Majgull Axelsson

I februari slutade Majgull Axelsson skriva. Eller gick ner i vila i alla fall. Hon hade fyllt 65, var pensionär och skulle få pengar ändå varje månad. Men efter en vecka var hon igång igen. – Vad skulle jag göra med mig själv om jag inte skrev?

Eftermiddagens första författartips rusar emot oss genom den öppna dörren när vi närmar oss Lidingövillan. Irish Glen of Imaal-terriern Molly hoppar och skäller. På Irland används hundrasen till att jaga grävling, berättar Majgull Axelsson. Molly jagar mest efter våra svällande köpebullar på det lilla soffbordet när vi sätter oss för att göra intervjun i vardagsrummet. Och när vi ätit upp kanelbullarna far hon runt efter pärlsockersmulorna, innan hon lägger sig tillrätta under bordet. Förutom att hon kan stå på bakbenen, sitta fint, ligga död och stjäla uppmärksamhet är hon nödvändig för Majgull Axelssons skrivande.

– Att ha en hund är väldigt bra för författare, säger hon. För då kommer man ut ur huset. Annars sitter man bara och blir degig.

En normal arbetsdag vaknar Majgull Axelsson vid halvåttatiden, när maken försvinner till jobbet. Då går hon upp, äter frukost och sätter sig och skriver. Morgontrötta Molly lägger sig under skrivbordet och ligger kvar medan Majgull Axelsson arbetar, fram till halvtio ungefär. Då brukar hon få ett stopp, går iväg och duschar och klär på sig medan hon tänker på det hon har skrivit. Hon återvänder till arbetsrummet och skriver ytterligare någon timme. Sedan vaknar Molly och de går ut en sväng. Därefter följer ännu ett kort skrivpass. Vid ettiden har hon skrivit klart. Resten av eftermiddagen ägnar hon åt aktiebolaget Maj Gull Axelssons administration.

När hon var yngre och hennes söner små skrev hon även på nätterna. Men det orkar hon inte längre.

Författare har hon velat bli så länge hon kan minnas.

– Det var ju en dröm, men jag trodde inte att jag hade förmågan. Jag led av föreställningen att det jag kunde, det kunde alla människor, och sedan kunde andra en väldig massa mer. Men så kom jag underfund med att riktigt så var det inte.

Annons

Arbetarklassbakgrunden till trots blev hon journalist, men författaryrket fortsatte att vara en dröm i nästan trettio år till. Hon skrev en faktabok om barnarbete och därefter dokumentärromanen Rosario är död, om barnfattigdom och barnsexhandel i Filippinerna, innan hon vågade kalla sig författare och skriva sin första roman, Långt borta från Nifelheim.

I en pocketupplaga av Rosario är död skriver hon att hon länge hade ett språk hon skämdes för, stängde in och inte kunde använda. När hon blev journalist på sextiotalet fick hon lära sig att utesluta ordet ”jag”.

– Man fick aldrig synas själv, utan skulle vara anden som svävade över sitt ämne. Jag blev väldigt hämmad och var rädd för miljöbeskrivningar. Som författare kunde jag släppa hämningarna och använda vilka stil- och berättargrepp som helst. Det roade mig ofantligt. Mitt språk släpptes fritt. Nu tror jag inte att journalistiken har lika stora begränsningar idag, men på den tiden var det så.

 

”Kärringaktig eller tantig”

I slutet av nittiotalet drabbades hon av skrivkramp, som hon tvingade sig igenom. Det skadade hennes språk och är något hon kommit över helt nyligen, säger hon. Skrivkrampen kom 1997, omedelbart efter att Aprilhäxan kritikerhyllats, gett henne Augustpriset, slagit försäljningsrekord hos Månpocket och börjat sälja utomlands. När hon började med nästa roman, Slumpvandring, blev hon ordentligt nedstämd.

– Förväntningarna gjorde mig skräckslagen. Jag visste att jag skulle möta taskigheter, det gör man alltid efter en succé. Och jag tycker inte om att ha alla blickar på mig. Det tog sin tid att komma ur det.

Hon borde inte ha tvingat sig vidare, tänker hon idag. Det hade varit bra att ta det lugnt och ge sig tid att tänka efter. Men istället rusade hon på och ville prestera, samtidigt som hon var livrädd för det som skulle komma. Men angreppen från kritikerna uteblev nästan helt.

– Det var bara någon människa på radion som recenserade Slumpvandring och sa att den var kärringaktig eller tantig. Jag blev så jävla förbannad. Nu har jag gått i femton år och tänkt på hur jag ska hämnas, säger hon och skrattar. Författare brukar beskrivas som ömtåliga råskinn. Det ligger mycket i det. Själv kan man dra till någon ganska ordentligt, men om någon drar till en tillbaka gör det så ont.

