»Ett sätt att göra en ritning«

Tolv månader, tolv noveller. För Sven Olov Karlsson började Årsboken med en övergripande idé som gjorde det lätt att sätta igång.

»Jag har utrymme att tänka«

I en av Sveriges mest glesbefolkade kommuner fann Maria Broberg gemenskap. Det förlöste hennes författarskap.

Med orden i koppel

Poesin har tappat sin form, barnboksmanusen haltar och dagsversen är död. Men Lotta Olsson har framgångsrikt rimmat sig genom livet ända sedan ­lågstadiet. Nu anar hon en ny vår för ett nästan bortglömt hantverk.

»Hitta rätt språk för rätt berättelse«

Nina Wähäs nya roman är skriven med den muntliga berättar­traditionens tekniker. Skrönor, skvaller, skämt och ett stort persongalleri satte tonen för berättelsen.

»Mitt tajta schema gör att jag inte hinner lyssna på djävulen på axeln«

Den finlandssvenska författaren Karin Erlandsson utkom med en hyllad debutroman efter 15 års prokrastinering. I sin nya bok Alla orden i mig beskriver hon hur hon kom loss, och om sin sten­hårda skriv­disciplin sedan dess.

»Många sidor av mig själv«

På researchresa i USA kommer Olivia Bergdahl närmare miljöerna och karaktärerna i sin westernroman. Men karaktärernas personlighetsdrag hittar hon på närmare håll.

»Jag slet mitt hår och ville kassera allt«

Flora Wiström intervjuades 2018 av Skriva i ett reportage om distanskurser. Då gick hon en projektkurs och ägnade den åt att färdigställa ett bokmanus. Hur gick det?

När hjältens röst blir din

Olivia Bergdahl sökte hjältarnas och drömmarnas språk till sin roman, men också ett språk bortom kön och identitet. Till slut hittade hon rätt.

Fredrik Backman: »Jag vill inte vara en maskin«

Att debutromanen blir en inter­nationell bäs­tsäljare låter som varje skrivande människas dröm. Men hur många vet vad det innebär? För två år sedan kraschade Fredrik Backman.

»Mitt skrivande blir inte lönlöst«

Balsam Karam fick arbetsstipendium – vågade ta sitt skrivande på allvar.

PC Jersild: »Att börja är att alltid börja från början«

Efter 60 år som författare och många terminer som universitetslärare i skapande svenska borde PC Jersild veta allt som finns att veta om att skriva en roman. Ändå har 75 procent av hans bokprojekt havererat längs vägen. Skriv först. Fråga sen är en av de minst tvärsäkra skrivarhandböckerna som en författare gett ut.

Sandra Beijer: »Tonåringar är helt enkelt störiga«

I sin senaste ungdomsroman Mellan oss låter Sandra Beijer tre tolvåringar påbörja den plågsamma förvandlingen från barn till vuxna. Hur får hon sina tonårsskildringar så träffsäkra?

Ljus i mörka tider

Feelgood säljer mer än någonsin. Skriva tog rygg på Pia Printz, grundare till ett av de första svenska förlagen med inriktning på feelgood.

Ina Lagerwall: »Det blir som en ketchupeffekt«

Många funderar över den bästa metoden för att få ­tummen ur och börja skriva på riktigt. För Ina Lagerwall blev flödesskrivning vägen till romandebuten.

Att skriva sin plats

Skildringar av platser som författaren själv har djup förankring i blir ofta precisa, ­autentiska och nära. Men hur fångar man en plats och människorna som bor där? Skriva lät fem aktuella författare gräva ner sig i den egna myllan.

Att möta mörkret inom sig

En huvudperson ska vara någon som läsarna känner för och identifierar sig med. Men Tomas Bannerhed valde att skriva fram en riktigt motbjudande protagonist. Det kostade honom flera års själsfrid.

Åke Edwardsson: »Jag slogs mot ett monster«

Efter 24 böcker bestämde sig Åke Edwardson för att skriva en roman om allt. Det visade sig vara svårt.

»Bill & Ben väcker känslor«

Research ger trovärdighet – men framför allt ska den ­försätta författaren i ett tillstånd. Olivia Bergdahl förklarar varför hon ­marinerat sig i krutrök och kaktussaft.

»Man får vara lite brysk mot dem«

Helena von Zweigbergk har blivit känd för sina finstämda och träffande skildringar av relationer. Hur bär hon sig åt?

»Jag upplåter mig själv«

Alva Dahl ägnar dagarna åt att översätta böcker från engelska till svenska, och skriver samtidigt egna manus. För Skriva berättar hon om det som förenar de båda sysslorna: konsten att ­släppa kontrollen.

Sami Said: »Jag är orolig att de gillar mina karaktärer mer än mig«

Romankaraktärer brukar präglas av sina författares personlighet. Sami Said formas tvärtom av sina egna karaktärer.

»Jag debuterade några dagar efter jag lagts in på sjukhuset«

Blodsband

Att skriva tillsammans är en växande trend, och nu har även flera författare börjat skriva böcker med sina barn. Viveca och Camilla Sten berättar om vägen till en gemensam röst.

