Lydia Sandgren på Tai Shanghai, en av de platser i Göteborg som återkommer i hennes debutroman Samlade verk.

Lydia Sandgren: »Jag kan hitta på något om vad som helst«

Där det senaste decenniets romaner skrikit »jag« och »nu« vill Lydia Sandgren förmedla sammanhang, historia och psykologisk trovärdighet. För Skriva berättar hon hur hon blåst liv i de karaktärer som så många läsare har följt genom 700 sidor.

Lydia Sandgren löptränar, och är därför påtagligt opåverkad av att ha promenerat uppför de 194 trappstegen till Skansen Kronan. Berget, med sin 1600-talsfästning på toppen, är en populär picknick- och utsiktsplats i Göteborg som kan nås från både Vasastan, där Lydia bor, och Haga, där en stor del av hennes debutroman utspelar sig.

Åt öster breder stadens decennieringar ut sig. Vasastans stora stenhus från sekelskiftet 1900 i förgrunden. Pariserhjulet på Liseberg, som invigdes till Jubileumsutställningen 1923, och Ullevi, byggt till fotbolls-VM 1958, sticker upp en bit bakom. Sedan identifierar vi Örgrytes gräddhyllor, Kortedalas 50-talslägenheter och Gamlestan – där Lydia arbetar som psykolog. I fjärran slåss skogsdraperade bergsknallar med 70-talsförorternas höghus om horisontlinjen. Lydia gick på högstadiet där, i Hammarkullsskolan, dit hon pendlade från hemmet i det lilla samhället Hyssna.

Hon säger – och det är inte första gången jag hör henne fånga en flock allitterationer från luften:

– Jag Fascineras av det Förflutna och Förgångna, som ju ofta manifesteras i byggnader. Att det finns något som till stora delar är okänt för oss men ändå har en enorm påverkan på vilka vi är, vilket liv vi får och vilka omständigheter vi har att förhålla oss till. De processerna har jag velat beskriva.

Eller som hon skrev i somras, i en krönika för Göteborgs-Posten som handlade om det hysteriska byggandet i Göteborg just nu – men som lika gärna skulle kunna ha varit en programförklaring för hennes Samlade verk. »En stad är ofrånkomligen en plats för människor och människor håller alltid på. De har idéer. De är övertygade om olika saker. De har en begränsad förmåga att överblicka konsekvenserna av sina beslut. […] Ibland blir det bra, ibland inte.«

 

I Samlade verk tar huvudpersonen Martin Bergs idéer och övertygelser form när han börjar på gymnasiet och lär känna Gustav Becker i en intensiv ungdomsvänskap som gränsar till kärlek. Martin kommer från arbetarklass och hamnens Göteborg medan Gustav har både kulturellt och ekonomiskt kapital. De skolkar från biologin, köper två halv special och går upp på Skansen Kronan där en andfådd Gustav brer ut militärrocken som picknickfilt, trollar fram en flaska vodka och två snapsglas, och citerar Baudelaire om att man »måste berusa sig […] med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag«.

Annons

Det är sent 1970-tal och början på en bok som spänner över 700 sidor. Ännu vet Martin inte om vinet, poesin eller dygden ska prägla hans liv. Men han vet vad som lockar mest.

Det är också redan här, får man anta, som några kritiker börjat irritera sig på bokens huvudpersoner. Dessa inkluderar även Cecilia – Martins fru, som en dag går ut genom dörren för att aldrig mer höra av sig – och Rakel, Martins psykologstuderande dotter, som en annan dag inser att Cecilias liv nog har fortsatt på annan plats.

Dagens Nyheters Jonas Thente recenserade: »Sandgren prickar andäktigt in nästan varenda fjunig upptäckt en aspirerande intellektuell kan göra, utan självironi. Man upptäcker det som skall upptäckas inom filosofin, litteraturen, musiken och konsten. […] Hela romanen blir som en ›basic culture for dummies‹. Allting känns som en infam parodi och Martin framstår som en mer sentida Jack, fast mer korkad och tråkigare.« Dagens Nyheters biträdande kulturchef Åsa Beckman fyllde på några månader senare: »Det är en berättelse om flykt och om tid. Att skildra tiden lyckas Sandgren sisådär med. Det känns som att hon direktkopplat alla Wikipedias årtalslistor rakt in i romanen. Från Ted med gitarren på axeln, M*A*S*H, Bruce Springsteen, The Clash, Nationalteatern till militärparkaser och Siouxsie and the Banshees-smink. Allt känns som snabbt hopplockade tidstecken, men hon förmår aldrig skapa någon riktig atmosfär genom dem.«

Lydia Sandgren

Född: 1987 i Hyssna.

