Vikten av en god historia (och hur man bäst förstör en)

Varje vecka hörs hans engagerade historier på radion och debutromanen Radhusdisco är sprängfylld av anekdoter från barndomen. Det krävs en omfattande historiebank för att ha så mycket att säga. För Morgan Larsson är berättandet både försörjning och ett sätt att slippa svara på frågor om sig själv.

Farfar ligger på kökssoffan och kommer med den sedvanliga uppmaningen.

– Hämta en Allers och läs för mig.

9-åriga Morgan slår upp sektionen ”Skratta med Allers” och börjar läsa de roliga historierna så inlevelsefullt han kan, en efter en. Ingen reaktion från farfar. Några till. Fortfarande inget. Okej, det krävs ett tyngre artilleri, han ändrar rytm, tonfall, tempo. Och så plötsligt – efter kanske nitton misslyckanden – en liten skälvning i farfars kroppshydda. Var det? Ja. Ett kluckande, ett fniss. Belöningen.

– Det var så jag förstod att en rolig historia inte är rolig bara för att det står något skoj på ett papper, allt handlar om hur man berättar, säger Morgan Larsson.

– Det var den bästa träning jag kunde få.

Tjugotvå år senare, när han flyttade till Göteborg, märkte han att historieberättandet var en social tillgång och gav nya kontakter och kompisar. Plötsligt insåg han att han nog var rolig.

Annons

– Jag har ju varit med om så konstiga saker under min uppväxt i Trollhättan, men där är det ingen som reagerar på att man berättar om han som fick skörbjugg efter att ha ätit bara pulvermos och aromatkrydda i ett halvår, de har ju gått i samma klass som honom. I Göteborg tyckte folk att det var vansinnigt, och då ville de ju lyssna, säger han.

 

Smyglyssnar på samtal

Numera är berättandet också försörjningen. Sedan 2004 leder Morgan radioprogrammet Christer i P3 tillsammans med bäste vännen Christer Lundberg. Ett program som i hög utsträckning bygger på att lyssnarna uppmanas ringa in och berätta om egna upplevelser kring olika ämnen, det kan gälla allt från märkliga möten med djur till pinsamma middagar eller jobbiga sexmissar. Och ämnet sätts igång av att programledaren själv berättar en anekdot på temat.

– Det krävs oerhörda mängder historier för att kunna ha något att säga så ofta under så många år, konstaterar Morgan.

Historieletandet är aktivt och metodiskt. Alla situationer rymmer potentiella frön till något att berätta, och allt som dyker upp antecknas noggrant. Han halar upp mobilen och visar en ansenlig mängd mappar och noteringar. Somligt är för krönikor och annat till radion, en del är passager i nya boken och något är en del av ett samtal han råkat höra och som väckt något hos honom.

– Häromdagen när jag var på Billhälls hörde jag två killar vid grönsakerna som pratade och den ene sa ’Hörde du om Johnny?’. Det var något i tonfallet som gjorde att jag måste stå kvar och välja gurka en stund till för att få höra resten. Och så kommer det en fantastisk liten historia om hur Johnnys föräldrar åkt till London och lovat köpa en Manchester United-tröja åt honom men kommit hem med en med Arsenal-tryck. De tänkte väl röd t-shirt som röd t-shirt, men för Johnny var det som att ha blivit lovad det bästa av det bästa och istället få cancer. Den vardagliga men samtidigt enorma besvikelsen berörde mig. Så då noterar jag det och använder det någonstans.

Morgan Larsson

Ålder: 42

Annons

Bor: Lägenhet i Majorna i Göteborg

Bakgrund: Leder radioprogrammet Christer i P3 som firar tio år i etern. Tävlade i senaste upplagan av På spåret ihop med kollegan Christer Lundberg, som själv debuterar med sin roman, Gräspojken, nu i höst.

”Historien är diktatorn”

På samma sätt som Allers skämtsamheter fick hyvlas om och slipas till för att falla väl ut hos farfar, har Morgans berättarteknik fått ytterligare finish av åren på radion. Efter att ha övat på att få det muntliga att fungera också när det satts på pränt fick han istället dagligen träna på att få det skrivna att låta talat. Skildringarna ska framstå som spontana och naturliga och inte avslöja att de faktiskt i hög grad är ett läst manus.

– Där har jag lärt mig att skriva med rytm, att ta med andningspauser i berättandet. Låta någon göra något mitt i pratet så att man får lite paus från dialogen. Om jag beskrev den här situationen just nu skulle jag kanske låta någon flytta en macka till exempel, säger han och välter illustrativt ner sin smörade baguette från tallrikskanten så att den kladdar mot bordsskivan.

– Fast det måste ju hjälpa historien eller säga något om personen som gör det, annars är det inte relevant att ha med. Jag hatar en massa onödiga miljöbeskrivningar.

Han anser att det mesta tjänar på att berättas så rakt och enkelt som möjligt och har som ambition att skala bort överflödigheter och anpassa språket så att berättelsen görs som mest rättvisa. Det gäller både de muntliga och de skriftliga skildringarna. Ett snyggt språk utan en bra historia intresserar honom inte, han jämför det med att spela tv-spel – något som är kul som tidsfördriv men egentligen inte ger något djupare.

– Nej, historien är diktatorn och språket är bara tillfredsställaren som ska se till att diktatorn är nöjd, säger han och låter baguettebiten få återta sin plats på tallriken utan att torka upp smöret.

