Att skriva en roman är en lång process, att skriva sin första roman är en ännu längre process. Man ska lära sig hantverket och hitta sitt språk, skapa rutiner och skrivtid, utveckla sin berättelse och alla karaktärer. 

Många gör det onödigt svårt för sig. De vill skriva en svindlande litterär text redan från början och planerar för avancerade intriger, originella karaktärer, extrema miljöer och komplicerade teman. Kanske uppfattar de det som ett mått på kvalitet. Kanske grips de bara av »berättarglädje«.

Fråga dig istället vilken berättelse du faktiskt vill få fram.

Tänk dig att du utbildar dig till snickare. Kanske är din första byrå inte en rokokopjäs med handsniderier och intarsia? Kanske är det inte ens en byrå? Ett av mina vanligaste råd till blivande författare är: »Tänk inte att du ska skriva en bok, tänk att du ska skriva många.« 

Du måste inte visa upp alla dina stilistiska trick direkt. Tvärtom. Funderar du på ett riktigt tungt ämne, en svår berättelse eller en komplex intrig kanske du ska spara den satsningen till senare? Du vill säkert skriva en bok som är lika bra som din favoritbok eller din favoritförfattares bästsäljande roman. Googla den författaren. Hur många böcker skrev hen före sin största succé? 

Visst händer det att debutanter får litterära genombrott, men det vanliga är att en författares mest omtyckta och lästa bok kommer senare i karriären. Så skriv dina böcker i lugn och ro. Träna på hantverket, lär känna genren, utveckla din stilistiska förmåga och din språkliga lyhördhet. 

Det är bättre att skriva en kort, enkel berättelse med början, mitt och slut, en levande och nyanserad huvudperson och ett tema som man går på djupet med, än något smart och komplicerat som läsaren inte riktigt förstår om hen inte har tillgång till författarens karaktärskartor, synopsis och flödes­schema. Många riktigt bra böcker är inte särskilt komplicerade utan följer bara en huvudperson från A till B. Flicka möter pojke. Tycke uppstår. Det finns hinder. Hur många såna böcker kan man inte skriva utan att publiken förlorar intresset?

Vilken är din andra bok? Den du tänker skriva sen? Som inte är lika pockande, inte lika viktig, inte lika nödvändig. Kanske ska du skriva den först? Använd den som ett slags övningsbok. Om den inte blir publicerad är det ingen katastrof, det var ju ändå bara en övning. Det viktiga är att du kommer i mål med ditt manus. 

Här får du fem genvägar som gör att du kan koncentrera dig på det väsentliga: skrivandet och berättelsen.

1. Begränsa dig

Om du skriver på ditt första manus är ett av de största hindren troligen att få tid, hinna med, lösa livspusslet. Det sista du behöver är en massa tidskrävande research som lägger sig i vägen. Därför är det smart att skriva om något du redan kan och utnyttja ett material du känner i detalj. Använd dig av ditt eget liv. Låt huvudpersonen jobba i din bransch. Låt bikaraktärer ha dina hobbyer och intressen. Låt huvudkonflikten eller temat röra sig kring en fråga som du redan behärskar. I romanen Korparna skildrar Tomas Bannerhed huvudpersonen Klas liv på en bondgård i 1970-talets Småland. Bannerhed växte själv upp på den småländska landsbygden, och kan därmed ge liv åt texten med konturskarpa detaljer: fransarna på trasmattorna, gladiolusen i rabatterna, faderns händer vars hud blivit läderartad av hårt arbete.

Många vill också för mycket med sin första bok. Särskilt om den på något sätt handlar om deras eget liv. Man vill ­förmedla alla sina erfarenheter på en gång. Hur det var att växa upp på landet, eller i staden. Hur det är att förlora en förälder. Hur det var att inte passa in i klassen. Hur det är att leva med en kronisk sjukdom. Hur det är att hitta sitt kall, kämpa som ett djur och sedan lyckas – eller misslyckas. Ett liv är alltid komplext och innehåller många aspekter. Ett enda levnadsår kan innehålla vild förälskelse, separation, förluster, en stor lottovinst, arbetslöshet och flytt till annan ort. 

