Behåller barnets blick

När Peter Pohl hade fyllt 40 öppnade han lådan där han förvarade sina gamla dagböcker. Där fanns hela hans barndom samlad, men också början på ett långt författarskap. Skriva träffade 74-åringen som aldrig glömt hur det är att vara ung.

Han mäter trappan med blicken. Den har 62 steg av bredden 120 centimeter mellan järnräcken, uppdelade i fem sektioner om vardera tolv till tretton steg. Kastar man sig ut på en cykel nerför de här trapporna kan man vinna respekt hos polarna och inkassera en hel back läsk av märket Guldus, eller så kan det gå åt helvete.

Plötsligt skulle en gammal käring kunna stå där. Mitt i backen, med tunga matkassar i händerna…

PANG?

– Den där cykelfärden var faktiskt den allra första biten jag skrev i Janne min vän, konstaterar Peter Pohl.

– Fast i verkligheten var det ju inte nån tant som hamnade i vägen. Och det där med framdäcket som exploderade och bromsarna som gick sönder – ja, man får ju dramatisera lite.

Lästips! Dags att skicka ditt manus till förlag. Men vilket? Lugn! Vi har tagit reda på precis vad ­förlagen letar efter.

Guldus existerar inte längre. Det här var på 50-talet.  En tuffing bestämde sig för att göra det där tricket och en liten kille som hette Peter bevittnade dramat. Efteråt skrev han ner det i sin dagbok.

Annons

– Jag har aldrig varit så mycket för att glömma saker, säger han.

 

Peter Pohl är en lågmäld herre med något vasst i blicken. Man kunde ha hamnat bredvid honom på bussen och först gissat att han varit lärare i något komplicerat matematiskt ämne, som numerisk analys. Vilket stämmer. Man kunde också ha känt igen honom som en av Sveriges främsta ungdomsboksförfattare, som sedan debuten för 30 år sedan skrivit i snitt en bok om året, vunnit massor av prestigefulla priser och är en av de mest översatta svenska författarna. Men känner igen honom är det rätt få som gör, för Peter Pohl är en så kallad doldis. Och förresten, hade man sagt det där om ”ungdomsboksförfattare” är risken stor att samtalet genast tagit en obekväm riktning.

– Det är väldigt begränsande. Jag skriver om ungdomar, men det är för att jag är mer intresserad av de åldrarna än av de färdiga åldrarna, säger han, men många vill ju inte veta av sin barndom.

 

Peter Pohl

Bor: Tyresö, söder om Stockholm

Ålder: 74 år

Familj: Fru och vuxen dotter

Annons

De ”färdiga åldrarna”, det är när människor intar attityden att de är klara och vet allt om livet. Ett tillstånd som många drabbas av när de kommer upp i trettioårsåldern, enligt Peter. Den som läst hans böcker kan känna igen symtomen från flera av hans vuxna karaktärer: De som glömt hur det är att vara ung, som liksom stelnat till.

Lästips! Astrid Lindgren är ständigt aktuell och evigt älskad. Men hur gjorde hon egentligen?

– De figurerna blir på sätt och vis monstruösa i mina böcker, och det speglar väl min inställning till den sorten. Fast jag har en hel del undantag från det också, vuxna som fortfarande har kvar känslan för livet, och för ungdomarna.

En iskall vind sveper över Södermalm. Peter, som just återhämtat sig från en elak lunginflammation, trycker ner händerna i jackfickorna när vi traskar över Södra Latins skolgård. Här gick han själv i skolan, och ganska mycket är sig likt, kan han konstatera. Visserligen syns inga små lirare på hoj i kvarteren längre, och alla portar man förr kunde springa och gömma sig i är numera försedda med lås och portkod. Men det är ändå inte särskilt svårt att återkalla stämningen från Janne min vän, den dödligt spännande och sorgliga historien om Krille och hans gåtfulla kompis Janne. Boken blev en smärre sensation när den kom ut 1985. Här var en författare som skrev om ungdomar men som inte väjde för det mörka och tragiska i tillvaron. Peter Pohl betraktades som en förnyare.

