Vill inte lämna läsaren ifred

Det går snabbare än dubbelt så snabbt att skriva tillsammans. Dessutom har Alexandra och Alexander Ahndoril blivit av med världens ensammaste yrke sedan de skapade pseudonymen Lars Kepler och satte sig vid samma bord för att skriva Hypnotisören. Nu växer bok nummer fem om Joona Linna fram i det ahndorilska arbetsrummet.

– Ska vi skriva ”allt gott”?

– Nej, ”varma hälsningar” låter bättre!

Alexander Ahndoril skjuter över ett nysignerat exemplar av pseudonymen Lars Keplers senaste thriller till sin fru, som också skriver under.

Platsen är det gamla konferensrummet på Albert Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm och på förfrågan av förlagets pr- och informationsansvariga har makarna Alexander och Alexandra Ahndoril lovat att skicka en liten hälsning till en blivande 40-åring.

 

Man kan nästan ana sig till att det här är ett rum där litterära storverk har tagit form. En marmorbyst föreställande August Strindberg med prydlig mustasch och oklanderligt tillrättalagda pannlockar välkomnar vid entrén, och längs väggarna har vi sällskap av hela släkten Bonnier. Visserligen i form av ett gäng rätt så strama porträttmålningar, men med lite fantasi går det nästan att få för sig att de är här på förlagsmöte –  eller åtminstone på kafferep.

Annons

För makarna Ahndoril är rummet främst förknippat med förlagets återkommande glöggtillställningar, men de har också suttit vid det avlånga konferensbordet och vänt ut och in på manus tillsammans med sin redaktör.

– Och förresten var det nog här vi hade pressmottagning när vi blivit påkomna som Lars Kepler, säger Alexander.

 

Det var en sen kväll i augusti 2009 som makarna avslöjades av Aftonbladet som författarna bakom den dittills mycket omtalade pseudonymen. Parets tre döttrar hade gått och lagt sig i familjens sommarstuga utanför halländska Glommen. Alexandra stod i badrummet och borstade tänderna och Alexander vill minnas att han försökte ha ihjäl en irriterande fluga som surrade i köket. Plötsligt ser han ett flämtande sken över strandängarna och strax därefter bultar ett reporterteam på dörren och kräver att makarna Ahndoril ska erkänna att de är Lars Kepler.

– Avsikten var att förbli hemliga ett tag till. När man har blivit känd inom en genre är det svårare att testa något nytt och det fanns en längtan efter att bara få vara ett oskrivet blad. Att skriva under pseudonym är så förutsättningslöst och vi ville bli objektivt prövade som deckarförfattare, säger Alexandra.

Samtidigt menar de att det hade varit svårt att upprätthålla anonymiteten i längden, särskilt när rättigheterna till böckerna började säljas internationellt.

– Vårt förhållande till förläggarna hade nog blivit lite kantigt. De hade krävt att få veta vilka vi var, tror Alexander.

Faktum är att den litterära chefen på Albert Bonniers förlag från början var skeptisk till att ens läsa ett manus inskickat under pseudonym. Men paret lovade att han skulle få veta så snart han hade läst – under förutsättning att han tänkte publicera – och sedan gick allt fort. Förläggaren antog boken omedelbart och idag har rättigheterna sålts till 39 länder. Lars Kepler är numera stor i både Kina, Ryssland och Nicaragua – och i Australien har han till och med en egen fanclub.

 

Annons

Innan Kepler såg dagens ljus hade makarna Ahndoril försökt sig på både ett gemensamt barnboksprojekt och en pjäs utan att lyckas.

Nu gör de aldrig något utan varandra och de egna författarprojekten ligger på is.

– Behöver vi så kan vi ju alltid gå tillbaka. Men det vi sysslar med tillsammans tillfredsställer hela vårt kreativa begär just nu, menar Alexandra.

De har flyttat in sitt gamla köksbord till kontoret hemma i lägenheten på Kungsholmen. Där sitter de, sida vid sida med varsin dator och skriver, bollar scener och går igenom varandras texter. De beskriver sin arbetsmetod som flytande och även om de säger sig vara väldigt disciplinerade, låter de alltid arbetet drivas framåt genom lust.

– Skriva är det vi allra helst vill ägna oss åt. Men vi kan inte bestämma särskilda rutiner för hur det ska ske, utan processen måste vara lustfylld, säger Alexandra och Alexander fyller i:

– Med Lars Kepler har vi fått en fräsch blick på det vi gör, det har varit som att börja om på nytt. Kepler har ett helt annat språk än det vi hade tidigare, en omsorgsfull och genomsläpplig prosa som beskriver världen på ett annorlunda sätt.

Alexander beskriver det som förlösande att ha fått en arbetskamrat att dela det annars så ensamma författarskapet med.

– Innan vi började arbeta tillsammans hade jag skrivit nio romaner och ett tjugotal pjäser. Där gick tjugo år av mitt liv som jag mer eller mindre tillbringade helt för mig själv.