»Jag hade hemskt gärna fortsatt med det här«

En allvarlig sjukdom har satt stopp för Karin Alvtegens författande. Men samarbetet med sonen Albin förlängde karriären med tre böcker – och gav mor och son en starkare relation än någonsin.

»Jag har alltid skitit i läsaren«

Det tog Aase Berg mer än två årtionden att mejsla fram sin rasande roman­karaktär Haggan. Så det var ju själva fan att boken skulle bli så inihelvete jävla missförstådd.

Amanda Svensson: »Jag är inte någon perfektionist«

Den sista fasen i ett bokprojekt är för många den mest ångestladdade. Amanda Svenssons nya roman ­Ett system så magnifikt att det bländar är längre och mer komplicerad än någon av hennes tidigare. Här berättar Amanda hur hon tar sig från kaos och självkritik till klarhet.

»Vi är mycket mer barn än vi tror«

Nyligen Augustprisade Emma Adbåge har 40 barnböcker i bagaget innan hon själv fyllt 40. Hennes historia illustrerar en av skapandets grundstenar: vikten av att få vara i fred.

»Texten lät som en gammal farbror«

Enligt Augustprisjuryns vinnarmotivering är Svälten en »oavbrutet spännande och engagerande berättelse«. Magnus Västerbro förklarar hur dammiga arkiv kan ge liv åt en genre där fakta är allt och fabulerande förbjudet.

Helena Von Zweigbergk om det triviala

Glöm seriemördare och fantasyvärldar, det är i den vanliga lunken det stora dramat ligger. Där finns kampen för överlevnad och slaget om kärleken, där ligger revolutionen i en axelryckning och ett tonfall. Det gäller bara att få syn på det. Helena von Zweigbergk visar oss en vardag på liv och död.

Vägen till boken gick genom väggen

Utbrändhet och en tenniskurs fick Christina Olséni och Micke Hansen att sluta sina jobb och satsa fullt ut på skrivar­drömmarna. ­Tillsammans visade de sig ha den ultimata ­kompromissen för en säljande ­bokserie.

»Jag älskar lukten av en jävligt bra story«

Fredrik Sjöberg hittade en bortglömd tavla på auktion. Det blev startskottet till boken Mamma är galen och pappa är full, en vindlande skröna om konst, märkliga sammanträffanden och inte minst om författaren själv. Underrubriken är »En essä om slumpen«.

»Jag vill styra läsaren i en riktning«

Lena Andersson har länge varit en egen röst i samtiden. Men det var först när hon bröt mot den heliga regeln »Show don’t tell« som hon slog igenom på­ ­allvar som författare.

Allt börjar i en bild

Han har svårt att formulera sig, känner motstånd inför orden och ser sig inte som en skrivande människa. Ändå är han en av Sveriges mest älskade författare. För Sven Nordqvist börjar varje berättelse med en bild, som kan veckla ut sig till en fantastisk historia om idén bara får gro. Och då kan det – jo faktiskt – nästan kännas roligt att fatta pennan.

»Jag använder aldrig ordet ›magi‹«

Med trilogin Korpringarna blev Siri Pettersen känd för sin förmåga att beskriva övernaturliga inslag på ett övertygande sätt. Nya boken Bubblan präglas även den av magisk realism, där det fantastiska smälter in i det ­alldeles vardagliga.

»Jag gillar att skaka om karaktärerna«

När himlen blir vit och haven för­ångas. När jorden står inför den definitiva ­undergången. Vem vill du vara med då? I sin nya ungdomsroman Slutet ställer Mats Strandberg de stora, existentiella frågorna på sin spets.

John Ajvide Lindqvist om att skriva om att skriva

I sin nya bok tar John Ajvide Lindqvist ett annorlunda grepp på skriv­handboken och går i dialog med anteckningarna till sina sju romaner.

David Lagercrantz: Hur gör man litteratur av någon annans liv?

Susanna Alakoski: Går på känslan

En speciell lukt, en farbror med cykelhjälm, ett samtal mellan två barn på hållplatsen. Susanna Alakoski råkar bara gå förbi. Sätter sig sedan på bussen och klottrar ner något på baksidan av ett kvitto. Låter det fara omkring i skallen en stund och plötsligt har hon hittat något.

»Det bästa som hänt mig på länge«

I flyktingkrisens efterdyningar skriver Navid Modiri ett brev till en fiktiv ­syster. Han trycker »publicera« på Facebook och triggar igång ett författarskap som längtat ut.

Nanna Johansson blottar strupen

Vi brukar få fulsnygga serierutor och raljanta betraktelser, vanvördiga fotomontage och komiska poänger. Men nu har åsikterna skalats av och humorvapnet är sänkt. Med sin första novellsamling ger Nanna Johansson sig ut på djupare vatten.

Skapar parallella verkligheter

Vurmen för det övernaturliga har präglat hela Sara Bergmark Elfgrens liv. Också hennes nya bok rymmer magi – men den här gången kommer ­huvudpersonerna inte att kunna rädda världen.