– Det fanns någon sorts hemlig överenskommelse om hur böcker om ungdomar skulle vara. De måste ha ett positivt slut, alla pusselbitar skulle falla på plats och det skulle vara uppbyggligt. Själv tog jag ju livet av karaktärerna i flera av mina första böcker, säger han.

– Det gav mig ett rykte om att vara väldigt svartsynt. Det har tyvärr blivit en stämpel.

Sånt där kan han reta sig på. Verkligheten är full av elände. Av sorg och smärta. Och av ond bråd död, och ondska, och övergrepp. Att blunda för det bara för att han skriver ur ungdomars perspektiv är honom fullständigt främmande. Tvärtom är det den öppna blicken på världen han är ute efter, den blick som barn och ungdomar fortfarande har. Den är inte bara hans signum utan också ett av hans främsta verktyg.

– Man vet inte allt om världen i den åldern och det kan bli intressant med den där aningslösheten. Jag var nog själv ett barn som inte förstod så mycket. Vad var det egentligen som hände omkring mig? Vad var det folk skrattade åt? Varför tystnade någon plötsligt? Man ställde frågor som inte fick något svar annat än i form av nya frågor. Tills det ändå fanns ett svar bakom det, när man ställde ihop alla frågor. Det är det som inspirerat mig till min berättarstil, att ställa frågor istället för att komma med utredningar, och det sättet att skriva fick jag från mina egna dagböcker.

 

Han hade hunnit fylla fyrtio när han en dag plockade ner lådan från vinden.

Längst upp låg en lapp som han skrivit nån gång i 17-årsåldern: ”Är detta inte använt före 50 års ålder ska det kastas.”

Det var tusentals handskrivna sidor. Och även om det enligt honom själv ofta var ”klent skrivet”, så fanns minnena där. Bara handstilen kunde berätta en hel del om olika utvecklingsstadier och stämningslägen i hans liv – ibland var den så liten att han knappt själv kunde läsa den, ibland yvig och full av självförtroende.

Det fanns en fras som återkom i dagböckerna: Det här ska jag aldrig glömma.

– Själva händelserna hade jag kanske kommit ihåg ändå. Men omständigheterna omkring dem. Hur det faktiskt var. Hur illa vuxna kunde bära sig åt, och hur kränkt man faktiskt kunde bli som barn. När det är nedskrivet så följer känslorna från den tiden med av sig själv, och jag lärde känna mig själv som liten igen när jag läste det. På ett väldigt tydligt sätt.

Vid det laget hade Peter rört sig mellan olika uttrycksmedel. Från skrivandet, via fotograferande, till film. Och tillbaka igen.

Lästips! Vad innebär det egentligen att skriva en barnbok? Här är allt du behöver veta för att lyckas som barnboksförfattare!

– Det var filmandet som fick mig att hitta min stil, berättar han.

– Skrivit hade jag ju alltid gjort, men bara för byrålådan. Det jag skrev blev inte som jag ville ha det. Det saknades något – ett uttryck jag ville ha fram men inte hittade. Och det var samma sak med fotograferandet. Naturen kunde se ut på ett sätt i mina ögon men på bilden fanns det inte alls där. Men när jag provade den rörliga bilden hände något.

Han gjorde ett antal kortfilmer på 70- och 80-talet och fick flera utmärkelser, men viktigare än priserna var vad filmandet väckt hos honom. Det var som att han kom loss, säger han. Som författare, och som människa.

– Dels lärde jag mig ett sätt att berätta, att visa istället för att påstå saker.

– Men för att regissera andra människor tvingades jag också att släppa litegrand på mig själv. Jag hade alltid varit tillknäppt och tyst som person, men nu blev jag tvungen att förklara för skådespelarna vad det var inuti mig som krävde att de agerade på ett visst sätt. Man kunde få gå ganska långt i sin självanalys om man säger så. Jag släppte ut mig själv till beskådande. Det vågade jag inte förut.

