I oktober 2014 skrev Elisabeth Åsbrink en krönika på Dagens Nyheters kultursidor. Den började: »Jag vet en flicka som lever ensam med sin mamma.« Det var en kort text, och den berättade om flickans liv tillsammans med en psykiskt instabil och suicidal förälder.

»Så snart mamman kom hem efter ­jobbet, kunde flickan höra på hennes ›hej‹ vilket humör som gällde: livshumör eller dödshumör. Hon visste om det var bäst att vänta med middag och i stället se till att mamman fick vila och massage. […] Flickan visste var mamman hade sina sömnpiller, visste att överdos skulle vara ­mammans metod och tänkte att det också kunde vara en utväg för henne själv.«

Efter att krönikan hade publicerats fick Elisabeth en rad läsarmejl. Flera av dem uppmanade henne att agera så att flickan kunde få hjälp. Några var upprörda, rent förbannade: Begrep inte Elisabeth att hon måste anmäla det hela till socialtjänsten, så att flickan kunde omhändertas?

Artikeln publicerades ursprungligen Publicerad 18 augusti 2020 och uppdaterad 27 januari 2022. och är skriven av Johanna Wiman.

• Mer:
• Porträtt
• Romandebut
• Skriv ett liv

Rekommenderas för dig

Lydia Sandgren: »Jag kan hitta på något om vad som helst«

Där det senaste decenniets romaner skrikit »jag« och »nu« vill Lydia Sandgren förmedla sammanhang, historia och psykologisk trovärdighet. För Skriva berättar hon hur hon blåst liv i de karaktärer som så många läsare har följt genom 700 sidor.

Läs vidare

• Lydia Sandgren: »Jag kan hitta på något om vad som helst«
• Rakaste vägen till din roman
• Skriv ett liv
• »Du måste ta dig bakom myterna«
• Tips för historisk personresearch