Trött på yta

Hon är den rosade författaren som avskyr den nya författarrollen. Poeten som skriver romaner. Skrivläraren som anser att ingen kan lära sig skriva. Det kan tyckas som att Mara Lee är full av motsättningar. Men hennes författarskap är allt annat än inkonsekvent.

Mara Lee har en rödprickig kaffemugg i handen. Hon har precis återvänt till sin skrivarlya efter en rökpaus nere på gatan och ger nu fotografen förhållningsregler: Det är ok att ta bilder av skrivutrymmet och hon kan också tänka sig att bli fotad vid arbetsplatsen. Så länge sängen inte syns i bild.

Skrivplatsen är ett litet utrymme i sovrummet, vid sängens fotände.

Under en vägghängd, välfylld bokhylla står ett smalt vitt skrivbord med laptop, några böcker och för ovanlighetens skull läppstift och mascara, eftersom hon ska fotograferas idag.

Det är här hon skriver sina böcker och gör översättningarna av den kanadensiska författaren Anne Carsons verk. Mara Lee har översatt de två av hennes romaner som hittills finns på svenska.

Det var poeten, tillika lärarkollegan på Biskops Arnös författarskola, Marie Silkeberg som fick Mara Lee att börja med översättningar.

– Marie formulerade varför det är viktigt: Att författare borde översätta en bok mellan varje ny egen bok. Det handlar om att komma ifrån sitt eget språk och att sänka sig djupt ner i en annan författares.

Annons

 

Vi sätter oss i köket där fönstret står öppet mot Högalidskyrkan. Sommarvärmen ligger tung över Stockholm och eftermiddagshimlen hotar med regn. På köksbordet står en glasskål med jordgubbar, och i en svart porslinsvas sticker vita blommor upp. Är det jasmin? Mara Lee säger att hon inte vet.

Hon är trött på att få frågor om yta. Om varför hon uppehåller sig så mycket kring ytan och hur människor ser ut i sina böcker. Skönheten och fulheten genomsyrar debutromanen Ladies på ett sätt som kan föra tankarna till de utförliga utseendebeskrivningarna i American Psycho, men Mara Lee komplicerar ytan mer än Bret Easton Ellis.

En av huvudpersonerna, Lea, är inte bara onaturligt vacker, utan provoceras även av en ful estradpoet. Hon blir rasande över att sitta i publiken och anfallas av hans utsatthet och fulhet utan att kunna värja sig.

Men fulheten kan bli en räddning och skönheten en förbannelse. Att vara vacker kan vara farligt. Som för Lea, vars skönhet gör folk besatta. Och Laura, vars skönhet får fotografen Siri att, utan att Laura vet om det, göra en hel utställning med bilder av henne i hennes mest kroppsliga och mänskliga nakenhet och utsatthet.

Mara Lee visar även på objektets behov av att bli sedd. Fast Laura nära på går under och förlorar all sin skönhet efter Siris svek vägrar hon att ge igen. Kärlek och behov av andras blick kan trots allt vara starkare och mänskligare drivkrafter än hämnd och upprättelse.

Men visst är ytan viktig. Innan fotograferingen flyttar Mara Lee hårknuten till nacken. För ser det inte bättre ut så? Och hon brukar inte måla läpparna och ögonfransarna, men nu ska hon ju förevigas på bild.

 

Romanen Ladies blev hennes första roman och hennes första bok på Albert Bonniers förlag. Diktsamlingarna Kom och Hennes vård kom ut på lilla undergroundförlaget Vertigo, som annars mest ger ut erotik, skräck och reportageböcker.

Annons

Förläggaren Carl-Michael Edenborg var upprörd över förlagsbytet när det skedde 2007 och när jag intervjuade honom 2009 förklarade han att det sällan kommer sådana odiskutabla författartalanger som Mara Lee på ett litet förlag. Han uttryckte fortfarande bitterhet och sa att han skulle genomföra en ”stalinistisk historieskrivning” och radera henne från alla boklistor.

Hennes diktböcker finns mycket riktigt inte längre att hitta på förlagets hemsida. Men Mara Lee verkar ta det hela med ro.

– Har du läst Ladies, frågar hon. Då förstår du varför den inte skulle kunna ha getts ut på Vertigo.

Jag erinrar mig poeten Jenny Wrangborgs tankar när jag intervjuade henne för Skriva i våras, om att förlagen ofta uppmanar poeterna att skriva romaner istället för diktsamlingar. Romaner säljer bättre. Men vem ska skriva poesin om inte poeterna gör det, undrade Wrangborg.

Mara Lee har själv övergått från diktsamlingar till romaner, men instämmer och berättar att hon som skrivlärare använt Jenny Wrangborgs dikt Jag är inget företag i undervisningen och att dikten är ett tydligt bevis på poesins kraft.

– Det är absurt att förlagen gör så. Det vore väldigt tråkigt om Jenny Wrangborg inte fortsatte skriva poesi.

Mara Lee

Född: 1972.

Familj: Sambo och sambons katt.

Yrke: Författare, översättare och lärare. Har undervisat vid Biskops Arnös författarskola, Konstfack och Konsthögskolan i Umeå. Magister i litteraturvetenskap. Forskar vid konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet. Doktorerar i höst.

Bibliografi: Kom (2000), Hennes vård (2004), Ladies (2007), Salome (2011), Future Perfect (2014).

Utmärkelser: Nominerad till Borås tidnings debutantpris (2001), Svenska Dagbladets litteraturpris (2011), PO Enquists pris (2012).

