Den riktiga Elsie Johansson

Hon fick vänta ett halvt liv, men när debuten väl kom var den fullständigt förlösande. Flera decenniers kamp hade lärt Elsie Johansson att vara ensam med sina tankar och skrivandet blev den bästa terapi hon kunde få. Åttiofem år gammal var hon slutligen mogen att ta itu med sin svåraste skrivprocess någonsin: berättelsen om sig själv.

Den här intervjun skulle egentligen inte handla om mat. Inte alls. Ändå har Elsie Johansson nu en lång stund redogjort för det paltbröd som hon och Thore, hennes livskamrat sedan tio år tillbaka, brukar äta. Tjocka mörka brödkakor, som bakas på rågmjöl. Under hennes uppväxt rörde man ner svinblod i smeten, brödet torkades och hängdes upp på en stång i stugköken. I dag köper Elsie och Thore sitt paltbröd färdigbakat. De brukar dela på en halv kaka. Koka den mjuk i saltvatten, äta brödet med stekt fläsk och vitsås.

– Det är så gott så det är inte likt nåt! Det är så man bara kan dåna!

Och så Thores sill, som han steker med lökringar och äppelskivor. Världsgott, säger Elsie. Och pölsan. Den gör de själva, blötlägger ett kilo hela korngryn och ett kilo krossgryn. Kokar fläsklägg och gärna älgkött, om de har, i en mustig buljong. Maler köttet till färs och blandar med grynen, steker i en klick smör, äter med kokt potatis och heminlagda rödbetor.

Elsie har rest sig upp medan hon berättar, nu står hon och rotar i kylskåpet med ett stycke frusen pölsa i ena handen.

– … Thore har konserverat på gammalt sätt. Vänta, här står nog…

Hon hittar glasburken med rödbetor, lyfter triumferande ut den så att den röda inläggningen skvalpar runt i förmiddagsljuset. Blänker som en liten skatt.

Annons

– Jamen det är så gott så man kan svimma!

Att prata mat med Elsie Johansson ger perspektiv. På bordet framför oss står ett fat med fyra överdimensionerade, nybakade bullar, som vi köpt med oss i farten utan eftertanke. Vi kommer inte att orka äta upp dem, de är för stora. Ingenting konstigt med det.

Men en scen far förbi i skallen på mig, från inledningskapitlet i Elsie Johanssons Glasfåglarna, där huvudpersonen Nancy växer upp i ett fattigt hem på 1930-talet. Pappan är gammal statare, de får krita i affären och lever mest på potatis och smörgåsar, salt sill och tjock gröt. I inledningsscenen beskrivs hur Nancy och hennes mamma förmiddagsfikar på torra veteskivor, som de mjukar upp genom att doppa i kaffe.

Det hade vuxit upp en sträng av mögelrosor längs mitten av veteflätan och varenda bullskiva var nu prydd med sin lilla andel av gråaktigt ludd. Jag petade bort det undan för undan med pekfingernageln och lade skrapet i en hög, exakt i mitten av en ruta på den blåmönstrade vaxduken. Jag gjorde det inte av elakhet mot morsan, det bara blev så.

Om detta avlägsna 1930-tal handlar de flesta av Elsie Johanssons romaner. Hon har levt ett långt liv, är på sitt åttiosjätte år. Ändå är det vid barndomens stuga hon står och stampar, fortfarande.

– Barndomsåren är de allra viktigaste i en människas liv. Där ges själva formen till den lilla varelsen, vem hon eller han ska bli. Jag har vänner som inte minns någonting av sin barndom och det kan jag för mitt liv inte förstå. De minnena sitter i själva cellerna i min kropp! Det är väl det som gör att jag lägger så stor vikt vid händelser i barndomen, för de har bidragit så mycket till att jag blev författare.

När hon nu skrivit sina memoarer Riktiga Elsie med undertiteln berättelsen om vägen till ett författarskap är det till barndomen hon återvänder. Till skammen, smutsen. Trasiga tänder och utslitna kroppar, lukterna av utedass och pottor och blöjkok och svettig hud och fotogen. Och samtidigt: kärleken, intimiteten och den självklara gemenskapen.

Kvällen då hon fick veta att Glasfåglarna – romanen som skulle innebära hennes stora publika genombrott – hade blivit antagen på Albert Bonniers förlag, då började hon gråta. Förläggaren Eva Bonnier hade utan framgång sökt henne på telefon den där kvällen men Elsie hade, som så många andra gånger, fått ge sig iväg för att ta hand om sin psykiskt instabile man. Vi ska återkomma till det äktenskapet lite längre fram. Men hon hade inte kunnat svara och därför hade Eva Bonnier lämnat ett telefonsvar, där hon berättade att förlaget ville ge ut boken.

