Skriv ett liv

Eva F Dahlgren har hyllats för sin bok Farfar var rasbiolog. Här berättar hon om hur hon tog sig an sin släkthistoria – och serverar kloka råd för dig som vill skildra ett livsöde.

Jag hade inte tänkt på farfar på åratal, han hade varit död i 20 år. Så plötsligt dök han upp igen – och knackade mig i huvudet med sin doktorsring. Jag blev förvånad. Minnen blixtrade fram. Farfars skrivbord med människo­skallen, där han lade gem och gummisnoddar. Draglådorna med uppnålade insekter. Blommor i krukor, glas och kolvar. Farfar var vetenskapsman, pratade latin och kunde berättade om när det går fel i naturen, om fåglar med två huvuden och fyra ben. Men jag hade aldrig läst något han hade skrivit, eller som skrivits om honom.

Jag började gräva i min familjehistoria och upptäckte att farfar som botanikprofessor inte bara sysslat med växtförädling. I gamla tidningsklipp prisades hans stora insatser vid Rasbiologiska institutet i Uppsala. Detta skulle jag aldrig skriva om, bestämde jag.

Det höll inte, jag kunde inte lägga locket på. Så småningom försökte jag ändå skriva min släkthistoria, som en fiktiv berättelse. Ingen skulle ana att texten hade det minsta med mig att göra. Inte ens mina släktingar. Och farfar som fortfarande var släktens högste, han skulle vila i frid.

Så besökte jag min pappa. Han hade fått Parkinsons sjukdom och börjat summera sitt liv. Han tog fram en hängmapp med gamla brev och vi satt bredvid varandra i soffan och läste. Vi fastnade i ett maskinskrivet brev som farmor skrivit till sina barn, ett slags bokslut över hennes äktenskap men också en redogörelse för hur en mor försöker gå balansgång och hoppas att det ändå ska gå bra för barnen. Min pappa hade hon nästan gett upp hoppet om, skriver hon. »En satans plågoande«, sa pappa om farfar och började gråta. Han tog sig för bröstet och jag blev rädd, tänkte att nu får han hjärtinfarkt igen. »Ta brevet. Gör vad du vill med det«, sa han.

Farmor avslutade sitt brev med orden: »Sanningen ska göra er fria!«

Jag började om från början. Och nu blev det dokumentärt och mycket lättare att gestalta farfar och hans tid och deras äktenskap. Att göra bilden komplex. Farfar var inte bara en »satans plågoande«, för mig var han också en kärleksfull farfar, som inspirerade mig att välja ett skrivande yrke.

Annons

 

Är du intresserad av att skildra livsöden? Missa då inte vårt inspirerande heldagsevent Skriv ett liv och vår stora tävling, där du skickar in det första kapitlet i en livsskildring och kan tävla om ett femdagars vistelsestipendium.

 

När jag skrev Farfar var ras­biolog hade jag arbetat som journalist i nästan 30 år men bara skrivit en bok, intervju­boken Kvinnor på bruket. Jag hade inte en aning om hur man hanterar en riktigt omfattande research och får ihop den till en bok som går att läsa. Lyckligtvis finns det skickliga förlagsredaktörer.

Nu har jag skrivit några böcker till och skaffat olika verktyg vartefter. Jag lägger lika mycket tid på konstruktionen som själva skrivandet. Och jag skriver inte en rad innan jag har researchen, strukturen och hela kapitelinnehållet klart för mig. Sedan går det ganska snabbt. Jag hamnar inte längre på stickspår som är svåra att backa tillbaka ifrån. Och det blir också lättare för mig att hålla rätt ton när jag skriver allt i ett koncentrerat svep.

Men vägen dit är alltså lång.

 

Varför?

