Magin sitter i karaktären

Hundratusentals fans väntar otåligt. Snart kommer Nyckeln, sista delen i Engelsforstrilogin. För Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren innebär det att kliva ut ur en värld som de skapat med minutiös precision.

Det är nu allting ska få sin upplösning. Intrigen som Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren haft klar för sig ända sedan de skrev första raden på Cirkeln. Engelsforstrilogins inledande del avslutas nu i Nyckeln och fansen står och stampar av otålighet.

– Vi har hela tiden vetat hur det ska sluta, men inte exakt hur vi skulle komma dit. Du kan inte alltid förutse vad du kommer att skriva, säger Sara Bergmark Elfgren.

För den som är det minsta intresserad av hur man snickrar ett romanbygge är det omöjligt att läsa Engelsforstrilogin och inte fundera på hur författarna burit sig åt för att hålla ihop alla trådar och skapa en logiskt sammanhållen helhet.

Den färdiga trilogin består av 2 016 sidor bladvändande fantasy, en modern häxsaga förlagd till Engelsfors, ett fiktivt glesbygdssamhälle i Bergslagen som till stor del är influerat av Mats Strandbergs gamla hemstad Fagersta.

I centrum för handlingen står sex sinsemellan mycket olika tonårstjejer som upptäcker att de alla är häxor med magiska krafter. De förstår efter hand att det är de som ska bekämpa de demoner som håller på att tränga in i världen. För att kunna förhindra den stundande apokalypsen krävs dock att de lär sig att samarbeta trots sina många olikheter.

De två första delarna av Engelsforstrilogin har blivit oerhört lästa och älskade och förväntningarna på den avslutande delen är skyhöga. Förutom den snillrika fantasykonstruktionen har författarna uppmärksammats för sin förmåga att skapa karaktärer som är på samma gång mångbottnade och tydliga, och för sin förmåga att beskriva tonåringars värld på ett sätt som går långt bortom moralkakor och vuxna pekpinnar. Vi kommer tillbaka till det.

Annons

 

Frågan om hur de egentligen burit sig åt för att lägga sitt gigantiska romanpussel tas lyhört emot; både Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren pratar gärna och entusiastiskt om skrivarhantverket, mer trötta är de på frågor om hur det är att arbeta i par och om de kunde anat att trilogin skulle bli en sådan succé (självklart inte, är det retoriska svaret de oombedda ger).

– Jag älskar problemlösning, att portionera ut information är kul, säger Sara Bergmark Elfgren, samtidigt som Mats Strandberg suckar att han å andra sidan avskyr det – men att det är helt nödvändigt att vara oerhört noggrann av den enkla anledningen att läsaren aldrig får märka allt jobb som ligger bakom.

Om det skulle finnas ett kapitel med som bara har som funktion att förklara en massa saker så har författaren misslyckats.

Sara Bergmark Elfgren brukar likna planering vid en karta: du har en överblick över ett område, men det finns flera vägar att välja. Det går inte att låsa sig vid en möjlig väg utan du måste lyssna in karaktärerna. Ofta tar det längre tid för dem att komma till en viss punkt än vad författaren trott från början, och på samma sätt kan det förstås även gå betydligt fortare. Poängen är att det inte går att veta förrän man testat. Därför är det så viktigt att vara beredd att skriva om. Eller såhär: skriva, utvärdera och skriva om det som inte fungerar. Igen och igen.

Mats Strandberg förtydligar:

– Som författare måste du ge karaktärerna tid att verkligen reagera på det som händer. Det är lätt att glömma bort den aspekten när man planerar intrigen, men faktum är att det kan hända jättespännande saker när man vågar låta karaktärerna landa känslomässigt. Det kan göra att historien tar oväntade vägar.

 

Det finns inget jobbigare än att som läsare märka att författaren haft en idé som ska genomföras till varje pris, menar båda Sara och Mats. Då blir det totalt konstruerat.

Annons

– För att det ska fungera i slutändan är du tvungen att verkligen lyssna in karaktärerna, och du är tvungen att sitta där och älta texten och riva upp.

Mats skojar om hur en författarkollega liknat redigering vid att gräva upp en gammal pojkvän ur graven och tvingas hångla med honom igen. Själv har han med tiden lärt sig att gilla redigering.

– Det är en annan sorts kick. Själva skrivandet är en kick på så vis att du till exempel ibland sitter och undrar var den där coola formuleringen kom ifrån. Det häftiga med redigering och att skriva om är att det faktiskt ofta gör det så mycket bättre. Kanske lägger du till en detalj som får en karaktär att lyfta. Det är otroligt tillfredsställande.

