En regnig sommardag var Rebecka Nordström Graf och sonen Ruben på väg hem till familjens hus på en ö utanför Göteborg. De hade varit inne i stan och köpt en seglarjacka åt sin man Daniel i den affär där dottern Bianca sommarjobbade. Bianca skulle jobba några timmar till, Rebecka och sonen tog båten hem till ön. När de stigit av båten och hunnit halvvägs hem ringer det på Rebeckas mobil. Det är grannen Lars, och han säger: Kom hem, det har hänt något med Daniel.
Och där ligger han. Död. I soffan. I sina grå joggingbyxor och gröna tshirt från blodgivarcentralen. Jag kastar mig ner på knä och håller om honom med överkroppen, ligger halvvägs över honom och kramar honom, har huvudet mellan hans huvud och axel. Han luktar precis som vanligt.
– Min man, min man, inte min man, ropar jag. Lars står bredvid.
– Han är död, visst är han? Han kommer inte att vakna?
Lars skakar på huvudet. Jag känner på händerna, ansiktet och nacken. Han är fortfarande varm. Armarna och händerna solbrända. Men fingrarna är gulbleka.
Rekommenderas för dig
Läs vidare
- Johan Nilsson om att skriva om det svåraste
- Sofia Parland: »En större utforskning av vad sorg, våld och krig gör med en människa«
- Atefeh Sebdani: »För första gången som vuxen har jag gråtit över mig själv«
- Merima Dizdarević: »Jag ville inte berätta allting rakt ut«
- Sanna Samuelsson: »Alla har sitt liv som en språklig resurs«