En regnig sommardag var Rebecka Nordström Graf och sonen Ruben på väg hem till familjens hus på en ö utanför Göteborg. De hade varit inne i stan och köpt en seglarjacka åt sin man Daniel i den affär där dottern Bianca sommarjobbade. Bianca skulle jobba några timmar till, Rebecka och sonen tog båten hem till ön. När de stigit av båten och hunnit halvvägs hem ringer det på Rebeckas mobil. Det är grannen Lars, och han säger: Kom hem, det har hänt något med Daniel.

Och där ligger han. Död. I soffan. I sina grå joggingbyxor och gröna t­shirt från blodgivarcentralen. Jag kastar mig ner på knä och håller om honom med överkroppen, ligger halvvägs över honom och kramar honom, har huvudet mellan hans huvud och axel. Han luktar precis som vanligt.
– Min man, min man, inte min man, ropar jag. Lars står bredvid.
– Han är död, visst är han? Han kommer inte att vakna?
Lars skakar på huvudet. Jag känner på händerna, ansiktet och nacken. Han är fortfarande varm. Armarna och händerna solbrända. Men fingrarna är gulbleka.

Artikeln publicerades ursprungligen Publicerad 19 september 2018 och uppdaterad 12 februari 2024. och är skriven av Elin Persson.

• Mer:
• Porträtt
• Självbiografi & Memoar

Rekommenderas för dig

Skriva självbiografi – tio viktiga råd på vägen

Har du en stor livsberättelse? Sugen på att skriva en självbiografi. Då ska du läsa det här!

Läs vidare

• Agneta Pleijel: »Man skärskådar sig själv«
• Sofia Parland: »En större utforskning av vad sorg, våld och krig gör med en människa«
• Linn Ullmann om att glömma och skapa
• Christina Herrström: »Han fick åtminstone inte sista ordet«
• Klaus Stein: »Min önskan är att den ska slå ett slag för demokratin«