Bor: Vasastan, Göteborg.

Bakgrund: Skrev, läste, tecknade, sjöng och musicerade sig igenom barn- och ungdomen. Gick i musikklass på gymnasiet, bodde en period i Frankrike och läste ett år filosofi innan hon påbörjade det femåriga psykologprogrammet. Arbetar nu heltid på en psykiatrisk mottagning i Göteborg men planerar att gå ner i arbetstid för att hinna med skrivlivet.

Aktuell: Augustprisades i höstas för sin debutroman Samlade verk.

Annons

Jag kommenterar saken när vi några timmar senare landar på Tai Shanghai, en oansenlig kinakrog som osannolikt nog var navet för det alternativa Kulturgöteborgs krogrundor på 1980-talet och ännu mer osannolikt fortfarande finns kvar i samma lokaler. Martin och Gustav kommer hit flera gånger i boken, i olika decennier och sinnesstämningar, med olika mycket liv framför och bakom sig. Ett »snabbt hopplockat tidstecken«?

– Om folk retar sig på sånt får de väl göra det. Det var väl hit man gick?! frågar Lydia, med lika delar skratt och frustration.

Jo, det var ju precis hit sådana som Martin och Gustav gick. Men frågan kvarstår: vad i en bok blir en billig tidsmarkör och vad blir en madeleine-kaka?

Lydia Sandgren tar sats, vilket ofta märks på att hennes fingrar far ut i luften och sedan förs tillbaka mot tummen, som om hon nyper åt sig tankefrön och formuleringar.

– Det är det där med det förflutna igen. Vi föds ju in i någonting, in i en historia som har påbörjats långt tidigare. Till en familj, i en stad, i en tid. Därefter brottas de allra flesta av oss med ungefär samma saker. Att gå från att vara barn till att bli en egen individ. Att hitta en plats i vuxenlivet som är någotsånär i linje med vad man är kapabel till och önskar sig av livet. Men också att underkasta sig alla krav och förutsättningar som ett vuxenliv ofrånkomligen innebär. Man måste ha ett jobb typ, man kan inte göra exakt som man vill, man måste förhålla sig till att man är en samhällsvarelse. Man kan visserligen flytta ut i skogen – men då är det ens sätt att förhålla sig till att man är en samhällsvarelse. De flesta av oss söker och gör också någon form av erfarenhet av kärlek, sexualitet och föräldraskap.

– Min bok handlar till stor del om hur stort existentiellt manöverutrymme vi har. Jag misstänker att det är ganska litet. Det tänker jag kan vara en viktig sak att ha med sig som skrivande människa när man ska skildra personer. Vad kan man göra i en specifik situation? De flesta av oss kan inte göra så mycket. Teoretiskt, visst, man kan göra vad som helst. Jag skulle kunna resa mig just nu och springa ut och skrika … eller vilket stolleprov som helst. Men folk gör ju inte så. Folk beter sig allra, allra oftast inom ramen för hur de är funtade och vad de befinner sig i för sammanhang. En person i en viss krets hamnar gärna på en viss krog.

»Jag är intresserad av historien, av byggnader och platser som utgjort scenen för ett liv eller en livsföring som man själv sedan på­verkats av«, säger Lydia Sandgren.

Lydia Sandgren säger att hon tänker på Martin som en ganska vanlig människa. Som ung söker han sig till de sammanhang han längtar efter, inom de referensramar och möjligheter som har getts honom. Sedan förhåller han sig till – och försöker göra det bästa av – det liv som blivit hans, genom hans egna och hans närmastes val. Förläggarens liv. Den frustrerade författarens. Den pålitlige ensamstående pappans.

Det var ett stilistiskt beslut att göra huvudpersonen »vanlig«; Lydia menar att det är jobbigt för läsaren att befinna sig inne i en extrem karaktär under lång tid. Därför är perspektivet i boken Martins, och ibland Rakels. De mer extrema Gustav och Cecilia betraktas utifrån.

Men beslutet handlade också om människosyn, och om de erfarenheter hon gjort som psykolog.

