Ali Derwish: »Poesin blev ett sätt att bearbeta«

Författaren Ali lever med Saddam Hussein vid sin sida, en diktator som är lika mycket vålnad som faktisk person, lika fruktansvärd som mänsklig. Med absurd och våghalsig humor skrivs Saddam Hussein fram.

En diktsamling om Saddam Hussein – hur fick du idén?

– Jag har kurdisk bakgrund, från Irak, så Saddam Hussein har varit närvarande i hela mitt liv, främst för mina föräldrar. Och jag tror att det ens föräldrar går igenom, det går man själv igenom, på ett sätt.

– Sedan kom själva idén när jag hittade en bok där en CIA-agent, som hade varit med och förhört Saddam Hussein, berättade. Det var otroligt spännande att läsa Saddams ord transkriberade, det gav honom en helt annan dimension. Någonstans i förhören nämnde Saddam Hussein att han »trodde på dialogens anda«. Det var intressant att en diktator sa något sådant. Sedan nämndes det också, där någonstans, att han skrev. Jag hade hört talas om att han hade skrivit böcker och när jag googlade insåg jag att han skrivit både romaner och poesi.

Din bok består till stor del av dialog mellan er två. Hur fann du det greppet?

– Det mesta han säger i våra dialoger är faktiska citat jag plockat från andra ställen. Sedan har jag skrivit dit mina repliker. Jag tyckte att det skapade en sorts förankring i verkligheten. Det finns också delar där jag hittat på sådant han säger. Jag tyckte att jag, efter att ha läst så mycket om honom, och om saker han sagt, kunde uppfinna saker han skulle kunna säga.

Flera gånger återkommer fraserna: »Saddam Hussein går bredvid mig och berättar om sin nya roman. Han är tacksam för feedback och kritik.« Men ingenstans säger du till honom vad du faktiskt tycker om hans nya roman.

Annons

– Nej, för Saddam Hussein är en person som kontrollerar samtalet. Han är socialt strategisk, försiktig med vad han säger och till vem, och det var jag medveten om. Dessutom finns ju en rent personlig fördom från mitt håll, på grund av vem jag är, och vad han gjort som president mot mina föräldrar, mot kurder och irakier. Så jag ville att det skulle finnas en distans mellan oss. Jag skulle inte ha läst hans nya roman, jag var inte intresserad. Det där är en sorts kalkylerande från min sida kring hur jag ska prata med honom.

Hur såg skrivprocessen ut?

– Ofta började det med att jag hade läst någonting om Saddam Hussein som fastnade, en biografi eller en FBI-artikel eller så. Antingen var det något som någon hade sagt, faktiska ord, eller en bild jag skapade mig utifrån de orden. Poesin blev ett sätt att bearbeta: jag läste någonting, inväntade vad som skulle ske inuti mig, och sedan skrev jag ner det.

Vad har varit svårt?

– Att läsa om Irakkriget, om hur politiker och militärer och underrättelsetjänster fungerar och agerar. Det är svårt att läsa om makt och hur den utövas. Det är intelligens utan samvetskval: »Om vi använder de här kemikalierna får vi den här effekten.« Det är så svårt att ta in, att människor som jag och du kan vara så där beräknande kring liv och död, för maktens skull.

Och vad har varit hoppfullt, eller ljust?

– Att skriva poesi, egentligen. Jag får någonting tillbaka själv. Och så är är det väldigt kul att skriva satir. Att göra narr av någon i maktposition på ett sätt som är effektivt, och roligt, om man har tur. Humor som ett verktyg, eller vapen.

Annons

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #5 2021 (18 oktober 2021) och är skriven av .