– Jag kom hem sent den kvällen och när jag hörde hennes meddelande, då grät jag. Jag satt med katten i knät och grät så att hon blev alldeles våt i pälsen. Det var inte för att jag var imponerad av att det stora förlaget ville ha mig, inte alls så. Nej, jag var lycklig över att en berättelse om såna enkla människor, fattigt folk …

Annons

De där sista två orden uttalar hon med eftertryck och skärpa, svällande stolt och mycket allvarsam.

– … att det kunde duga till en bok. Så var det.

Elsie Johansson växte upp i ett fattigt hem på 1930-talet. ”Men kärlekslöst, det har jag inte levt. Jag kände att jag var ett älskat barn och det har burit mig. Det är det som betyder någonting. ”

   

Eva Bonnier själv – jag pratar faktiskt i telefon med henne dagen innan jag träffar Elsie – kommer aldrig att glömma när hon för första gången läste Glasfåglarna.

– Det var en stor läsupplevelse. Helt oerhört. Som att hitta en modern Moa Martinsson. En ofattbart gripande bok, det var, vad ska jag säga… Jag kände genast att detta måste vi ge ut. Men jag fick ju inte tag i Elsie! Så jag försökte berätta där på telefonsvararen vilken underbar bok hon hade skrivit, hur gripande den var och vilket fantastiskt speciellt språk hon hade. Det var en stor berättelse om Sverige.

Elsie Johansson ler nu när hon hör det där. Gläds, fortfarande. För även om hennes skrivlust fick blomma först när hon var nästan femtio år, började den att gro redan när hon var liten.

Elsie föddes som yngsta dottern av fem syskon. Pappan var, precis som karaktären Nancys pappa, gammal statare och familjen var fattig. Under Elsies uppväxt bodde de i en enkel stuga med kök, ett rum och utedass, ståendes på ofri grund. Halmmadrasser i utdragssoffan och så kallt på vintern att vattenhinkens innehåll frös. Som liten satt Elsie under bordet i köket och lyssnade när storasyskonen rabblade läxor. Lärde sig. Diktade på rim, lekte med orden, men kunde förstås inte förutse vad den språkliga lusten och de vandrande tankarna så småningom skulle leda till.

ELSIE JOHANSSON

Född: 1 maj 1931 i Vendels socken i Uppland.

Bor: Lägenhet i Uppsala på vintrarna och lantställe i norra Uppland sommarhalvåret.

Familj: Livskamraten Thore, son, sonhustru och barnbarn.

Aktuell: Med memoarerna Riktiga Elsie. Berättelsen om vägen till ett författarskap.

Utgivning i urval: Sagas bok – en trovärdig historia (2014), Sin ensamma kropp (2008), Näckrosträdet (2004), Nancy-trilogin med böckerna Glasfåglarna, Mosippan och Nancy (1996-2001), Mormorsmysteriet (1987), Kvinnan som mötte en hund (1984), Potatisballader (1981), Brorsan hade en vevgrammofon (1979).

Hon gick sexårig folkskola, konfirmerades och sedan var vägen egentligen utstakad: bli piga, eller möjligen hembiträde hos en ”bättre” familj. På något sätt blev det dock så att Elsie Johansson fick fortsätta att hålla på, som det hette. Att läsa. En uppmärksam småskolelärarinna fångade upp hennes begåvning och ordnade så att hon fick göra antagningsprovet till realskolan. Hon kom in, läste och tog realexamen vid Uppsala läroverk. Fyra år då hon slapp arbeta för att förtjäna sitt uppehälle. Samtidigt: hon fick bo hemifrån, ensam med sin fåordige pappa som jobbade i Uppsala under veckorna, till att börja med inhysta i ett spisrum i ett nedgånget hyreshus. I Riktiga Elsie beskriver hon hur silverfiskar kravlade i skåpen och hur hon fick gå på toaletten i ”pisshinken” som stod under vasken. Vilken ångest hon hade när hon hade mens, om pappan skulle se blodslamsorna. Efter att lärarinnan hade gjort ett hembesök och sett hur Elsie bodde tilldelades hon matstpiendium, fick två gånger om dagen gå till ett skolhushåll och äta sig mätt.