Annons

Majgull Axelsson

Ålder: 65

Yrke: Författare och dramatiker

Familj: Maken Jan Axelsson, programdirektör på SVT, två vuxna söner. Terriertiken Molly

Bostad: Villa på Lidingö, Stockholm

Bakgrund: Född Andersson, uppvuxen i Nässjö. Mamma var servitris, pappa lokförare. Varit journalist på flera landsortstidningar och facktidningar. Under ett par år informationssekreterare på UD.

Var med och grundade ECPAT Sverige som arbetar mot barnpornografi och barnsexhandel.

Kände överlevnadsskuld

Majgull Axelsson skriver mycket om fattigdom och utsatthet, både i tredje världen och i Sverige. Är skulden och skammen att ha det bättre ställt själv något som driver henne som författare? Jo, säger hon. Men kanske en skuld och skam ännu mer privat och sammanlänkad med den där skrivkrampen på nittiotalet, när hon debuterade som romanförfattare. Medan hon skrev Långt borta från Nifelheim fick hennes syster hjärntumör. Pappan drabbades av alzheimers och dog. Men Majgull Axelsson jobbade vidare. När boken kom ut läste hennes mamma den och även om den inte var självbiografisk kunde hon säkert se saker som Majgull Axelsson hämtat ur sin egen livserfarenhet. När hon sedan skrev Aprilhäxan dog mamman.

– Jag jobbade och skrev och hann aldrig bearbeta någonting. Och jag tror att perioden av nedstämdhet som kom när allting gått så bra hade att göra med överlevnadsskuld. Att jag var den enda i den ursprungliga familjen som överlevt och klarat mig bra. Min syster lever fortfarande, men är inte alls samma person som tidigare. Så jag tror att mitt skrivande handlar mycket om överlevnadsskuld.

Att hennes böcker handlar mycket om föräldraskap och barn beror på att det har varit väldigt aktuellt i hennes liv, säger hon. Många författare som är föräldrar skriver aldrig om det, invänder jag. Hon håller med, men säger att hon heller aldrig skriver om att vara mamma till två pojkar, att hennes romanfigurer alltid har döttrar och att hon inte skriver om någonting som skulle kunna identifieras som hennes anhöriga. Hon tycker det blir falskt när hon försöker vara självbiografisk. När hon började skriva om sin mammas död tog det stopp.

– Jag upptäcker att jag gör mig själv lite tjusigare än jag är. Det drabbar nog många som skriver självbiografiskt.

Ordet dikt har flera betydelser i svenska språket, säger hon. Inte bara lyrik eller fiktion, utan också snickartermen: Dikt an. Tätt intill.

– Mycket av det jag skrivit har legat tätt intill det jag själv har upplevt. Aprilhäxan var tätt intill min systers handikapp, att hon fick en hjärntumör och blev handikappad. Det finns inga yttre likheter mellan Aprilhäxan och min syster, men själva känslan, det är den jag försöker komma fram till.

I romanerna hon har skrivit hittills har hon hela tiden legat sig själv nära. Men den hon arbetar med nu är helt och hållet fiktion.

Hon har fått ett mer avspänt förhållande till sitt eget skrivande sedan hon blev pensionär i februari.

– Det är väldigt egendomligt och yttrar sig i att jag inte behöver skriva så mycket. Tidigare har jag tänkt att jag måste skriva minst två sidor om dagen. Löjligt – varför måste jag det?

Jag frågar henne hur hon som framgångsrik, med gott om pengar och villa på Lidingö behåller sin förmåga att skriva bra om utsatta människor. Hon vet inte, säger hon. Men hon tar Anette i senaste romanen, Moderspassion, som exempel: ett restaurangbiträde, gift med en alkoholist. Mot henne försöker Majgull Axelsson vara rättvis. Hon kan få skuldkänslor mot sina karaktärer om hon inte är det.

– Men i början tyckte jag så illa om Anette och hennes attityd! Gnölandet med den här jävla Sonny… Hon är medberoende och borde ha en spark där bak för att sluta vara det och han borde ha en spark där bak för att göra något åt sin sjukdom. Och när jag kommer in i hennes huvud och ser hur ensam och utsatt hon är blir det inte alls svårt att känna med Anette. Men det är viktigt att jag tillåter mig att få vara förbannad på henne också. Man kan inte dalta med sina karaktärer. Om man ska kunna skildra människor är det viktigt att minnas att ingen är helt igenom god eller ond.

 

Utmärkelser

Moa-priset 1995

Augustpriset 1997

BMF-plaketten 1997

Industrifackets kulturstipendium 1998

Pappersindustriarbetareförbundets kulturstipendium 2000

SKTF:s pris årets författare 2000

SEKO sjöfolks kulturstipendium 2001

Årets bok – Månadens boks litterära pris 2004

Hedenvindplaketten 2006

Stockholms stads hederskulturpris 2011

Inte göra sig bättre än man är

Hon säger att hon aktar sig för att tycka synd om utsatta människor, att tycka synd om är att skaffa sig en ovanifrånposition. Samtidigt kan hon ändå tycka synd om människor som drabbats hårt.

