Redan i byskolan upptäckte en lärarinna Elsies talang. Hon skulle dock hinna fylla 48 år innan hon blev publicerad.

»Om jag inte hade fått skriva hade jag inte orkat leva«

Redan som liten uppmärksammades hennes begåvning. Men fattigdom, kvinnorollen och hennes klasstillhörighet skulle komma emellan Elsie Johansson och hennes författarskap.

När solen målar hennes lägenhet med varmt ljus kan Elsie Johansson tacksamt konstatera att hon aldrig mer behöver skämmas över uselt boende, dåliga kläder och social underlägsenhet. Ingen människa ser ner på henne längre, snarare tvärtom.

Men minnena av fattigdomen sitter kvar för alltid och klasstillhörigheten är fast rotad. I dag, åttio år fyllda, tillhör Elsie toppskiktet av Sveriges författare. Sedan hon 48 år gammal 1979 debuterade med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon har hon publicerat ett 20-tal verk: diktsamlingar, romaner, ungdomsböcker med mera.

I sina texter har hon velat belysa fattigdomens inverkan på människovärdet, religionens maktutövande och hyschhyschet kring den kvinnliga sexualiteten. Elsie är mångfaldigt prisbelönt och har bland annat fått ta emot Litteris et Artibus-medaljen ur konungens hand.

Solen får hennes blick att bli extra intensiv.

– Men inom mig är jag precis samma människa som jag var när jag var barn. Jag har inte ändrat mina värderingar, blir fortfarande lika ilsken över orättvisor och över på vilka grunder människor värderas.

 

Annons

En gripande historia

Min intervju med Elsie var beräknad till en och en halv timme. Kanske två.

När jag sätter mig i bilen tittar jag på klockan och upptäcker att det gått över fem timmar.

Elsie har en gripande historia att berätta. Att sammanfatta den kort är långt ifrån lätt, men låt mig göra ett försök.

Den som vill förstå Elsies författarskap har svårt att göra det utan att veta vad hon gått igenom.

De flesta som skriver drömmer om att en dag få stå där med sin bok i handen. Elsie födde sin dröm redan vid sju års ålder då hon skrev sina första dikter.

Det skulle dröja fyrtioett år innan hennes dröm gick i uppfyllelse. Fyra decennier av krävande lönearbete, anpassning i äktenskapet och den eviga känslan av ensamhet och utanförskap. Ingen i familjekretsen kunde eller ville förstå vad hon höll på med.

 

Fattigsveriges lägsta trappsteg

Elsie Gunborg Johansson, föddes i Vendels socken i Uppland. Hon växte upp på fattigsveriges lägsta trappsteg, som yngsta barn till en egendomslös före detta statare. De fyra äldre syskonen flyttade tidigt hemifrån för att försörja sig och Elsies far, som fick ta de jobb som fanns under 30-talets svåra arbetslöshet, tvingades vara borta i långa perioder.

Så arbetar Elsie Johansson

– När jag har hittat ingången och börjar skriva vet jag inte vad som ska hända, det gäller att följa, vänta och lyssna in. Befinna sig på plats, helt koncentrerad. Jag sätter inte som mål att producera en viss mängd text varje dag. Det viktiga är inte hur många böcker man skrivit utan om de har tillfört något, betytt något för någon annan. Mycket av det som skrivs är bara snömos som saknar substans.

Annons

– När jag är inne i en lyckad skrivperiod är jag helt uppslukad av arbetet, ivrar bara att komma på plats framför datorn på morgonen. Bryr mig inte om att klä mig ordentligt, glömmer att äta. Det är en lycka att jag har en ny livspartner som jag är trolovad med sedan en tid. Han är fantastisk, kommer mest varje dag och lagar middag åt mig. På eftermiddan när han ringer på kan jag öppna dörren i nattsärk med håret på ända och säga ’Oj, är klockan så mycket? Redan’. Sedan finns det förstås långa perioder när jag inte skriver alls. Och det oroar mig inte ett dugg.

Kvar hemma var flickan med en kärleksfull och begåvad men olycklig mamma som aldrig fått studera utan blivit piga och fångats i ett oönskat äktenskap sedan hon blivit gravid vid 16 års ålder.

Några böcker fanns inte i Elsies hem.

– Men mamma var en duktig berättare, hon kunde många sagor men framför allt berättade hon om och om igen om sin egen svåra barndom. Språket, den mustiga dialekten, fick jag från henne, säger Elsie.

Som arbetarunge borde hon också ha fått börja i pigsvängen. Men byskolans lärarinna upptäckte flickans talang och övertalade föräldrarna att låta henne gå i realskola. För Elsie var det ytterst märkvärdigt men också skrämmande att tillhöra det fattigaste skiktet och ändå få gå i skola i stan bland bättre bemedlades barn.

I byn hade Elsie blivit retad för att hon var fattig och för att hon var lärarinnans favorit. I realskolan i Uppsala, den som kallades Magdeburg, blev det annorlunda. Elsie fick nya vänner och blev respekterad för sin duktighet, men boendet innebar även här skamkänslor och problem. Hennes far hade nu ”fast knog” som grovarbetare på byggen i Uppsala.

