Tillbaka till ursprunget

I höstas avslöjades att Daniel Sjölin och Jerker Virdborg låg bakom pseudonymen Michael Mortimer. Ett billigt PR-trick för att sälja fler böcker, sa vissa. Själva menar Daniel och Jerker att det var ett sätt att hitta tillbaka till skrivglädjen. Och en möjlighet att mucka gräl. 

– Det där är fanimig inte vackert, det är ett massmord…

Jerker Virdborg står och tittar in i en glasmonter på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Innanför glaset sitter en uppstoppad uggla som till hälften fyllt en fågelholk med döda möss och sparvar.

– Många söker tröst och vila i naturen, men det fungerar inte alls för mig längre. Den där romantiken är helt borta, säger han.

 

Det började som ett uppror mot den egna författarrollen. En mättnad på yrkeskårens fåfänga och en längtan efter genuin skrivglädje. Så i höstas avslöjade Jerker Virdborg och Daniel Sjölin att det var de två som tillsammans utgjorde pseudonymen Michael Mortimer. Då hade deras första gemensamma bok kommit ut och många gissade redan att Sjölin låg bakom den. Jungfrustenen är den första i en serie om sex tänkta böcker och beskrivs som en äventyrsroman. Huvudrollen spelas av en mystisk sten som hittats av en av Carl von Linnés lärjungar på 1700-talet och som vänder upp och ner på allt vi hittills trott oss veta om uppdelningen av djur, växter och mineraler.

För Jerker Virdborg är det naturvetenskapliga temat ny mark, men Daniel Sjölin känner att han hittat tillbaka till ursprunget för sitt skrivande.

Annons

– Jag läste en faktatext om Saturnus som jag skrivit i skolan som liten. Och jag såg att visst, jag har gjort research och börjat med varifrån ringarna kom och densitet och sånt. Men sedan spårar det ur och står att det finns delfiner på Saturnus och att de spelar vattenpolo och allt möjligt konstigt. Och det är precis vad vi håller på med nu. Den här jungfrustenen är ganska obegriplig, men strängteorierna och kvantfysiken som är iblandad är korrekt.

Daniel Sjölin och Jerker Virdborg har båda gått på några av Sveriges mest prestigefyllda skrivarutbildningar, de belönades med priser redan för sina debutböcker och blev därefter fortsatt rosade och prisade för sina alster. Daniel Sjölin var dessutom programledare för SVT:s litteraturprogram Babel under sju år. Omhuldade av branschen alltså. Två författardrömmar förkroppsligade.

– I början var det viktigt med gemenskapen, att tillhöra den gruppen och få dess bekräftelse, säger Daniel.

– Det är den romantiserade bilden av geniet som dröjer sig kvar, fortsätter Jerker. Man vill vara den där fria anden som vågar något större och är begåvad nog för att kasta sig ut från stupet och faktiskt flyga. Som ung kan man hitta mycket näring i det, även om det har ganska lite med verkligheten att göra.

De är eniga om att identiteten blir viktig främst för att utsattheten är så stor. Det är tufft att vara den som gör anspråk, som påstår sig ha något att komma med som andra borde ta del av. Och att hela tiden vara beroende av förlagens godkännande, kritikernas intresse och ett fortsatt gillande inom den litterära kretsen. I takt med att de blev mer hemmastadda i branschen solkades också bilden av den.

– Det är få som jag träffat där jag kunnat säga: ” vill jag vara när jag är åttio!”, säger Daniel menande och berättar att alla möten med författare till slut skrämt honom. Yrkets ensamhet tycks göra det svårt även för många av de bästa att undvika osund och nervös självcentrering, och därmed olycka

– Det gjorde att jag ville sluta skriva, jag ville inte vara en del av det där. Jag är inte gjord av teflon, jag skulle också till slut börja mumla om något pris jag borde ha fått. Och identiteten att vara författare var inte viktig längre när jag fått andra roller i livet – jag blev pappa, make, fick många fler sammanhang.

 

Under sina år Babel skrev Daniel Världens sista roman som gavs ut 2007, en bok där huvudpersonen bär hans namn men inte är han, och där språket plockas isär och sätts ihop på nytt. Den blev nominerad till Augustpriset. Efter det skrev han inget mer. I sitt sommarprat i P1 berättade han att hans leende och trivsamma nuna framför tv-kameran delvis var falsk,  en del av honom är en gubbstrutt som vill gnälla och kritisera och tycker att humaniora är flum.