– Alltid när jag hittar på något får mina figurer en bakgrund och en familjehistoria – till och med deras föräldrar får en bakgrund, även om det inte kommer med i boken. Likadant är det i mitt kliniska arbete. När jag träffar en människa i mitt yrke så frågar jag inte bara: »Hur känner du just nu. Vad tänker du?« Jag behöver också veta den yttre kontexten och historiken. Gemensamt för romanskrivandet och arbetet som psykolog – och även att själv gå i terapi, och det ingår i psykologutbildningen – är att det börjar med en fråga. Vem är den här människan? Varför har det blivit så här? Vilken väg vill hon gå? Vilken väg är möjlig? Svaren visar oftast att det som förenar oss är oändligt mycket mer än det som skiljer oss åt.

 

Själv föddes Lydia Sandgren in i ett sammanhang som skapades av hennes farfar och farmor. De, deras sju barn och en annan familj startade ett slags kollektiv i Hyssna, fem mil in i landet från Göteborg, i en gammal skola för vanartiga flickor. Sedan flyttade farfar och farmor till Etiopien och Lydias pappa blev kvar. Även han och hans fru skaffade sju barn. Lydia var det första.

Uppväxten verkar ha gett Lydia verktyg för livets alla skiften. »Åkrar och koskit« men också en bra skola och täta biblioteksbesök. »En stor dos tristess« som, tillsammans med en stor rörelsefrihet, satte fart på fantasin. Samtidigt krävde småsyskonen ett tidigt ansvarstagande av Lydia, och ett stort mått av samarbete och disciplin hos hela familjen för att vardagen skulle fungera.

Medan de jämnåriga spelade fotboll och basket ägnade Lydia sjätte klass åt att skriva en fantasyberättelse om kampen mellan gott och ont, komplett med alvdrottningar och tecknade kartor över påhittade riken. Men hon kände sig inte mer udda än att hon med gott självförtroende tvingade klasskamraterna att läsa det färdiga resultatet.

Lydia Sandgren tjänade också tidigt egna pengar, i blåställ på sin pappas ventilationsfirma och som brevbärare. När hon skulle börja i musikklass på gymnasiet flyttade hon in till Göteborg på egen hand. Det avslutande gymnasiearbetet handlade om »den kreativa processen«. Hon skrev fem låtar, bokade körsångare och blåsare och studio, spelade in och pressade en CD-skiva – och dokumenterade alltihop i skrift.

Det verkar gå en gör det själv-tråd genom hennes liv?

– Jo, jag har aldrig lidit av någon överdriven självkritik eller prestationsrädsla. Och jag har alltid varit ganska obstinat. Om någon säger att »det där går inte« eller »det där kan du inte« – då måste jag dit och rota.

Ett annat »stolleprov«, som hon säger, var ett gravt överambitiöst examensarbete på psykologprogrammet: »Att söka människans sanning i  hennes berättelser. Det kreativa skrivandets funktioner och drivkrafter.« Utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv gick hon igenom forskning på området och intervjuade därtill nio etablerade svenska författare. I examensarbetet skriver Lydia: »Hos många av de intervjuade författarna tycks det finnas en allmänt stark drivkraft, som visar sig genom att man ägnar sig disciplinerat och dedikerat åt sitt skrivande. Och att man ägnar det tid – massor av tid. En av författarna beskriver hur hen i en källarstädning hittat en kartong med gamla manus och blivit ›överväldigad och lite förskräckt‹ av mängden papper däri: ›Man ser en hel jävla flyttkartong med bara … ja … det som gjorde ett så starkt intryck var ju just att man fick en så stark förnimmelse av hur mycket jag har hållit på. Hur mycket man har stått och öst i den här tratten och sen har ju liksom en liten del av det blivit färdigt. Jag undrar – att någonstans under allting så tänkte man såhär: när fan har man hunnit med något annat? När har man hunnit leva eller träffa kompisar eller resa eller liksom … göra roliga saker?‹«

Citatet uppvisar påtagliga likheter med öppningsscenen i Samlade verk, där en 49-årig Martin Berg krisar ihop på vardagsrumsgolvet, omgiven av havererade relationer och sina »påbörjade noveller, essäer, romansynopsis, flera dramatikförsök, anteckningsböcker med omslag efter ett liv i kavajens innerficka«. Men framför allt speglar den anonyma rösten Lydia Sandgrens eget vuxna liv. För det värsta stolleprovet, Samlade verk, påbörjade hon ungefär samtidigt som psykologprogrammet.

– Jag har ju alltid skapat, alltid hållit på. Det är nästan ett fysiskt behov. Sedan jag började jobba som psykolog har jag gått upp 05.30 nästan varje dag för att skriva ett par timmar. Den idén fick jag på något konstigt sätt från Cecilia i boken, som går upp tidigare och tidigare för att återerövra den tid hon tycker sig ha blivit av med när barnen föddes.

