Det finns ingenting mer högtidligt i ett skrivande liv än när man bestämmer sig för att det är färdigt. Den där sista punkten sätts i den där sista meningen. Man skriver: »Den som blir hjälten blir saga, blir vad som helst, blir friheten. Och jag skjuter.« Man drabbas av den stora tveksamheten. »Och jag skjuter.«? Ska det verkligen vara det? » jag skjuter.« är väl rimligtvis bättre? Och? Så? Och? Så? Så. Så har man skrivit det. Herregud, tänker man. Nu ska det bara gås igenom en sista gång.

Man bestämmer en dag när det verkligen ska vara färdigt. Ett datum, ett klockslag. Man skriver ett andäktigt mejl till sin förläggare en plötslig torsdag i september där man kavat slår fast: »På måndag morgon kommer manus!«.

Man tillbringar sedan en långhelg i ett fullständigt maniskt tillstånd. Sedan tidigare har man skickat sitt manus till sin bästa kompis Martin, sin mamma och sin partner och man har nu en oupphörlig diskussion med alla tre, där de får spela olika roller. Man börjar med sin bästa kompis Martin, för han har ingen pardon, nej, som en annan självplågare kastar man sig njutningsfullt fram mot den hänsynslösa kritiken. Martin säger att det håller. Man andas ut, man närmast lättar. Men – han ifrågasätter några logiska luckor, pekar på scener där karaktärerna inte är konsekventa, där något i så fall måste förtydligas, han tycker mycket om scenen med fotografen, när Kelly och Skye ska bli fotograferade. Men varför är Skye så obekväm? frågar han och eftersom man måste förklara, vet man att man måste skriva om just den scenen. Man tackar för läsningen och frågar hur det är, man är dock ännu manisk och lyssnar inte på svaren, men kommer att bjuda på öl eller middag nästa gång man är i samma stad och då vara närvarande på riktigt. Man tänker att alla borde ha en hänsynslös bästis som kan läsa ens text.

Man går vidare till sin partner. I egenskap av partner har han en mycket kärleksfull blick på det man gör. Han tycker om formuleringsglädje, det vet man, och därför stirrar man på honom under hela läsningen och varje gång han skrattar till frågar man desperat: »vad var det som var roligt?« »Det här med att kaktusarna står som ett våldsamt strössel«, svarar han till exempel och man andas ut och känner sig som någon som har kul med ord. Till slut har han läst färdigt, men innan han har hunnit utveckla sina tankar kring det har man redan vrålat: »är det genialt?!« Och han anar kanske att hans uppgift framför­allt är att svara ja på den frågan. Så han gör det. Man andas ut. Man ringer sin mamma. Man har en mamma med den underbara egenskapen att hon till fullo litar på ens förmåga, och därför blir uppriktigt förvånad när hon tycker att det man gjort inte är nåt bra. Hon säger att hon blev berörd. Det är egentligen tillräckligt. Fylld av energi störtar man vidare, in i den sista bearbetningen, man känner sig älskad och sedd och på den energin kan man åstadkomma vilka underverk som helst. Natten mellan söndag och måndag sover man inte en blund. Man flyttar kommatecken. Man drömmer om öknen. Man äter mjölkchoklad och dricker pulverkaffe och när gryningen stiger över östra Göteborg formulerar man ett mejl till sin förläggare som är ganska roligt, det tycker man själv, och så trycker man på skicka. Hoppla, lilla västernroman, tänker man förundrat precis innan man somnar i soffan med kläderna på. Man är mycket, mycket lycklig. Nej, det finns ingenting mer högtidligt i ett skrivande liv än just det ögonblicket.

 

Till skillnad från när man debuterar och kastar ut sitt blödande konstnärshjärta på vinst och förlust, så har man vid andra och tredje boken hunnit etablera en relation. Ett förlag, som är ens eget. En förläggare. Förläggaren fattar beslutet: Ska denna bok ges ut eller inte?