När vi efter intervjun sitter i en taxi på väg mot Uppsala centralstation undrar jag om det finns kvar ännu, det där huset på Repslagaregatan.

– Det är rivet. Där står någon sorts radhus nu. Rätt så dyra tror jag.

Hade du velat återvända om du kunde?

– Nej, nej. Aldrig. Jag längtar inte tillbaka till någon av platserna som jag skrivit om. Det är avslutat, avklarat. Det där huset i Storvreta där jag och min man bodde under många år, dit har jag aldrig velat återvända.

Hon tittar ut genom bilfönstret, makar sig tillrätta på den ljusa skinnklädseln.

– Jag vill inte ens se det.

 

För statardottern tog realen, världen hade vidgats och möjligheterna breddats – men sedan då? Arton år gammal gifte sig Elsie med sin tonårskärlek. Han bad henne om det, att låta bli studierna och leva med honom. Elsie började jobba på posten och snart fick de barn, ett älskat sådant, förstås. Men äktenskapet blev inte alls vad hon hade tänkt sig.

Att berätta om detta i sina memoarer har tveklöst varit det svåraste skrivande hon någonsin ägnat sig åt. Så skört, så smärtsamt, så vanskligt.

– Jag har haft två riktlinjer i allt mitt skrivande: att vara så sann som möjligt och samtidigt så hänsynsfull som möjligt. Det har aldrig blivit så påtagligt som när jag skrivit mina memoarer. Det har inte varit min avsikt att svärta ner någon, inte alls. Men jag kan inte vara sann om jag inte skriver som det faktiskt var. Det är en ständig balansgång som jag fortfarande brottas med.

I texten har hon döpt om sin dåvarande make. Hon kunde inte förmå sig att skriva hans riktiga namn. Men hon har tvingat sig att berätta om hans vacklande psyke. Hans depressioner och suicidala tvångstankar, hans upprepade otrohetsaffärer och så småningom hans sylvassa elakheter som riktades mot Elsie. Ändå kunde hon inte förmå sig att skilja sig. Åren blev till decennier, banden knöts allt hårdare, mannen var svår men också på flera sätt älskvärd. En fin pappa och svärson, en omtyckt kamrat. Men han gjorde Elsies liv till en ständig kamp. Allt handlade om att överleva.

Elsie – PROLETÄRFÖRFATTAREN

”Jag ses som arbetarförfattare. Vissa menar att uttrycket är begränsande, men jag uppfyller de kriterier som gäller. Jag är född i den genuina arbetarklassen som barn till en före detta statare. Alla i min släkt har varit fattiga människor, det har inte funnits någon med högre utbildning. Det kom först med mina syskonbarn. Sedan blev jag ju tjänsteman, kom in i Postverket med dess – på den tiden – mera borgerliga miljö. När jag så småningom blev etablerad författare fick jag ju tillträde till andra rum. Det blev kungamiddagar och tillställningar på Uppsala slott och Bonnierfester och sådana där saker. Men jag har aldrig tagit till mig det sättet att leva och vara. Aldrig, inte ett dugg! Helst vill jag slippa delta. Det är inte min miljö. Jag trivs inte på sådana där formella tillställningar, man kommer sällan i äkta samtal, man bara kallpratar.  Fast det där med gafflar, skålande och sådant är inte så kinkigt längre. Jag har blivit så kaxig att jag tänker att jag är den jag är och jag har gjort det jag har gjort, det spelar väl ingen roll om jag dabbar mig med besticken. För det gör jag ju. Men jag kan inte påstå att jag lider av det.”

Ibland har hon talat om de trettio åren innan debuten som en enda stor parentes i sitt liv. Den formuleringen värjer hon sig emot nu, mycket gott fanns också under de där åren. Men det blev inte många ord skrivna. Så från de där trevande diktförsöken från en sexårig flicka dröjde det över fyrtio år innan Elsie Johansson 1979 debuterade med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon.

– När jag ser det i det långa perspektivet var de där trettio åren en välsignelse för jag fick lära mig att kämpa. Att tänka och att vara ensam i min tanke. Jag kunde inte dela mina tankar med någon, egentligen. Inte med mina familjemedlemmar. Vad gäller skrivandet har jag aldrig varit förstådd av de mina. Och jag kunde inte tala med min man. Det har varit ett ensamt jobb men det är klart att det har stärkt mig, utvecklat mig. Jag hade ju inte varit samma människa annars.

Hur tror du att det hade blivit om du debuterat tidigare?