Men en roman kan sällan rymma alla dessa aspekter utan att bli ytlig och splittrad. Bannerheds Korparna är komplex, med många vinklar på huvudpersonens liv, men allt kretsar trots allt kring faderns psykiska sjukdom.

För att boken ska ge läsaren något behöver den förmedla mer än det uppenbara. Du behöver tid, utrymme, sidor, för att nå ner på djupet av till exempel en separation. Handlingen kan rymma många förändringar i en människas liv. Men du bör som författare veta vad det är du skriver om. Olycklig kärlek? Varats olidliga lätthet? Vuxenblivande? Svek? Vad är ditt tema? Välj ett och fokusera på det. Du kan skriva om det andra i kommande böcker.

Det är förstås inte säkert att du vet exakt vad ditt tema är. Ibland blir det inte uppenbart förrän efteråt, kanske långt efteråt. Men ett gott råd är ändå att inte skriva om alltför många livsavgörande händelser i en och samma bok. I alla fall inte din första.

2. Använd en plats du känner väl

En stor del av författarens arbete utgörs av research. Det är viktigt att veta vad det luktar på en viss plats, hur trafiken låter i ett visst gathörn. Det finns tusen olika detaljer och fakta som du måste kolla för att göra din berättelse trovärdig. Även om du inte var där, även om du inte kan någon­ting om platsen du skriver om, måste läsaren känna att du har full koll.

Ibland kanske du som författare vill hålla avstånd till din egen vardag, för att till exempel minska sammanblandningen med din egen biografi. Den enklaste lösningen på det är att förlägga handlingen till en fiktiv by, stad, skogsdunge. På det sättet kan du pussla ihop ett helt unikt samhälle men ändå skapa närvaro och scener genom att använda platser, detaljer och sinnes­intryck som du känner väl till. 

Om du vill använda en verklig miljö kvarstår samma råd, använd din egen hemstad eller en annan plats som du vet allt om. Du gör inte bara dig själv en tjänst. Även läsaren kommer att uppskatta att gathörnen ligger på rätt plats, att kaféet har rätt färg på gardinerna och att den flintskalliga mannen med blå kavaj går förbi på gatan med sina labradorer exakt samma tid varje morgon. Kanske inte så mycket för att de känner igen sig, sannolikt är det en ytterst begränsad läsarskara som verkligen kan jämföra bokens innehåll med verklighetens. Men din närhet till platsen kommer att smitta av sig på texten. Göran Tunström växte upp i Sunne och baserade de flesta av sina romaner på den orten. Sara Lidman skriver om sitt Västerbotten, liksom Torgny Lindgren. Kerstin Ekman lät romansviten Kvinnorna och staden utspela sig i Katrineholm där hon växte upp.

Jag får ibland frågan om man får ljuga. Och självklart ska du ljuga. Det viktiga är inte att varje detalj är helt korrekt och överensstämmande med den konkreta verkligheten. Det viktiga är att läsaren uppfattar det så. Uppenbara och iögonenfallande felaktigheter bör du förstås undvika men såvitt du skriver en roman, och handlingen inte står och faller med antalet steg mellan två portar, kan du gott skarva lite. Google är också ett utmärkt verktyg för att skaka liv i miljöskildringarna. Gå in på kartfunktionen och sök efter gatuvyer och satellitfoton. Det är få adresser som inte finns med ur något perspektiv. Ibland är bilderna gamla, men du får ändå en uppfattning om utsikten från en viss punkt eller hur långt det är mellan två byggnader. Resten hittar du på. Det är det som är att skriva böcker. 