Intresset för språket sträcker sig för Mara Lee längre än till det egna skrivandet. De senaste åren har hon litteraturforskat vid Göteborgs universitet. I höst är hon klar med sin doktorsavhandling med arbetsnamnet Skrivande som förändring – skrivande som ansvar. Hon undersöker bland annat vilket ansvar skrivande har för ”de ord, bilder, tankar som kastas ut i världen”. Hur man ska ”ta hand om” det man skriver.

Hennes akademiska intresse syns också tydligt i titeln på hennes nya roman, Future Perfect, som är en tempusform som inte finns i svenskan, men i de flesta andra västerländska språk. Kommer att ha, skulle man kunna säga på svenska. Exempelvis: Jag kommer att ha middagen klar ikväll.

Det finns en oro i det uttrycket, en möjlighet, en risk att saker och ting inte kommer att bli som planerat. En sorts provokation – en tragisk ironi, som filmmakarna kallar det när man säger att allting kommer att bli bra och helvetet brakar lös sekunden därefter.

I Future Perfect väntar sinnessjukhuset för den lösaktiga sömmerskan Dora och ungdomsvårdsanstalt för sonen Lex, som sett till att han själv och lillebror Trip överlevt på svältgränsen mellan hennes resor.

Mara Lee låter alltid sina läsare och sina romankaraktärer, som aldrig bara är offer, fortsätta hoppas och ideligen prövas svårt. Språket är koncentrerat och hårt som en knytnäve.

Lika hård är hennes syn på skrivande. Mara Lees uppfattning är att skrivande inte är något man kan lära sig. Det är en förmåga man antingen har eller saknar. Och ändå har hon under många år undervisat på Biskops Arnös författarskola och på konsthögskolor.

– Du kan lära dig något om litteraturen och språket, om skönlitteratur och poesi, men du kan inte lära dig att skriva, säger hon.

Hon är tuff som lärare, säger hon och berättar om när hon undervisade i essäistik på konsthögskolan i Umeå och en elev som skulle skriva en essä istället skrivit en artikel.

– Det var en fantastisk artikel, men uppgiften var att skriva en essä. Du har gjort fel, sa jag. Han kom inte tillbaka mer. Det är nackdelen med att vara sträng. Jag brast i pedagogiken.

Själv skriver hon av nödvändighet. För att hon har sådant som hon känner att hon måste skildra.

– Det är det enda sättet jag kan motivera det på. Om jag inte har något att berätta gör jag inte det, säger hon.

Hittills har hennes berättande fått ett fantastiskt mottagande. På kultursidorna har lovorden haglat över hennes romaner. Och förväntningarna på nya romanen Future Perfect har varit höga. Men samtidigt som Mara Lee verkar stadigt förankrad i sitt författarskap säger hon sig ha svårt att förlika sig med den nya författarrollen.

Från att ha inneburit att sitta isolerad och skriva krävs det numera att författare, som ofta skriver för att de uttrycker sig bäst så, förutsätts kunna vara underhållande estradörer som fångar en publik. Dagens författare lever sällan på sitt skrivande, utan mer på att prata om det.

– Att åka ut och prata om sitt skrivande och läsa inför publik kan man hålla på med till en viss punkt. Att som vissa författare göra det ett helt år i sträck skulle jag aldrig klara av. En gång hade jag tre författarframträdanden på tre dygn. Där gick min gräns. Att ta igen sig efter det tar månader för mig.

Inte heller kan hon utnyttja resorna till att skriva.

– Den typen av skrivande är för sophögen. Men man kan ju anteckna och spara anteckningarna. Det krävs tio års karantän, sedan kan orden börja leva på pappret.

Å andra sidan saknar hon någon relation till ett av författarlivets andra problem.

– Skrivkramp? Jag vet inte vad det betyder. Om jag får svårt att skriva skriver jag inte. Det är en del av processen, jag skulle gå under om jag skrev varje vaken timme.

 

Utanför har regnet börjat falla. Fotograferingen sker kring kyrkan. Mara Lee gör som fotografen vill, med och utan paraply, går mot kameran, långsamt och snabbt och i profil, men hon vill inte att cigarretten ska synas och hon vill inte ta av sig glasögonen.

– Nej, då blir jag för söt.

Hon vill inte heller bli fotograferad uppifrån, eftersom hon irriterar sig på att kvinnor ofta blir det och att det förminskar och skapar en känsla av underläge. Detta är något Mara Lee är vaksam på. Att inte bli reducerad till sin hudfärg eller sitt kön.

I sin doktorsavhandling har hon delvis fokuserat på tiden efter 2010 års val, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, och granskat hur litteraturen gestaltar den andre. Just denna fråga: hur det kan vara att betraktas som annorlunda och utifrånkommande löper också genom hela hennes författarskap.

Hon är själv adopterad från Sydkorea och uppväxt i skånska Osby. Men om detta är något som påverkat hennes skrivande vill hon inte prata om.

Osby har hon dock sedan länge lämnat för Stockholm och Södermalm. Idag bor hon bara några kvarter från en annan ex-skåning, Björn Ranelid. Han sägs ha flyttat till Stockholm för att få media att upptäcka honom och ge författarkarriären en skjuts.. Mara Lee skrattar och skakar på huvudet. Det var inte anledningen till hennes flytt.

– Jag är en jävla lantis, men har bott här länge. Jag var 20 när jag flyttade till Stockholm, säger hon.

Trots det fortsätter hon att hela tiden återvända till den skånska landsbygden i sina romaner. Något hon är kluven till.

– Jag är alltid i konflikt med platsen där jag är. Det är min utgångspunkt när jag skriver, men jag kan inte hålla på att skriva om Skåne resten av livet. Eller så kan jag det.