– Annorlunda. Det är inte säkert att jag ens hade blivit författare. Min önskan var ju att kunna läsa vidare, ta studenten och läsa språk på universitetet. Då hade jag kanske blivit en sån där torr, strikt vetenskapskvinna. Jag hade i alla fall inte blivit den jag är idag, med den blandning av folkligt och lantligt som finns både i mitt sätt att leva och i mitt språk.

Elsie Johanssons dialekt har slipats om till någonting som liknar stockholmska men ibland sjunger det till av runda l-ljud och djupa o, en bottenklang av Vendelsmål. Rösten är mild, blicken klar och mycket stadig. Hon tycks alldeles orubblig där hon sitter tillbakalutad i köksstolen.

– Genom att skapa möjligheter för mig själv att uttrycka mig så har jag ju klarat mig psykiskt. Jag har blivit en stark människa och det är skrivandet som gjort mig stark. Det tror jag är själva levnadskonsten, att fånga in det som finns och göra bästa möjliga av det. Jag är väl rätt blygsam men just det tycker jag att jag har gjort bra.

 

Elsie Johansson började alltså sin skrivande bana som poet och böckerna togs väl emot, hon etablerade sig.

– Fortfarande menar jag att den poetiska klangen är grundtonen i mig och det syns även vad gäller min prosa. Allt vad jag skriver om i mina romaner är egentligen sagt tidigare, i mina dikter.

Så även om resultatet när hon skriver prosa är tydligare, mer berättande och sammanhängande än den flyktiga poesin, är processen som leder till en färdig roman spontan och rätt så ostrukturerad. Lite poetisk. Elsie Johansson gör aldrig någon disposition eller synopsis utan skriver fritt och flyttar sedan om stycken och scener under resans gång.

– Berättelsen får ta sin egen väg. Åtminstone inbillar jag mig att den gör det. Hur mycket mitt över- eller undermedvetna styr, det kan jag ju inte veta själv. Men jag vet vad jag vill ha sagt och sedan får det komma som det vill.

– Jag är oerhört petig med rytmerna, att texten ska ha en rytm som är min. När jag skrivit vissa böcker har jag läst texten högt in i en bandspelare och sedan lyssnat så att det inte hackar, utan flyter. Det där kan vara besvärligt. Som när min redaktör behöver stryka några ord någonstans. Då kan hon föreslå någon liten ändring men det går inte att göra, bara så där. Jag måste få känna på det först så att det stämmer. Just rytmen är någon sorts gehör som jag har och där är jag oerhört petig. Pillar, ändrar, byter ut. Det är ett långsamt arbete.

Elsie – Sexskildraren

”Jag fick RFSU-priset förra året och blev först lite förvånad. Jag tycker väl inte att jag har skrivit så mycket om sexualitet men jag har nog det, ändå. Dels om den sexuella tabubeläggningen och okunskapen när jag växte upp. Den drabbade både män och kvinnor men det var ändå kvinnorna som fick bära barnen och försöka hålla ihop det hela. Jag är inte så enfaldig att jag tror att allting är okomplicerat nuförtiden. Men de flesta har väl egna ben att stå på, på ett annat sätt än då. Som min mamma, hon hade bara varit lillpiga några efter skolan och blev med barn när hon var 16 år. Och hon ägde ingenting, inte ett öre. För en sådan kvinna var livet utstakat, om mannen ville stå för sin del i barnaskapandet, vill säga. Annars fick hon stå där ensam med skammen. Helt förfärligt. En sak som varit svår att skildra i mina memoarer har varit min mammas och pappas sexualitet. På ett sätt kände jag: har jag rätt att göra så här? Mamma avskydde att tvingas till sexuell samvaro med pappa, hon avskydde nog hela äktenskapet. Det är klart att det var väldigt svårt att berätta om men ändå nödvändigt, eftersom det kom att påverka mig så starkt. Jag har ju också berättat om sexualitet när man är gammal. När jag skilde mig var jag fullständigt tillintetgjord som kvinna men då visade det sig plötsligt att det fanns stort intresse för min person! Jag fick oväntade inviter från flera håll som bara kom, jag var ju ändå 72 år. Jag kunde ju inte tro att det var möjligt! Jag som… pscht. Lite skämtsamt kan väl erkännas att jag tillät mig några korta romanser för att få känna mig bekräftad men det där var ju innan Thore dök upp. För så kan det vara, att livet har sparat det bästa till sist även om man har råkat bli gammal. Det är absolut inte för sent att börja öva efter sjuttio. Det går, serru! Det kan vara ett memorandum till många äldre kvinnor med dåligt självförtroende, de behöver inte ge upp hoppet minsann.”

