»Jag måste känna att det svänger«

Först kommer berättelsen. Sedan språket. Och däremellan tusentals tröga timmar framför datorn. Skriva träffade Sara Kadefors och pratade om vikten av flyt, varför hon inte använder metaforer, och det märkliga i att det faktiskt blir en bok till slut.

Tåget mellan Göteborg och Stockholm. Sömniga villaförorter, granskog och ensliga parkeringsplatser invid banvallen. Sara Kadefors-land hela vägen och i mitt knä hennes senaste roman i form av ett utskrivet pdf-korrektur från förlaget. När jag kommer upp ur tunnelbanan på ett soligt Södermalm har resan gått i ett nafs. För så funkar hennes böcker. Diskbänksrealismen blir till psykologisk thriller och efteråt känns det som om någon varit och rafsat omkring bland ens egna högst privata livslögner.

– Kände du att du ville fortsätta läsa?, fiskar hon när jag hittat fram till hennes skrivarlya som ligger inrymt i en sjuttonhundratalsbyggnad några stenkast från Medborgarplatsen.

– Fanns det en framåtrörelse i boken? Herregud vad bra. Man kan aldrig veta.

 

Berättelsen kommer först

Det är något som kan verka lite respektlöst över Sara Kadefors författarkarriär. Hon var radioprofilen som sa upp sig vid 35 års ålder för att bli författare på heltid, trots att hon inte skrivit någonting i hela sitt liv. Ett år senare hade hon vunnit Augustpriset för sin ungdomsroman Sandor slash Ida. Hennes första vuxenroman, Fågelbovägen 32, kom 2006. Den blev en stor succé, och även Borta bäst tre år senare promenerade högt upp på de topplistor som annars brukar domineras totalt av bästsäljande deckarförfattare. Det var något med enkelheten i hennes berättande som tilltalade både kritiker och läsare. Utan att krångla till det tycktes hon träffa rakt in i den svenska så kallade verkligheten. Dessutom var det spännande.

Annons

– Jag skriver om det som intresserar mig, och det är nog människor som är min främsta styrka, inte språket, säger Sara Kadefors.

– Jag ägnar mycket tid åt att fundera över relationer. Hur vi människor påverkas av varandra och det samhälle vi lever i. Samtidigt vill jag naturligtvis att språket ska vara bra. Det är jätteviktigt för mig. Men det viktigaste är att det finns en historia som är spännande. Vad jag än skriver om så måste det finnas en bra berättelse.

 

Utgick från verklig historia

Det är nyfikenheten som driver henne, säger hon, oavsett om det handlar om socialt utanförskap, statusjakt, eller den där kontaktlösheten som skär tvärs genom såväl klass- som generationsgränser. För varje bok försöker hon också skriva något nytt, helt enkelt för att det blir roligare att gå till jobbet då. Hon har växlat fritt mellan vuxenromaner, ungdomsromaner och barnböcker. Nu har hon för första gången skrivit en roman som utgår från en verklig historia.

– En person jag känner berättade en dag om sin uppväxt åren kring högstadiet och gymnasiet. Jag blev helt fast. Inte för att det var något jättespektakulärt. Han var inte vrålmobbad eller utsatt för sexuella övergrepp eller så. Men där fanns något som jag tror väldigt många av oss kan känna igen. Detta med hur händelser i uppväxten kan påverka oss långt fram i livet, fastän vi tror att vi lämnat dem bakom oss. Det var en väldigt gripande historia.

I romanen, Kast med liten kniv, har hon placerat huvudpersonen, Jonas, i sin egen uppväxtmiljö, en villaförort till Göteborg. Där finns moppegängen, spritfesterna och thinnertrasorna. Men också vänskapen, och en vuxenvärld som verkar totalt frånvarande i all sin välvilja. Och så inträffar något hemskt.

