Kristian Lundberg

Sju år: Börjar i dyslexiklass. Tolv år: Lär sig läsa. Sexton år: Skickar in sitt första bokmanus. Nu är Kristian Lundberg 47. I dagarna släpper han sin 26:e bok.

Kristian Lundbergs skrivande har varit drivet av ångest ända sedan han insåg hur man skulle göra.

– Jag lever med en ständig övertygelse, en rädsla att om jag slutar kanske den kunskapen försvinner. Nu vågar jag aldrig sluta skriva, säger han.

Han liknar det vid att vara en maratonlöpare. Då fungerar inte chips och teve. Man måste träna hela tiden.

– Att vara författare är på samma sätt en ständig balansgång mellan vansinne och disciplin. Det gäller att göra om samma sak, dag efter dag.

 

Han möblerar om sina svartbågade glasögon medan han pratar – en liten markering från en mening till en annan. Ömsom hamnar de i kant med hårfästet, ömsom längst ut på nästippen.

Annons

Parallellt med den ständiga rädslan att förlora den sent erövrade skrivförmågan, säger han sig idag ha ett oproblematiskt förhållande till skrivandet.

– När jag väl hade knäckt det fysiska motståndet från både skola, familj och mig själv, och plötsligt både kunde och fick lov att skriva, bestämde jag mig för att aldrig någonsin ta paus. Det blev ett sätt för mig att stävja ångesten och rädslan inför att kunskapen skulle försvinna, säger han.

Han berättar att han fick cykelpunka på väg in till Kafé Sockerbit från lägenheten på Ribersborg och vi kommer in på Malmös nya ansikte utåt, Västra hamnen, där han bodde under 2000-talets första decennium.

– Det är en väldigt liten del av Malmö, en skärva av det gamla Kockumsvarvet. Själv flyttade jag dit för att bostadspriserna sänktes så drastiskt efter bomässan Bo01 – men tröttnade på områdets historielöshet. Nu är jag aldrig där.

 

Tidigare har Kristian Lundberg främst förknippats med de socialt utsatta stadsdelarna Rosengård och Värnhem.

Han har berättat om det förut. Om sin rotlösa uppväxt, sina fyra syskon och den frånvarande fadern. Om mamman som var sjuk. Som flyttade familjen till nya Malmöadresser lika ofta som andra byter kläder efter årstid. Som trodde sig vara utsatt för spionage och avlyssning. Som ihärdigt hävdade att sonen led av mystiska sjukdomar. Ett hävdande som Kristian Lundberg menar var den direkta orsaken till att han sattes i såväl dyslexi- som specialklass under sin skolgång.

Kristian Lundberg

Författaren, poeten och litteraturkritikern Kristian Lundberg är 47 år och bosatt i Malmö med fru och 19-årig son.

Annons

Han debuterade 1991 med Genom september. Det stora genombrottet kom med Yarden 2009, en arbetarskildring om livet som daglönare i Malmö hamn.

Aktuell med En hemstad.

Familjehistorien må vara tyngd av utsatthet och utanförskap, men den har också närt Kristian Lundberg som författare. Boken En hemstad som nyligen kommit ut, är en självbiografisk berättelse om utanförskap, fattigdom och hat. Här har hans sjuka mamma, som troligtvis led av paranoid schizofreni, en central roll.

Boken ger också uttryck för hur viktigt det är att få skriva.

”Det som sker när jag skriver är att bild länkas till bild och plötsligt kan jag se en helhet där jag tidigare bara kunde se skuggor, spöken”, står det i ett kapitel.

I ett annat: ”Den som skriver blir också den som minns, själva texten blir då till en slags spegel för minnet”.

– Genom att skriva förenklar och lär man sig förstå det som tidigare bara varit fragment. Man skapar en nödvändig struktur kring sitt liv.

Att gräva där han står har alltid var en viktig hörnsten i Kristian Lundbergs författarskap. Men kanske är han färdig med både sin egen och med Malmös historia nu. Faktum är att han till och med har börjat fundera på att flytta från staden. Fast han vet inte riktigt var han skulle bosätta sig istället. Han är bara lite trött på Malmö, framförallt på snacket om förvandlingen från arbetarstad till kunskapsstad.

