I din nya roman Silver är huvudkaraktären 57 år, precis som du var förra året. Fågelbovägen 32, som fick stort genomslag 2006, handlade om en mamma som närmar sig 40. Är det enbart en fördel att skriva utifrån sin egen ålder?
– Ja, det skulle jag säga. Jag behövde inte tänka så mycket på Ellens ålder när jag skrev, jag är ju där själv. Silver tar avstamp i en drejkurs som Ellens barn ger henne i present för att hon ska ›hitta sig själv‹ i krisen efter att yngste sonen flyttat ut. I och för sig kan man fundera på: »Hur roligt är det att läsa om en 57-åring?«
Den tanken sätter väl fingret på vår kulturs ideal. Att alla tycker om att läsa om unga människor, men bara äldre förväntas läsa om just äldre?
– Det är sant. Jag är så präglad av TV-branschen, som jag jobbat med de senaste åren, där alla riktar sig till en yngre målgrupp eftersom de äldre ändå sitter i sina soffor och tittar på allt. Oron kanske bara handlar om fördomar? Identitetskriserna börjar ju redan när man är tonåring och handlar i botten om samma existentiella frågor som tas upp i Silver: »Vem är jag? Vem är jag till för?«
