Alla historier har en början, en distinkt utgångspunkt, ett avstamp. En mening, eller ett kort stycke som i någon mån slår an en ton för resten av berättelsen. Också denna historia.
Den börjar i en leksaksaffär i köpcentrumet Nordstan i Göteborg. Det är i mitten av nittiotalet och en ung norsk man står och fingrar på en bultbräda. Ja, ni vet, en sån där färgglad leksak för små barn. Och han tänker att detta kan vara något, detta kan vara den pryl han söker, detta kan vara den sak som han just nu behöver för att den roman han sitter och skriver på i en lägenhet i stadsdelen Haga ska bli perfekt. Och han köper bultbrädan och han går hem och han testar den och han inser att detta är precis vad han har sökt; en sysselsättning som är fullständigt meningslös, som man aldrig kan bli bättre eller sämre på, men som trots det, eller just därför, är en vacker symbol för något. Han vet bara inte riktigt vad. Bara att det känns rätt.
Och han sätter sig ner för att skriva. Och orden rinner ur honom. Det är som en fors av infall och lekfullhet. Och han heter Erlend Loe och han är tjugosex år och ingenting har ännu hänt. Verkligen ingenting.
Och sen är det 2014 och han sitter i sitt trånga, mörka och stökiga kontor i centrala Oslo, och i den nedsuttna soffan mot fönstret sitter en journalist. Och journalisten heter Mattias Hagberg, och han ställer en fråga om just det där – om vikten av en bra början, ett anslag.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