Visst har det hänt att de upptäckt att omfattande justeringar måste göras, när en ändring får konsekvenser för hela det resterande manuset. Då är det bara att bita ihop och jobba på. De säger att man helt enkelt får bestämma sig för att ha den inställningen. Och själva har de egentligen aldrig upplevt att de har något alternativ. Båda är perfektionister och säger sig inte riktigt kunna leva med sig själva om de ska tvingas titta på den färdiga boken i hyllan och inte känna att de har gjort sitt absolut bästa.

De skriver på var sitt håll och skickar kapitlen till varandra för att sedan stryka och ändra tills de inte längre vet vem som har skrivit vad.

– Vi drivs av både lust och besatthet, men besattheten är inte alltid lustfylld, säger Sara Bergmark Elfgren, skrattar och tillägger:

– Om man enbart vill skriva för lusten så ska man kanske inte skriva professionellt. Det måste få vara lite jobbigt ibland. Visst kan det vara läskigt att leta efter fel som man vet kommer innebära massa merarbete om man upptäcker dem, men jag tror att du mår bäst av att ta ansvar fullt ut för texten. Vi har haft jätteduktiga redaktörer och testläsare som betytt massor, men i slutändan kan du inte lasta någon annan för dina misstag.

Sara Bergmark Elfgren

Ålder: 33 år.

Bor: Stockholm.

Gjort tidigare: Har arbetat som manusförfattare och manusredaktör.

Framtidsplaner: Skriver just nu manus till filmatiseringen av Cirkeln tillsammans med filmens regissör Levan Akin och serieromanen Vei tillsammans med tecknaren Karl Johnsson. Gör research till en fantasybokserie för Rabén och Sjögren, samma förlag som ger ut Engelsforstrilogin.

Mats Strandberg

Ålder: 37 år.

Bor: Stockholm.

Gjort tidigare: Är frilansjournalist och krönikör i Aftonbladet. Debuterade 2006 med Jaktsäsong och har därefter skrivit Bekantas bekanta och Halva liv, samtliga utgivna på Forum.

Framtidsplaner: Gör just nu research till sin kommande bok i en för honom helt ny genre – skräck. Har dessutom ett annat, än så länge hemligt, projekt på gång.

Trots kraven på slutprodukten betonar de båda att man under skrivprocessen måste tillåta sig nödlösningar, tillfälliga konstruktioner som driver historien framåt och som sedan arbetas om under skrivprocessens gång.

– Även lösningar som du vet inte kommer finnas med i den färdiga boken kan fylla en funktion bara för att du ska komma vidare. Man måste våga vara lite dålig emellanåt. Så får man ändra sedan, säger Sara Bergmark Elfgren.

Hon kallar deras arbetssätt för att jobba i en lager på lager-teknik. I Engelsforstrilogin har de på många sätt gjort det svårt för sig själva genom att vilja berätta väldigt mycket. De magiska momenten driver historien och löper parallellt med de många karaktärerna som mejslas fram successivt och utvecklas böckerna igenom. Dessutom förklarar författarna att de vill berätta om den vardag som pågår i Engelsfors, komma åt känslan att själva staden har ett liv. För att göra det låter de små glimtar av andra berättelser än de som är centrala för handlingen skymta fram.

– Om vi tar Leffe som har Leffes kiosk som exempel, han har ingen central roll i berättelsen, men läsaren ska känna att även hans liv pågår någonstans – det är bara det att vi inte ser det, säger Mats Strandberg.

Både han och Sara säger att de älskar de magiska elementen i böckerna men att det aldrig handlar om några specialeffekter för sakens skull. Funktionen av magin kommer först när man ser hur den bidrar till att utveckla bokens huvudpersoner.

– Det intressanta är helt enkelt vad den gör med karaktärerna. Eftersom vi vill att magin ska kännas på riktigt så måste ju allt det andra också kännas på riktigt, säger Mats Strandberg.

Kanske är det just det som är förklaringen till Engelsforstrilogins stora framgångar – att du som läsare snabbt börjar bry dig om de sex häxorna och det som finns runtomkring dem – det finns i alla fall de som hävdar det.

Cirkeln kommer att filmatiseras av Benny Andersson och hans son Ludvigs bolag RMV Film och Ludvig Andersson har i en intervju i Dagens Nyheter sagt: ”Även om man tar bort de magiska aspekterna av den här berättelsen, så finns det ändå en historia om hur det är att vara ung, om att leva i olika familjeförhållanden, om relationer och om att vara tonåring. Det är väldigt fina och verkliga berättelser.”

Och i en omtalad recension av Cirkeln, som prydde första sidan av Dagens Nyheters kulturdel våren 2011, skrev Jonas Thente:

”Jag har hittills aldrig läst någon ”vuxenroman” som så initierat och empatiskt förevisar den svenska tonåringens anatomi och praktik. Många har försökt, men moralismen har alltid fällt dem på upploppet.”