3. Förlägg handlingen till en tid du har upplevt

Kanske har du en spännande släkthistoria eller en historisk händelse som du vill skildra. Grattis, särskilt om det rör sig om en tid som du verkligen är inläst på och vet allt om. Historiska romaner är annars väldigt tidskrävande, eftersom det behövs så otroligt mycket efterforskningar för att få allt rätt. Oavsett vilken genre du skriver i måste en berättelse som gör anspråk på att utspela sig under en viss epok verkligen göra den tiden rättvisa. Det gäller alla aspekter av berättelsen: klädsel, arkitektur, möblering, trans­port­sätt, matvanor, ordval. Sa man verkligen »tjena« på Söder på 1940-talet? Jag vet inte. Du måste förstås inte skriva på fornsvenska för att du förlägger handlingen till medeltiden men om karaktärerna börjar prata om buggar och nätverk eller använder modern ungdoms­slang och förkortningar så hamnar du väldigt fel.

Historisk research är ett helt eget hantverk. Vilka idéer var i omlopp, vad var tabu, vad var mode, vart reste man om man alls reste? Hur såg verktygen ut? När kom kaffet till Sverige – och när började gemene man dricka det?

Otroligt tidskrävande. Så vad göra?

Även om din släkthistoria utspelar sig i slutet av 1700-talet är kanske den bärande ingrediensen i historien ond bråd död eller himlastormande kärlek mot alla odds, snarare än trätofflor, puffärmar och kråsskjortor? Om du rör dig bland känslor och relationer snarare än i en fysiskt detaljerad verklighet, minskar behovet av detaljkunskap. Och om du kan välja fritt kanske handlingen inte ska utspela sig alltför långt tillbaka i tiden. Så du slipper kolla om ett visst ord verkligen användes då eller om ett TV-­program hade haft premiär. 

Den fantastiska släktsagan du funderar på kan antingen föras över till nutid, eller bli nästa bok. Tiden fram till dess kan du använda till att samla material om den epok du ska skriva om sedan. Böcker, tidningar, dokumentärer, brev, dagböcker … Ordna i lådor och digitala mappar så att du lätt hittar materialet.

Om du skriver om ditt eget 70-, 80- eller 90-tal ska du ändå inte slarva med tidsmarkörerna. Låt gärna välkända händelser passera förbi i bakgrunden men varva med konkreta detaljer som du mötte i vardagen: en Festis i tetraförpackning eller skolans kollektiva fluordoser som serverades i vita toalettmuggar av en kvinna i vit rock. Använd dig av biblioteket för att hitta böcker om platsen och tiden du ska gestalta.

Ett annat tips är att göra din roman helt tidlös. Använd så få tidsmarkörer som möjligt. Plocka bort alla tecken på att vi befinner oss i en viss era. För det mesta är det inte rekvisitan vi intresserar oss för när vi läser, utan personerna och handlingen. Varför göra det svårare än du måste?

4. Skriv i presens

Många börjar sina berättelser med en återblick: »Hon hade nyligen flyttat till en större stad …« Din historia kanske huvudsakligen utgörs av återblickar på, och bearbetningar av, något som hänt för länge sedan. Men varför inte låta oss vara med om det som hände i realtid? Börja historien i hemstaden precis före flytten. Eller mitt i den händelse som ledde till att hon flyttade. Om flytten eller förhistorien till din berättelse inte är tillräckligt intressant för att skriva om – strunta i den helt och hållet.

Jag tror inte att läsaren bryr sig särskilt mycket om ifall en bok är skriven i dåtid eller nutid, preteritum eller presens, men för författaren kan det hjälpa att hålla sig i presens: just nu händer det här! Det hjälper dig att hålla fokus på personen och händelseförloppet och skapar en känsla av närvaro under skrivandet. Närvaron måste finnas i texten även om du skriver i dåtid, men det är helt enkelt lättare att skapa den känslan om det du skriver om utspelar sig i stunden.

Spana också efter det förrädiska lilla ordet »hade«. Om det dyker upp kan det betyda att du skriver om något som borde ha kommit tidigare. Ofta kommer vi på saker medan vi skriver, efter hand som handlingen utvecklar sig. »Just ja, jag glömde berätta att de stannade och tankade innan de hämtade ut brudklänningen.« Men allt förtjänar inte att berättas utförligt. Är det viktigt att de tankade bilen? Varför? Vad hände där? Oftast räcker det att brudklänningen helt enkelt hänger på en galge i sovrummet.

