Den nya Jens Lapidus

Precis som vissa skådespelare riskerar att få spela samma typ av roller i all oändlighet höll Jens Lapidus på att fångas i sin egen stilistik. Läsarna visste vad de fick från honom och de ville ha mer. Just därför blev det ingen Snabba cash IV. Det skulle bli något helt nytt.

Jens Lapidus ger inga intervjuer om han inte är bokaktuell. När han väl är det ger han å andra sidan desto fler. Gärna på Café Rival vid Mariatorget i Stockholm. Han hyr ett skrivbord hos en scenograf runt hörnet och bor dessutom i närheten, vilket gör valet av intervjuplats praktiskt i flera avseenden. Just den här dagen behöver han till exempel hem och svida om inför ett möte med en klient på häktet.

– Det här är ett schysst ställe förutom att man måste lämna barnvagnen utomhus. Och det känns ju inte så bra att lämna en sovande bebis ute, säger han i kön till serveringen där han av gammal vana beställer en chèvre chaud med klyftade rödbetor. Den brukar vara bra.

För ett och ett halvt år sedan blev Jens Lapidus pappa för tredje gången, och om tid var en bristvara förut, så är det ingenting mot nu.

Länge hade han som helig princip att låta författandet vara en fritidssysselsättning, men idag har han omvärderat och gått ned till att jobba 50 procent som advokat. Övrig tid ägnar han åt skrivandet och att vara föräldraledig.

– Min kalender styrs av domstolsförhandlingar och möten med klienter – där är flexibiliteten begränsad. Men i övrigt styr jag min tid själv, både som författare och som advokat eftersom jag är delägare i byrån jag jobbar på. Det finns för- och nackdelar med upplägget. Det jag kan känna är att det har blivit lite hattigt, att skrivandet sker ostrukturerat och att tiden äts upp av möten. Möten med redaktörer, möten med journalister, möten med marknadsföringsfolk – i en oändlighet.

 

Annons

En av anledningarna till den stegrande mötesfrekvensen den här våren är att Jens Lapidus är aktuell med en ny bok, Vip-rummet, som landade i bokhandeln i början av juni.

I handlingens centrum finns Teddy, en före detta tungt kriminell som just har muckat från ett åttaårigt fängelsestraff. Tillsammans med Emilie, en ung och hungrig påläggskalv på en advokatfirma, får han i uppdrag att lösa ett kidnappningsdrama.

Berättelsen är löst baserad på två spektakulära kidnappningar i Sverige 2010 då en norsk storsvindlare i tät följd iscensatte kidnappandet av en näringsidkare i Göteborg och en riskkapitalist i Stockholm.

– Jag kände till fallet lite grann, men det var framförallt när jag var juridisk expert i Tv3:s Efterlyst som jag fick idén till intrigen. I analyspanelen sitter poliser från Rikskriminalen. De har ett bra helikopterperspektiv på hur kriminaliteten utvecklar sig i Sverige och berättade för mig att de börjat se en trend där så kallade mjuka mål – tänk guldsmeden – blir utsatta för brott i takt med att bankerna får allt högre säkerhet och kontanthanteringen minskar.

I samma veva som Jens Lapidus jobbade på Efterlyst, avrundade han sin hyllade Stockholm noir-trilogi med Livet Deluxe. Sju års intensivt samröre med de hårdkokta snubbarna JW, Jorge och Radovan var till ända och skilsmässan var smärtsam.

– Det var väldigt tryggt och härligt med Snabba cash-trilogin, och jag hade absolut kunnat skriva både en fyra och en femma – det hade nog blivit ganska spännande böcker och de hade garanterat sålt jävligt bra. Men hela grundpremissen för mitt skrivande handlar om att bryta konventioner, och jag kände att jag inte kunde harva på, jag fick inte göra det. Jag kände att jag hade blivit fångad i stilistiken, fångad i karaktärerna, fångad i berättelsen. Och det är inte det som är skrivande för mig.

Vad är skrivande för dig?

– Skrivande för mig handlar om att återskapa verkligheten, och om det inte längre känns utmanande att återskapa någonting – då är det inte det jag vill göra. Det var sorgligt och smärtsamt att lämna Snabba cash bakom mig, men det var tvunget.

