Skriva bilderbok

Vill du skriva för små barn? Då behöver du förhålla dig till ett väldigt kort format, vara beredd på att samarbeta och hela tiden läsa texten högt. Lisa Bjärbo ger dig åtta råd på vägen.

Jag har en bokhylla vid min arbetsplats som är fylld av bilderböcker. Där ställer jag mig nu och glor. För att kunna skriva den här guiden känns det som att jag behöver ringa in tankarna mer exakt: Vad är en bilderbok, egentligen? Vad är en bilderbokstext?

Jag fastnar direkt, bara av att titta på hyllan. Jag har byggt den själv. Det var väldigt krångligt att tänka ut måtten när jag skulle snickra. Bilderböcker är ju så spretiga. En del är höga, andra låga, en del är breda, andra smala. Och då pratar vi ändå bara om formatet – innehållet stretar och drar åt hundra olika håll det också. Kan man ens säga att en bilderbok är en bok för barn? Absolut inte alltid. Det här blir en lite knepig text att skriva. 

Nu kör vi.

Läs, läs, läs!

Allt skrivande börjar med läsande. För mig är det i alla fall så. Jag behöver börja med att stå vid en bokhylla, dra ut bok efter bok, och läsa sida efter sida av andra författares verk i den genre jag tänkt att min egen text sedan ska hamna i. Jag fyller på med andras ord, för att så småningom kunna få ur mig egna. 

Särskilt när jag ska ge mig på ett nytt slags text är det absolut nödvändigt att lära känna den typ av bok jag vill skriva. Och nej, i det här fallet räcker det (tyvärr) inte med att vila i att jag en gång själv läste bilderböcker som barn, eller att jag läst massor av dem för mina egna avkommor – nu behöver jag närma mig bilderboken som författare. Därför är det här alltid mitt första steg, och mitt absolut bästa tips till alla som vill skriva något de aldrig skrivit förut: Gå till biblioteket. Låna tio böcker som du tycker verka likna det du själv vill skriva. Låna tjugo! Läs dem. Noga. Lär känna genren, upptäck vad du gillar och inte gillar – och fundera över varför.

Annons

Du kommer att märka att en bilderbok är en bokform som på många sätt verkligen inbjuder till att ta ut svängarna, både vad gäller formatet och den tänkta läsaren. För några år sedan tilldelades Sara Lundberg Augustpriset för Fågeln i mig flyger vart den vill. Den är 128 sidor tjock och riktar sig till nioåringar och uppåt, men likväl är det en bilderbok. Inom bilderboken ryms fakta, lyrik, prosa, rimmad vers, ja i stort sett vad som helst, för i stort sett alla åldrar. Men låt oss för enkelhetens skull prata om den typen av bilderbok som riktar sig till barn i tre-fyra-femårsåldern. Det är den sortens bilderböcker jag själv skriver.

» I en bilderbok har du kanske en rad på dig att beskriva en karaktär eller en miljö eller en situation som du i en roman kan ägna 30 sidor åt.«

Hitta din idé

Bilderboksförfattaren Eva Lindström har sagt att hennes böcker »startar i en känsla, som när jag formulerar den i ord genast blir en bild i huvudet. Sedan går processen fram och tillbaka mellan text och bild i en ständig och växelvis förändringsprocess tills jag tycker att jag har kommit hem.« (Citatet är hämtat från fackboken En fanfar för bilderboken – ett boktips om du är sugen på att fördjupa dig i akademisk teori kring bilderboken.) Jag blir alltid så avundsjuk när jag läser den typen av uttalanden. Tänk att vara en person som kan både text och bild? Just när det kommer till bilderboksprocesser tycker jag att det verkar … inte enklare, nödvändigtvis. Men naturligare. 

