Petter Lidbeck om barndeckare

Din tolvåriga deckarhjältinna Signe Holm är en pastisch på Sherlock Holmes?

– Ja, hon har en special­begåvning och är helt briljant men också egensinnig och kylig, lite kufisk. Det var ingen uttalad tanke från början, det började mer med en tydlig scen som också fick inleda den första boken: Signe och hennes kusin Elsa ligger på ett tjärpappstack och tittar på när de vuxna har fest. Elsa blev Signes Doktor Watson, och just det greppet blev en lösning på ett problem.

Vilket problem?

– Jo, jag upplever att förstapersonsskildringar är det rakaste sättet att skriva för barn. Men det enklaste greppet i deckare är att arbeta med parallella handlingar, där man hela tiden byter perspektiv, för det innebär större möjligheter att skapa spänning. Därför är det klurigt att skriva just spänning för barn: det går ju inte att byta perspektiv i varje kapitel om man skriver i förstaperson. Just därför blev det så bra att skriva i jagform ur kusinen Elsas perspektiv. Hon är bokens berättare, motsvarigheten till Doktor Watson – som för övrigt är berättare i Arthur Conan Doyles böcker – och en person som reagerar på det som är annorlunda med Signe, men också hjälper läsarna att förstå henne. På så vis fick jag till ett jagperspektiv men utan att läsaren hela tiden befinner sig inuti Signes huvud.