Tillbaka till sina rötter

Jan Arnald är författaren som bytte genre och blev hyllad som en av våra främsta förnyare av deckargenren. Men nu lämnar han den internationella spelplanen och de stora perspektiven. I Utmarker söker han sig tillbaka till sitt eget barndomsland, och till spänningens själva grunder.

Slitvargen

Glöm glamouren. När romanen väl är färdig väntar kravet som knappt någon författare kommer undan: att ge sig ut på vägarna och marknadsföra boken. Skriva tog rygg på rutinerade Aino Trosell under en sexton timmar lång arbetsdag för att ta reda på hur författarvardagen kan se ut.

Skildrar våldet

Två pojkar sparkar en tredje till döds. När de är klara ligger en livlös kropp kvar vid strandkanten och långt fler liv har ödelagts. Med När hundarna kommer ville Jessica Schiefauer berätta om våld, slump och följdverkningar. Genom att beskriva intensiv upptrappning i stället för klimax lyckas hon berätta om när det värsta händer – utan klyschor.

Jan Guillou lyfter fram kvinnorna

Den stenhårde reportern, den tvärsäkra debattören, den storsäljande författaren och den grabbiga jägaren. Det finns minst fyra nyanser av Jan Guillou som riskerar att skymma sikten i mötet med hans text eller person. Men med sin senaste bok lägger han kanske ännu en färg till paletten – har han skrivit en feministisk roman?

Kan inte lära dig skriva

Hur hittar man sitt språk och sin berättelse? För många författare har en skrivarkurs varit ett avgörande steg, men den som tror att det bara handlar om att sätta sig i skolbänken och pilla med skrivövningar har väldigt fel. Vi åkte hem till författaren och den legendariske skrivläraren Stewe Claeson, och fick en lektion i konsten att läsa.

Emma Hamberg odlar glädjen

Skriv bara! Det är Emma Hambergs mantra när tvivlet kommer krypande. Trots att tillvaron bjudit på stora utmaningar går hon genom livet och skrivandet med glädjen i fokus, och hon tror fortfarande på lyckliga slut.

Tänjer på verkligheten

På gränsen till galenskapen hittar hon hustomtar, psykopater och onda tvillingar. Och när verkligheten är för trång gäller det att töja ut den. Det är nämligen i skymningslandet de bästa historierna finns, i alla fall om du frågar Marie Hermanson.

Gellert Tamas: Så skapar jag reportagets dramaturgi

Hur gör du en effektiv berättelse av ett verkligt skeende? Författaren och journalisten Gellert Tamas berättar om de dramaturgiska arbetsredskap som ligger bakom hans egna succéböcker.

Sagornas dottning

Hennes böcker har kallats allt från husmorsporr till kiosklitteratur, de har bränts på bål och bannlysts från biblioteken. Men ingenting har hittills kunnat stoppa Nordens mest sålda författare. I ett kustsamhälle på Österlen skriver 90-åriga Margit Sandemo nu på sin 183:e bok.

Skammen satte igång någonting

När Augustprisvinnaren Kristina Sandbergs mormor gifte sig togs aldrig något bröllopsfotografi. 70 år senare frågade hon sin mormor varför – och fann en skamlig familjehemlighet som fick mormodern att resa sig och gå utan ett enda ord. Där fanns fröet till romantrilogin om hemmafrun Maj.

Sista resan

Håkan Nesser har bestämt sig för att sluta. Sista deckaren är skriven, den grandiosa storstadstrilogin snart klar, och sedan ska han bara skriva en allra sista roman – som vanligt med döden som bärande tema. Sedan? Det vet han inte. Den historien får skriva sig själv.

Trött på yta

Hon är den rosade författaren som avskyr den nya författarrollen. Poeten som skriver romaner. Skrivläraren som anser att ingen kan lära sig skriva. Det kan tyckas som att Mara Lee är full av motsättningar. Men hennes författarskap är allt annat än inkonsekvent.

»På vilket sätt kan barnlitteratur förmedla livsglädje?«

I samband med Lennart Hellsings 95-årsdag ger Rabén&Sjögren ut en ny versbok, Skor, av författaren. Samtidigt kommer klassikerna Annabell Olsson och Ticke tack! i nyutgåvor, illustrerade av Lena Sjöberg.

Hem till gården

Hennes senaste roman har beskrivits som en hästbok för vuxna, men är också en knivskarp relationsroman och släktkrönika i svensk landsbygdsmiljö med såväl maktkamp som hästbegravningar och fartygskatastrofer. Vi träffade Gertrud Hellbrand, författaren och skrivarläraren som grävt i sin egen mylla, fått upp ett virrvarr av trådar och tidslinjer, och till slut hittat hem.

Jagar en livskänsla

Romanförfattare, fiktiv karaktär, manusförfattare, akademiledamot eller bara en helt vanlig 59-årig man från Österlen. Möt Klas Östergren, som just nu är överallt i en eller annan av sina skepnader.

Varför är din berättelse så avskalad?

Märta Fohlin är aktuell med debutromanen Jag duger inte åt lycka, på Norstedts. Det är en roman om skrivande, om kärlek och rädslor. I romanen har författaren valt att utesluta såväl detaljer som kronologi till förmån för känslorna och upplevelserna.