Sara Kadefors väver ihop den verkliga berättelsen med ett uppdiktat vuxenjag. Det är en rätt sorglig figur, liksom fastfrusen i en oförlöst sorg, ända tills ytterligare en kris tvingar honom att glänta på locket.

– Som tur var kände den riktiga personen inte alls igen sig i den vuxne huvudpersonen när han läste manuset. Den delen är ju helt påhittad. Och även barnet i boken har ju blivit en sorts blandning av honom och mig själv. Det är ju så det funkar, det är jag som har gestaltat hans historia. Man får försöka försätta sig i huvudpersonens situation, gå tillbaka till sig själv och bli ett med historien medan man skriver.

Annons

Vill inte att läsaren ska behöva kämpa

Sara Kadefors brukar säga att hon skriver böcker som hon själv skulle klara av att läsa. Det måste finnas ett tydligt driv i berättelsen, annars orkar hon inte fortsätta. Hon menar att det är en fråga om läggning.

Sara Kadefors

Ålder: 47

Bor: Stockholm

Familj: Man och två barn

Bakgrund: Växte upp i Landvetter utanför Göteborg. När hon var yngre tänkte hon bli skådespelare, men efter att ha misslyckats med att komma in på scenskolan sökte hon sig till journalistiken. Hon var programledare för program som Morgonpasset och Söndagsskolan, och jobbade även på Filmkrönikan i SVT, innan hon 2000 sa upp sig för att bli författare på heltid. Förutom böcker har Sara Kadefors skrivit manus till teveserier och film.

– Jag är själv på gränsen till dyslektiker. Det går väldigt långsamt när jag läser och om en bok stannar upp för länge tappar jag liksom fokus. Men dessutom har jag alltid varit mer intresserad av utveckling än av tillstånd. Det har att göra med någon sorts rastlöshet i mig och gäller både när jag skriver och i mitt övriga liv. Jag menar, det finns ju böcker som beskriver en känsla på 200 sidor, där man kan gå och fundera på en enstaka formulering hur länge som helst efter att man läst den. Men det är inte den typen av böcker jag vill skriva.

Hon betonar det igen: den där framåtrörelsen, en sorts naturlig dramaturgi som delvis bottnar i hennes stora filmintresse. När hon började skriva var det manus för film och tv hon ville syssla med och hon drömmer fortfarande om att en dag få regissera film. Att ”se det framför sig” – hon ryser av det klyschiga i uttrycket, men på något sätt dyker scenerna bara upp i hennes huvud.

– Rytmen och dramaturgin finns liksom inprogrammerad i min hjärna. Jag måste känna att det svänger. Men herregud, jag har fått jobba jättemycket med mitt språk. Själv blir jag galen när jag läser böcker som inte har ett bra språk. Jag kan inte läsa det, det är omöjligt! Det måste vara varierat och ett bra flyt. Men jag började ju från scratch kan man säga, och det är klart att texterna inte var bra från början. Allting handlar om övning och utveckling. Och att ta kritik och att skriva om och börja om på nytt.

Numer vet hon att hon inte är dum i huvudet, även om hon aldrig klarade av att läsa på universitet och fortfarande inte förstår poängen med att en bok ska kräva att man läser 50 sidor innan man kommer in i den.

– Jag tycker att det finns något bra med att människor som vill läsa boken inte ska behöva kämpa. Och jag tror bara att man kan skriva det man kan skriva. Man är den man är och kan aldrig bli något som ligger väldigt långt ifrån en själv. Jag skulle till exempel aldrig kunna bli poet. Jag är helt värdelös på metaforer och sånt, det går bara inte, och det finns ju ingenting av det i mina böcker. Men det enda sättet att veta vad man kan skriva är ju att göra det. Att bara fortsätta och försöka.

