så? är skriven på ett vardagligt språk, vilket kritikerna uppfattade som en fin kontrast till den skruvade handlingen: den om en förort som upplevs vara förortshärlig av alla utom de som faktiskt bor där. Kritikerna placerade Lena Andersson i det socialrealistiska facket. Hennes kommande alster – de skruvade, absurdistiska böckerna Du är alltså svensk? En triptyk och Duck City – möttes följaktligen av viss oförståelse och många verkade uppfatta dem som misslyckade försök till realism. Slutspelat, hennes fjärde roman, om ett terroristattentat i Sverige, kom 2009 och sålde i blygsamma 700 exemplar.

Samma år började Lena skriva regelbundna kolumner åt Dagens Nyheter. Där lärde hon sig det precisas konst. Aldrig svepa, aldrig sluddra, aldrig slinta. Klinisk tvingades hon bli, så att det inte fanns några sprickor genom vilka meningsmotståndarnas argument kunde sippra in. Hon lärde sig att slå fast ett sakförhållande.

I skrivandet av nästa bok, en meditation över olycklig kärlek, bestämde Lena sig för att löpa linan ut. Istället för att bara gestalta, påstod hon saker om sina karaktärer. Det var läskigt; vid flera tillfällen frestades hon ibland att återgå till behaviorismen, att bara registrera beteenden och skeenden, men hon stod på sig.

Boken, som fick titeln Egenmäktigt förfarande, hade nätt och jämnt hunnit komma ut när läsarmejlen började strömma in. Kvinnor såväl som män berättade hur berörda de hade blivit – och på olika sätt. Somliga tyckte att Ester Nilsson var en idiot medan andra beklagade Hugo Rasks kulturmansfasoner.

 

I Västerhaninge centrum fortsätter Lena Anderssons jakt på något ätbart.

– Titta där! En kinarestaurang.

– Det här blir perfekt, säger Lena medan hon kränger av sig kappan och sjunker ner i ett av den dunkla krogens läderbås.

När hon studerat menyn, säger hon:

Egenmäktigt förfarande fick så otroligt många olikartade reaktioner – just för att den var så tydlig. Läsarens manöverutrymme minskar inte för att en bok är fylld av utsagor, jag tycker inte det.

– Men det kändes att skriva anspråksfull prosa, för man ska ju helst inte påstå saker. Det är att låsa fast tillvaron. Den gängse inställningen är att tillvaron behöver låsas upp eftersom vår perception anses fördomsfull, och att sätta konturer runt händelser, skära ut dem, är att avslöja sina fördomar. Men det blir ju lätt vagt och otydligt. Jag anser snarare att livet är så oklart så som det pågår omkring oss. Jag vill styra läsaren i en viss riktning, minimera risken för felaktiga tolkningar. Det blir ändå en massa olika läsarter för läsarreaktionen är avhängig moral och verklighetsuppfattning. Och tala om uppdämt behov! Jag har alltid haft så väldigt många uppfattningar om hur människor är, och hur de håller på mot varandra. Men de var helt oanvända förmågor fram tills Egenmäktigt förfarande.

Lena plockar upp den rosa wettex-trasan som ligger slängd på bordsskivan och fullbordar städningen efter föregående gäst. Hon har trots allt lite bråttom. Om 34 minuter ska hon börja prata. Och den här gången gäller det inte Ester Nilssons kärleksbryderier men Sveas son, en ambitiös och episkt anlagd roman om folkhemmet som mänskligt tillstånd. Allmänhetens intresse är precis lika stort som för Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar; det visar inte minst förfrågningarna och läsarmötena, men kritikerna förhåller sig mer svalt den här gången. För redovisande, tycker många. En anmälare anklagade henne för att inte lita på läsaren, beskyllde henne för övertydlighet: »Bättre hade varit om hon satsat på att gestalta sina karaktärers upplevelser och känslor.«

Show, don’t tell. Igen!