Hans vänner märkte förändringen, berättar han. ”Fan vad du pratar mycket nuförtiden” kunde de säga. Och det märktes i det han skrev. Plötsligt vågade han berätta om sig själv, ur sitt perspektiv. Han började på Ordfronts skrivarverkstad, och som avslutningsuppgift plockade han upp en av de där små episoderna han hittat i sina dagböcker, den om cykelfärden nerför trapporna på Söder.

– Jag skrev om den massor av gånger. Så är det ju med skrivande tycker jag, det handlar mestadels om att skriva om. Att ändra här och där och lyfta upp svaga partier där det behövs. Men jag hade hittat sammanhanget och den rätta stilen på historien. Och det var för att jag upptäckt att jag fick skriva om vad jag ville, om saker som var viktiga en gång i tiden. Det var ingen som var ute efter mig, som skulle sticka kniven i ryggen på mig. Tvärtom ville de läsa det jag skrev. Det var en nyttig erfarenhet.

Peter Pohl om ungas perspektiv

– Jag minns att någon tyckte att en femåring jag skildrat resonerade väldigt ”vuxet”. Sedan ändrade han sig till ”klokt”.Han tyckte att det verkade underligt. Men då svarade jag att han antagligen inte hade en aning om hur kloka femåringar kan vara. Det är fortfarande oftast bland barnen man hör de förnuftigaste sakerna. Naturligtvis får man justera efter deras låga ålder, eftersom det finns saker de inte vet, men en fundering från en oförstörd femåring kan innehålla väldigt mycket. Och samma funderingar som barn har – om vad som finns bortom allting, vad som händer efter döden, och liknande – det sitter ju vuxna filosofer och gör sig väldigt betydande på. I Janne min vän finns en sån där fråga: Finns världen när vi blundar? Alltså, när vi inte ser något, hur kan vi då vara säkra på att det existerar? Och så kollar de det genom att blunda växelvis. Det är barnets sätt att kontrollera det, och då kunde de vara säkra – världen fanns där hela tiden. Men det är faktiskt en stor filosofisk fråga: Om ingen hör om trädet faller, har det fallit då? Har det överhuvudtaget stått där? Sådana funderingar avfärdar ju många vuxna. Men inte filosoferna. Och inte barnen.

Det brukar sägas att en förutsättning för att skriva bra barn- och ungdomslitteratur är att man lyckas öppna dörren till sin egen barndom. Då kan man också nå fram till yngre läsare. Men för Peter Pohl hade det ingenting med genreval att göra.

– Det var nån förlagsfigur som berättade för mig hur de resonerat kring min debutroman; ska vi ge ut den som vuxenbok eller ungdomsbok, hade de frågat sig. Om vi ger ut den som vuxenbok så kommer kritikerna att ifrågasätta om det inte egentligen är en ungdomsbok. Och om vi ger ut den som ungdomsbok kommer de att säga: men är inte detta egentligen en bok för vuxna? Och det första är en dålig recension medan det senare är en bra recension. Så det fick bli en ungdomsbok.

Peter Pohl suckar. Den där gränsdragningen är problematisk. Det handlar inte bara om ungdomslitteraturens låga status, utan om att över huvud taget bli placerad i ett bestämt fack som författare. Det har förföljt honom genom hela hans författarskap.

– Även om jag kommer med ett manus som helt uppenbart är för vuxna så lämpar de över det till ungdomsavdelningen. Eller till och med barnavdelningen. Och där förstår de sig icke på det. Som ungdomsförfattare tas man inte heller på samma allvar som ”de stora författarna”, de som står i vuxenbokhyllorna. Ibland har jag faktiskt funderat på att lämna in manusen under pseudonym.

Lästips! Är chansen större att förlaget nappar på min barnbok om jag skickar med skisser på illustrationer?