En vanlig man från Trondheim

Erlend Loe är aktuell med en ny roman, en bitande satir över bokbranschen och dess kommersialisering. Men hur ligger det egentligen till? Är han verkligen författare?

Han fångade subkulturen

Funderar du på att ge dig ut på okänt vatten? Henrik Bromanders roman Riv alla tempel är en thriller om anabola steroider, extrema manlighetsideal och en hängiven kroppsbyggares uppgång och fall. Själv hade han knappt satt sin fot på ett gym när han började.

Hur påverkade romanen ditt eget liv?

De senaste åren har flera författare gjort upp med sina föräldrar i bokform. Men vad händer sedan, när medierna tystnat, och livet ska återgå till det normala? Vi frågade Johanna Ekström, som för två år sedan gav ut den självbiografiska romanen Om man håller sig i solen, en skildring av hennes uppväxt med de kända föräldrarna, akademiledamoten och författaren Per Wästberg och författaren Margareta Ekström.

Tillbaka till ursprunget

I höstas avslöjades att Daniel Sjölin och Jerker Virdborg låg bakom pseudonymen Michael Mortimer. Ett billigt PR-trick för att sälja fler böcker, sa vissa. Själva menar Daniel och Jerker att det var ett sätt att hitta tillbaka till skrivglädjen. Och en möjlighet att mucka gräl. 

Töjer på sanningen

Huvudpersonerna i Amanda Svenssons böcker ljuger friskt och fantiserar hejvilt. Själv har hon en komplicerad relation till verkligheten. Med romanen Allt det där jag sa till dig var sant avslutar hon en fas i sitt författarskap.

Hur kan en annan författare ge skjuts åt det egna skrivandet?

Hittar sprickor i vardagen

När Jonas Karlsson skriver tar berättelserna gärna sina egna vägar. Han har hundra starter, men vet sällan hur det ska sluta, och oftast behöver texterna ligga och vila flera månader innan han förstår vart de vill. Skriva träffade skådespelaren och dramatikern som blivit en av våra främsta novellister.

Den riktiga Elsie Johansson

Hon fick vänta ett halvt liv, men när debuten väl kom var den fullständigt förlösande. Flera decenniers kamp hade lärt Elsie Johansson att vara ensam med sina tankar och skrivandet blev den bästa terapi hon kunde få. Åttiofem år gammal var hon slutligen mogen att ta itu med sin svåraste skrivprocess någonsin: berättelsen om sig själv.

Den nya Jens Lapidus

Precis som vissa skådespelare riskerar att få spela samma typ av roller i all oändlighet höll Jens Lapidus på att fångas i sin egen stilistik. Läsarna visste vad de fick från honom och de ville ha mer. Just därför blev det ingen Snabba cash IV. Det skulle bli något helt nytt.

Behåller barnets blick

När Peter Pohl hade fyllt 40 öppnade han lådan där han förvarade sina gamla dagböcker. Där fanns hela hans barndom samlad, men också början på ett långt författarskap. Skriva träffade 74-åringen som aldrig glömt hur det är att vara ung.

Berättelsen kommer först

Hans reportageböcker har nominerats till Augustpriset inte mindre än tre gånger och sträcker sig från djurätt till feminism och narkotikapolitik. Men för att fånga läsarna räcker det inte bara att förmedla insikter och aha-upplevelser. Även känslorna måste finnas där, och skrivglädjen.

Befriar kulturtanten

Att leva som författare

Johanna Nilsson debuterade som 23-åring. Vid 40 års ålder har hon hela nio vuxenromaner och sju barn- och ungdomsböcker utgivna och kan idag leva på sitt författarskap. Men hur håller man skrivarglöden och inspirationen levande bok efter bok och hur hittar man romanidéer som håller? Johanna Nilsson delar med sig av sina erfarenheter.

Att berätta sin historia

Allas liv är värda att skriva. Det kan få både dig själv och andra att se på din tillvaro med nya ögon, och är ett sätt att för en gångs skull ta kontroll över din egen berättelse. Det menar Merete Mazzarella, som nyligen skrivit en bok i ämnet.

»Mycket är bara bortglömt och begravet«

Det är i relationerna Majgull Axelssons berättelser finns – i de svåra, starka och komplexa banden människor emellan. Men hennes senaste bok handlar också om någonting mer: En stor oförrätt.

Magin sitter i karaktären

För Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren sitter magin i karaktärerna.

Hon skrev en bok om sin makes död

Rebecka Nordström Graf var omgiven av familj, vänner, grannar, studenter – av kärlek. Så en dag dog hennes man Daniel helt oväntat av ett förstorat hjärta. Plötsligt var Rebecka helt isolerad i sin sorgebubbla där ingen kunde nå henne. Erfarenheterna samlade hon i boken Min man dog tusen gånger.

Inte som andra äpplen

En litteraturens Zlatan. En självgod provokatör. En författare med ett unikt språkbruk. Björn Ranelid har många epitet – skapade både av sig själv och av andra. När han inte står i den massmediala skottlinjen befinner han sig allt som oftast vid ett litet Ikeaskrivbord med vidsträckt utsikt över hav och äppellundar på Österlen.