 

Tristessen stimulerar

Också resandet görs till stor del för att samla berättelser. Han åker iväg för att ha med sig ett bagage av historier hem och blir glad om det händer något extraordinärt som kan vara användbart. Men om syftet med resan är att få något skrivet är det egentligen stiltjen och tristessen som stimulerar berättarhjärnan allra bäst.

– Ju tråkigare en miljö är och ju mindre som händer, desto roligare historier kommer upp i mitt huvud.

Det gäller att välja resmål där ingen koppling finns mellan honom själv och platsen eller de som väljer att semestra där. Det ska vara ointressant och meningslöst. Därför föll valet senast på Magaluf.

– Ett fruktansvärt ställe med fruktansvärt fulla engelsmän. Nittiosex procent av de två veckorna var jag på mitt hotellrum på tionde våningen. Många skulle ha blivit galna men jag kan skriva och hitta på och vara helt fri i det, säger han och rycker på axlarna.

 

Anekdoter från Trollhättan

Morgan har mörkblå t-shirt med ”MORRIS” tryckt i vita versaler över bröstet. Det är inte bara ett varumärke utan ett smeknamn han själv bär och namnet på huvudpersonen i hans debutroman Radhusdisco som kom för två år sedan. Morris är en fantasifull typ och läsaren får följa med när han storögt och vidöppet upplever låg-, mellan- och högstadiet.

I arbetet med boken fick Morgan återigen nytta av sina egna historier från uppväxtåren. Boken är full av mer eller mindre osannolika anekdoter med Trollhättan som gemensam fond.

– Det var när jag kom på slutet som jag förstod att det kunde bli en bok, säger han. Innan dess var det mest en massa krönikor.

Slutet gott, allting gott, skrev Shakespeare och Morgan är övertygad om att det stämmer. Det är slutet som avgör om läsaren lägger ifrån sig boken med en bra känsla i magen eller inte. Nu arbetar han med en ny roman och den här gången bygger han den utifrån en början och ett slut.

– Jag bygger en bro från båda håll kan man säga.

Han kallar det för en ”relationsthriller” och vill visa att en berättelse inte behöver innehålla mord, eller ens kärlek och förälskelse, för att vara fängslande. Bara i kontakten mellan människor finns en oerhörd spänning och det kan räcka med att någon beter sig på ett obekvämt sätt så blir det socialt laddat. Den här gången är berättelsen helt fiktiv och huvudkaraktären hamnar i en situation som medför en stor och svår hemlighet.

– Jag blir svettig bara jag tänker på att jag själv skulle vara i den sitsen och det blev själva utgångspunkten för skrivandet. Jag började skissa på ett logiskt sätt för att personen skulle kunna råka ut för detta.

 

Skriver boken på mobilen

En ruffig pub, en glassig hotellbar. Man kan hitta Morgan på båda ställena, tillsynes sms:ande  eller slösurfande på mobilen. Men i själva verket är det boken som växer fram där på skärmen.  Han placerar sig i de miljöer som bokens huvudperson rör sig i och därifrån plockas intryck, atmosfärer, och delar av dialog. Dessutom hjälper det honom att komma närmare och förstå sina romanfigurer.

– På krogen är jag inte samma person som när jag är hemma, och genom att sitta där och skriva får jag tillgång till andra delar av mig själv. Jag reser i mig själv, det är mitt nya historiesamlande, säger han och ler lite åt den pretentiösa formuleringen.

Att lära känna sina karaktärer är nyckeln till att få flyt i skrivprocessen tycker han, och har kommit på ett smidigt sätt att lyckas med det – han kombinerar två personer han redan känner och utifrån dem byggs en ny figur.

– Jag tar några egenskaper från en kompis och några sidor från en annan och när karaktären sedan råkar ut för något så väljer jag vem av dem som får vara tongivande i just den situationen. När man sen väl känner sina karaktärer börjar de prata av sig själva och jag kan bara lyssna och skriva ner dialogen.

 

Trumfkort och försvar

Berättarförmågan är fortfarande ett trumfkort i sociala sammanhang och ger ett slags trygghet. Har man levererat en bra historia har man ju liksom gjort sitt och behöver inte prestera något annat.

– Det ger mig andrum. Allt jag vill egentligen är att få lite lugn och ro och om jag berättar något så kan jag slappna av sen, ingen förväntar sig något mer, säger han och medger att han nog använder berättandet som ett försvar.

– Folk blir glada och har kul och ställer inte en massa frågor. Typ om hur man mår och så, säger han och skrattar.

 

Morgan Larssons 3 varningar: Så förstör du en bra historia

Det finns många sätt att förstöra en bra historia på, och få saker är så frustrerande som när grundmaterialet har potential men slarvas bort genom ett kasst framförande. Morgan Larsson varnar för tre vanliga fallgropar.

1. För höga förväntningar

Få historier tål att bäddas för med yttranden som: ”Nu ska du få höra det roligaste jag någonsin varit med om, alltså jag lovar, det här är så sjukt kul!”.

2. För långdraget

Det ska verka som att du berättar historien på kortast möjliga sätt. Hoppa över bakgrunder som man skiter i eller irrelevanta detaljer. Det är stöld av folks tid. Ge dem det de vill ha bara.

3. Babbelfällan

En bra historieberättare lyssnar samtidigt som hen/den pratar och märker då vad som går hem och inte. En självupptagen berättare som bara vill höras får snabbt mottagaren att tänka på annat.