Lydia visste att hon ville skriva om förhållande mellan dåtid och nutid, i två olika tidsplan. Och om en mor som överger sin familj. Det blev lösryckta scener och funderingar. Snart trängde sig »den där jävla Martin Berg« på. Vilket Lydia tyckte var besvärligt, eftersom hon visste så lite om vad en medelålders man tycker och känner.

– »Vem fan är han?« tänkte jag. »När är han född? Var har han gått gymnasiet? Vad gör han nuförtiden?« Till slut kom jag fram till att han skulle ha ett eget företag, så han fick ett förlag.

– Jag går liksom omkring med en slagruta i min egen fantasi. »Ska det se ut så eller så? Ska han göra det eller det?« Den processen går fort och bygger på att personerna har ett slags inre logik, en följdriktighet.

»Var skulle Martin träna? Inte på något källargym med technomusik. Och inte på ­gruppass, för det är under hans värdighet. Han ­känner sig löjlig redan som det är i de jävla ­funktionskläderna. Så det blev Hagabadet.«

Men allt går inte snabbt. Lydia behövde göra massor av research. Vilka krogar gick man på för 30 år sedan? Hur såg det ut i ett kollektiv i Majorna? Vad gjorde man en bakfull söndagseftermiddag? Hon pratade med människor som var med. Läste på. Skrev. Skrev mer. Skrev om.

Jobbigast var den karaktär som låg närmast henne själv: Martin Bergs psykologstuderande dotter.

– Rakel fick jag inte riktig ordning på förrän efter tio år … Det visar också fördelen med att jag har hållit på med boken så länge. Det blev lättare att skriva om en fest med 25-åringar som försöker tuffa sig med litterära referenser när jag inte var 25 längre och inte gick på den sortens fester. Jag tycker att det behövs en viss distans för att se vad som är intressant att lyfta fram.

– Till slut hade jag så mycket material … om jag skulle haft kvar allt jag har strukit i den här fortfarande väldigt tjocka boken … alltså, på riktigt, så här!

Lydias händer far ut åt sidan och måttar upp en halvmetertjock lunta.

 

Någon månad efter att Samlade verk kom ut i sin slutliga, bantade form fick jag ett SMS från en vän. »Har Tove gått i samma klass som Lydia Sandgren!?« Och sedan ett till: »Martin i Samlade verk alltså . Läs!«

Klart jag blev nyfiken på en bok där huvudpersonen tydligen hade ett förlag som skulle fira 25-årsfest – jag är själv en av grundarna till ett förlag som fyller 20 i år. Huvudpersonens äldsta dotter studerade enligt dem som läst på psykologprogrammet i Göteborg, precis som min äldsta dotter Tove. Och han brottades med att minstingen var på väg att flytta hemifrån – precis som jag gjorde.

När jag öppnade boken blev läsningen snabbt surrealistisk. På sidan 12 planerar förlaget sin 25-årsfest på Frilagret. Vårt förlag sitter i samma hus – och har ofta event på Frilagret. På sidan 19 tränar Martin Berg på Hagabadet och minns samtidigt när stället var en rivningskåk och han och Gustav gick till ett skivbolag där för att låna pengar. Jag tränar också på Hagabadet, och hängde ibland på 80-talet hos skivbolaget Radium i samma hus. Cecilias föräldrar i boken blev tillsammans på en etiopisk restaurang, jag blev tillsammans med min fru på en etiopisk restaurang. På sidan 29 ondgör sig Martin Berg över tatueringshysterin. En medarbetare hos oss erkände ett par månader senare att hon valde en långärmad tröja på anställningsintervjun för att hon hade hört att min kollega och jag var »skeptiska till tatueringar«.

Sådär fortsatte det, vilket väl bara bekräftar Lydias teori om att det »existentiella manöverutrymmet« är »ganska litet«.

– Det har funnits en speciell glädje i göteborgarna reaktioner, och sådana som har bott i Göteborg. Återseendets glädje. »Precis så här var det!« Men det ska man inte ge mig hela kredden för. Jag tänker att läsning är en väldigt kreativ verksamhet, så om jag lyckats göra någonting är det snarare att jag tillhandahåller träffande konturer som folk kan fylla i själva.

