Mats Söderlund är författare, poet och tidigare ordförande i Sveriges Författarförbund. I varje nummer av Skriva tar han sig an er läsares dikter. I Mats bok Skriva poesi visar han hur du kan ta dig från idé till färdig dikt.

Att skriva kärleksdikter

Poesin är kärlekens språk. Vi behöver dess bilder, rytmer och klanger för att alls kunna yttra oss om kärlekens väsen. Och det är i mellanrummen, mellan orden, som mening uppstår.

Det första och enklaste rådet om du vill skriva kärleksdikter är att undvika alla ord som har med kärlek, förälskelse, hjärta och smärta att göra. Förbjud dig själv att använda ord som blod, pulsar, ögon, älskade och så vidare. De vanliga och uttjatade orden lurar både dig och läsaren att uppfatta något som de slitna bilderna inte uttrycker. Vill du ändå till varje pris använda dem måste du göra det på ett nytt sätt.

Det är inte ovanligt att man vill skriva sin kärleksdikt i form av en hyllning till föremålet för sin kärlek och räkna upp alla sätt som hen är fantastisk på, och alla känslor som hen väcker. I nittionio fall av hundra kommer det inte att fungera.

Det är bristen, den frånvarande eller en förlust, som de flesta fungerande kärleksdikter talar till. Niklas Strömstedt förstår det när han målar upp bilden av att hans ”du” inte funnes. I refrängen till den välkända hiten Om skriver han så här:

Om du var ett hav vore jag en våg

Om du var himmelen skulle jag ha vingar

Om du var ett regn hade jag vart hav och land

Annons

Om du var musik vore jag en sång

Om du var vidderna ville jag va’ vinden

Men jag skulle inte va’ nånting om du inte fanns

Upprepningarna, rytmen och allitterationen samverkar till att göra dikten/texten lätt att läsa, sjunga och lyssna på. De återkommande v-ljuden förstärker rytmen och till exempel assonansen mellan ”himmelen” och ”vingar” blir ett starkt inrim. Texten har inga regelrätta slutrim men assonansen mellan land och fanns räcker för att binda samman raderna. Så även ”våg”, ”sång”, ”vingar” och ”vinden”.

Men viktigast av allt tror jag, är att den inte talar om hur den älskade ter sig. Det är inga liknelser, att hen ”är som en vind” eller en våg eller en vidd. Den här refrängen tar istället fasta på relationen mellan havet och vågen, mellan himmelen och vingarna. Det är spänningen mellan de elementen som träder fram, utan att den egentligen benämns. Strömstedt säger inte att ”min kärlek till dig är lika starkt som förhållandet mellan vidderna och vinden”.

Skriv aldrig ut vad du menar! Om något går att säga klart, behöver vi inte skriva en dikt om det. Istället, om man läser noga, visar det sig att många kärleksdikter talar om smärtan i ett möte som inte äger rum, en längtan, en ouppnåelig verklighet.

Fred Åkerströms tolkning av Tom Paxtons I give you this morning har blivit en svensk visklassiker. Till och med i denna vackra bild av kärlek står bristen i centrum. Det finns inget möte. Den älskade sover. Återigen detta ”om”:

Om du var vaken skulle jag ge dig

Allt det där jag aldrig ger dig

Annons

Men du, jag ger dig min morgon

Jag ger dig min dag

Den tilltalade har ingen möjlighet att ens höra och glädja sig åt löftet. Det är särskilt intressant att Åkerström här har tagit sig friheten att skruva till originalet en smula. I Paxtons text heter det: ”Tell you again the things I’ve told you”, alltså att säga de ord som redan sagts, till skillnad från att ”ge dig”… ”det där jag aldrig ger dig”. Åkerströms sorgligare version är onekligen starkare.

I en av den svenska poesihistoriens mest fantastiska kärleksdikter, Till förruttnelsen, av Erik Johan Stagnelius, är det inte en älskvärd människa som tilltalas utan själva förruttnelsen efter döden. Det är den totala frånvaron av något mänskligt kärleksmöte över huvud taget som hyllas, den kompletta övergivenheten. Det svartaste av alla svarta tillstånd. Och sällan har en poets lidelse uttryckts starkare, första versen:

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,

att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,

blott dig till förhoppning jag äger.