Privat blev han och Alexandra ett par för drygt tjugo år sedan och idag har de tre döttrar som tycker att föräldrarna sitter och skriver precis jämt. Riktigt så ligger det naturligtvis inte till, även om de själva också känner så ibland. Nu stundar till exempel sommarlovet, och makarna Ahndoril tänker passa på att utnyttja den frihet som kommer med ett författarskap där man själv kan förfoga över tid och arbetstimmar.

– Man måste leva också, vara ledig och delta i världen. Annars får man inte alla de där intrycken som är så nödvändiga för skrivprocessen, menar Alexandra.

Alexandra Coelho Ahndoril

Ålder: 47 år.

Tidigare verk: Debuterade 2003 med Stjärneborg, en roman om Tycho Brahes livsgärning. 2006 kom uppföljaren Birgitta och Katarina, om heliga Birgitta. 2009 kom tredje delen, Mäster – en roman om socialisten August Palm.

Alexander Ahndoril

Ålder: 46 år.

Tidigare verk: Debuterade 1989 med Den äkta kvinnan och har skrivit nio romaner, bland annat Jaromir och Thaiboxaren, samt ett tjugotal pjäser i eget namn. Blev uppmärksammad i samband med romanen Regissören som kom 2006 och handlar om Ingmar Bergman. Bergman fördömde verket offentligt trots att han hade läst, godkänt och berömt manuskriptet innan det gick i tryck.  Alexander har efter detta skrivit romanen Diplomaten som handlar om förre utrikesministern och toppdiplomaten Hans Blix.

Lars Kepler

Ålder: 55 år.

Tidigare verk: Debuterade 2009 med Hypnotisören och har därefter utkommit med uppföljarna Paganinikontraktet, Eldvittnet och Sandmannen (Albert Bonniers Förlag). Skriver nu på sin femte thriller om kommissarie Joona Linna

Ända sedan Lars Keplers debut, Hypnotisören, har de fått höra att de skriver extremt skrämmande berättelser. Själva anser de att deras böcker är optimistiska eftersom de alltid ställer världen tillrätta och ger svar på gåtorna.

– Men självklart är det så att vi skriver om sådant som vi själva är rädda ska hända oss eller våra barn. Så tror jag det är med all thriller. Som författare bearbetar man sin samtid och det man själv fasar för, säger Alexander.

En grundregel är att deras egna hjärtan måste bulta när de skriver. Annars bultar inte läsarnas heller.

– Man måste bygga upp en stämning, berätta om något som inte lämnar läsaren i fred och som känns viktigt. För att skriva en riktigt bra thriller krävs det både intrikata historier och samtidigt logik. Och det där kan vara svårt att få ihop.

Alexander berättar att han har en tendens att börja viska när det blir spännande. Och mitt under skrivprocessen kan det hända att Alexandra börjar drömma mardrömmar om huvudkaraktärerna.

– När vi skrev den fjärde boken, Sandmannen, drömde jag under en lång period samma mardröm. Vår mördare hade rymt från mentalsjukhuset där han satt inspärrad, och jag var tvungen att väcka Alexander varje natt. I sådana lägen tänker man att ”shit vilka starka krafter det är vi håller på med”.

Det är inte första gången Alexandra fyllts av skräck på grund av något hon själv har skrivit. I första Keplerboken kopierade makarna sin egen lägenhet, där de bland annat låter ett barn bli kidnappat. De har flyttat till ny lägenhet nu och även om Alexander hävdar att det absolut inte finns någon koppling mellan flytten och boken, drar Alexandra lite på orden och är inte alls lika övertygad.

– I gamla lägenheten kunde jag plötsligt få tvångstankar om kvällarna. ”Låste vi verkligen dörren?”. Ibland var jag livrädd!

 

Lars Kepler skriver alltid sina böcker i presens, ett medvetet grepp för att öka spänningseffekten och känslan av att allt händer här och nu.

– Många klassiska deckare är skrivna i imperfekt. Det blir ofta ett väldigt återberättande av gamla färdiga polisutredningar – och det tycker inte jag fungerar särskilt bra i en thriller. Läsaren måste få en känsla av att något är oavslutat, att man får vara med på resan. Det ökar spänningen, säger Alexander.

De särpräglade karaktärerna har en viktig plats i böckerna och som läsare får man ta del av detaljer ur deras relationer och hur de förhåller sig till livet – ofta har informationen förstås en relevans för själva handlingen, men inte alltid. Många berättelser och historier planteras och vävs samman till ett yvigt spindelnät av ledtrådar, parallellt med att man får lära känna de olika personerna som figurerar i handlingen.

– Det är inte så att man måste bli förälskad i människorna som vi skriver om, men man ska kunna sätta sig in i deras situation och vad det innebär att få vara med om sådant som de utsätts för. Vi vill få läsaren att bry sig och känna empati – känna att ”jag vill följa den här människan”, säger Alexandra.

Själva är de förstås särskilt förtjusta i sin huvudperson, den sverigefinländske kriminalkommissarien Joona Linna, vars personlighet de har låtit växa fram, bok för bok.