 

Annons

När Jens Lapidus började arbeta med sin hyllade Stockholm noir-trilogi var huvudsyftet att experimentera och utmana de litterära konventionerna inom genren: bort med trötta poliser, bort med trötta mord. In med kriminella som huvudkaraktärer, fokus på karaktärerna och dialogerna istället för på mordgåtan.

– Jag tänkte: Här har vi svensk deckargenre – jag tar allt och inverterar det! Med min nya bok känns det som att jag har rört mig mer mot mitten av den traditionella deckargenren – jag ville fokusera mer på intrigen och gåtan, vilket gör den lite mer mainstream, inte lika autentisk i feelingen som Snabba cash-böckerna som har mer fokus på personerna, de kriminella.

Även om idén till intrigen kom till Jens Lapidus tidigt var det ingen enkel resa att bara börja skriva på något helt nytt. Under drygt ett år försökte han sig på nya sätt att skriva, han tittade mycket på tv, läste böcker och skrev några noveller för att testa formatet.

– Ett tag kände jag mig helt vilse i pannkakan, det enda jag visste var att jag inte skulle skriva en fjärde Snabba cash. Jag laborerade med science fiction, skräck, ungdomsromaner, internationell thriller. Allt!

Ändå landade du i något som åtminstone påminner om det du redan hade skrivit?

– Mmm, det är inte så lätt att slita sig…

 

Det har gått åtta år sedan Jens Lapidus debuterade med spänningsromanen Snabba Cash. Idén fick han när han satt som tingsrättsnotarie i Sollentuna tingsrätt. På den tiden visste han inte att han kunde skriva böcker. Han visste att han var verbal – det var delvis därför han hade valt juristlinjen. Men författare? Knappast.

Samtidigt hade han börjat samla på sig små anekdoter från dagarna i tingsrätten. Nya världar öppnade sig för honom, han fick stifta bekantskap med individer och miljöer där det ansågs fullt naturligt att begå brott. Skulle det gå att skildra dem litterärt?

Då, runt 2005/2006, var ansatsen trevande. De små anekdoterna kopplades så småningom samman, men det fanns inget mål, ingen visshet i vad skrivandet skulle resultera i.

– Det var en resa och jag kan inte minnas någon särskild tidpunkt då jag kände att jag hade hittat min grej. Någon sa till mig en gång att jag har adhd med små bokstäver, och det kan nog stämma. Jag får lätt myror i brallorna och det måste hända saker. Därför har jag gått både tango- och fotokurser. Men det var genom att gå en skrivarkurs som jag hittade min grej, det var så jag fick hjälp att filtrera fram min stil.

Förutom Stockholm Noir-serien och nya Vip-rummet har Jens Lapidus också skrivit serieromanen Gängkrig 145 tillsammans med serietecknaren Peter Bergting och 2012 utkom han med novellsamlingen Mamma försökte.

Jens Lapidus grej, förutom att skriva hårdkokt, blev att försöka använda sig av ett mer ambitiöst språk än vad som är vanligt för genren. Han var djupt inspirerad av den amerikanske författaren James Ellroy och började likt honom att laborera med korta och långa meningar, meningsfragment och telegramliknande meningsuppbyggnader.

– Jag var trött på homogeniteten i skandinavisk kriminallitteratur och började skriva det jag ville läsa. Tidigare hade jag saknat en röst som beskrev kriminalitet autentiskt i Sverige idag.

Bad guys-perspektivet har delvis fått följa med in i den nya boken. Här finns snubbar i behov av cash. Här finns jetset, här finns flärd. Pengar, våld, makt, yta och grumliga verkligheter bortom fina fasader. Kontaktytor mellan olika sociala grupper och subkulturer i olika skikt. Överklass som möter gangster.

– Till Vip-rummet har jag inspirerats av Dennis Lehane. Precis som hans böcker om privatutredarduon Kenzie och Gennaro ville jag ha två huvudpersoner, en man och en kvinna som var privatutredare.

Det finns något nästan kärleksfullt i rösten när Jens Lapidus pratar om sina karaktärer. Men så är deras egenheter och personlighetsdrag också centrala i böckerna.

– Tonfall, röster och ordval reflekterar karaktärerna och jag funderade mycket på vilket språk de skulle ha inför den här boken. Jag jobbar hårt med att hitta ord som passar varje person, letar slanguttryck och försöker fånga deras känsloliv. Det är inte så att jag har personligheterna helt klara för mig när jag börjar skriva, utan jag låter dem växa fram, kapitel för kapitel, berättar han.