– Rådet är sunt i den meningen att det avhåller unga författare från att föreläsa. Men jag menar ju att människan är på ett visst sätt. Det finns en skildring som är den mest giltiga. Min version är inte bara ett förslag bland andra. På den punkten är jag inte i fas med samtiden.

Handlar det om kontrollbehov?

– Jag vill att läsarna ska se det som jag ser. Med det sagt: ibland kan mångtydighet vara poängen. Ibland berikas ett dilemma av läsarnas olikheter.

Blicken far över menyn i jakt på något som är gott, näringsrikt och helst också snabblagat. Det får bli wokad bläckfisk, ett litet glas rött till det. Tack.

Att inkludera utsagor i texten, innebär dock inte att skriva blommigt, fortsätter hon. Är det något hon avskyr så är det blommighet. Lena framhåller gång efter annan språkets vikt.

– Som läsare ska man inte behöva vada runt i texten och liksom hålla undan buskar och ris för att få syn på det viktiga. Allt som står där ska vara viktigt. Sedan kan läsaren se vad det står och ändå inte tycka att det är intressant.

Hon exemplifierar med Ragnar Johansson, huvudpersonen i Sveas son. På ett ställe i boken framgår det med all önskvärd tydlighet att han är för att rivningen av Stockholms nedgångna Klara-kvarter genomförs.

– Inser man som läsare inte att det är en avgörande information, ja, då är nog boken och läsaren fel för varandra.

Känner du dig ensam om ditt sätt att skriva?

– Ja, kanske det.

Finns det någon du känner dig befryndad med?

– Jag tror att Knausgård är intresserad av samma saker, även om jag inte känner mig besläktad  med hans sätt att skriva. Men alltså detta med hur människan är, inte hur hon borde vara. En författare ska inte vara god, en författare ska kunna ta vilken position som helst. Hur tänker pedofilen? Den svenske författare som ger sig i kast med det riskerar att själv förväxlas med en pedofil.

 

Det börjar bli bråttom. Varje gång en rykande tallrik uppenbarar sig på bardisken slår Lena hoppfulla blickar. Klockan har hunnit bli 17.38 när maten väl kommer. En tallrik glutamatgeggig röra bredvid ett berg av klibbigt jasminris. Lena slår på lite soja. Äter sedan lätt framåtböjd, för att det ska gå fort. 17.57 visar klockan när hon lämnar restaurangdunklet.

Lenas förflutna har krystat fram många paralleller mellan skidåkning och skrivande. På väg mot biblioteket tvingar jag på henne ytterligare en:   

Skidåkare får som regel uttala sig om det lopp hen precis har tillryggalagt; i författarens fall är det däremot alltid en äldre prestation som avhandlas. Hur känner du inför att prata om en bok du skrev klart för snart ett år sedan?

– Jag är så fascinerad av det här ämnet att jag skulle kunna prata med folk om det här i flera år. Det är också nu när man kommer ut och pratar som man upptäcker vilken bok man har skrivit. Dessutom… före Egenmäktigt förfarande funderade jag aldrig över försäljning, men nu vet jag att jag kan hjälpa en bok genom att åka ut och prata om den. Jag vill att så många som möjligt ska läsa den.

Lena kryssar mellan vattenpussarna där gatlamporna avspeglar sig.

– Men det är roligare efteråt än före, säger hon.

– Då har man gjort något. Kanske var det en stor publik, som responderade, som skrattade lite. Efteråt känner man att man har gjort ett dagsverke.

Dörren till föreläsningssalen står på glänt och det gula skenet från armaturerna läcker ut i en skarp skåra över golvet. En kortklippt bibliotekarie i 60-årsåldern går fram till Lena och berättar att hon minsann var hennes dagisfröken på 70-talet. Lena blir varmt överrumplad. I en DN-intervju tidigare i höst listade hon, just med anledning av Sveas son, sina folkhemsfavoriter. Dagiset på Svinningegränd toppade passabelt nog listan.

