En regnig sommardag var Rebecka Nordström Graf och sonen Ruben på väg hem till familjens hus på en ö utanför Göteborg. De hade varit inne i stan och köpt en seglarjacka åt sin man Daniel i den affär där dottern Bianca sommarjobbade. Bianca skulle jobba några timmar till, Rebecka och sonen tog båten hem till ön. När de stigit av båten och hunnit halvvägs hem ringer det på Rebeckas mobil. Det är grannen Lars, och han säger: Kom hem, det har hänt något med Daniel.
Och där ligger han. Död. I soffan. I sina grå joggingbyxor och gröna tshirt från blodgivarcentralen. Jag kastar mig ner på knä och håller om honom med överkroppen, ligger halvvägs över honom och kramar honom, har huvudet mellan hans huvud och axel. Han luktar precis som vanligt.
– Min man, min man, inte min man, ropar jag. Lars står bredvid.
– Han är död, visst är han? Han kommer inte att vakna?
Lars skakar på huvudet. Jag känner på händerna, ansiktet och nacken. Han är fortfarande varm. Armarna och händerna solbrända. Men fingrarna är gulbleka.
I Rebecka Nordström Grafs handväska ligger alltid minst en anteckningsbok där hon ritar och skriver ner sina funderingar. Så har det varit i många, många år och så är det även när vi träffas. Hon fiskar upp den bok som råkar vara med just den här dagen och bläddrar bland sidor där ord och illustrationer samsas om utrymmet. Hon säger att för henne är det ingen skillnad på att rita eller skriva. Ritandet är en del av skrivprocessen. Samma sak är det när hon skriver musik eller poesi, det är en del av samma flöde och driften att uttrycka sig har funnits hos henne ända sedan hon var liten.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