För att skapa en rytmik och ett flow i dialogerna är meningarnas längd betydelsefulla.

– Om man tittar på de tre typerna i den nya boken så har Teddy längst meningar och mest kommateringar. Jag ville göra honom mer intressant än vad gängse fördomar säger om gamla kåkfarare, och därför fick han bli rätt litterär. Emelie är mittemellan, medan Philip, jetsetkillen som kidnappas, har de kortaste meningarna med flest svordomar.

 

Hur får han då fram de rätta orden, det perfekta språket för varje figur? Mycket kommer från verkligheten, från dialoger han hör på tunnelbanan eller uppspelningar av avlyssnade samtal mellan knarklangare i rätten. Varje gång det dyker upp något intressant antecknar han det i sin telefon, eller i en liten svart bok.

– Jag samlar för att inte glömma bort. Ibland, när jag har en vag uppfattning om vad ett kapitel ska handla om men inte vet exakt vad jag ska fylla innehållet med, då tar jag upp anteckningarna.

Jens Lapidus bläddrar med tummen på sin smartphone och får fram följande mening:

– ”Någon som äter med hörlurar smaskar förfärligt”. Typisk tunnelbaneiakttagelse.

En annan:

– ”Såhära, lyssna på mig nu!”. Så kan det låta när vissa förortskids pratar. Betoningen på a:et i ”såhära” ger en speciell nyans, men det är först när jag skriver ned det och använder det som det blir en kul grej, annars tänker man inte på det.

Han berättar att han jobbar mycket med att vässa fram bra liknelser. Liknelser som gör att alla fattar vad som menas, även om de kanske inte har hört uttrycket förut.

– En bra liknelse är ofta mindre än det man försöker likna, om du förstår vad jag menar. Man kan inte säga ”det droppade ur kranen som Niagarafallen” – det måste vara mer konkret och mer påtagligt än det man vill likna, säger han och ger exempel på en liknelse i anteckningarna som han själv gillar:

”Blek som mumintrollet”.

Ett annat Lapidus-signum är de detaljerade miljöskildringarna. Han tänker visuellt och jobbar mycket med att hitta de exakta detaljerna som skapar rummet.

– Miljön byggs ofta upp av att berättarrösten tittar sig omkring i rummet och fokuserar på vad som finns där.

Han tittar upp från salladen för att demonstrera metoden, sammanfattar i några rappa kommenterar: ”De blodröda läderfåtöljerna. Uppätna lunchtallrikar som står kvar på borden. Söderhipsters med skägg”.

– Det är detaljerna som får läsaren att känna att man befinner sig i rummet just där och då. I Snabba cash-trilogin var det mycket detalj- och märkesfixering. I Vip-rummet strösslar jag inte lika hårt med varumärkena eftersom det inte är lika intressant för huvudpersonerna i boken.

 

Jens Lapidus säger att han har två syften med sitt skrivande. Det ena är att underhålla sig själv och sina läsare. Det andra är att flytta läsaren in i huvudet på karaktärerna, in i en värld där man inte befinner sig annars.

– Det är det som är litteraturens uppgift. Att ge läsaren en resa i huvudet, att få läsaren att identifiera sig med karaktären. Det är grejen. Att man ska kunna hålla på Jorge när han springer över Västerbron med en påse knark.

Många utgår från att det finns en slags kvalitetssäkrad sanningsstämpel kring allt Jens Lapidus skriver eftersom det handlar om ämnen som han känner till väl. Han säger själv att han tar tempen på svensk kriminalitet så gott som dagligen och att mycket av researchen till böckerna kommer gratis tack vare jobbet. Samtidigt: det han skriver är ren och skär fiktion.

– Gränsen mellan sanning och fiktion är hårfin. Jag och en syriansk kille från Norrköping delade rum på en advokatbyrå ett tag. Han sa till mig att ”i Norrköping säger vi inte svenne, vi säger Lasse”. Fan vad coolt, det måste jag använda, tänkte jag och så skrev jag Lasse istället för Svenne i Aldrig fucka upp och Livet deluxe. Senare berättade han för mig att han bara hade skojat. Men det hade kunnat vara sant. Och så är det med mycket av det jag skriver. Det är fiktion, men det hade kunnat vara sant.