Tre böcker om att skriva spännande

Stephen King

Att skriva. En hantverkares memoarer.

Skräckmästarens skrivklassiker är skapad med gott humör – King ­gillar sitt jobb, och det lyser igenom.

En av anledningarna är att skrivandet tidigt gav honom chansen att först drömma sig, och sedan ta sig, iväg från en torftig barndomsmiljö. Uppväxtens människor, miljöer och kulturupplevelser – science fiction-magasin, blodiga skräck­filmer … – har han som ­författare däremot hållit fast vid, liksom en aversion mot allt tillkrånglat.

Skrivråden, som följer på »en författare blir till-skildringen« i bokens första halva, är således rakt på sak och lätta att ta till sig.

Överdrivet planerande hämmar berättarglädjen. Onödiga ord ska bort. Tempushopp – och till och med bakgrundsinformation – ska begränsas till ett minimum. ­Stephen King gillar till exempel inte det grepp som nu blivit standard i spänningslitteraturen: att starta in media res, mitt i ämnet, och sedan nysta upp historien med hjälp av återkommande bakåtblickar: »Jag är betydligt mer intresserad av vad som ska hända än vad som redan hänt […] Jag är en person som vill ha saker i rätt ordning; börja med aptitretaren och ställ fram efterrätten när och om jag ätit upp mina grönsaker.«

Annons

Kristina Ohlsson

Skrivboken. En bäst­säljande spänningsförfattares sam­lade råd.

Liksom King har Kristina Ohlsson delat upp sin bok i två delar: en självbiografisk och en med samlade råd. Den svenska spännings­författaren är mindre yvig (och rolig) än King i sin första del; hon fokuserar på gott och ont på skrivandet även där. Men poänger saknas inte. Påfallande ofta kan författare peka på några specifika händelser som har fått dem att tro på sig själva och våga drömma. I Ohlssons fall handlar det om ett brev med bifogad novell till förebilden Maria Gripe – som entusiastiskt svarade den 13-åriga flickan (och därefter kompletterade sina synpunkter i ett entimmes telefonsamtal). Och – mer ­otippat – om en brevväxling i samma ålder med David Morrell (som skrivit First Blood, startskottet för ­Rambo-filmerna).

Emellanåt blir läsaren som inte är bekant med majoriteten av Ohlssons böcker en smula utestängd. Men oftast lyckas hon med sitt uppsåt: att visa dem som vill, men ännu inte nått så långt, hur en författarresa kan se ut. Hon är också tydlig med vilka som är de för henne viktigaste stilistiska verktygen, och hon är välkommet generös med beskrivningarna av hur hennes kontakter med förlag och agenter sett ut.

Sören ­Bondeson

Konsten att döda. Så skriver du en ­kriminal­­roman.

Den svenska kriminalromanens hemliga häxmästare har via sina kurser knuffat ett tresiffrigt antal författare mot utgivning (se sidan 38 i detta nummer av Skriva). I den här boken har han kondenserat sin kunskap, och interfolierat med Så gör jag-texter av tidigare eleverna Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg.

Boken är utmärkt för dem som kommit en bit på väg med sitt skrivande. Bondeson resonerar pedagogiskt och exempelfyllt kring svårare frågor utan själv­klara svar, som för- och nackdelar med olika berättarperspektiv.

Annons

Liksom Kings och Ohlssons böcker är Konsten att döda givande läsning även för den som inte skriver kriminalromaner. Genrens utmaningar gäller alla prosaförfattare, men beslutens konsekvenser blir extra tydliga. Om kronologi och vändpunkter hanteras oskickligt i en spänningsroman rasar hela bygget. Och vad händer med berättelsen och dess tendens om läsaren ser skeendet från polisens synvinkel? Gärningspersonens? Offrets? Eller genom allas ögon, i olika kapitel?

Som Bondeson skriver: »Origi­nalitet är en blandning av tillägnad kunskap, en uppövad blick för omvärlden och ett djupt ­intresse för ämnet man skriver om.«

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2020 (07 december 2020) och är skriven av .