Förläggaren kan också ha övergripande åsikter om till exempel en karaktärs vara eller icke-vara, medan en redaktör tycker till om ett kommatecken eller en punkts existensberättigande, och huruvida en dialog behöver finslipas eller inte. Först pratar man med förläggaren, och sedan skickas texten fram och tillbaka till redaktören, med ändringar och kommentarer. När det är gjort så läses det korrektur och formges och läses korrektur igen och planeras och skrives baksides­text och allt vad det är och sedan börjar det så sakteliga närma sig en färdig bok. Färden kan vara lätt och rolig, och den kan vara mycket komplicerad. Oavsett — hittills har jag inte mött en enda författare som inte har särskilda, stundtals mycket starka, känslor inför sitt förlag.

Jag tänker på relationen författare-förlag som vore det släkt. Inte fullt så laddad som en föräldrarelation, men i det häradet. Till exempel en farmor. Jag tänker att ens förläggare är ens farmor och ens redaktör kanske en kusin, nån som står lite vid sidan av men ändå har följt en hela livet. Och utan farmor hade man ju aldrig blivit till. Det är ett särskilt slags tacksamhet. Utan förläggare hade man aldrig blivit författare. Det är en snarlik känsla.

Inför sin farmor beter man sig, man är hel och ren och väluppfostrad, och till sin förläggare vill man komma med stor och genial litteratur som givetvis också ska vara en försäljningssuccé. Samtidigt vet man att barnbarn är livets efterrätt, och ens förläggare är ju faktiskt beroende av att man skriver böcker och att de blir någorlunda bra, det är ju författaren som gör grovjobbet, det är alla inblandade väl medvetna om! Nära och intensivt, och samtidigt avlägset. Man ses vid vissa givna tillfällen och högtider och är till vardags mestadels sammanlänkade endast på pappret.

 

Det är alltså till denna person man har skickat sitt mejl. Och man väntar. Man väntar och väntar och väntar på svar. Ens förläggare/farmor har väl annat för sig, tänker man. Det är ju inte bråttom, tänker man sedan. Men svara då!, tänker man sen. Man formulerar ett nytt mejl. Man anstränger sig att låta precis lagom desperat, men också rolig. Man tycker att man lyckas. Man skickar iväg. Fortfarande inget svar. Ack, tänker man. Man beklagar sig hos sin partner, sin mamma och sin bästa kompis Martin. De säger alla någonting lugnande. Man lugnar sig inte. Man hinner ångra alltihop. En vilda västern­roman, tänker man för femtitolfte gången, vad är det för strunt? Varför ska man vara så besatt av usa? Man kunde väl snöat in på vilket land och vilken kultur som helst som inte är på väg rätt in i den politiska galenskapen! Ska man verkligen fortsätta att marinera sig i detta? Man tänker nej, jag lägger ner, jag vill inte längre, det är inte värt, nu tar jag mitt pick och pack och utbildar mig till lärare eller nåt annat meningsfullt. Vad ska man ens med författare till?

Till slut har det gått en oändlighet eller tre dagar. Man öppnar sin mejl och där ligger det ett svar från förläggaren/farmorn. Man tar ett djupt andetag.

»Vi kör«, står det. Inte alls.

I skrivande stund har nämligen ingenting i den här texten inträffat. Det kom en pandemi i vägen för min planering och ställde allt på ända, och sedan kom ett barn. Jag sköljdes omkull i den stora lyckan och spädbarnsruset och denna satans roman som aldrig blir klar sköts än en gång på framtiden.

Så jag kommer, något snopet, att lämna er med det. De sista skälvande stegen innan det blir bok av manus, kommer jag att uppdatera på bloggen En roman blir till, som ligger kvar så länge den behövs. Med det lyfter jag på hatten, sitter upp och ger mig av. So long, darlings, ta hand om er! Det har varit en glädje att vandra vid er sida dessa månader!  

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och publicerade senast Augustprisnominerade Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ fortsättningen av bokens resa på bloggen »En roman blir till«.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #5 2020 (19 oktober 2020) och är skriven av .

Annons