Klart att hon minns fröken Susanne! Hennes gamle förskollärare har gjort ett kollage med bilder från åren 1974–1976 som hon överräcker. Lätt vimmelkantig av nostalgi äntrar författaren podiet. Det är ingen scen i egentlig mening, bara en kal upplyst yta framför åhörarna. Bakom henne: ett litet bord med föreläsarens standard-parafernalia: en bringare vatten och ett tillhörande dricksglas.

En man i övre 70-årsåldern räcker upp handen.

– Jag har inte med min telefon så jag kan inte swisha, och jag har inte tillräckligt med kontanter. Kan jag få ett inbetalningskort så att jag ändå kan köpa en bok?

Repliken, levererad på from värmländska, är kongenial med kvällens tema: Folkhemmet.

Kongenial är också lokalen. Lena ser det inte, men på den bakre väggen har någon vän av ordning tejpat upp ett A4 med direktiv för lokalens iordningställande. Det står:

OBS!

Använd pirran

Som ska stå ytterst

Stolsryggarna utåt, max 4

stolar på varann.

Borden med raka benen

utåt. Inga stolar framför.

Tack för hjälpen

 

I 45 minuter pratar Lena, med händerna ivrigt gestikulerande framför sig, om ett svunnet Sverige. Hon pratar om Ragnar och Svea och Olof Palme och ingenjörskonst och idrottsrörelsen och kakburkar med tre våningar och modernitet och rekordår och Ingemar Stenmark och pulvermat.

Främst talar hon förstås om huvudpersonen Ragnar Johansson, han som förkroppsligar allt det där. Lena talar också om hans fru Elisabet som stavar just så, och inte med h på slutet eftersom hon anser det vara förmätet att använda fler bokstäver än nödvändigt.

Skratten kluckar av igenkänning.

Från prisbelönt skidåkare till prisbelönt författare. »Det är otroligt likt egentligen. Det är tävling, deadlines, anspänning, avspänning, och så belöning när signal­substanserna sätter igång.«

Och kanske just för att Lena Andersson så tydligt berättar. Berättar så att ingen undgår att förstå. Hon beskriver Ragnar som »ideologiskt vanlig«, sätter ord på hans illvilja mot Klara-kvarteren och benar ut hans misstänksamhet mot Olof Palmes enkla sommarboende på Fårö. Varken el eller vatten … Överklassfasoner!

Lena flyger fram över berättelsen. Redogör osentimentalt för händelseförloppet och dess allehanda vändningar. Ragnar pådyvlas det ena karaktärsdraget efter det andra. Förklaras. Som i den här passusen, där hans funktionella sportstuga i furu får förkroppsliga folkhemmet: »Hans hus skulle spegla att allt i världen hängde samman, soffar och sängar vara inbyggda i väggen och varje detalj stå i relation till varje annan detalj, varför inget kunde ändras utan att helheten påverkades, som i det idealiska planerade samhället.«

Känner någon läsare sig skriven på näsan så märks det i alla fall inte. Kön till signeringsbordet ringlar lång och munter efter det att applåderna klingat av. Ett öppet fönster läcker in skvalpet från höstblöta gator. Bussar stånkar förbi i skymningen. 

Sittandes vid bordet, med signeringspennan i högsta hugg, stärks Lena Andersson lyckligt i sin övertygelse: hon tycks ha lyckats göra Ragnar Johansson, son till Svea Johansson, levande.

– I svensk litteratur avstår man gärna ifrån att göra sina karaktärer tydliga, säger hon när den sista åhöraren lämnat lokalen.

– Det finns en stark ambition att inte göra våld på människans komplexitet. Ingen är, och ingen får låsas fast, utan allt är i rörelse.

Så ställer hon den nu betydligt lättare resväskan på högkant och påbörjar resan hemåt.

– Allt det där är ju hedervärt, tillägger hon.

– Men risken är att det blir suddigt. Och att det
blir väldigt få minnesvärda karaktärer i litteraturen.