Under veckorna bodde han i ett litet hyresrum med vedspis, utan toalett eller rinnande vatten. Det rummet blev också Elsies hem under fem år. Självklart kunde hon inte bjuda in sina klasskamrater och något socialt liv hade hon inte under terminerna.

 

Bäst i klassen

På helgerna åkte hon med pappan hem till stugan i Vendel. Trösten var att hon kunde låna travar av böcker från stadsbiblioteket och hon läste mycket. Författarbegåvningen fick hon utlopp för genom att skriva uppsatser, vilka alltid gav henne höga betyg och både kamrater och lärare trodde att hon nog skulle ”bli något.”

När Elsie, bäst i klassen, tog realexamen, drömde hon om att få läsa vidare, men visste att det inte fanns pengar till sådant. Dessutom hade hon vid sexton års ålder blivit djupt förälskad, och hon trodde på kärleken och prioriterade den.

– Mammas äktenskap hade blivit olyckligt, men jag hade drömmen om den rena, vackra, hållbara och eviga kärleken.

Elsie tvingades till ett svårt val när hennes älskade – en arbetarson som inte fått annan utbildning än folkskola – sa:

– Om du fortsätter att studera går du ifrån mig. Då mister jag dig.

Elsies religiösa övertygelse spelade en viktig roll när hon fattade sitt beslut.

– Störst av allt är kärleken. Jag kunde inte svika honom. Jag gifte mig, arton år gammal och mitt liv gick in i ett nytt skede där skrivandet fick hamna på hyllan.

Ett år senare födde Elsie sin son.

– Min svärmor var en slitstark människa som hade sin stolthet i händernas arbete. Hon hade fyra söner, min man var äldst av dem. Hos min nya familj kände jag en ännu djupare oförståelse för min speciella läggning än jag hade upplevt hemma i barndomsmiljön. Att sitta och dikta, vad är det för trams? Den känslan har fortsatt att följa mig genom hela livet, än idag har jag en tendens att be om ursäkt för det jag håller på med.

 

Ångest och depressioner

Efter realexamen hade Elsie fått tipset av en kamrat att söka jobb på Posten och hon kom att arbeta som outbildat biträde på huvudpostkontoret i Uppsala den korta tiden fram tills hon fyllde 18 och kunde gifta sig.

Genast efter vigseln flyttade hon och maken till Hälsingland där han hade fått en föreståndartjänst i en Konsumbutik. De hade inga tillgångar utan fick ta lån till bosättningen. Ganska snart visade det sig att hennes älskade hade psykiska problem, han led av panikångest och depressioner. Elsies liv kom därefter i stort sett att handla om att hålla ut, vara stabil, trösta och uppmuntra.

– Livet var svårt och något skrivande var det inte tal om, förutom att jag skrev och nynnade någon vaggvisa till min son. Men en bit in på femtiotalet, när min situation var som mest frustrerande, skrev jag faktiskt några dikter som uttryckte min ilska och förtvivlan. Jag har dom fortfarande kvar.

Elsie var gift med sin man i femtiofem år. Hon slutade aldrig att älska honom trots att hans psykiska obalans snedbelastade deras förhållande och också ledde till upprepade otroheter från hans sida.

– Jag känner ingen bitterhet, jag försöker förstå. Dessutom fick jag lära mig kämpa och det har jag haft nytta av. Då, precis som tidigare och senare, kände Elsie att hon tvingades leva två liv.

Ett – i ensamhet – som författare. Och ett som familjemedlem.

– Mitt liv har tvarit en evig kluvenhet, en kamp mellan motsatta poler där den positiva utgjordes av stolthet och kärlek och den negativa av skam och underlägsenhet. Så har det varit sen barndomen. Men i den där spänningen kom också energin.

 

Skickades till logoped

Elsie och hennes man återvände efter diverse omvägar till Uppsala. I yttre mening hade livet rättat upp sig. 1957 – 1959 gick Elsie en tvåårig postal utbildning och skulle sedan komma att förbli postexpeditör fram till 54 års ålder.

Elsie Johanssons tre tips

Skriv inte med tanke på att bli framgångsrik, utan för att det är viktigt för dig att uttrycka det du vill, på ditt språk.

Du måste ha massor av mod, inte väja för något utan bara skriva rakt på. När du är färdig kan du börja granska och fundera. Många är rädda för vad folk säga. Om du tänker på det sätter från början så är det kört.

Hitta en metod som fungerar för dig, följ inga regler slaviskt. Skrivandet utvecklar dig ändå.

– Jag hade kommit i land någorlunda torrskodd och accepterade min roll som dubbelarbetande kvinna med en man som fortfarande var skör och oåtkomlig i sitt inre.

I början av 70-talet fick Elsie en tjänst som utbildare i posten. Arbetet innebar drygt 30 timmars undervisning i veckan. Efter kort tid tog röstresurserna slut och Postens läkare skickade Elsie till en logoped. I behandlingen ingick högläsning, och det slumpade sig så att logopeden var lyrikälskare och lade den tjocka boken Svensk Lyrik framför henne.

