Sören Bondeson är författare och skrivlärare. Han har coachat författare som Jens Lapdius och Åsa Larsson och skrivit skrivhandboken Konsten att döda. Han har själv blivit nominerad till Augustpriset för sin lyriksamling En m3 jord.

Så här skriver du utifrån ditt liv

Att förvandla livet till fiktion är klurigt. Du måste sovra hårt för att hitta det allmängiltiga och använda språk och dramaturgi för att lyfta berättelsen – från privat dagbok till storslagen roman. Skrivläraren och författaren Sören Bondeson ger dig de viktigaste verktygen.

Människor vill skriva om sitt eget liv. Efter att ha gett skrivarkurser i över tjugo år kan jag säga att det är det vanligaste sättet att börja, säger Sören Bondeson.

– Kanske är det någonting psykologiskt som helt enkelt måste ut.

Drivkraften att beskriva självupplevda händelser tycks alltså vara något som många har gemensamt. Men det är ändå bara en första utgångspunkt. Resultatet kan sedan landa i alltifrån ren självbiografi till traditionell roman, eller någonstans mittemellan.

– Genren drar åt lite olika håll, säger Sören Bondeson. Det finns till exempel kända människor som skriver sin egen historia eller barn till kända föräldrar som ofta drivs av ett behov av att ”göra upp” med dramatiska livshändelser. Likaså finns en gren av etablerade författare som skriver sin historia, mer eller mindre sanningstroget. Mest intressanta är kanske de författare som blivit framgångsrika med romaner som varit perfekta avvägningar mellan det egna livet och fiktionen.

Kända autofiktionförfattare

August Strindberg, Harry Martinsson, Moa Martinsson, Pär Westberg, Åsa Linderborg, Alex Schulman, Susanna Alakoski, Mirja Unge, Christina Kjellsson.

Lästips! Har du en stor livsberättelse? Sugen på att skriva en självbiografi. Då ska du läsa det här!

Genren kallas autofiktion och kända exempel är till exempel Åsa Linderborgs Mig äger ingen, August Strindbergs Tjänstekvinnans son och Min kamp av Karl-Ove Knausgård. Gränserna kan så klart diskuteras men det handlar alltså om att skriva någonstans mittemellan sanningsenlig självbiografi och fiktiv roman. Författaren utgår ifrån sitt eget livs historia men i stället för att lova total autenticitet, förändrar man detaljer och skeenden och kryddar texten med fiktiva inslag. Samtidigt är man tydlig med vilken sanningspakt man knyter med läsaren. Det ska vara underförstått att berättelsen inte är helt sann men heller inte helt påhittad.

Annons

 

Men även om några av senare års största succéer är just autofiktion så är det inget enkelt framgångsrecept, påpekar Sören Bondeson. Det finns gott om fallgropar, och den vanligaste är kanske att man inte har skaffat sig distans till berättelsen och i stället fastnar i tröttsamt redovisande och en uppsjö av detaljer. Sören Bondeson jämför det med en sorts terapeutiskt skrivande.

– I terapi är varenda liten grej intressant men bara för dig själv och terapeuten. Skulle du skriva en roman och beskriva varenda situation helt sanningsenligt blir det så tråkigt att ingen människa kommer att orka läsa. Du kan jämföra med deckare. Om man skulle beskriva vanligt polisarbete precis som det är skulle ingen någonsin vilja läsa en deckare.

Ett tips kan därför vara att först skriva av sig det man bär på, på riktigt, och se det som en sorts skrivterapi. Känner man sedan att man vill fortsätta gäller det att kunna se sig själv som en romanfigur för att det ska kunna bli bra litteratur.

– Du måste distansera dig från den här karaktären och tränga djupare in i dig själv för att inte fastna i någon sorts schablonbild. Välj det i personligheten som är bra och plocka bort det som inte är intressant, säger Sören Bondeson.

 

Det finns några generella råd som kommer att lyfta din berättelse: hårt sovrande, medvetet dramatiserande och ett riktigt bra språk.

När det kommer till sovrandet är det förstås inte lätt att veta vad i din berättelse som kommer att intressera andra än dig själv. Sören Bondeson säger att man under hela skrivprocessen måste ställa sig frågan: vem vill läsa om det här?

– Under mina tjugo år som skrivlärare har jag säkert läst 50 000 texter och hälften av dem är antingen barndomsskildringar eller texter om författarens skilsmässa. Folk vill beskriva och berätta sin unika historia om hur det har känts men det är ju inte ett dugg unikt, egentligen. Varannan människa i Sverige har skilt sig. Då gäller det att man väljer bort och lyfter fram, säger Sören Bondeson.