I en bilderbok skapas berättelsen av text och bild tillsammans. Den kreativa processen handlar jättemycket om att tänka på vad som berättas var. Ser vi det här i bild, eller sägs det i texten? Därför är det svårt att förhålla sig till hur man gör för att just skriva en bilderbok. Men nu är det som det är – många av oss är bättre på text än på bild, och tvärtom. Faktum är att väldigt många bilderböcker, till skillnad från Eva Lindströms, kommer till på ett »linjärt« sätt: någon skriver först en text, någon annan gör sedan bilderna. Men hennes utgångspunkt känns gångbar även för oss som »bara« skriver text: att starta i en känsla. Vad är det du vill berätta? Vad intresserar dig? Eller vem intresserar dig, kanske?

När jag skrev bilderböckerna om Ivar som träffar olika dinosaurier, var det inte främst dinosaurierna som var min arena. Det var Ivar. Han var en kopia av min dinosaurietokige son, och hela min idé bakom böckerna byggde på intressen, lekar och dagdrömmar som jag levde väldigt nära. Det fanns så mycket i det jag hörde när jag tjuvlyssnade på min son som lekte med sina små plastdinosaurier: alla fakta han lagrat i sitt minne, alla svåra namn han rabblade som rinnande vatten, all personlighet han lade in i leksaksdjurens kroppar. Han lekte med dinosaurierna som jag en gång lekte med dockor i ett dockskåp. 

Jag minns att jag utgick från olika saker som Ivar var lite extra proffsig på under den här tiden – klättra hela vägen upp på klätterställningen på förskolan, bygga kojor, leka kurragömma, spela Angry birds och lajva Melodifestivalen – och att jag sedan lät honom använda sig av samma färdigheter i dinovärlden. Jag ville att det skulle bli dinosaurier och lek, nutida fyraåring och kritaperiod.

Jag tror att det här går att översätta till alla typer av böcker. Det är bra att utgå från något eller någon som känns eller bränns eller ligger nära dig själv. Varför ska annars just du skriva just den här boken?

Annons

Börja med stommen

Det tomma, vita dokumentet innan man börjat skriva kan kännas som en väldigt ödslig plats för många skribenter. (Om man med »ödslig« egentligen menar »skräckinjagande« eller »totalt förlamande«.) När det gäller bilderböcker brukar jag lura mig loss från den förlamningen genom att börja med att bygga en stomme i mitt textdokument. Den stommen består av tolv uppslag. (Och nu blir det matematik!)  

En bilderbok kan som sagt vara väldigt experimentell till formen – luckor, utvik, olika slags papper, olika antal sidor. Men de allra flesta bilderböcker som ges ut i dag är ändå så här: 32 sidor, utan vare sig luckor eller utvik eller specialeffekter. Det har med tryckteknik och ekonomi att göra. En del av de här sidorna »försvinner« för att det behövs titelsida, för- och eftersättsblad och annat i den färdiga boken. Det som blir kvar är 24 (eller möjligtvis 26, om du är nödd och tvungen) sidor att spela på. Tolv uppslag, alltså.  

Jag börjar därför alltid med att ge mitt tomma worddokument tolv rubriker som inte är mer spännande än »Uppslag ett«, »Uppslag två«, »Uppslag tre«, och så vidare. Det blir en mall, som jag sedan ska fylla med text. 

Andra bilderboksskapare gör dummys. Viker och klipper och klistrar ihop små, små pixiböcker nästan, med vita sidor redo att fyllas med skisser och textidéer. 

Båda metoderna handlar om att skaffa sig koll på helheten, och förhålla sig till det begränsade formatet redan från start.

DAGDRÖMSBOK. Lisa Bjärbos Samtidigt i min låtsasvärld är illustrerad av Emma Adbåge. Texten kort – max någon eller några meningar per uppslag. Illustration: Emma Adbåge.

Utnyttja bläddringen

Det finns en anledning till att jag bygger upp min stomme kring tolv uppslag, och inte 24 sidor. Jag vill ha koll på var texten befinner sig när det är dags att vända blad i boken. 