 

Peter Pohls storhet som författare råder det visserligen inte någon större tvekan om. Åtminstone inte om man frågar de tusen och åter tusen läsare som gråtit, oroats och tröstats av hans berättelser genom åren. För många har hans böcker blivit den första riktigt stora läsupplevelsen – en alldeles särskild ära som kan tillfalla författare med unga läsare, möjligen också förknippat med ett större ansvar.

– Jag har kommit till den insikten lite efter hand, att jag har ett ansvar, säger han.

– Länge tänkte jag inte så. Jag skrev för mig själv och tyckte att om jag tålde att skriva det så fanns det alltid någon som tålde att läsa det. Men så småningom förstod jag hur oerhört starkt många tar till sig berättelsen.

Insikten kom gradvis, säger han. Men så hände en sak som fick den att landa med full kraft. Det var hösten 1990. I en annan ände av landet satt en 14-årig flicka och skrev ett brev till Peter Pohl. Hon hette Kinna Gieth och berättade att hon läst hans bok Alltid den där Anette! tillsammans med sin tvillingsyster. Båda hade blivit oerhört tagna av berättelsen om hur huvudpersonen Annettes tvillingsyster dör. Och bara ett par veckor senare hände det ofattbara på riktigt, Kinnas egen tvillingsyster dog i en bilolycka.

Nu, ett halvår efter olyckan, undrade hon om Peter Pohl ville skriva en bok tillsammans med henne, för att på något sätt hedra sin förlorade syster. Det skulle handla om vänskapen, döden och om hur livet måste fortsätta för den som blir kvar, fast det inte känns som att det går. Hon trodde att Peter Pohl kunde skriva ner berättelsen på ett sådant sätt att den kunde bli till tröst för andra med liknande sorg. Peter tvekade länge, men bestämde sig slutligen för att tacka ja till hennes förslag.

– Jag har aldrig varit någon skämtare, men nu var det allvar, säger han.

– Först nu förstod jag verkligen hur starkt det jag skrev faktiskt kunde drabba en läsare. Hur nära jag kommit någon. Men jag kände ju också ett stort ansvar mot flickan. Nu var det riktiga människor med i bilden. Jag var rädd att ta på mig något som jag inte skulle ro i land.

Ett gemensamt undersökande tog vid. De såg till att träffas och Peter fick ta del av allt som de båda systrarna skrivit under åren. Det var ett krävande arbete, även för Peter själv, som tvingades konfronteras med liknande erfarenheter i sitt egna förflutna. Men det var också en intressant utmaning rent litterärt – plötsligt var det någon annans barndom som var utgångspunkten. Och någon annans dagböcker.

– De hade varsin dagbok, och det var väldigt intressant att läsa om samma saker fast i två olika versioner. Det var precis som det grepp jag använde redan i Janne min vän, att när man tittar på samma saker från olika håll så träder det fram ett sammanhang som inte är uppenbart annars. Hon kunde själv bli förvånad över att jag verkade veta saker som inte stod i deras dagböcker, sånt jag slutit mig till på egen hand. Men hon läste och godkände efterhand jag skrev, och när jag inte fick ihop olika sammanhang och detaljer frågade jag henne.

Jag saknar dig, jag saknar dig! kom ut ett par år senare och blev en av hans mest hyllade romaner. Tillsammans med Kinna Gieth fick han ta emot Augustpriset och så småningom filmatiserades också boken. Peter ser den fortfarande som en sorts vändpunkt i hans skrivande, och den ledde också till flera liknande samarbeten med andra läsare, så som Man har ett snärj och Jag är kvar hos er. Den första utgår från en trebarnsmamma som slåss mot myndigheter och en usel skola. Den andra handlar om en familj vars dotter dött i cancer.