– I den nya berättelsen om staden får det gamla inte sitt rättmätiga utrymme. Det är för mycket fokus på det nya och plötsligt har alla bara glömt det som var innan Malmö fick högskolan, Turning Torso och Västra hamnen. För mig blir det en slags historieförfalskning. Man får inte hela bilden av staden om man inte också tar med det som fanns förut.

Samtidigt som Malmö har utvecklats har han själv gjort en resa. Från arbetarklass till övre medelklass – och det är han själv som säger det.

– Jag har funderat mycket kring var och när glidningen från en klass till en annan äger rum. Jag och min son, som nu är 19 år gammal, har definitivt vuxit upp i olika klasser. Han har fått stadig skolgång och en helt annan trygghet än den jag fick som ung.

– Rent socioekonomiskt tillhör även jag den övre medelklassen idag. Men känslomässigt? Nej, jag tror inte det. Jag kan fortfarande gå upp mitt i natten och öppna kylskåpet för att försäkra mig om att där verkligen finns mat.

Kristian Lundberg rör sig obekvämt på stolen inför frågan om han anser sig tillhöra det svenska kulturetablissemanget. Sett till antalet producerade böcker och hans flitiga figurerande i tidningar, tv och recensioner vill man gärna placera honom där.

– Men jag känner mig inte som en del av allt det där. Jag gör inte samma saker som andra etablerade författare, umgås inte i de kretsarna och lockas inte av att göra det heller.

Frågan är om han ens ser författarskapet som ett yrke? Idag lever han på sitt författarskap, men det är en relativt ny lyx i tillvaron. Tidigare har han alltid haft andra jobb vid sidan om skrivandet.

– Att skriva är definitivt något man ska få betalt för och rent intellektuellt är det ett arbete. Men på ett känslomässigt plan är det framförallt en livsstil.

 

Dykinstruktör, hamnarbetare, tidningsbud – alla dessa yrkestitlar bar Kristian Lundberg samtidigt som hans stora genombrott tog form över tangenterna och blev till Yarden 2009, en skildring av hur det är att vara dagarbetare i Malmö hamn.

– När jag skrev Yarden jobbade jag dygnet runt. Det är faran med att ha ett lönearbete, att man inte hinner skriva. Men då är det viktigt att ge sig själv rätt verktyg, att ge sig själv tid.

Det var mellan hamnarbete och tidningsutkörningar som äggklockan kom att skapa skrivutrymme i tillvaron.

Han beskriver det i En hemstad:

”Återigen drar jag upp äggklockan. Det tickande ljudet. Jag har vant mig vid att skriva i femtonminuters pass, korta attacker, snabba meningar. Det är så jag har lärt mig att finnas till, i korta sekvenser av total uppmärksamhet, ett slags hack i språket som jag återkommer till: en kropp skall inte skändas. Jag fick rådet: Men försök. Sitt bara still. Först en minut. Det räcker. Skriv en minut. Sedan två.”

– För att lyckas ta mig förbi mina egna begränsningar behövde jag disciplinen som äggklockan gav. Med den fick jag en kvart om dagen, och det tror jag att alla har råd med.

– Tyvärr håller jag nog på att frångå den principen nu. Jag kommer tillbaka till min gamla struktur. Jag skriver inuti mitt huvud när jag städar, tvättar, lagar middag, badar badkar. En människa som ser på mig utifrån ser nog inget mönster. Men för mig har det alltid varit väldigt välsorterat.

Han säger sig inte ens ha något arbetsrum. Att de kreativa processerna flödar som bäst när och var som helst. I sängen, eller på tåget. Ljud i bakgrunden? Ja kanske, men bara om det inte är något som kräver engagemang. Ny musik kräver till exempel för mycket.

 

Tiden som ledde fram till arbetet i Malmö hamn var turbulent. I en artikel i Helsingborgs Dagblad hade Kristian Lundberg skrivit ett avfärdande omdöme om en bok av journalisten Britt-Marie Mattsson. Problemet var att boken ännu inte fanns – bara på idéstadiet och i bokkatalogerna.

