I helgen är det äntligen dags för Bokmässan. Och är man som jag, vars allra mest materialistiska tendenser visar sig i närheten av fysiska böcker, gör man rätt i att ha med sig en dramaten. Jag älskar att köpa böcker, högvis – men jag dömer dem snabbt och hårt efter deras omslag.
Det behöver inte vara negativt. Massvis av böcker som jag plockat upp på grund av att omslagen tilltalat mig (utan att jag ens tagit reda på vad de handlar om) har visat sig vara läsupplevelser helt i min smak.
Ett exempel är irländska Moïra Fowleys novellsamling Eyes Guts Throat Bones, som jag fick syn på när jag var på jakt efter en annan bok. Omslagsdesignen och allt den utlovade lockade mig. Inte minst, spännande nog, baksidan. Snarare än ett formellt citat från någon New York Times-recension (är verkligen alla romaner skrivna på engelska en »#1 bestseller« i USA?) eller en säljig beskrivning av handlingen är ett citat ur en av novellerna tryckt i så stora bokstäver att det täcker hela baksidan, så som du kan se om du skrollar ned en bit här. Citatet, i kombination med färgerna och den mörkt romantiska illustrationen på framsidan, utlovar precis de skrämmande, vackra och kroppsliga berättelser som pärmarna rymmer. Och det vill jag påstå är omslagets viktigaste funktion: att ge potentiella läsare rätt förväntningar på bokens innehåll.
För fel kan det bli. Exempelvis baserade jag alla mina förväntningar på Johanna Holmströms Handbok i klardrömmar på omslaget – och blev lite besviken. Det är inte en dålig bok, men det drömska omslaget fick mig att hoppas på något mer abstrakt och poetiskt. Lite mer magisk realism än regelrätt science fiction, kanske. Handbok i klardrömmar har fortfarande ett av de vackraste omslagen jag vet. Men jag minns inte mycket av berättelserna.
Andra gånger, när jag tipsats om en bok som låter skräddarsydd efter mina preferenser, läser jag den högst motvilligt– eftersom omslaget inte lockar. Så är fallet med romanen jag läser nu, A Certain Hunger av Chelsea G. Summers. Upplagan jag lagt vantarna på är skrikigt grön och minimalistisk på ett sätt som inte alls passar den blommiga prosan. Fult är omslaget dessutom. Först när jag fick nys om en annan upplaga, som pryds av ett mer estetiskt tilltalande omslag, vågade jag läsa boken. Och upptäckte med glädje att det senare omslaget verkligen representerade berättelsens ton och språk. Jag får blunda varje gång jag plockar fram min version, tills pärmarna är uppslagna.
Som du märker befinner jag mig djupt ned i ett bokomslagskaninhål, med anledning av en kommande artikelserie till Skriva. Nu söker jag dina smakråd. Vilket är ditt favoritbokomslag? Varför? Har titeln ett intressant typsnitt eller känns lamineringen av någon anledning extra bra under fingertopparna?
Och – viktigast av allt – stämmer omslagets budskap överens med läsupplevelsen? Mejla mig på frida@tidningenskriva.se!
Veckans …
… återkoppling
I nya Skriva förklarar Cecilia Vårhed, tillsammans med andra unga serietecknare, vad som lockar med seriemediet. När vi talades vid uttryckte Cecilia också ångest inför hur hennes debutserieroman Fattigt skryt skulle tas emot, hon var framför allt rädd att den äldre generationen inte skulle förstå sig på ämnena. Men boken har tagits emot med värme i såväl Aftonbladet (»Jag älskar nästan varje ruta«) som Svenska Dagbladet (»vildsint, surrealistisk och skitrolig«). Passa på att träffa Cecilia i Galagos monter på Bokmässan.
… tävlingsnoveller som får vingar
Bidragen i våra novelltävlingar fortsätter att sprida sig till en större publik på olika sätt – vilket vi älskar! Nu har forskningsprojektet Utopian Stories gett ut en bok, Framtidsutopier – noveller och kreativt skrivande, som inkluderar 20 av bidragen från förra årets Skriva-tävling »Skapa framtid«. Nyfiken? Du kan köpa den här, eller ladda ner den gratis som PDF.
Och lördag den 7 oktober framför de sex pristagarna i vår senaste tävling sina noveller under Novellfest i Lund, bredvid bland andra Lina Wolff, Cecilia Davidsson och Karin Tidbeck. Du läser vinnarintervjun med Elsa Kaspersson här, och de sex pristagarnas noveller här (skrolla ner en bit).
… nervvrak
… är jag, på Bokmässan. Inte inför att stå i Skrivamontern och på SkrivaScenen – det är bara kul! – men inför att signera mina egna skräckböcker i Science Fiction Bokhandelns monter. Det blir första gången jag ska signera på schemalagd tid, och jag är måttligt rädd för att sitta där helt ensam och tumma på mina egna boksidor. Kom alltså och säg hej i monter A02:42 på söndag klockan 13.00, mellan programpunkterna på SkrivaScenen!
… besatthet
I år vändes spelvärlden uppochned av Baldur’s Gate 3 – det första lyckade försöket att skapa en datorspelsversion av världens största rollspel: Dungeons & Dragons. Sedan spelet blev nedladdningsbart i somras har gamers över hela världen, inklusive undertecknad, successivt gett upp allt socialt liv. Då poängen med Dungeons & Dragons alltid har varit att man som spelare själv ska kunna styra historien med sina beslut erbjuder BG3 otroligt många olika vägval berättelsen igenom. Det känns liksom som att läsa och skriva samtidigt.
Jag och sambon turas nu motvilligt om med gamingdatorn (jag påminns skrämmande mycket om när min systeroch jag bråkade om barndomshemmets första stationära dator), och får tack vare våra vitt skilda spelbeslut också helt olika upplevelser av berättelsen. Arbetet bakom ett sådant omfattande världsbygge, för att inte tala om alla tusentals repliker som skrivits, går knappt att föreställa sig. Men en inblick i en liknande process kan man få på Bokmässan, då författaren Niklas Natt och Dag och speldesignern Tomas Härenstam under en programpunkt på SkrivaScenen diskuterar just hur man kan låta läsaren styra berättelsen.
… bokpost
Komikern och författaren Marcus Berggren har, som han utlovat, nu slutat med standup för att lägga sin tid på skrivandet. Hans första diktsamling, Den lilla oron och den stora oron, trillade i veckan in på redaktionen, och det lilla jag hunnit bläddra i den skvallrar om intressant läsning! Här intervjuar jag Marcus om debutromanen En bra plats i skallen, där han beskriver upplevelsen av att ge ut bok som att: »… hoppa ner i en mörk brunn utan att veta om det står en Hästen-säng där nere eller bara finns ett djup.« Undrar hur hans andraboksångest tagit sig uttryck?