Ibland pratar man om bilderboken i sceniska termer, som om den vore en teater. Där sitter publiken (barnet och högläsaren) och tittar på scenen (bilduppslaget i boken), och efter en stund och några repliker är det dags för scenbyte (att vända blad). Då uppstår en liten, liten paus. Vad man vill få ut av den pausen är att läsaren ska känna nyfikenhet inför fortsättningen, och vilja bläddra vidare för att se hur det går. Det brukar kallas för bläddringens dramaturgi, och den ska man se till att utnyttja när det går. Finns det en antydan till en cliffhanger, en osäkerhet, ett spänningsmoment, en obesvarad fråga någonstans i din text? Lägg den på högersidan av ett uppslag, och låt barnet vända blad i boken för att få svaret. 

Ställ dig på knä

Det finns olika skolor för hur mycket man bör tänka på den tilltänkta målgruppen medan man skriver. Jag tycker ofta man hör författare säga att de inte tänker på målgruppen alls, att de skriver för sig själva, eller skriver berättelsen så som berättelsen behöver bli skriven. Själv har jag svårt att släppa tanken på att jag kommunicerar med barn när jag skriver för barn. Och jag vill inte släppa den heller, för den hjälper mig i mitt tilltal. 

När jag famlar efter rätt ton i mina bilderbokstexter händer det därför att jag plockar fram ett specifikt barn i lämplig ålder i fantasin (ofta använder jag något barn jag känner), och försöker föreställa mig det barnet med den färdiga boken i knät. Hur träffar texten just den här (fantasi)fyraåringen? 

Ännu mer handlar det förstås om dem man skriver om. Vilka är dina huvudkaraktärer? Vad har de för blick på världen? Hur tänker de? Vad har de för språk, hur känns det i deras kroppar? 

Bilderboksförfattaren Åsa Lind har sagt att man behöver ställa sig på knä ibland när man jobbar med bilderböcker. Bokstavligt talat, alltså. Hur ska man annars veta hur det känns i musklerna att vara ett barn som inte når upp till ett dörrhandtag, eller upptäcka vad man ser i en trädgård när man är lång som en fyraåring?  

Ett annat proffs i bilderboksvärlden, Pija Lindenbaum, brukar prata om att mycket när det gäller barnperspektiv handlar om att välja ord. Det märks otroligt tydligt i hennes texter att hon jobbar med att få ordförrådet trovärdigt på ett barns nivå. Försiktiga Gittan i Gittan och älgbrorsorna har sina »värdaste« saker högst upp på en hylla, och Kenta har en kjol med blått »skrynkel« i Kenta och barbisarna. Det är två små ord, men de gör stor skillnad för tilltalet. 

Det allra bästa tricket för att få till det här är att vara mycket bland barn, och tjuvlyssna på dem när de pratar.

DINOSERIE. I Lisa Bjärbos serie om dinosaurietokige Ivar märks hur bilderna får beskriva hur saker och ting ser ut. Texten innehåller annat – som dialog och en sorts bakgrundsbeskrivning av vem Ivar är. Illustration: Emma Göthner.

Väg varje ord

En bilderbokstext är kort. Ibland (förvånansvärt ofta precis efter att jag har avslutat arbetet med en ungdomsroman på typ 250 sidor) tänker jag den där meningen med ett väldigt varmt tonfall i huvudet. »Åh, en kort text! Underbart.« Strax efter det brukar jag sätta mig ner, göra en bilderboksstomme, och … fastna. Sedan följer den smärtsamma insikten: Just fan. Kort är inte samma sak som lättgjord! Kort är en hel vetenskap.

I en bilderbok har du kanske en rad på dig att beskriva en karaktär eller en miljö eller en situation som du i en roman kan ägna 30 sidor åt att mejsla fram. Det är inte lätt. Vilka ord väljer du om du bara får välja tio? Eller tre? 