 

Gör allt för att slippa skriva

Att hon själv hittat sin grej betyder inte att det blivit enkelt att skriva. I själva verket utkämpar hon fortfarande en daglig kamp med sig själv. Hon visar sitt arbetsrum – ett enkelt skrivbord, en schäslong i mörkbrunt skinn, och konstigt nog ett stort porträtt av Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund. Hon verkar inte ha någon bra förklaring till det där. Hon råkade gå förbi när de plockade ner valaffischerna på stan och tyckte att den var lite skojig.

– Och här brukar jag sova, säger hon och sträcker ut sig på schäslongen.

– Ja, efter lunch då. På förmiddagen försöker jag verkligen vara disciplinerad. Men det är ju ett motstånd varje dag mot att gå in i texten. Särskilt om jag vet att jag har lite problem med den, och att jag måste börja med att försöka lösa det. Det är en fruktansvärd känsla. Ofta brukar jag också komma till en punkt när jag inte vet vart berättelsen ska ta vägen, när jag känner att jag skulle kunna fortsätta mala på i hundra sidor till fastän det egentligen är dags att runda av. Varje gång det känns så där segt tror jag att det ska fortsätta vara det för alltid och att det aldrig kommer att bli någon bok.

Hon brukar komma hit vid niosnåret. Då går hon först in på facebook. Sen kollar hon om hon fått några mail. Sen önskar hon förtvivlat att vad som helst ska dyka upp som kan komma emellan det hon måste göra.

– Men konstigt nog lyckas man komma vidare. De flesta gånger jag försökt skriva böcker har det ju faktiskt blivit något. Det brukar bli minst en A4 om dagen, annars är jag inte nöjd. Och ibland, när det börjar flyta och saker händer utan att man planerat det, då kan det komma ut två A4 utan att jag kämpat alls. Det händer inte jätteofta, men när det händer är allt fantastiskt.

 

Var nedstämd när hon skrev boken

Flöde eller ej, när hon ätit lunch går det inte att skriva mer. Då försöker hon fixa med mer praktiska angelägenheter, svarar på mail och ordnar med något av de uppdrag hon har vid sidan om författandet. Sen går hon hem.

– Jag ser skrivandet som ett jobb och är inte särskilt romantisk kring det. Visst är det fantastiskt att få använda sin fantasi och sina intressen, och att få göra det i romanform. Det är enormt priviligierat, det kan nog inte bli mycket bättre. Men jag vill att det ska likna ett vanligt jobb så mycket som möjligt. Jag kan liksom inte jobba efter klockan fyra. Och helst inte på helger heller. Då vill jag vara med min familj, för jag tycker ändå att det är viktigare än jobbet.

Nej, hon tillhör inte de författare som lever med sin roman 24 timmar om dygnet. Men det innebär inte att den lämnar henne oberörd. Den senaste boken har varit en process i mer än ett avseende.

– Jag har varit ganska låg när jag har skrivit den. Det var ju ett rätt tungt ämne, och då kommer det upp saker i en själv. Förmodligen sammanföll det också med en period i mitt liv där jag sökte svar på vissa saker. Allting hänger ihop, och det var väl därför det var dags att skriva den här boken. För att jag fick höra den här historien, och för att jag blev nyfiken, fast det nog egentligen handlade om någonting inom mig själv.

Att lämna över till läsarna är lite av en lättnad, erkänner hon. Att veta att hon inte kan göra mer, och att hon faktiskt blev klar. För det finns tydligen två saker Sara Kadefors är riktigt dålig på. Den ena är att hitta slutet. Den andra är att komma på en titel.

– Det var samma sak med den här boken. Förlaget skulle trycka sin katalog och där satt jag med hundra olika titlar och alla var dåliga.

– Men Kast med liten kniv är ju en jättebra titel, invänder jag.

– Jag vet, säger hon. Jag måste ju säga det själv. Men jag fattar inte att det är jag som har kommit på det.

Hon ser uppriktigt förvånad ut, och brister plötsligt ut i skratt.

– Jo, det är jättebra, ofattbart bra!