Annons

I närheten av tv-huset satt samtidigt Jerker och producerade böcker som blev väl mottagna av kritikerkåren. Berättelserna bar allt mörkare teman och han upplevde arbetsdagarna som lite isolerade. I augusti 2009 publicerade Dagens Nyheter ett litterärt manifest som han och sex andra författare undertecknat. Där gav de tio löften som de skulle följa i sina författarskap under det stundande 2010-talet. Bland annat vände de sig emot att allt fler böcker byggde på verkliga personers livshistorier och kritiserade den språkligt alltför experimentella romanen. De lovade att alltid låta formen och språket underordna sig berättelsen, att inte stänga in sig på tidskriftsredaktioner eller i akademier och ”bittert muttra” åt att medieutrymmet främst upptas av nya deckarförfattare. De ville se ett nytt litterärt decennium där fiktionen står i centrum och där författarna försöker nå ut till största möjliga läsekrets.

Daniel Sjölin

fyller 37 i år och har gått skrivarlinjen på Biskops Arnö. Han debuterade som tjugofemåring med Oron bror och har efter det gett ut Personliga pronomen (2004) och Världens sista roman (2007). Han har nominerats till Augustpriset och mottagit bland annat Borås tidnings debutantpris och Bernspriset. 2012 slutade han som programledare för Babel i SVT efter sju år i rutan.

Ibland lunchade Daniel och Jerker tillsammans, och trots att Daniel gjort slut med sitt skrivande hade han ibland med sig storslagna uppslag till historier.

– Jag kände att jag måste rädda Daniel från skrivdöden, säger Jerker. Och jag tycker att om man har fått ordet och berättandet i sin hand kan man inte alltför lättvindigt slänga det på sophögen.

Daniel håller inte med om det ansvaret, för honom var det något annat som skavde med den avrundade författarkarriären.

– Jag hade lagt ner utan att kasta mig ut i äventyret. Om jag nu kan skriva, varför inte dra till med en riktig rackabajsare, varför hålla på och forska i språket hela tiden?

Han undrar hur han skulle ha kunnat förklara för sina barn när de blir större vad hans författargärning egentligen gick ut på, och gör någon slags imitation av sig själv som en gubbe som mumlar enbart om klassperspektiv och minnets konstruktioner.

– Nu kan jag istället säga: ”Farsan har dragit till med en riktig rövarhistoria, kom inte och säg att jag inte försökt vara en tillgänglig författare! Jag har försökt förändra världen, få folk att tänka och utmanat mina egna gränser.”

Jerker Virdborg

blir 43 i år. Han debuterade med novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt (2001) efter att han läst Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. 2002 kom genombrottsromanen Svart krabba som belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris. Bland hans utgivning finns också bland annat Kall feber (2009), som är inspirerad av Karin Boyes Kallocain, och Staden och lågorna (2012).

En naturtrogen vaxdocka av Carl von Linné kastar en sträng blick på författarparet när de studerar hans röda sammetsdräkt genom museimonterns glas. Visst har de tagit sig en del friheter vad gäller det vetenskapliga, men de hävdar samtidigt att deras teser på något plan är fullt rimliga.

För läsaren startar boksviten på Nobelfesten där studenten Ida ofrivilligt får ta emot den fruktade och hett eftertraktade Jungfrustenen av en nobelpristagare i fysik. Hon tvingas fly från festligheterna med polisen i hälarna efter att pristagaren dött en plötslig och dramatisk död mitt framför ögonen på henne. Boken varvar actiondrivna kapitel med faktaavsnitt, en del sanna och en del påhittade, och berättelsen är späckad med nanoteknik, kvantfysik, mystiska grundämnen och en stegrande ekologisk katastrof som hotar hela mänskligheten.

Det var Jerker som föreslog att de skulle ta Daniels idéer och börja skriva utifrån dem tillsammans, och de började maila utkast och halvfärdiga kapitel fram och tillbaka. Från början bara på lek och utan konkreta tankar på vad det skulle landa i, men till slut hade de skrivit närmare 600 sidor. Och  de hade mycket kvar de ville plita ner.

– Det svällde och vi började tänka att vi kanske skulle visa den där bibban för något förlag. Eftersom vi båda var etablerade författare och Daniel dessutom känd som person trodde vi nog att någon skulle vara nyfiken på projektet, säger Jerker.

– Men vi var tydliga mot förlaget att här får ni inte Daniel Sjölin, utan det är boken ni får ta ställning till, inflikar Daniel.