Att skriva kärleksdikter handlar om att mejsla fram en känsla ur vårt innersta, ge det en språklig gestalt och förbinda det med vad det är som händer utanför oss, i världen. Som tur är passar lyriken utomordentligt bra till just detta. Den kopplar samman utanför med innanför. Språket är så mycket mer än den fysiska verklighet som orden representerar. En vas, en stjärna, hjärtat, blicken blir i poesin alltid något annat och mer.

Det är en fundamental insikt för alla poeter. Man skriver utifrån en brinnande och skärande förståelse för att språket, som representation för en verklighet vi kan ta på, aldrig kan säga något mer om denna verklighet än tingen själva. Det betyder att vi måste använda andra språkliga verktyg för att komma åt till och med enkla saker, som morgondagg. Hur påverkar den oss när vi går genom gräset? Vi vet ju med kroppen att världen är så oändligt mycket mer komplicerad än bara vad vi ser och hör.

 

Kort sagt: Poesin kommer till användning där språket inte längre räcker till. Genom dikten kan vi gestalta känslan också med hjälp av rytm och rim och metaforer.

Sapfo skriver i en av sina dikter om ”det vackraste”, och räknar upp en här till fots, en här till häst, en flotta, hon beskriver hur den sköna Helena överger sin man, den bästa, och seglar till Troja, utan att bry sig om sitt barn eller sina föräldrar. Hon bygger upp kraften i kärleken utan att tala om kärlek. Sedan kommer det: ”Vackrast är det som vi älskar”. Och endast indirekt Anaktoria, som inte är där:

Hellre skulle jag se hennes ljuvliga

gång och ansiktets strålande klarhet

än lydiska stridsvagnar och soldater

till fots med vapen

Inte ett ord om att hon älskar, avgudar, längtar eller trånar efter henne. Att skriva poesi handlar alltid om att jaga efter en undflyende mening, något som bara skymtar i utkanten av synfältet. Och kanske särskilt när du skriver kärlekspoesi bör du låta språket söka det där diffusa, oförklarade, svårfångade. I en av mina favoritdikter av Kjell Espmark, en lång och obevekligt ärlig dikt, heter det:

Hon tvingar sin rädsla in i det gyllene meningsutbyte

hans sinnen och minne förlorar sej i.

Ett obegripligt sugande språk.

Äntligen börjar han tyngas av ljuv materia.

Hon ger honom andlös allt tätare andedräkt. Nu

kommer han in mot henne, ett brus som den sjätte dagen.

Hennes krökta skärvor tar emot hans rop.

Men ett rop som är riktat till många och ingen!

Hon rår inte på honom.

När han återvänt till sina ögon

när han fått ögon att återvända till

löser han in sin skuld med ett leende.

Kärleksmötet har ägt rum, men trots all innerlighet når de inte fram till varandra. Ordens fulla laddning och mening uppstår först i frånvaron av den andre. När du ropar ut i tomheten, ”ett rop riktat till många och ingen!”.

 

Filosofen Martin Buber talar i Jag och Du om att relationen är ”uppenbar och antar språkets form.”

Buber menar att relationen antar språkets form, att vi måste tala för att komma ut i världen och relatera till varandra. Vi måste ha ord på det vi känner och ser och hör. Vi måste ha ett ”Du” för att alls kunna tänka oss vår egen existens. Buber menar att vi skapar en verklighet, någon slags verklighet, när vi träder in i jag-du: ”Den som uttalar ett grundord träder in i ordet och är däri.

För mig som poet är detta en självklar sanning och något som jag lever efter dagligen. Jag är i orden. En verklighet som ständigt hotar att falla samman, upphöra.

Ge mig språk, tänkta tecken, av sinnen utfärdade och

mottagna bröst jord fingrar att växa; kropp, hydda.

Ge mig språk för detta, det vi delar, att slitas, att

förkasta. Ge mig glömskan att frottera vårat svett i.

Språk att ta emot glömskans kropp.

Och din glans som doft nu.

(Ur Ljus av och på; 1999)