Om igenkänningen alltså fick mig att häpna (och fnissa över träffsäkerheten hos vem det nu var som sade att alla i kulturmedelklassen »försöker vara unika på samma sätt«), så var det en annan kvalitet som fick mig att fångas på allvar. För den Martin Berg som går på krogarna man gick på, och lyssnar på musiken som man lyssnade på, formas ändå till en för mig fullständigt tredimensionell och unik individ.

Varje bok om skrivande poängterar att huvudkaraktären måste ha en VILJA och ett MÅL, och KÄMPA för att övervinna hindren längs vägen. Men Martin Berg vet ibland inte vad han vill och orkar inte alltid kämpa. Hans mål och möjligheter påverkas av hans omgivning, och han antar som vi alla lite olika skepnader i olika sammanhang. Med Gustav är han en ansvarstagande tråkmåns, i förhållande till förlagskollegan Per en kreativ slarvpelle. Längs bokens fyra decennier förvandlas han sömlöst från en yngling med ett mål till en man som kanske glömt vart han är på väg men som trots allt lyckas styra sig fram genom medelålderns mangroveträsk med hedern hyfsat i behåll. Lydia Sandgren:

– Det finns en tendens i vår samtid att betrakta människor som lite fixa och färdiga. Vilket kan vara farligt för en skrivande människa: att man tror att man kan »skapa en karaktär«, med en uppsättning fasta karaktärsdrag som alltid ger ett visst utfall. Som psykolog kan man frestas att ha ett sådant synsätt också, men det blir för grunt och ger en falsk visshet. Människor visar sig ju i sina handlingar, hur de är mot andra. Och det beteendet är ofta motsägelsefullt över tid. Som författare vill jag visa det, men ändå ge berättelsen ett slags logik och följdriktighet.

För att komma dit behövde Lydias manusutkast trimmas, tuktas och kompletteras. Vilket hon ägnade den andra halvan av de elva åren åt. Hon säger att hon är en »envis autodidakt« och har därför aldrig gått några skrivutbildningar. Däremot läser hon massor, gärna med »hur gör de-hjärnan« påkopplad. Östergren, Proust och Nabokov för deras språkkänsla och exakthet. Hjalmar Söderberg för stadsskildringarna. Joyce Carol Oates och Zadie Smith för deras förmåga att fånga hela liv i en roman, Munro för att hon kan göra detsamma i en kort novell.

– Jag kopplar ofta litteraturen till musik som jag ju höll på mycket med till några år efter 20. Där härmar man mer. Om man gillar Dylan är det inte svårt att lyssna in sig, ta reda på ackorden, fundera på varför en viss refräng lyfter. Som författare har man också nytta av att pröva olika stilar, ungefär som en ung musiker testar både jazz och pop. Det gjorde jag ofta i början, både för att se möjligheter och för att finna mitt språk och min rytm.

Och hur visste du när du var framme?

– Jag tror att jag har ett slags gehör, jag vet vad som skorrar falskt och vad som klingar rent, språkligt och psykologiskt. Stryk om den egna blicken börjar flacka! Stryk om du tappar spåret – även om sidan är bra! Stryk om ett skeende inte känns sant, för just den personen som det handlar om!

Vad bidrog förlaget med i slutänden?

– En rad inte så omfattande, men centrala och konkreta, synpunkter. Till exempel: »Det är väldigt mycket barmiljöer. Testa att skriva in en annan miljö.« Eller: »Tre fiktiva författare är minst en för mycket. Se om du kan tona ner en.« Jag hade två långa kapitel där den mest perifera författaren satt i en skrivstuga i Normandie med sin övergödda tax och var helt narcissistiskt upptagen av sitt storslagna förflutna. Jag älskade de sidorna men de rök också.

– Men jag lade till saker också. »Rakels utveckling borde du fylla ut i mitten«, sa min förläggare Lotta. »Man vill veta lite mer om hennes förlopp.« Det är en sådan jävla ynnest att få en kvalificerad läsare när man suttit i elva år!

 

Nere i Haga stiger Lydia Sandgren in på Röde Orm, ett antikvariat hon besöker regelbundet. Hon köper Ulf Erikssons Rum för läsande från 1990, där författaren enligt förlagstexten »vill ›läsa‹ staden för att om möjligt hitta dess medvetande, dess minne och förhoppningar«. Priset på omslagets insida är satt till en hundralapp men ägaren vill helst ha kontant betalning. Lydia får boken för de 27 kronor hon har i plånboken.