 

Pseudonym var från början ett sätt för författare, främst kvinnliga, att tas på allvar och bli lästa utan det pålagda raster som deras kön eller tidigare kända identitet gav. På senare år har det alltmer använts av personer med redan pågående författarkarriärer, som vill prova en annan genre. För Jerker Virdborg och Daniel Sjölin var det ett sätt att undkomma de förväntningar som fanns kopplade till deras tidigare författarskap.

– Och inte minst våra egna förväntningar på oss själva. Det handlar om identitet igen, har man tidigare fått bekräftelse för en viss sak i sitt skrivande så är det lätt att fastna i det, säger Daniel.

– Det ger en mycket lägre grad av självcensur att få finnas bakom den här muren som pseudonymen är, menar Jerker. Det blir en fri plattform där innanför där man kan kasta loss på ett sätt man inte hade vågat annars. Den platsen fick heta Mortimer. Hade den hetat Virdborg/Sjölin hade det varit helt andra förutsättningar.

Vassare tungor har kallat Michael Mortimer för ett PR-trick, eller menat att det är ett sätt att inte behöva fläcka de finlitterära namnen med genrelitteraturens simplare stämpel. Djup suck hos författarduon när detta förs på tal.

– Det är finlitteraturens härskarteknik mot genrelitteraturen att säga att allt bara handlar om pengar. Det är ungefär lika vuxet som att säga att allt bara handlar om status när det kommer till poesi, tycker Daniel och fortsätter raljerande:

– ”Titta på Katarina Frostensson och vilka fina kapitälband hon har och ett omslag vackert i pastell, nu är hon allt ute och fiskar efter status”. Man hade upplevts som väldigt barnslig om man resonerade så. När det kommer till genrelitteratur får man resonera så helt öppet.

– Man behöver inte ens läsa boken, konstaterar Jerker.

 

En knapp månad efter att Sjölin och Virdborg kommit ut som Mortimer skriver de ett öppet brev som publiceras på Svenska Dagbladets kultursida. Det är skrivet i jag-form och signerat med deras pseudonym. Där beskrivs den finkulturella sfären som ett ”prestigefyllt reservat” som innehåller ”ett besynnerligt virrvarr av lojaliteter, trender, positioneringar, prisutdelningar och ängsliga konsensustankar kamouflerade till fritt tänkande och uppriktig smak.”

– Det är väldigt roligt att mucka gräl med branschen inifrån, och en del av det här projektet är att synliggöra strukturerna som styr litteraturvärlden, säger Jerker.

Han tycker inte att det ska behöva vara en motsättning i att vara sann mot sitt konstnärliga samvete och skriva något riktigt bra, och samtidigt försöka nå ut till en vidare läsekrets.

– Den enda tröst som de där författarna som aldrig når någon publik kan få är många gånger exklusiviteten, att vara ett kollegialt vi – vi som fattar, vi som är inlästa, vi som vet vem Rilke var och inte bryr oss om Liza Marklund. Väldigt många nöjer sig med det, och lämnar helt enkelt en publik ambition därhän. Det driver den konstnärliga litteraturen längre och längre ut i en periferi, i ett hörn dit allt färre läsare hittar. Och det är ingenting jag tycker kan fortgå hur länge som helst, säger Jerker Virdborg.

Det är samma tankegångar som han slogs för redan i manifestet i DN för fem år sedan, och inte bara är de svenska författarna fega när de inte söker en publik, han tycker också att de går miste om något.

– Det är en väldigt omtumlande upplevelse att det man själv har skrivit blir läst av andra. Att det jag försökt formulera får betydelse för ett antal andra människor, då känns det väldigt meningsfullt att skriva. Det finns en stor tacksamhet i det, säger Jerker.

 

Den största poängen med pseudonymen och hela det gemensamma skrivprojektet är ändå att hitta tillbaka till det som från allra första början var lockelsen med skrivandet. Jerker tror att många som blir skrivande människor har med sig starka läsupplevelser från barndomen, och att det är ett naturligt steg att då känna lusten att själv berätta. Att få vara den som skapar de där världarna för andra, och sig själv, att kliva in i. Han jämför skrivprocessen med ett svårt beroende och en lång bana av kickar.

– Först kommer en bra idé, då kickar jag genast på det. Och sen när skrivandet börjar är det så otroligt lustfyllt, varje dag som det rullar på enligt planen känner jag ”Nej, nej, dagen är snart slut. Men imorgon, imorgon!”.

Daniel tänker på skrivprocessen som mer av en lek.