Annons

Du har en släkting eller annan person som du vill skriva om. Men varför? För mig är den frågan allra viktigast när jag ska börja ett nytt projekt, eftersom svaret blir själva drivkraften. Så försök formulera det för dig själv, så att du orkar lägga flera år på ditt projekt. Min ursprungsfråga, »Vem var farfar?«, skulle aldrig ha räckt. Men när jag upptäckte att han hade varit rasbiolog fick jag energi. Min drivkraft blev att besvara frågan: »Varför blev farfar ras­biolog?« Och vad innebar det – inte minst för farmor som var mörkhårig och 1,47 lång, och behövde stå på en pall för att kunna laga mat på spisen? Du kanske grunnar över vem din mormor var. Men exakt vad är det som driver nyfikenheten? Att hon startade ett känt företag? Blev inspärrad på sinnessjukhus? Eller utvandrade till USA, trots att hon hade fyra små barn och ingen make? När du kroknar, gå tillbaka till grundfrågan.

 

Kan projektet göras?

Finns det tillräckligt med material? Finns det etiska problem som gör det omöjligt? Det behöver du inte ta ställning till i början. Tänk att du arbetar med en bok för dig själv. Så småningom visar det sig om projektet är genomförbart. Kanske är tiden inte mogen. Någon släkting kanske måste gå bort innan det kan publiceras.

Fråga dig ändå hur du ska ro det i land. Krävs det resor eller tjänst­ledighet? Titta i fackboksförfattares tackord och se vilka stiftelser de fått pengar ifrån. Lägg in aktuella datum i kalendern och ring stiftelserna när det är dags att söka. Berätta om ditt projekt och fråga om råd. Alla vill ha bra ansökningar, så man brukar få hjälp. Tänk att du är en forskare som söker anslag, de anstränger sig för att skräddar­­sy ansökningarna. Det måste du också göra.

 

Bred research

Dags att börja researcha. Börja väldigt brett när du ska kartlägga någons liv, och lås dig inte vid en viss tid eller ett visst tema, utan samla på allt du tror att du kan ha nytta av. Värdera får du göra senare. Försök hitta släktingar eller vänner till personen att intervjua, låt dem vara anonyma om de kräver det. Ställ öppna frågor, som »Vem var egentligen mormor?«. Undvik frågor som besvaras med ja eller nej, som »Visst var hon ofta arg?«. Fråga om det finns foton eller brev. Be att få se fysiska minnessaker, till exempel en bok hon tyckte om. Eller kanske en trasmatta på vinden, med rester av klänningen hon klippte sönder när fästmannen bedrog henne. Be också att få återkomma efter någon tid och fortsätta intervjun, de flesta behöver tid för att minnen ska dyka upp. Om någon säger: »Det här får du absolut inte skriva« – bry dig inte om det. Skriv allt och låt sedan de intervjuade få läsa det aktuella manusavsnittet innan det går i tryck. Ofta reagerar de inte då.

Skriv också ner alla dina egna minnen. Jag önskar att jag vore mer digital, men nu är jag inte det. Jag skriver mina manus för hand med blyerts­penna på olinjerat papper. Sedan skriver jag in och redigerar texten på dator. Det finns avancerade program som Scrivener, som fungerar för både ordbehandling och research­hantering. Men just när det gäller sanna berättelser om döda personer kan det vara bra att arbeta med lådor eftersom researchen innehåller så många saker; att rent fysiskt se och ta på ett hemsnickrat pennskrin gör att minnen dyker upp.

Jag har mängder med boxar för olika teman. I början lägger jag ner fotoalbum, släktminnen, gamla brev och tidnings­urklipp huller om buller. Jag har också en box för mina egna tankar (du kan så klart använda mobilen för den typen av anteckningar). Så fort ett minne, en fråga eller en fundering dyker upp – skriv ner och lägg i din tankebox. Datera alla tankar och funderingar, det blir en journal över ditt arbete som är användbar när du ska konstruera berättelsen. Du kommer att bli förvånad när du går tillbaka och läser: »Är det möjligt, insåg jag verkligen inte …?« På det sättet minns du din egen kunskapsresa och kan återvända till de grund­läggande frågorna från olika perspektiv.

När du intervjuat släktingar och kanske läst brev, har du fått ett slags subjektiv sanning. Nu är det dags för den objektiva sanningen. För människor minns fel, blandar ihop, förtiger saker. Och vidareförmedlar skrönor. I min släkt har det alltid talats om farfarsmor, som hette Tour och kom från en adelssläkt som flydde undan franska revolutionen. En släkting avslöjade sedan att det var en herr Andersson som tröttnat på sitt namn och bytte till Tour.