– Sedan har det varit många som velat ha hjälp med att skriva om sitt liv men som inte riktigt förstått reglerna, att de måste bidra med något själva. Jag kan ju inte bara sätta mig ner och skriva om dem. Många gav upp efter ett tag, eller förstod att detta egentligen inte var vad de ville. Andra har bara tystnat och slutat höra av sig. Men jag har också fortsatt hålla kontakten med några fastän det inte blev någon bok. Där har jag blivit någon sorts fadder, någon de kan vända sig till för att prata. Och det är ibland bättre än att försöka skriva en bok om det. Allt är inte roligt att skriva om. Det måste ju gå lite bra också. När det liksom bara är bekymmer, när det aldrig blir bättre, då är det inte roligt att skriva om och inte roligt att läsa om heller.

Kom till Sverige som fyraåring

Peter Pohl föddes i Hamburg 1940. Efter att hans pappa dött i andra världskriget tog hans mamma, som var svenska, med honom till Sverige. Peter var då 4 år, och han har beskrivit de närmaste åren i den till stora delen självbiografiska Regnbågen har bara åtta färger.

Efter studentexamen vid Södra Latin i Stockholm, studerade Peter Pohl matematik och fysik och blev så småningom forskningsingenjör. 1975 doktorerade han i numerisk analys, ett ämne han länge undervisade i vid KTH och även skrivit flera läroböcker i.

Den skönlitterära debuten kom 1985 med boken Janne, min vän, som bland annat belönades med Litteraturfrämjandets debutantpris och Nils Holgersson-plaketten. Sedan dess har han mottagit en lång rad utmärkelser, bland annat Augustpriset i klassen för barn- och ungdomsböcker för Jag saknar dig, jag saknar dig! 1992.

Vi sidan av sitt arbete och sitt skrivande var Peter Pohl i många år verksam som ungdomsledare vid Södra Latins sommarhem, en kollo-verksamhet han själv vistats på som barn och som tidigt väckte hans intresse för ungdomsfrågor.

På senare tid har Peter Pohls produktion varit något mindre intensiv, vilket också gjort att mängden brev och mail från läsarna avtagit. Men fortfarande hör folk av sig –  personer som känner igen sig i hans böcker, sådana som vill dela med sig av sina egna historier, och unga människor som undrar hur man blir författare.

– De frågar om råd. Men när det gäller skrivande har jag egentligen inga råd att ge. Det där med skrivarvånda och allt vad de kallar det… skrivkramp? Nä, jag har ingen aning om vad det är, säger han.

För Peter har skrivandet alltid varit något han ägnat sig åt på fritiden, vid sidan av sitt arbete som lärare på Kungliga Tekniska högskolan. Där gick han på dagarna och ”lagrade upp det” inom sig. På kvällen var det bara att ställa om knappen till skrivläge.

– Jag kom hem från jobbet och satte mig ner och skrev. Och så rann det ur mig. Så pass inspirerad var jag.

Han är kvar där fortfarande, i skrivläget, trots att han sedan länge är pensionär, och trots att det kan vara en kamp att få ut sina alster, även om man heter Peter Pohl. Ett färdigt manus gör för närvarande en krokig färd mellan olika förlag som inte lyckas passa in det i sin utgivning. Men han tar det med jämnmod. Och någon brist på nya uppslag råder inte.

– Jag tittar i mina dagböcker. Ser om det finns något mer som det är dags att väcka till liv. Där kan jag hitta det mesta, säger han.

Vi är tillbaka på Södra Latins skolgård. Peter inventerar vad tiden gjort. Där låg 60-metersbanan en gång. Köksträdgården och grannkåken de brukade kasta snöboll mot. Ett stort träd täcker numer hela fasaden, och någon har gått loss med en sprayburk i valvet mellan de båda huvudbyggnaderna. Stora svepande bokstäver, svåra att tyda.

– Hade aldrig hänt på min tid, skrockar han och ser glad ut.

Barndomen verkar fortfarande pocka på uppmärksamhet. Alla historier som kan växa ur det där.

– Det är nog ens skyldighet att komma ihåg hur man tyckte och tänkte som liten, säger han.

Och det låter som ett slags råd ändå. Att se till att inte glömma. Att skriva ner saker.

– Jo, det är ett bra råd, erkänner han.

– Och att sen inte slänga det.