Annons

Nästa viktiga sak är att bygga dramaturgi. Ett sätt kan vara att integrera sin egen historia i en annan berättelse, till exempel att placera sin barndomshistoria i ett större perspektiv. Åsa Linderborgs Mig äger ingen berättar visserligen om uppväxten med en alkoholiserad pappa men är också en roman om arbetarklassens förutsättningar, om klassklyftor och samhällsproblem. Det är ett sätt att bygga ut och bredda romanen för att storyn ska bli angelägen nog. Det är också viktigt att inte bli för fäst vid ursprungshistorien utan våga fiktionalisera för att texten ska bli intressant. Förstärk det mest intressanta och våga kapa bort det som känns tråkigt.

Lästips! Utgå från dig själv och dina brännpunkter – så lyder ett vanligt råd till aspirerande författare. Men hur vara sann utan att riskera att såra sina närmaste?

– Rent krasst är det viktigare att det blir en bra bok än att allting som du vill ska komma fram, kommer fram. Det spelar ingen roll att något verkligen hände – om det inte lyfter berättelsen, skippa det, säger Sören Bondeson.

 

Slutligen – och kanske allra viktigast – är att det inte räcker med en bra historia. Hur stark och allmängiltig din berättelse än är kommer den att falla platt om du inte kan berätta den på ett medryckande sätt. Det är helt enkelt här hantverksskickligheten kommer in. Sören Bondeson menar att romaner som Mig äger ingen av Åsa Linderborg och Korparna av Tomas Bannerhed är så starka, just därför att författarna lagt ned väldigt mycket tid på själva språket och gestaltningen.

– Jag vet hur mycket till exempel Tomas Bannerhed har nött och slitit med sin text, han har säkert lagt ned tiotusen timmar för att få fram ett språk som får berättelsen att lyfta.

Utöver de här konkreta råden finns det andra saker att fundera över när du vill skriva autofiktion. Ett känt faktum är att minnen är förgängliga och därmed bedrägliga. Det finns forskning som visar att ett minne omstöps och förändras varje gång du tänker på det.

Fem typer av romaner

Självbiografi. Helt sann

Självbiografisk roman. I stort sett sann, men inte riktigt samma sanningspakt med läsaren som i en självbiografi

Autofiktion. Mellanting mellan roman och självbiografi

Fiktiv självbiografi. Nära romanen men med inslag av egna erfarenheter

Roman. Helt fiktiv

– Låt säga att du vill skriva om när du var elva år och din morsa var full och låg och spydde i köket. Om det var 40 år sedan, vad är egentligen kvar av det minnet? säger Sören Bondeson.

Ett minne av en mamma i ett kök kan ha förvanskats betydligt. Kanske var situationen helt annorlunda än hur du kommer ihåg den. Här är autofiktionen oslagbar eftersom du inte lovat läsaren att minnet du beskriver är sant. Vad du då kan ta fasta på och använda är dina känslor. Oavsett vad som egentligen hände kan du på ett målande sätt beskriva stämningen i köket, tankarna som rusade genom ditt huvud eller rädslan som spred sig innanför bröstkorgen. Sedan kan du ändra, förstärka och dramatisera det faktiska förloppet utan att riskera att bryta någon sanningspakt med läsaren.

 

Ett sista dilemma är risken att såra dina närstående när du använder dig av dem i din roman. Rädslan för att någon ska ta illa upp har fått många att censurera sig själva men det betyder ofta att de allra starkaste scenerna riskerar att ryka. Här måste du göra en avvägning, menar Sören Bondeson. Kanske kan du med några enkla grepp låta bli att lämna ut människor som finns omkring dig, till exempel genom att byta kön på dem. Du måste också fundera över dina motiv, vad du faktiskt vill.

– Blir du gladare om du skriver att din morsa var en riktig skata? Vad får det för konsekvenser för dig själv och för andra? Se på Karl-Ove Knausgård, han har ju fått ur sig alla de där berättelserna om sin barndom men han verkar inte glad ändå, säger Sören Bondeson.

Samtidigt: om materialet känns starkt och viktigt kan det vara nödvändigt att skriva ändå och sedan ta konsekvenserna. Som författare kan det krävas att man är orädd, säger Sören Bondeson.

– Ibland måste en författare helt enkelt underordna sig berättelsen.