Många beskrivande ord kan man stryka. Det känns slösigt att skriva saker som ändå syns i bild. Är en unge vansinnesarg eller rödhårig eller har blå skor syns det utan att jag skriver just de orden. Jag ägnar hellre textutrymmet åt annat. Ljud. Repliker. Saker som finns, men inte syns. Tankar. Dofter.

Jag tänker också mer än vanligt på rytm och melodi när jag skriver bilderbokstexter. Hur orden låter ihop, hur satsmelodin känns. Att skriva en bilderbok är ibland som att skriva poesi.

Läs högt

Bilderboken är nästan alltid en högläsningsbok. Det kommer så småningom att sitta en vuxen person med boken i knät och läsa den högt för ett barn. Orden ska ut i ett rum, med hjälp av en röst.

Under hela arbetet med en bilderbokstext testar jag därför hur den låter genom att läsa den högt. Gång på gång. Skräcken vore att skriva en text som får den vuxna högläsaren att sucka inombords när barnet väljer bok, för att det är helt omöjligt att få flyt på läsningen. Det måste funka! Meningarna ska vara lagom långa, högläsaren ska hinna andas, rytmen ska kännas bra. Inget ord får fastna på tungan, eller ligga fel i melodin. 

Jag tycker om att använda ljud i texten. Ljud är kul att läsa högt. Det krafsar eller piper eller dunsar i mina bilderböcker. Och jag är inte rädd för versaler på ljudeffekterna. TJOFF! VROOM! KLAFS! 

Ibland märker jag att jag viskar dramatiskt när jag sitter där framför datorn och testläser, eller räknar med fingrarna mot en låtsasfärdig bild utan att tänka på det. »Det här är Eddies nappar. En, två, tre, fyra, fem stycken har han.« Då känner jag mig visserligen lite som ett freak, men jag blir glad också. Jag ser freakeriet som ett tecken på att texten bjuder in högläsaren och barnet i boken. Att det finns milda regianvisningar mellan raderna till högläsaren. Det gör mig nöjd, för jag vill att boken på ett sätt ska bli till i lässtunden. Det får gärna pekas och viskas och göras ljudeffekter. 

»Du har liksom tjuvstartat med texten trots att bilden är minst lika viktig, och nu måste du vara beredd på att justera texten.«

Bearbeta och samarbeta

Man kan absolut skriva »bara« en text till en bilderbok och skicka in den till ett förlag. Bilderboksförläggare är vana vid att läsa och bedöma bilderbokstexter på det sättet. Man behöver (och detta har jag dubbelkollat med en bilderboksförläggare) inte själv tänka ut vem som ska illustrera, eller para ihop sig med någon som ritar. Det gör förlaget hellre i samarbete med dig sedan, om de tror på din text. Man bör inte heller skriva långa, detaljerade bildinstruktioner i sin text. Det lämnar man bäst till den som verkligen kan bild.

Däremot behöver man vara beredd att släppa taget om sin text och samarbeta. Du har liksom tjuvstartat med texten trots att bilden är minst lika viktig, och nu måste du vara beredd på att justera texten i takt med att bilden kommer till. 

Jag brukar tänka på mina bilderboksmanus mer som idéer eller utkast än som färdiga texter när jag skickar in dem till ett förlag. Så är det visserligen med alla slags manus, men det är extra tydligt när det kommer till bilderböcker. Först när en illustratör har börjat jobba med bilderna kan jag börja fila på textens slutliga form. Det handlar ofta om att stryka saker i texten som ändå syns i bild, men det kan också handla om att ändra och anpassa ton eller berättelse.

Kanske kan man tänka på bilderboksprocessen lite som musikskapande. Författaren står för texten, illustratören står för tonsättningen, och tillsammans med en hårt arbetande redaktör kan man få ihop en svinbra låt.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2021 (06 december 2021) och är skriven av .