Runt hörnet låg Mosters, ett kafé där Martin fikar, tjejspanar och pluggfebrar under gymnasiet och universitetstiden. Och på parallellgatan passerar vi Hagabadet, som byggdes med donatorpengar för att bromsa koleran på 1800-talet, stängdes 1956 och sedan förföll under 40 år samtidigt som det blev ett billigt hem för modister, mekaniska verkstäder, svartklubbar och en galvaniseringsfirma som använde simbassängen till syrabad. Till sist renoverades bygget och blev ett modernt träningspalats där Martin Berg springer på löpband.

Och så landar vi alltså på »Tajjan« och tar in Stekta kinesiska räkor à la Sichuan, min klara favoriträtt på det sena 80-talet. De små skaldjuren kravlar sig nu med möda upp på en tvåa på Lydias och min femgradiga betygsskala. Men det är inte kocken som tröttnat – rätten smakar exakt som förr. Det är konkurrensen som blivit bättre.

»Jag har läst mycket hela mitt liv, men främst 1800- och 1900-talslitteratur. Gärna klassiska historieberättare.«

Jag frågar Lydia om hon har någon aning om varför Samlade verkhar blivit en sådan succé. Som vanligt vet jag inte hur hon ska reagera på frågan. Ibland kommer ett garv och ett svordomsfyllt svar på uppstuds, ibland ett rakt »jag vet inte«, ibland en utläggning sprängfylld av självklart självförtroende. Hon säger att hon är lite rädd för intervjuer, att hon tänker genom att prata eller skriva – hon vet inte vad som ska komma ut.

Bara att det kommer mycket och snabbt, särskilt när hon skriver.

Den här gången levererar hon en utläggning med ord så välvalda och sällsynta i talat språk att det låter som en skriven text.

– Boken skildrar förlopp och mänskliga utvecklingsprocesser. Vilket man kan jämföra – måhända lite slarvigt – med att skildra tillstånd och stämningar, ögonblicksbilder från livet. Jag är verkligen inte kunnig på samtidslitteraturen, även om jag börjat läsa in mig, men det jag skönjer är ett mer fragmenterat berättande, där jag-perspektivet och nuet är överordnat. Det handlar om valet av tempus, presens, men också om det som skildras. I Samlade verk skildrar jag däremot långa processer, människor som går igenom kärlekens och arbetslivets faser. Man får följa en utveckling från omognad och ungdom till vad som händer när man gjort sig lite erfarenheter av livet. Det tänker jag att väldigt många kan relatera till, eftersom vi alla lever ett liv. Och så kom boken ut i samband med coronautbrottet, då många fick både tid och anledning att fundera över hur de lever sina liv.

– Det verkar finnas något för alla i Samlade verk. Min 18-åriga syster sa att det kändes som när hon läste Harry Potter i trean. Det tyckte jag var en fin komplimang. Och jag blev jätteglad när Agneta Pleijel berättade hur hon läst boken. Hon är 80 år … att en människa med en sådan livserfarenhet har en behållning av mina tankar och min bok känns fantastiskt.

Och nu då?

– Ja du, jag var helt uppe i varv när jag till slut, efter mina elva år, hade skickat in det färdiga manuset till förlaget och plötsligt hade några fria veckor innan jag skulle läsa korrektur. Jag fick väl lite hybris också. Så jag fick för mig att jag skulle skriva dramatik och skicka resultatet till Dramaten. Jag hade läst Strindbergs Vildanden, studerat hur han gjorde och tänkte »hur svårt kan det vara?«. Det var som om någon vred på en kran, jag skrev två små pjäser i ett svep. Formatet var jätteroligt, att vara avgränsad i tid och rum och antalet karaktärer. Jag tänkte att det skulle bli en trilogi men sedan hände allt med den här boken, plus pandemin, och ja – nu arbetar jag med något som har arbetsbeskrivningen 800 sidor om 60-talets Göteborg …

Servitrisen bär fram bryggkaffet, med en oljig hinna ovanpå. Lyckokakorna är däremot en smarrig sockerkick. Lappen i Lydias lyder: »Du kan lugnt anta alla utmaningar.«

Hon flinar nöjt och stoppar den i plånboken.

Du dras till det omfångsrika formatet helt enkelt?

– Jag befarar att det är så, att det är ett slags berättande som ligger för mig. Men breda jävla episka romaner som sträcker sig över decennier … det är ett arbetsamt format! Expressen TV frågade mig nyligen om jag trodde att jag hade startat en trend för sådana böcker nu. Och jag tänkte: »Ja, kanske.«

– Men det lär ju ta en jävla massa år innan vi ser något resultat av den trenden …

Artikeln publicerades i Skriva #6 2020 (07 december 2020) och är skriven av .