Själv förklarade han tilltaget som ett experiment i litteraturkritikens värld. Och han menar bestämt att händelsen inte var orsaken till uppbrottet från skribentvardagen och det nya livet i hamnen.

Inte alls. Jag hade fått en restskatt på 110 000 kronor det året och behövde jobba ihop pengarna snabbt. Och i efterhand tycker jag att jag med hamnarbetet kom tillbaka till det som är viktigt i författarskapet – att vara autentisk.

Bästa knepet mot att köra fast i skrivandet är att ha flera alster under skapande på samma gång. Just nu skriver Kristian Lundberg på en reportagebok om asyl och papperslösa flyktingar, en diktsamling på samma tema, ett teatermanus samt en fackorienterad bok.

– Blir jag trött på en text är det bara att gå över till en annan. På så sätt slipper jag skrivkrampen. Men jag tror också att det är viktigt att ha en opretentiös relation till skrivandet, att aldrig skylla på skrivkramp.

– Tror du att möbelsnickaren drar sig för att gå ned till sin verkstad för att han inte kommer på vad han ska göra? Nej, ska man skriva måste man se det som vilket jobb som helst.

Under den senaste tiden har han figurerat i flera mediesammanhang med anledning av sin kritik mot svensk flyktingpolitik i allmänhet och behandlingen av papperslösa flyktingar i synnerhet.

– Mitt engagemang i frågan kommer sig av att jag tidigare var så upptagen av min självbiografiska berättelse. Att få lov att skriva innebär samtidigt att man gör våld på den som inte får lov att tala, det kändes nästan som att jag utnyttjade andras situation av vanmakt. Nu hoppas jag kunna ge andra utsatta människor en röst.

 

Kristian Lundberg

är en av Sveriges mest prisade författare. Han har bland annat tilldelats Aftonbladets litteraturpris (1998), De Nios Vinterpris (2001), Ivar Lo-Johanssons personliga pris (2010), Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne (2011), Aniara-priset (2011) och Sydsvenska Dagbladets kulturpris (2011). Han har också varit nominerad till Augustpriset för diktsamlingen Job (2005).

Man skulle vara benägen att tro att en författare som publicerat en bok så gott som varje år sedan debuten lever med ett visst mått av självförtroende. Men inte Kristian Lundberg.

– Jag debuterade med en diktsamling 1991. Ett år senare tvingade jag mina småbröder att springa runt på Malmös alla bibliotek och stjäla den. Det var fasansfullt att läsa det jag skrivit bara ett år tidigare och jag ville inte att någon annan skulle behöva göra det heller.

Känslan av pinsamhet, att inte riktigt kunna stå för det han har gjort, lever kvar mer än tjugo år efter debuten.

När han nyligen skulle vara uppläsare till sin egen ljudbok kom han på sig själv med att redigera det ursprungliga innehållet samtidigt som han läste.

– Det jag skrev var sant och stämde då. Men sedan ändras perspektiven. Jag kan aldrig läsa mina gamla verk utan att vilja lägga till och förändra, plötsligt vill man ha sagt något nytt.

Samtidigt som Kristian Lundberg kan förfasas över sina tidigare insatser som författare, har han lärt sig att hantera känslan av misslyckande som stundtals sköljer över honom. Han är benhårt övertygad om att den som vill bli framgångsrik måste våga misslyckas och vara beredd på att ge upp saker.

– Det är inte kärnvapenkrig vi sysslar med. Vi skriver och har råd att misslyckas. Dessutom så stänger ett misslyckande inga dörrar och ett refuserat manus säger faktiskt ingenting om värdet i det man har skrivit. Det säger bara något om personen som har läst det.

 

Själv började han skicka in sina manuskript till bokförlagen när han var i 16-17-årsåldern. Med tiden lärde han sig att om förlag A tackade nej så kunde det mycket väl gå bättre hos förlag B.

– Jag tvivlade länge på min förmåga, men kunde inte låta bli att fortsätta skriva. Man fick uthärda när förlagen tackade nej. Det var bara så självklart att det till slut skulle gå.