I bouppteckningen efter en död person finns en objektiv sanning. Beställ fram en kopia. Här finns viktig information om ekonomi men också om eventuella okända barn eller andra släktingar som dykt upp i samband med arvskiftet. Familjehemligheter är vanligare än man tror. Här finns också personnummer på den döde och arvingarna. Saknar du ett personnummer på någon viktig person i ditt projekt, så hittar du det i Sveriges dödbok. Person­numret är nyckeln för att gå vidare i arkiven och få fram skolbetyg, fattigvårdsjournaler, sjukhusjournaler, polis­förhör och annat. En del av uppgifterna är sekretess­belagda i 70 år efter handlingens upprättande, men i stort sett allt före 1950 är offentligt och kan beställas fram. Fråga gärna om hjälp på arkiven, de brukar bli glada när någon intresserar sig för alla deras papper.

Modernare sekretessbelagda uppgifter om levande män­niskor kan du ofta få fram om du har en fullmakt med deras eget medgivande.

 

Specifik research

Sedan är det dags att välja och avgränsa. Vilka teman verkar intressanta? Sortera huller­ om buller-researchen i tema­lådor eller olika filer i datorn. Kan du hitta ett universellt tema utöver den specifika berättelsen blir det lättare att göra texten allmängiltig. Svek? Hjältemod? Arvstvister? Konflikter mellan föräldrar och barn?

Bestäm hur projektet ska avgränsas. Ska det bli en vaggan till graven-biografi? Eller handlar det om ett dramatiskt år i personens liv?

Bestäm om någon annan karaktär ska få en framträdande plats. I mitt fall blev det farmor. Kanske är det en rival i ditt fall. Eller en okänd släkting som dykt upp. Välj också vilka bikaraktärer som ska återkomma genom boken.

Fråga dig nu även vem som ska läsa. Är det en bok för släkten eller lokalsamhället? För forskare eller för de anställda på en arbetsplats? Eller för allmänheten? Eller rentav bara för dig själv – du har kanske stött på etiska problem som gör att det är det enda möjliga just nu.

Efter dessa beslut blir det lättare att rikta in researchen på det som är viktigt. Inte minst måste du placera dina faktauppgifter i ett sammanhang, göra en berättelse av din research. Men hur orienterar man sina karaktärer i tid och rum? Jag börjar brett även här. Läser fack­litteratur, romaner och doktors­avhandlingar om tiden och temat, plöjer dagstidningar på mikrofilm, inte minst annonser och små notiser. Svenska Dagbladets årsbok kollar jag alltid, för att se vilka stora händelser som inträffat de aktuella åren.

Det jag fastnar för tar jag kopior på – återigen dessa papper. För att hitta i materialet färgkodar jag informationen. För min senaste bok, Vad hände med barnen?, fick lagstiftningen kring fosterhemsplacerade barn röda post it-remsor, information om Gålö-inrättningen blå, fakta om syfilis gröna … Det sparar mycket tid. Ett annat bra råd är att skriva in i manus direkt var du hämtat en uppgift eller ett citat. Det gör det lätt att faktakolla eller komplettera när du ska slutföra texten. Då tar du förstås bort källhänvisningen (eller upprättar en källförteckning längst bak i boken).

Ta så många genvägar du kan. Har personen du skriver om till exempel varit inspärrad på en institution, kolla i Riksarkivets NAD (Nationella arkivdata­basen) vad som finns bevarat och var. En del är digitaliserat, och är bara att plocka hem till datorn. Det brukar också finnas någon slaskflik som heter »Övriga handlingar« eller liknande. Här kan du hitta noteringar om att arkivet också rymmer personliga brev, minnesanteckningar, foton, pressklipp om institutionen och annat spännande, så det är inte minst därför alltid värt besväret att besöka arkivet rent fysiskt. Använd mobilen, fotografera av det du hittar och gör sedan urvalet hemma i lugn och ro framför datorn.