Resultatet är böcker där tempot inte främst kommer genom målmedveten dramaturgi, utan snarare ett drivet och absorberande språk som forslar läsaren framåt. Det märks att det inte funnits någon synopsis, att Elsie inte – som många förespråkar – fokuserat på att effektivt ta läsaren från A till B. Handlingen välter lite framåt och bakåt, kronologin flyter, som minnen som blandas ihop och går in i varandra, och berättelsen tar krumsprång åt olika håll innan den till slut knyts ihop och landar i någonting.

– Ja, jag ser ju att livet är sådant. Det är aldrig raka rör utan det tar sina vägar, det kan hända någonting i morgon som ingen alls förutsett. Sådant är livet och sådant är mitt sätt att skriva.

Kan det bero på att du debuterade sent i livet, att du har det perspektivet på berättandet?

– Jo. Kanske. I Riktiga Elsie är det väldigt tydligt. Det är jag som lever nu som har skrivit den, men samtidigt är jag den där flickan som letar i dikena efter blommor och jag är den där kvinnan som blir förtvivlad när hon inser att hennes man har en annan. Precis som jag har skrivit i Sagas bok: man bär alla sina åldrar med sig i fickorna.

En annan sak i dina böcker är detaljerna. De är väl valda och väldigt talande. Hur hittar du dem?

– Jo, jag har nog en förmåga att vara närvarande i de miljöer jag beskriver. Jag förflyttar mig dit. Det är bara att låta sinnena ta vid, så vet jag. Särskilt i min barndomsstuga. Jag kan gå längs väggarna och känna precis, du vet, det var så snett och vint att det blev dragningar i tapeten och det där kan jag känna så tydligt, låta händerna fara över väggarnas … och knulorna på golvbrädorna. Jag vet exakt. Jag är där.

Men inte heller den stugan saknar hon. Det är inte platserna som väcker längtan, utan människorna. Kärleken, det är den hon saknar. Hon går inte omkring och längtar efter sin mamma och pappa. Inte längre. Men hon tänker mycket på dem, känner deras närvaro. Särskilt när det gäller måltider. Ofta när hon satt sig vid bordet för att äta någonting gott kan hon utbrista: ”åh gud, mamma, du hade varit så lycklig om du hade varit här och fått smaka”.

 

Fast nu har hon ju Thore att dela måltiderna med. Dela livet med. För sjuttiotvå år gammal skiljde sig faktiskt Elsie till slut.

– Efter detta långa, jobbiga äktenskap med så många sidosprång från min mans sida så kände jag mig fullkomligt värdelös. Inte som människa men som kvinna. Men sedan kom Thore. Han är det bästa, det finaste. Jag har aldrig upplevt en så bra period i livet som nu. Min kropp strejkar lite, några diskar och knän är väl utbytta men hjärtat är starkt och jag är klar i huvudet. Och jag kan skriva, tänk! Så blev det med livet, även om det under en period var väldigt jobbigt.

Så när hon sätter sig till bords, då äter hon aldrig tanklöst. Snarare tvärtom: hon tjatar om det där, att tänk, vad bra vi har det! Det är ett gott arv att ha med sig, att kunna uppskatta det som är fint i livet. Och kanske är det tack vare skrivandet som hon kan sitta där, mittemot Thore, med hemkokt pölsa och egenodlade rödbetor på tallriken, och njuta.

– Mitt sätt att bearbeta livet har ju varit att skriva. Jag ska inte ta till så stora ord som att jag inte hade överlevt annars… men jag hade nog blivit en väldigt olycklig människa om jag inte fått skriva.

Nu finns memoarerna färdiga. När vi ses ligger drygt 300 sidor klara för korrektur, framvärkta under mycket möda och rakt igenom ärliga. Kanske kommer de att såra någon. Kanske trösta någon annan. Och kanske är de det sista stora skrivprojekt Elsie Johansson tar sig an, säger hon.

– Jag började ju den här senaste boken med att tänka att memoarer, det betyder slut, ut, sammanfatta, borta. Men jag känner mig inte alls slut. Det är viktigt för mig att få skriva, det är på det sättet jag får formulera mina tankar. Jag tror kanske inte att jag kommer att skriva nån sån här omfattande sak igen, men att jag skulle låta bli att skriva, nej …

Hon gör en kort paus, spänner blicken i mig.

– … det blir nog först när jag upphör att leva.