Om det på ett eller annat sätt är en nyckelscen när, var och hur klänningen hämtas upp, skriv ut det i egen rätt – inte mitt i ett kapitel som handlar om någonting annat. Om du skriver din berättelse i krono­logisk ordning blir arbetet lättare för dig och sannolikt även för läsaren. Knappast något är så lustdödande för en läsare som när hen blir osäker på tidsplanen, på vad som hände först och vad som hände sedan, på vad som orsakar vad.

Om du behöver en reflekterande berättarröst som vet mer än huvudpersonen kan det ändå vara motiverat med återblickar. Berättarrösten ser tillbaka på något, analyserar och kommenterar det som hänt. Elena Ferrantes Neapelsvit berättas i jagform ur en äldre kvinnas perspektiv och Ferrante är trogen sin berättare in i minsta detalj. Historien handlar om två unga flickor och deras uppväxt. Samtidigt som hon skildrar barnets upplevelser kan hon använda den äldre kvinnans reflektioner utan att det blir en påklistrad författarröst. Det är mycket effektivt. Men spara det till en bok där du verkligen behöver det. 

5. Använd ett enda perspektiv

En fråga som ofta återkommer: »Ska jag skriva i jagform, eller i tredje person: han, hon, hen?« Återigen: läsaren lägger inte så stor vikt vid de här tekniska lösningarna. Det som är betydelsefullt är hur väl gestaltad karaktären är, hur väl dess handlingar och val stämmer överens med hur personen framställs som helhet. 

Skriver du i tredje person får du problemet med om du vet vad huvudpersonen tänker. Vet du i så fall också vad de andra karaktärerna tänker? En allvetande berättare är det inget fel på men fundera på om du verkligen har nytta av det perspektivet. Eller om det bara är en genväg för att slippa gestalta så mycket. Om du skriver ur ett jag-perspektiv uppstår aldrig de här frågorna. Håll dig slaviskt till huvudpersonens blick, hörsel, känslor, tankar, så är du hemma. Om du behöver komma åt någon annans tankar får du skriva fram en dialog, eller låta någon annan berätta att han eller hon har berättat … Behöver du reflektera över huvudpersonens handlingar, låt hen möta en äldre eller mer erfaren karaktär, som kan reflektera över vad huvudpersonen är med om – »jag minns när du var … « – så får både läsaren och huvudpersonen veta något. Finns det ingen sådan person i din berättelse? Hitta på en. 

Ett berättartekniskt knep Ferrante tar till för att fördjupa Lilas karaktär, den andra av väninnorna i Neapelsviten, är en metallåda som är full av hennes anteckningar och dagböcker. Lådan låter Ferrante behålla ett konsekvent berättarperspektiv men skapar en möjlighet för henne att ge läsaren en inblick även i Lilas tankar och känslor.

Det finns många bra böcker med flera perspektiv. Sara Bergmark Elfgren är expert på det. I romanen Norra Latin skiftar hon snyggt mellan de olika huvudkaraktärernas perspektiv och vi får till och med uppleva samma scener ur flera personers synvinkel. Det är riktigt skickligt gjort. Gör gärna så men återigen, bara om du måste eller verkligen inte kan låta bli. Visst är det läckert med många perspektivskiften, men spara det helst till senare. 

På samma sätt är det lönsamt att snåla lite på bikaraktärernas persona. Om en person är viktig för berättelsen måste den få djup och komplexitet. Men ingen karaktär är lika viktig som huvudpersonen. Om du satsar för mycket kraft och utrymme på någon som har en begränsad funktion för berättelsen, blir läsaren förvirrad – i värsta fall uttråkad. Biroller är ytterst tacksamma att använda för att låta huvudpersonen utvecklas eller framträda tydligare. Men om sidokaraktärerna börjar leva egna liv kan de ta över berättelsen. Håll dig inom ramarna. Fokusera på jaget, jagets historia och huvudkonflikten.

Artikelförfattaren Mats Söderlund är författare och rutinerad skrivarkurs­ledare, ofta i samarbete med Susanna Alakoski.