När lögn blir sanning

Med sin roman om 1600-talets häxprocesser i Ångermanland klev Therése Söderlind rakt in i det litterära Sverige. Men hur skakar man liv i det som är dött, och hur mycket får man egentligen hitta på? Skriva sammanförde henne med författaren Mattias Hagberg, som själv skriver böcker med historiskt råmaterial.

Vilka paralleller kan du dra mellan din bok och mediebevakningen av kravallerna i Husby?

Vill inte lämna läsaren ifred

Det går snabbare än dubbelt så snabbt att skriva tillsammans. Dessutom har Alexandra och Alexander Ahndoril blivit av med världens ensammaste yrke sedan de skapade pseudonymen Lars Kepler och satte sig vid samma bord för att skriva Hypnotisören. Nu växer bok nummer fem om Joona Linna fram i det ahndorilska arbetsrummet.

Måste man älska sina karaktärer?

Måste man älska sina karaktärer?

Idén som blev en bok: Jan Arnald/Arne Dahl

Idén som blev en bok: Anna Fredriksson

Idén som blev en bok

Kristian Lundberg

Sju år: Börjar i dyslexiklass. Tolv år: Lär sig läsa. Sexton år: Skickar in sitt första bokmanus. Nu är Kristian Lundberg 47. I dagarna släpper han sin 26:e bok.

»Listan skapar en ­riktning framåt«

I Jenny Jägerfelds senaste roman för barn och unga försöker tolvåriga Sasha att hantera sin mammas självmord genom att inte bli som henne. Intrigen är ­upp­byggd kring en lista.

»Jag vill ha mina figurer på avstånd«

Vem är det som berättar historien? Med vems ögon följer vi händelserna? I Lena Anderssons roman, Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, är huvudpersonen Ester Nilssons perspektiv skrivet i tredje person, men där finns också en berättarröst som genomskådar och kommenterar hennes beteende.

»Jag vet att jag kan skriva nu«

Hon är en hyllad och storsäljande författare. Men under arbetet med den senaste deckaren tog lusten och orken slut. Nu har Åsa Larsson på allvar insett vikten av vilan – och genomskådat den moderna författarmyten.

»Jag ville isolera min huvudperson«

Hennes mål var en bok där läsarna INTE skulle identifiera sig med karaktärerna. Därför blev valet av berättarröst avgörande.

»Jag vill inte göra James Bond av det hela«

Andreas Norman debuterade med en diktsamling 1996. Sedan fick han skrivkramp, bytte bana och gjorde karriär som diplomat och terroristexpert på UD. Nyligen kom han ut med En rasande eld, en kritikerhyllad politisk thriller om plikt, samvete och ett maktpolitiskt spel i skuggan av terrorhotet.

»Jag vill ge en sann bild av hur det var«

Gabriella Håkansson har aldrig satt sin fot i London. Men snart har hon skrivit 2 500 sidor om staden.

»Jag vill oroa läsaren«

Överhängande hot, mysterier och hemligheter är några av spänningens grundkomponenter. Men det behöver inte handla om våldsam dramatik eller spektakulära brott för att bli en bladvändare. Hans Gunnarsson, aktuell med romanen All inclusive, har ända sedan sin debut gjort det helt vanliga svenska vardagslivet till sin spelplats.

»Jag har en kyligare blick på min historia«

Är man bästsäljande och prisbelönt med femton romaner i bagaget så vet man nog hur man bäst skriver sina böcker. Eller? Lyckliga gatan är Liza Marklunds tionde bok om Annika Bengtzon och enligt många kritiker hennes bästa. För henne själv blev det början till en skonsammare och mer distanserad skrivprocess.

»Jag måste bottna i det jag skriver«

Förra gången Per Hagman romantiserade sitt kringflackande liv i bokform gladdes läsarna, litteraturkritikerna och den då 36-årige kultförfattaren ikapp. Kan bragden upprepas vid 48?

»Jag får göra det jag vill«

Till sist slutade Anna Höglund att bry sig om marknadsavdelningar och målgrupper. En märklig idé dök upp i ­huvudet, och hon lät orden välla fram. Det blev en vändpunkt i hennes ­författarskap.

»Jag har aldrig sett en refuserad bok som bortkastad tid«

För Sara Lövestam var det en brutal refusering som blev utgångspunkten. Den fick henne att hitta sin stil och sitt tema: utanförskap, oväntade möten och människor som kämpar för att våga stå för den man är.

»Jag försöker nå det tidlösa«

Hur fångar man det förflutna? Var hittar man källorna, känslorna och stämningarna? Och hur undviker man att fastna i ett enda frosseri i tidsmarkörer? Anneli Jordahl har efter två romaner som utspelar sig på sent 1800-tal, förflyttat sig till 50-talet. Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona kommer ut i mars och är en roman om hennes egna föräldrar.

»Jag har alltid älskat digerdöden«

Elin Boardy tänkte att hon skulle skriva en historisk roman när hon väl var en etablerad författare. Det blev inte som hon tänkt sig.

