Petter Lidbeck om barndeckare

Juryn hyllade Petter Lidbecks gestaltning när han belönades med Crimetime Award för Årets barndeckare. Själv tycker han att ­»gestaltning« är svenska språkets fulaste ord.

Din tolvåriga deckarhjältinna Signe Holm är en pastisch på Sherlock Holmes?

– Ja, hon har en special­begåvning och är helt briljant men också egensinnig och kylig, lite kufisk. Det var ingen uttalad tanke från början, det började mer med en tydlig scen som också fick inleda den första boken: Signe och hennes kusin Elsa ligger på ett tjärpappstack och tittar på när de vuxna har fest. Elsa blev Signes Doktor Watson, och just det greppet blev en lösning på ett problem.

Vilket problem?

– Jo, jag upplever att förstapersonsskildringar är det rakaste sättet att skriva för barn. Men det enklaste greppet i deckare är att arbeta med parallella handlingar, där man hela tiden byter perspektiv, för det innebär större möjligheter att skapa spänning. Därför är det klurigt att skriva just spänning för barn: det går ju inte att byta perspektiv i varje kapitel om man skriver i förstaperson. Just därför blev det så bra att skriva i jagform ur kusinen Elsas perspektiv. Hon är bokens berättare, motsvarigheten till Doktor Watson – som för övrigt är berättare i Arthur Conan Doyles böcker – och en person som reagerar på det som är annorlunda med Signe, men också hjälper läsarna att förstå henne. På så vis fick jag till ett jagperspektiv men utan att läsaren hela tiden befinner sig inuti Signes huvud.

Böckerna om Signe Holm ­utsågs i år till Årets barn­deckare vid Crime­time Awards. Jury­motiveringen säger att »gestaltningen av karaktärerna är mästerlig och språket effektivt«.

– Gestaltning … frågar du mig är det svenska språkets fulaste ord, ett riktigt kultur­sidesord. Det enda intressanta att skildra i en bok är vad människor säger och vad de gör. Min gymnasie­lärare i svenska sa alltid: »Skriv kort, helst inte alls.« Den gamla tidens krimböcker var 200 sidor och betydligt bättre. Man behöver inte skriva hur en människa ser ut, det ska läsaren höra på vad hon säger, eller vad hon gör. Då framgår var i hierar­kin hon befinner sig, hur hennes rela­tioner till andra ser ut och så vidare.

Annons

Är det inte det som är gestaltning, då?

– Jo, egentligen, men jag tycker att det har glidit över till att handla om en massa ­beskrivningar, väder och kläder och en massa text. Det finns inget egenvärde i det. Texten ska vara filead och klar – och skriv aldrig hur en människa ser ut. Då tar man ifrån läsaren deras ofta redan väldigt tydliga bild av karaktären. Ju färre ­beskrivningar, desto verkligare blir det för läsaren, paradoxalt nog.

Är det särskilt viktigt när man skriver för barn?

– Ja, det ger ju mer utrymme åt handling. När man skriver för barn, som kanske nyss lärt sig att stava sig igenom en bok, gäller det ju att det händer ­grejer. Så att det blir lite kul.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2020 (07 december 2020) och är skriven av .