Lokalhistoriker, hembygdsföreningar och företag brukar också veta mycket; be om en intervju och kolla om även de har arkiverat material. Besök platser som finns kvar, där din huvudperson bodde, arbetade eller kanske söndagspromenerade.

För att sedan få en överblick över dina karaktärers liv är det bra att använda en whiteboard. Rita en vågrät tidslinje. För in händelser, både stora som till exempel Kreugerkraschen och världskrigen, och personliga för varje karaktär, som barna­födande, sjukdom, skilsmässa och byte av jobb. Nu kan du lättare förstå varför de agerade på ett visst sätt vid en viss tidpunkt. Mormors Kreugeraktier blev kanske värdelösa samtidigt som morfar bedrog henne.

 

Konstruktionen

Det största lyftet för mig kom när jag accepterade att det ut­över tidslinjen behövs ett slags mentalt hus som tydliggör karaktärernas relation till varandra och bokens ämne. Jag skissar upp en ritning på ett A3, ett hus där mina huvudkaraktärer bor. I sidorum längs korridorer lever bikaraktärerna. Det är spännande att se om de så småningom bankar på dörren och pockar på uppmärksamhet. Några brukar göra det.

Rummen blir lite olika, både vad gäller färg och storlek. Några av bikaraktärerna i Vad hände med barnen? fick bo i ett ljust rum. Ett nådens rum. För är det något jag lärt mig under åren är det att om materialet är tungt och mörkt, så måste solen få skina in ibland. Och ibland måste fönstren slås upp, så att dofter och ljud kan leta sig in. En psykolog påpekade att människor upplever världen olika beroende på vilket sinne de använder sig mest av. För en del läsare är det viktigast hur det ser ut, för andra kan det vara hur det luktar, låter eller smakar.

Nu är det också dags att lägga upp berättelsen i kapitel och därmed föra över researchen i kapitelboxar, analoga eller digitala. Titta på tidsaxeln och de yttre och personliga händelser som påverkat dina huvudkaraktärer. Kanske ska du berätta kronologiskt? Eller tvärtom – framifrån och bak? Eller utgå från en specifik händelse? Jag tittar på min ritning och bestämmer när det är dags att introducera en bikaraktär, ge lite bakgrundsinformation eller avslöja en hemlighet som jag stoppat undan i källaren eller på vinden på min hus­ritning. Att tjuvhålla på, och sedan gradvis avslöja, information är ett av de viktigaste stilistiska verktyg jag lärt mig hantera.

 

Skrivandet

Välj en position som passar dig. Kanske föredrar du att vara en allvetande berättare. För mig är det naturligt att ta läsaren i handen; tillsammans försöker vi få svar på frågor jag formulerat. Eftersom jag daterat mina tankar och funderingar vet jag hur ovetande jag var i olika stadier, på det sättet kan jag också sätta mig in i läsarens upplevelse. Innan jag skrev Farfar var rasbiolog gick jag kursen Tag och skriv på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Jag lärde mig framför allt att gestalta genom att bygga scener. Men hur hittar man sin berättarröst, sin ton? Jag tror att man måste öva, skriva och skriva. För mig var det förlösande att stänga av datorn och börja skriva med blyertspenna. För att sedan behålla tonen har jag ett råd som fungerar. När du skrivit en sida du är nöjd med, läs den varje gång innan du börjar skriva. Då blir det naturligt att fortsätta i samma ton. Som en musiker som stämmer sitt instrument.

 

Vad ska hända nu?

Dags för boksläppet. Vad ska släkten säga? Och grannarna? Och kanske recensenter? Omöjligt att förutspå, är min erfarenhet. Har du skrivit en kontroversiell bok känner du kanske som jag. För trots att de intervjuade, en jurist och en fackgranskare läst manus till Farfar var rasbiolog, skrev jag i förordet:

»Nu är resan slut. Efter fem år sätter jag punkt. Jag har fortfarande en väldig respekt för farfar och när jag nu överlämnar boken till läsarna är det med känslan av att hoppa ut från en trampolin.

Jag hoppas det finns vatten i bassängen.«

 

 

Artikeln publicerades i Skriva #1 2020 (03 februari 2020) och är skriven av .