 

För Sara och Mats handlar det egentligen inte så mycket om att de skriver om just ungdomar. För dem har det större betydelse att de har skrivit en fantasybok än en ungdomsbok. Det som varit viktigt är att vara lojal med karaktärerna utifrån deras perspektiv och inte komma in som en utomstående vuxen berättare. Hur fel det senare kan bli har de tydliga minnesbilder av från sina egna tonår då det överdrivet pedagogiska tilltalet ofta ställde sig i vägen för upplevelsen när de såg filmer och läste böcker riktade till deras målgrupp.

Mats och Sara om…

…genren: Vi är väl medvetna om att vi skriver i en genre och har på inget sätt försökt uppfinna hjulet utan skriver i en tradition. Fantasy är något av en underdog-genre i Sverige och vi upplever stämningen bland dem som verkar inom den som väldigt generös. Många tycker att det är roligt att det går bra för oss för då kommer genren fram i ljuset.

…sina läsare: All respons och kontakt med läsarna har gjort det så värt att låta skrivandet av de här böckerna äta upp våra liv. Det ger jättemycket energi att veta att det finns många som längtar efter nästa bok. Ibland blir läsare väldigt upprörda när vi till exempel tar livet av en karaktär, men de förstår samtidigt att det är för historiens skull. Det finns ett stort engagemang och det betyder jättemycket.

…att ha så många karaktärer: Komplicerat men roligt. Att det är så många personer ger en spänning och någonting för oss att leka med.

…detaljkollen: Det gäller att vara strukturerad. Vi har excelark över karaktärerna och alla detaljer som rör dem och deras familjer, över datum och väderlek. Tidigt ritade vi upp en skiss över Engelsfors för att kunna vara konsekventa.

…att sätta punkt: Nyckeln tillägnar vi våra läsare. Det var viktigt för oss att skriva ett slut som var ett riktigt avslut, men som samtidigt lämnar något åt läsarna att fantisera kring. Vi gillar inte slut som knyter ihop för många trådar, det kan kännas som om författaren dödar hela sin värld. Vi kommer inte att skriva en fortsättning, men vi har inget emot om läsare vill skriva fan fiction. Nu har vi gjort vårt, någon annan får gärna fortsätta drömma.

– Samtidigt påverkar det såklart att våra karaktärer är just unga människor. En gymnasieskola är lite av ett mikrokosmos, här finns en massa människor som inte har valt varandra men ändå tvingas tillbringa massor av tid tillsammans. På så vis är det en otroligt tacksam miljö att göra litteratur av, säger Mats Strandberg.

Han menar att tonåringar ofta blir schabloner även utanför fiktionens värld, åtminstone på ytan.

– Man får sina roller även i verkliga livet. Det är lite av poängen i våra böcker: vad händer när man bryter ner de här rollerna? När hierarkierna slutar gälla tvingas man blotta sig.

 

Innan de började skriva första boken pratade de massor om hur de ville skildra tonårsvärlden och återvände till sina egna dagböcker och minnen. Många läsare har sagt att böckerna fått dem att minnas hur det var.

– Första boken tillägnade vi våra tonårsjag och att skriva den var mycket en process för att bli vän med dem. Många klarar inte ens av att läsa sina dagböcker från den tiden för att man skäms så mycket. Men varför skäms man? Man gjorde ju så gott man kunde. Samtidigt kan jag förstås förstå den känslan för jag kände också så förut, men att skriva de här böckerna har fått mig att sluta skämmas, säger Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg tillägger:

– Jag är inte helt säker på att Sara och jag hade gillat varandra som tonåringar, eller vi hade i alla fall säkert haft svårt att förstå varandra. Men det vi verkar haft gemensamt var att vi båda var iakttagare som, av helt olika skäl, stod utanför de givna grupperna. Det är sådant material vi haft nytta av nu.

Som vuxna är de båda intresserade av psykologi och de har arbetat mycket med att kartlägga sina karaktärers inre och yttre liv för att kunna beskriva dem just så mångfacetterat som de önskat.

– Vi har däremot inte tänkt så mycket på identifikation, inte arbetat medvetet för att läsaren ska kunna känna igen sig. Det viktiga har varit att gräva vidare i de här personerna vi har skapat för att förstå varför de har blivit som de har blivit, säger Mats Strandberg och tar karaktären Anna-Karin som ett exempel:

– Hennes morfar har en viktig roll i böckerna, då behöver vi veta vilken sorts pappa han i sin tur har varit till sin dotter. Sådana saker. Vi vet jättemycket om karaktärerna som inte fått plats i böckerna. Det bara finns där som en slags resonans och hjälper läsaren att lita på dem – och på oss.