– Det ruset jag kände när jag lekte som bäst som barn, när jag var helt innesluten i en bubbla och tiden bara flög iväg. Det är det jag inte vill släppa, det är det jag vill uppleva igen. Och när jag ger någon annan tillträde till den världen har jag ju fört leken vidare på något sätt.

Att vara två ger också fördelen att man kan låta lusten styra vilka delar av berättelsen man ska skriva. De träffas för spånmöten, gör ett detaljerat synopsis och delar upp vem som ska skriva vilka avsnitt. Sedan går de hem var och en för sig och skriver.

– Jag hade inte vågat spinna loss i 3 000 sidor äventyr helt ensam. Men man peppar varandra och det den ene är orolig för är oftast inte den andre orolig för och tvärtom, säger Daniel.

– Vi är redan i mitten av bok tre, säger Jerker. De där 3 000 sidorna börjar kännas lite kort…

 

I maj kommer andra delen i Michael Mortimers serie. När Jungfrustenen slutar har Ida med andan i halsen tagit sig över den ryska gränsen och med nöd och näppe fått med sig det blyinfattade skrinet med den kraftfulla och safirbeklädda mineralen. På vägen dit har det förekommit fjärilssvärmar, våldtäktsdrogande läkare, osynlig skrift, varghatargäng, Greta Garbo, Frank Sinatra, en hög vetenskapsmän, geologiska underverk och monstermåsar. Bland annat. Lite som en pizza med extra allt.

– Det är faktiskt trutar, skrattar Daniel Sjölin. Det maximalistiska är absolut en ambition. Vi vill vara yviga. Du kan tänka dig då hur mycket vi har strukit ner, de där fåglarna är fortfarande nästan too much, men från början var de groteska!

Även för två rutinerade författare innehåller genrebytet utmaningar. Berättelsen innehåller flera olika tidsplan och informationskällor, och den största svårigheten tycker de är att hitta balansen mellan information och framåtrörelse. Samtidigt som serien behöver en hållbar dramaturgisk båge som sträcker sig över alla sex böckerna, måste också varje bok vara sin egen helhet. Indicier och ledtrådar ska pytsas ut i rätt ordning för att hålla läsaren nyfiken, samtidigt ska fakta redovisas utan att bli föreläsande.

– Vi har hundratals sidor mailväxling om den här stenen och hur den fungerar, det kommer ju inte bli hundra sidor i boken utan ska stoppas in efter hand. Och vi vill inte att det ska glida över och bli fantasy och komma enhörningar heller, det ska hållas vid Linné och naturvetenskapen, säger Daniel.

 

Naturvetenskapen ja. Hemmaplan för Daniel och okänd is för Jerker.

– Jag minns när jag kom hem till Jerker en gång och han såg alldeles förstörd ut. Du hade verkligen gått ner dig i evolutionen, tittat på den och var helt deprimerad nästan, säger Daniel till Jerker.

– Ja, vi som bor i städer och i den moderna civilisationen har en tendens att idealisera naturen kraftigt. Det är det vackra, det är ursprunget, det är dit vi åker på semestern. Men spana in naturen, det är inte vackert för fem öre, det är fasansfulla principer som gäller. Den starke mördar den svage oavbrutet, det är konstant massmord, säger Jerker.

Ugglan som fyllt en holk med lik har själv gått ett rått öde till mötes i en intilliggande monter. Nu fungerar den som kalasmat åt en flock rävar. Den har uppfläkt buk.

– Min dröm om det här projektet är att det ska skapa den stora distansen till mänskligheten och hennes plats i tiden och på den här planeten. För att visa hur skört, hur kort och tillfälligt det är. Sedan är Michael Mortimer ingen miljömupp, snarare cyniker, säger Daniel.

–Det här projektet har definitivt förändrat min syn på livet, säger Jerker. Trots den lekfulla aspekten av det. Det handlar om att läsa på om de evolutionära krafterna, att försöka greppa åldern på den här planeten och vad som har förekommit här långt innan människorna kom. Bara att närma sig den frågan är svindlande på ett sätt som gör det svårt att ha förståndet i behåll efteråt. På det sättet är det en väldigt tuff bokserie att skriva.

 

Ny fyrkant av glas. Där inne en stormfågel som petar med näbben i ett odefinierbart kadaver.

– Jag är för känslig för sånt här, säger Jerker.

– Tänk att man har satt tre barn till den här världen också, konstaterar Daniel.

– Dessutom det ja.