»Dagarna blir meningslösa utan skrivandet«

Att sluta skriva visade sig omöjligt för Theodor Kallifatides. Nu fort­sätter han resan tillbaka till sina ­rötter – med att fräscha upp ett 2700 år ­gammalt grekiskt epos.

»Dialogen måste vara laddad«

Nyckeln till sina romanpersoner hittade Helan Thorfinn i deras sätt att tala.

»Det finns en motor i tystnaden«

Jerker Virdborg skildrar två syskons flykt genom ett Sverige i krig, genom ett sommarlandskap som är vackert men samtidigt hotfullt. Framåtrörelsen skapar han genom »tigandets svåra konst«.

»Det handlar om att öva upp blicken«

För många känns miljöbeskrivningar svårt, som något som bara måste finnas där, och resultatet blir ofta platt och pliktskyldigt. Här är författaren som lyckades med motsatsen.

»Att leva och att skriva är samma sak för mig«

Barbro Lindgren är kompromisslös. Vill hon inte, så gör hon det inte. Därför har hennes skrivande alltid baserats på lust. Det har varit så roligt att det blivit omkring 130 böcker, alla skrivna med hennes karakteristiskt sparsmakade stil. Skriva frågade: Hur gör hon?

»Ingen ska komma åt mig«

Sedan barnsben har Anders Roslund försökt förstå varför människor utövar våld. En drivkraft som hjälpte honom att förnya den svenska kriminalromanen – och att reda ut sin egen historia.

»Det inspirerar att få sparken eller förlora sitt hem«

Efter succén med diktsamlingen Kallskänkan jobbar Jenny Wrangborg fortfarande hellre extra i köket än skriver vad som helst. Det är bland svarta andrahandskontrakt och låglöneyrken hon hämtar sitt material.

»Jag är redo för kritik, men jag är inte rädd«

Att göra bok om sitt, eller någon annans, liv kan vara ett högriskspel och för Ida Bäckmann var domen inte nådig. Augustpristagaren Sigrid Combüchen blev nyfiken och började gräva bortom okvädningsorden. Nu låter hon svensk litteraturhistorias mest bespottade person träda fram i helfigur.

»Börja med det som blänker«

Att skriva är ett hårt jobb, men också något mycket mer. För bakom tekniken, verktygen och hantverksskickligheten måste det finnas en vision. Glömmer man det kan det få ödesdigra konsekvenser. Monika Fagerholm vet av egen erfarenhet.

»Det var svårt, för jag kunde inte reglerna«

Trots hyllningskörerna valde Åsa Ericsdotter att lämna ett vinnande koncept för att prova en helt ny genre. Den orwellska hälsodystopin Epidemin blev ett experiment som gjorde henne friare som författare.

»Jag ­använder ­historien som ett slags rekvisita«

Mattias Hagberg använder historien för att få människor att se världen på ett nytt sätt. Han kallar det för omvänd sci-fi.

»Akta dig för vackra meningar«

Glöm allt du vet om fint och fult. Ett språk ska funka, punkt slut. Vi träffade svenska språkets främste dandy för ett samtal om stil, formulerings-äckel och vikten av att hitta sin egen grej.

»Vrede är en väldigt bra energidryck«

Hur gör man litteratur av stora samhällsfrågor? Jesper Weithz är samhällsjournalist och grundare till Klimat-magasinet Effekt. Förra året kom hans kritikerrosade debutroman, Det som inte växer är döende.

Skrivmaskinen

Ibland kan man avundas dem. De där närmast övermänskligt effektiva författarna som punktligt levererar en bästsäljande bok om året. Vi träffade Viveca Sten och försökte få grepp om konstitutionen hos en mänsklig skrivmaskin.

Skrivandet blev hennes räddning

Som barn utsattes hon för sexuella övergrepp. Som tonåring finansierade hon sitt missbruk som prostituerad. Idag är hon hyllad författare. Vi följde med Sofia Rapp Johansson till behandlingshemmet där skrivandet fick allt att vända.

»Jag fick bli både hallick och lyxhustru«

Första eller tredje person? En enda jag-röst eller flera personer skildrade av en allvetande berättare? Det där med att välja perspektiv är inte helt lätt, och det kan vara helt avgörande för vilken sorts historia det blir. Mikael Fant valde en tredje väg. Hans nya roman, Vattnet i mars, är en sorts jag-stafett där nio olika berättarjag lägger varsin pusselbit till berättelsen.

»Summan av alla valen blir boken«

Viktigast av allt: hon kan inte berätta hur du ska göra, men gärna om hur hon gör. Bodil Malmsten har nyligen kommit ut med en bok om konsten att skriva, men utger sig inte för att ha svaren på några frågor. Kanske just därför finns här så mycket att lära.

»I skrivandet är du bara själv«

Det kan handla om Pajala, om kärva könsroller, eller rätten att prata tornedalsfinska, men lika gärna om en sunkig sylta någonstans vid universums slut. Eller om en älv. Mikael Niemi utsätter sig för ett okontrollerat flöde, låter det mogna i huvudet och sätter sig och skriver. Nu senast ledde det bokstavligen till katastrof.