– Kriminalkommissarien är vår hjälte, ett ofärdigt rum som vi lär känna bit för bit. Hela hans öde får inte avslöjas, utan tanken är att man ska få veta lite mer för varje bok. På sätt och vis vill man kanske veta allt om honom från början, men samtidigt skulle läsningen nog inte bli lika lustfylld då. Det är en balansgång mellan att faktiskt veta och att bara vilja veta, säger Alexander.

 

Makarna Ahndoril om:

LARS KEPLERS Yrke:
»Författare. Var tidigare lärare, har jobbat extra på natthärbärge.«

KEPLERS Personlighet: 
»Skäggig, lite ovårdad. Snäll, blyg, har jättefina ögon. Gillar att dricka te och har social fobi. I början var det viktigt för oss att definiera vem Lars Kepler var. Vi vårdar honom fortfarande ömt, även om hans ansikte har börjat blekna lite i jämförelse med hur det var i början.«

Om Keplers förhållande till läsarna:
»Läsarkontakten har blivit en helt annan med Kepler än den vi har upplevt genom våra tidigare författarskap. Det beror nog på att
kriminalromanen är en sådan stor och älskad genre. Många har överdriven respekt för författare som skriver smalare litteratur som den vi gjort oss kända för tidigare. Som deckarförfattare har vi kommit mycket närmare våra läsare och det tycker vi om.«

När ett nytt manus tar form brukar de börja med att föra långa samtal. De samlar idéer och för anteckningar, försöker skapa en känsla för sin historia innan de i nästa skede skriver lappar med nyckelscener och placerar ut över köksbordet för att få en överblick över förlopp och händelser som måste få plats.

– Vi tycker inte lika om allt, men meningsskiljaktigheter skapar en dynamik som ofta leder oss vidare i berättelsen och vi är alltid öppna för varandras idéer. Man måste vara beredd på att berättelserna kan få egen kraft och leda till något annat än det man hade tänkt sig från början. Om man skulle tvinga sig att hålla sig till det förutbestämda skulle man döda berättelsen, säger Alexander och tillägger att det trots allt bollande fram och tillbaka går ”snabbare än dubbelt så snabbt” att skriva tillsammans än var och en för sig.

 

De har tänkt sig åtta, möjligen nio böcker om Joona Linna. Just nu är de inne på den femte och skulle aldrig drömma om att avslöja vare sig vad den handlar om eller vad den kommer att heta.

– Vad titeln blir vet vi inte ens själva. Det kommer ofta in i bilden väldigt sent. Det är lite som när man väntar barn. Man skriver långa listor på fina favoritnamn, men bestämmer sig inte förrän man väl fått titta på bebisen när den har kommit, säger Alexandra.

Rent generellt försöker de att inte avslöja allt för sig själva direkt. De vet aldrig exakt hur det ska gå, för då försvinner den där laddningen som är så viktig för att skrivprocessen ska kunna drivas framåt, menar de.

Och tvärtemot vad många andra författare brukar säga, tycker Alexander definitivt inte att man ska börja med att skriva den scen eller det avsnitt man känner starkast för direkt.

– Då försvinner både spänning och lust, säger Alexander.

Researchdelen beskriver de som en stor och rolig del av arbetet som ofta pågår samtidigt som skrivandet.

– Vi gör allt från att intervjua till att åka ut till olika platser, lära oss om juridiska frågor, läkemedel och allt möjligt. Ibland tror man redan att man vet allt man behöver veta. Som till exempel när vi skulle skriva en dykarscen till Eldvittnet och trodde oss veta ungefär hur allt gick till. Då kom vi i kontakt med en dykare och fick lära oss om en ventil som ska sitta på ryggen och som kunde börja krångla. Det blev en viktig detalj i boken.

 

Den första boken om Joona Linna har idag hunnit bli film och just nu arbetar makarna Ahndoril själva med att omvandla Eldvittnet till filmmanus, parallellt med skrivandet av en tv-serie.

– Den stora utmaningen är att film är ett litet format och allt måste vara väldigt explicit till skillnad från när man skriver bok. Det går inte heller att gestalta tankar lika bra i film, monologer sänker tempot för mycket. Men det är samtidigt ett väldigt spännande arbete, menar Alexander.

När det kommer till böckerna är det extrem noggrannhet som gäller och inte sällan händer det att de repar upp stora delar av sitt manus när de nästan är klara.

– Det är först mot slutet som man kan värdera det man tidigare har skrivit. Vi vill verkligen känna att vi har gjort vårt bästa och det är alltid värt det. Arbetsinsatsen är enorm, men det är enormt roligt också, säger Alexander.

Delvis av den anledningen är det svårt att säga när nästa alster finns ute i bokhandeln.

– Även om vi vet hur lång tid det tar att skriva en bok, så slår vi aldrig fast ett visst datum eftersom det är kvaliteten som avgör. Det måste få ta den tid det tar och om det behövs mer tid, så ger vi det mer tid.