– Jag tycker jättesynd om min syster. Och jag påminner mig om att även under de här senaste tjugo åren, när hon varit så illa däran, har jag också varit förbannad på henne ibland. Med skuldkänslor kan jag minnas hur jag ett halvår innan hon blev sjuk tänkte att ”hon ser alltid till att det är synd om henne”. Sedan blev det verkligen det. Hur förlåter man sig själv för något sådant? Det tror jag är hemligheten i skrivandet – att tillåta sig att känna det man känner och stå ut med att: Ja, så illa var det, så tänkte jag.

Att inte försöka göra sig bättre än man är gör också att det uppstår en kontakt med andra människor, menar hon. Ingen annan är ju heller helt genomperfekt.

– Den insikten kan komma rätt sent i livet och det gjorde den i mitt fall. Jag trodde länge att det fanns folk som var perfekta.

Hon skildrar visserligen inte bara människor på botten. Men kanske ovanligt mycket jämfört med många andra svenska författare.

– Jag kan inte bara dutta med den medelklass jag levt i. Det skulle bli tjôtigt i längden. Det måste finnas plats för alla. Men hur det är att vara invandrare i Sverige vet jag för lite om och därför syns det sällan i mina böcker. Vilket är en brist.

 

Bibliografi

Asien (med Bror Perjus) (1978)

Våra minsta bröder (1986)

Rosario är död (1989)

Dom dödar oss (1991)

Med i facket (1992)

Orättvisans ansikten (1992)

Långt borta från Nifelheim (1994)

Vad händer med barnen? (1994)

…och dom som inte har (1996)

Aprilhäxan (1997)

Slumpvandring (2000)

En stad av slott (2002)

Den jag aldrig var (2004)

Is och vatten, vatten och is (2008)

Moderspassion (2011)

Fördel debutera sent

Hon ser det som en fördel att hon debuterade som romanförfattare när hon var närmare femtio. Att hon behövde åren innan för att lära sig att se med sin egen blick och förstå ett och annat om livet. Dels hade hon hunnit läsa en hel del, vilket hon ser som avgörande. Hon hade också haft småbarn, rest och sett en stor del av världen. Dessutom hade hon jobbat, bland annat under två år på Utrikesdepartementet.

– Det var viktigt att ha de erfarenheterna när jag började skriva. Om man bara skriver utifrån sig själv finns risk att det blir en solodans på operan; prima ballerinan svingar sig runt. Och det är inte vad jag vill ägna mig åt, jag vill berätta.

Framför allt vill hon ha koll på vad hon gör när hon skriver en roman. Därför är hon noga med berättelsernas struktur, något hon ser som centralt i sitt författarskap. När en del andra författare sätter sig och skriver en berättelse, från början till slut, laborerar Majgull Axelsson med berättarperspektiv och tidsplan.

Genom att läsa amerikanska författare har hon lärt sig hur man strukturerar en roman.

– Den amerikanska litteraturen är helt enastående på struktur. Liksom den latinamerikanska, som Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet och översten som står inför exekutionspatrullen och kommer att tänka på isen. Och så tar det 300 jävla sidor innan man får veta varför han står inför exekutionspatrullen! säger hon och skrattar. Det är begåvat, värt ett nobelpris.

Trots att hon lägger stor vikt vid skrivandets struktur börjar hon aldrig ett romanprojekt med att skriva ett färdigt synopsis.

– Nej. Usch. Skulle aldrig falla mig in. Har du sett sådana där tavlor man kunde köpa förr i världen, med siffror på och så fick man färger man skulle fylla i de tomma fälten med? Så blir det att skriva en berättelse som är helt bestämd på förhand. Det skulle tråka ut mig till döds. Nej, jag berättar historien för mig själv. Så att jag kan bli överraskad när jag upptäcker vart den är på väg och vad mina karaktärer gör och säger. Jag är min viktigaste läsare.

Det är inte magiskt på något sätt, menar hon, eftersom hon vet själv hur allt går till, men hon blir ändå ofta glatt överraskad av hur romanfigurerna beter sig.

Så vad är det då som får henne att fortsätta att skriva?

– Det går inte att föreställa sig ett liv utan att skriva. Om jag fortsätter vara någorlunda välmöblerad i huvudet och inte drabbats av demens kommer jag att skriva tills jag dör. För jag tror fortfarande att jag har berättelser kvar. Jag har en liten kö i bakhuvudet med folk som vill ha sina historier skrivna.