»Jag måste känna att det svänger«

Först kommer berättelsen. Sedan språket. Och däremellan tusentals tröga timmar framför datorn. Skriva träffade Sara Kadefors och pratade om vikten av flyt, varför hon inte använder metaforer, och det märkliga i att det faktiskt blir en bok till slut.

Sveriges okrönta Romance-Drottning

Okunskapen om genren är stor i Sverige, tycker romanceförfattaren Simona Ahrnstedt. Själv var det i de romantiska berättelserna hon fann sitt skrivflöde. Men när det kommer till sexskildringarna tar det emot även för henne.

Ninas metod

Nina Björk har en metod, ett väl utarbetat arbetssätt som har följt henne från det stora genombrottet med Under det rosa täcket till höstens uppmärksammade debattbok, Lyckliga i alla sina dagar. Författaren Mattias Hagberg har träffat henne för ett samtal om fackbokens styrka.

»Skippa marknadstänket«

»När jag gjorde Alfons hade jag en stark bild av hur han skulle se ut, och det var: Inte som de andra i alla fall! Det var mycket Disneysöta figurer då, violer och gulligheter. Förfärliga saker. Eller så var de sådär äckligt vuxet klatschiga och hurtiga liksom. Usch, jag hatar sådant som är barnanpassat fast på en vuxen snobbighetsnivå. Nej, jag ville först och främst göra en unge som inte var sockersöt och inte var klatschig, absolut inget av det. Jag satt en helg och gjorde sju-åtta gubbar, en del smala och en del längre, några kortare och några knubbiga och så blev det Alfons till slut. Jag gjorde honom som jag tyckte trevlig men inte söt, och stadig att se på.«

»Barn är känsliga«

»Jag tror att man genom att ta upp känsliga ämnen kan göra en insats för små barn. Min senaste bok handlar om att prata inför folk, att stå upp och prata på en scen. Vartenda barn, eller åtminstone hälften, är jättenervösa för att vara med på julfesten eller något liknande och ha en replik. Och ändå är det ingen som skrivit om det, inte som jag hittat i alla fall. Barnböcker kan fungera frigörande, så att man förstår att man inte är ensam.«

»Strunta i beskrivningar«

»Att berätta en historia för sina barn eller barnbarn är väldigt annorlunda mot att göra det till en berättelse som passar i en bok. Det som kan vara grymt kul och bra när man sitter på sängkanten och berättar för sitt barn behöver inte funka så himla bra i bokform. Det är en speciell sorts dramaturgi och inte så lätt som man tror.«

»Ju större vändning, desto mer sparsmakad kan man vara i språket«

Maria Ernestams romaner präglas av planteringar, cliffhangers och vändningar. Enligt Maria handlar det om god planering och känsla för detaljer och stil. Här delar hon med sig av sina erfarenheter.

Vikten av en god historia (och hur man bäst förstör en)

Varje vecka hörs hans engagerade historier på radion och debutromanen Radhusdisco är sprängfylld av anekdoter från barndomen. Det krävs en omfattande historiebank för att ha så mycket att säga. För Morgan Larsson är berättandet både försörjning och ett sätt att slippa svara på frågor om sig själv.

Majgull Axelsson

I februari slutade Majgull Axelsson skriva. Eller gick ner i vila i alla fall. Hon hade fyllt 65, var pensionär och skulle få pengar ändå varje månad. Men efter en vecka var hon igång igen. – Vad skulle jag göra med mig själv om jag inte skrev?

Dödar inga älsklingar

En trollerikonstnär brukar inte avslöja sina trick, men på senare år har John Ajvide Lindqvist själv funderat mycket på det där med illusioner. Vad är man egentligen ute efter? Och hur får man folk att tro på det omöjliga utan att luras? Skriva träffade Sveriges skräckfarbror nummer ett.

»Jag har gått en lång väg för att komma hit«

Tvärt emot vad man kan tro medförde succéboken Små citroner gula inte någon skrivkramp, bara en stor tacksamhet. Skriva har pratat med Kajsa Ingemarsson om förväntningar, inspiration och glädjen i att välja och bestämma själv.

»Om jag inte hade fått skriva hade jag inte orkat leva«

Redan som liten uppmärksammades hennes begåvning. Men fattigdom, kvinnorollen och hennes klasstillhörighet skulle komma emellan Elsie Johansson och hennes författarskap.

»Jag har alltid längtat till fiktionen«

Hon har sålt en halv miljon böcker och har en sällsynt hög produktionstakt. Ändå säger Katarina Wennstam att hon kan gå en hel dag och bara fundera på en enstaka detalj. – Mina garderober ser ut som en Filippa K-affär, och det beror bara på att jag har flytt från skrivandet, säger hon.

»Jag är för gammal för att skämmas«

Författaren Johanna Thydell fick arbetsstipendium: »Jag har lugn att skriva, och vet samtidigt att jag har råd att göra det«.

»Jag skrev i ett rasande tempo«

I ren vrede skrev skådespelare Evin Ahmad ner intryck från en resa från förorten till kulturens finrum. Först kom bilderna, sedan berättelsen, och resultatet blev en hyllad debutroman – En dag ska jag bygga ett slott av pengar.

