Din kommissarie heter Ewert Grens. Det är ingen slump?
– Namnet är en viktig del av ett karaktärsbygge. Efternamnet Grens ska uttalas »gräns«, och symbolisera en person som opererar i det grå, som befinner sig på gränsen mellan det svarta och vita. Ewert anser att man inte kan lösa alla brott om man inte ibland själv begår brott. Man måste prata med de kriminella på kriminellas vis, det är hans filosofi. Och förnamnet Ewert berättar att han är en av de äldre i kåren. Han kommer från gamla tiders brottslighet och representerar den gamla tidens polisarbete, som möter den nya tidens.
Du har skrivit fram Ewert Grens sedan 2004. Hur har hans karaktär fördjupats?
– De sju första böckerna om Ewert Grens skrev jag tillsammans med Börge Hellström och vi bestämde tidigt att Ewert skulle ha en personlig utveckling och ett djup som kunde hålla över tid. Det skulle finnas lager i Ewerts berättelse att blottlägga i varje bok, som var såpass intressanta att de kunde utgöra en egen båge parallellt med bokens story. Men det skulle också finnas en längre båge. I Ewerts fall skapade jag den redan från början och den handlar om hur han bitit sig fast i det förflutna i så många år att han till slut helt enkelt inte orkar gå vidare. I bok efter bok framgår det att det finns en grav han inte längre orkar gå till, att han förlorat sin fru, att hon hade ett ofött barn i magen. Och jag visste från början att jag rent tematiskt skulle driva Ewert fram till den punkt där han skjuter sig i huvudet. Ibland behöver man placera en karaktär på botten, både fysiskt, psykiskt och geografiskt.