Under läsningen hände något i Elsie.

– Det var som om en stormvåg drog igenom mig och jag bara följde med. När jag gick hem den eftermiddagen kom två dikter till mig direkt, en om en pappersdocka och en om ett strå som böjer sig i vinden. Det var som att dra tappen ur tunnan, orden fortsatte att välla ur mig den närmaste tiden. Det mesta jag skrev var förstås bara allmängods. Hjärta och smärta. Inte förrän jag gick tillbaka till min barndomsvärld, till stugan som längesedan var riven men ändå fanns kvar inne i mig, hittade jag min egen ton och min originalitet.

Nu föddes dikterna som skulle komma att bli Elsies debut. Via bekantas bekanta fann Elsies lyrik vägen till professorn i litteratur, Lars Furuland. Han bad henne välja ut ett 50-tal dikter som han tog med till LT:s förlag, där han själv blev utgiven.

Några veckor senare fick Elsie ett brev där förlaget meddelade att man ville ge ut hennes diktsamling och året därpå, 1979, stod hon med det första exemplaret av Brorsan hade en vevgrammofon i handen.

– Mamma låg på långvården då, var trött och slocknad. Men hon strök mig över handloven och viskade: tänk att det blev, du – tänk att det blev…

Elsie hade äntligen kommit fram.

De stora Stockholmstidningarna nonchalerade Elsie Johanssons debut men i landsortspressen fick hon lyriska recensioner. Trenden kom länge att bli just densamma.

– Jag har aldrig varit det minsta tveksam över om det jag gör är bra. Men jag hade oddsen emot mig redan från början. Jag var kvinna, dessutom vare sig ung eller vacker. Jag var inte akademiker och tillhörde inte Stockholms kultur- och innekretsar. En alldeles vanlig människa som inte stämde med bilden av hur en framgångsrik författare ska vara. Fortfarande är det väl så för mig. I viss mån åtminstone.

 

Sexualiteten grundläggande

Fem år efter att Brorsan hade en vevgrammofon kommit ut, romandebuterade Elsie med Kvinnan som mötte en hund.

– Jag var redan folkkär, men kände att jag höll på att bli instängd i ett fack som landsortslyriker. Vingklippt. Alltså skrev jag denna fullständigt vansinniga, utmanande roman.

I boken tar Elsie upp kvinnans förträngda sexualitet. Historien handlar om en medelålders kontorsslav, som under några dagar får ta hand om en stor, vacker boxerhane. När hon omfamnar hunden får hon en stark sexuell lust.

– Det blir inte alls något sodomiförhållande men hon känner starka lustförnimmelser och det gör henne fullständigt galen av rädsla och skam. För att rena sig skrubbar hon nästan sönder sin hud i duschen. Och hon slår och svälter hunden. Det tar ett tag innan läsaren förstår att det i själva verket är sig själv hon misshandlar, inte djuret. Att det handlar om symbolik och överföring. När matte och husse hämtar hunden nästa kväll mår den utmärkt, men kvinnan går in i en psykos och svälter sig till döds. Det här anses av många vara den starkaste av mina romaner.

– Det är märkligt, fortsätter Elsie. Sexualiteten är en ingående beståndsdel i det vanliga livet. Om man berättar om en människa, varför ska man då se henne som asexuell? Sexualiteten är tabubelagd men samtidigt grovt exploaterad. Ändå är den grunden för vår existens och bör vara förenad med glädje och lust!

När Elsie skrivit Kvinnan som mötte en hund kände hon sig fri att gå tillbaka till sin barndomsvärld, denna gång i prosaform, och så skrev hon Glasfåglarna.

Elsie första förlag var nedlagt sedan några år och därför skrev hon nu ett brev till förläggaren Eva Bonnier och frågade om hon var intresserad av att läsa hennes manus.

– Eva svarade omedelbart att jag skulle skicka texten till henne personligen. Efteråt har hon sagt att detta att få en berättelse som Glasfåglarna i sina händer bara inträffar en gång i en förläggares liv. Kanske har hon fått anledning att ändra sig nu, men den gången sa hon i alla fall så.

1996 publicerades Glasfåglarna som första delen i det som skulle komma att bli den mycket uppmärksammade trilogin om Nancy. I dag har böckerna sålts i sammanlagt drygt en miljon exemplar.

Mottagandet blev översvallande och utmärkelserna kom på löpande band.

Hur känns det att få ta emot så många priser?

– Mycket bekräftande. Jag är oerhört tacksam att jag ägde det självupplevda stoffet för att kunna skriva om det gamla fattigsverige. Även om trilogin inte är en ren självbiografi är den en historisk dokumentation.

När jag ber Elsie tänka tillbaka på sitt liv och skrivande för att försöka sammanfatta alltihop, blir hon tyst en stund innan hon svarar.

– Jag tror inte att jag hade levt i dag om jag inte hade fått möjlighet skriva. Jag hade inte orkat, jag hade kvävts.