»Jag ville skriva en standardskräckis«

Emma Ångström debuterade med en rosad relationsroman – sedan följde sju år av tystnad och tvivel. Det var inte ­förrän hon testade att skriva genre­litteratur som det lossnade.

»Jag fokuserade på en karaktär i taget«

Istället för att skriva en klassisk deckare valde Mattias Edvardsson ett ovanligt berättarperspektiv: tre skilda jag-berättelser.

»Jag fastnar för udda karaktärer«

I Martin Engbergs två senaste romaner är huvud­personerna missanpassade, misslyckade unga män. Den ena rör sig på landsbygden, den andra inom akademin. Båda har antihjältens skimmer.

»Ondskan finns där hela tiden«

I sin stora romantrilogi har John Ajvide Lindqvist utforskat vår existentiella nollpunkt och låtit sig slukas av ett stort mörker. Men vad tror han egentligen själv på?

Stina Wollter: »Jag kom roman­personen så nära att det blev personligt.«

Vilken bok önskar du att du hade skrivit, Stina Wollter?

»En novell är lite som att lägga patiens«

Oline Stigs noveller handlar om relationer, barndom och avgörande brytpunkter i livet. Stora berättelser som skulle kunna sträcka sig över hundratals sidor. Men som oftast ryms på ryms på mindre än trettio.

»Skrivandet ska vara som ett sätt att tänka«

En grandios baksmälla. Så skulle man kunna beskriva Tone Schunnessons hyllade debutroman Tripprapporter. Det är en smutsig, själv­upptagen och maniskt flödande resa in i ett psyke på gränsen till sammanbrott.

»Jag jobbar gärna med små medel«

Ett ungt par i ett hus vid medelhavet, en tryckande värme, och en hotfull känsla av katastrof bakom den trygga fasaden. I sin roman De fördrivna bygger Negar Naseh upp spänning som går att skära med kniv. Helt utan action.

»Det ska finnas något som oroar«

Johannes Anyuru ville skriva om nuet. Det kunde inte bli någonting annat än en allvarlig och sorglig bok: om terror, ­fascism och om hur svårt det faktiskt är att leva tillsammans.

»Bli inte förlamad av alla möjligheter«

En liten pojke klättrar över en mur och försvinner. Så inleds Johan Theorins Skumtimmen, som också blev starten på hela hans författarskap för snart tio år sedan.

»Skrivande är ett sätt att vara svag«

Det ska vara framgång, livsstil och något fyndigt om den nya boken. Men Karolina Ramqvist får inte ihop det. Författarrollen har i själva verket lite att göra med den som skriver. 

Blir som förryckt

Stina Stoor har kallats för naturbarn och ett språkligt fenomen. Hon som hade misslyckats med nästan allt i livet, men som plötsligt steg fram som en av Sveriges mest hyllade författare. Det här är en historia om drömmar, dåliga odds, och det märkliga som kan ske när man ger efter för orden.

Skriver för att finnas kvar

Det påhittiga språket har varit hans signum och spelat lika stor roll som karaktärerna i hans böcker. Men i nya boken ligger fokus på människorna vi saknar, och på hur våra ord och minnen kan göra dem levande trots att de inte längre finns bland oss. För Jonas Hassen Khemiri är skrivandet ett sätt att göra sig odödlig.

Jan Guillou

I en exklusiv intervju talar Jan Guillou ut om oväntade känslor, vikten av rätt mängd alkohol under skrivprocessen och varför han och Liza Marklund är så bra på att ta kritik.

Anders Roslund: Följ inga mallar när du skriver deckare

När du ska skriva deckare måste du utgå från dig själv, och det är två saker du måste lita på.

Kristina Ohlsson: Spänning är inte bara action

Hur lär du dig att skriva spännande? Ja, det är som att fråga en sångare hur man gör när man sjunger rent.

Johan Theorin: Låt människorna besjäla miljön när du skriver spänning

Miljön är viktig i Johan Theorins böcker. Målet är att varje berättelse bara ska kunna utspela sig på just den platsen han valt och ingen annanstans. Men hur gör han?

»Jag skriver för att utmana mig själv«

Efter varje avslutad bok skriver han ner ett mål för nästa. När orden och berättelsen inte vill komma skriver han ändå. Det är enda sättet att komma vidare, resonerar Torbjörn Flygt, nu aktuell med Outsider, uppföljaren till Underdog.

»Jag tar bara deras själar«

Helene Tursten har sedan länge regerat på pocketlistorna med sina böcker om Irene Huss, den första kvinnliga snuten i den svenska deckarboomen. Skriva blev nyfiken på hur man skapar en säljande personlighet.

»Det kan finnas sånt som skapar tystnad«

I artikelserien »Så skriver jag« intervjuar Skriva författare som gett ut böcker om sitt skrivande. Dessutom publicerar vi utdrag ur boken. Texten nedan är ett utdrag ur Merete Mazzarellas Att berätta sig själv.

»Ibland har jag känt mig löjlig som skrivit«

Hur tvättade kosmonautfrun Yonova Shatalova håret 1974? Jona Elings Knutsson debuterar med en roman om äktenskap, familjeliv och två bitska krokodiler.