En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

Ack! Aldrig har jag varit så konstant i min fysiska belägenhet som nu, med en akut längtan att ge mig av, om inte annat så för att man inte får! På radion talade en representant för STF om svemester (med stor språklig förtjusning) istället för att åka utomlands i dessa coronatider och det enda jag kände var ett mycket starkt JAG VILL ÅKA NATTBUSS TILL PARIS.

Jaja, det här ska inte handla om det, utan om att skriva på resande fot! Se det som en dröm om framtiden, och ett fullgott förslag för aktivitet sommaren 2021 (om isoleringen fortgår året ut här, så det blir svårt till och med med svemester). 

Det har gått ungefär exakt halva mitt liv sedan jag aktivt började planera in skrivtid på bussar och tåg. Ett halvt liv av tågbyten och stationspauser, sista minutenbokningar och matsäcksknep. Första gången jag utvidgade resandet utanför Sverige var 2008, och sen dess har jag nog gjort minst en längre tåg/buss-resa om året, återigen aktivt för att få skrivtid.

Tiderna har förändrats under dessa år och jag likaså, när jag började räknades jag som ungdom överallt och det gick ännu nattåg från Skandinavien. De lades ner 2014, helt utan proteststormar då folk fortfarande flög flygplan utan ångest på den tiden. Faktiskt — den första frågan man fick när man tog tåget till södra Frankrike var inte typ ”Vilken rutt tog du då?”, utan ”Är du flygrädd?”. Det kan vara värt att tänka på.

Jag har ingenting emot att flyga, så länge man undviker det så gott det går, vilket har varit min inställning när det kommer till att resa. Jag skäms inte en sekund över att jag flugit till USA ett flertal gånger tillexempel, då alternativet båt är rätt kasst, däremot har jag gjort det till en hederssak att väl på plats undvika flygplan (en rekommendation inom parantes: de amerikanska tågen är underbara!).

Om man bortser från miljöaspekten tycker jag också att det är extremt störigt att flyga flygplan. Först ska man ta sig till en flygplats där allt är dyrt, sen ska man skanna alla sina tillhörigheter, sen blir man av med sin nagelsax, sen ska man sitta en halvtimma och vänta, sen ska man knö in sig i ett litet obekvämt utrymme där man knappt ens kan fälla upp sin dator för att börja skriva, sen får man lock för öronen. Utsikten är fin och det är gulligt att man får gratis mat, men i övrigt är jag inget större fan.

Jag föredrar tåg, och när tågen inte går föredrar jag bussar. Jag tänker att jag därför börjar den här genomgången med svenska tåg och svenska bussar. Eventuellt kommer sedan en utvikning om motsvarande europeiska transportmedel, kanske till och med en liten släng av USA — vad vet jag!

SVENSKA TÅG OCH BUSSAR

För det första kan sägas att sedan Blå tåget gick i konkurs, är alla alternativ till SJ sämre alternativ. Öresundstågen har fördelen att priset inte förändras, och generösa restider, men är ju egentligen ett långt, långt pendeltåg som bara fortsätter att köra tills det kommer fram till Göteborg. Vad gäller sittplats på Öresundståg rekommenderar jag framförallt fällstolarna som finns i ena änden av varje vagn precis vid utgången, som är mittemot ett par vanliga stolar, emellan dem finns ett bord. Det är trångt, men det ska mycket till om nån ska tränga sig ner bredvid en i alla fall. På Öresundstågen finns ingen bistro, men en bistrovagn, kaffet kostar tjugo spänn, påtår är gratis. Eluttagen finns i taket, som på de flesta pendeltåg. Toaletterna är oftast trasiga.

MTR går mellan Stockholm och Göteborg och marknadsför sig med att de är tio kronor billigare än SJ samma sträcka. Låter ju lovande, om man vill spara in på tiokronorna! Dock får man inte nån påtår på kaffet, och de där tio kronorna billigare än SJ samma resa förlorar man alltså i kaffe redan vid andra koppen! Vad gäller arbetsplatser kan man på MTR köpa sig till en ledig stol bredvid sin egen, och arbetsron blir alltså en fråga om ekonomi och inte om skicklighet! Låter jag hård mot MTR? Det är för att jag är det! En gång stod jag på perrongen i Stockholm på väg hem och såg till min oändliga fasa ett MTR-tåg närma sig, skyltat som ”Tåg mot Bästkusten”. Sorry, alla självgoda göteborgare, jag är väl i mångt och mycket en sådan själv, men pränta in detta: ”BÄSTKUSTEN” ÄR ENDAST OVÄRDIGT. Sen dess har jag också (följdriktigt) bojkottat MTR, så jag kan vara något ouppdaterad vad gäller kaffepriserna.

Så fort man ska till mindre orter, så brukar tågen dit köras i samarbete med SJ och lokaltrafiken — typ Tåg i Bergslagen, Västtrafik, Pågatågen etc. Jag kommer inte att gå in på varje enskilt bolag nu, eftersom de är rätt snarlika: helt okej med stora toaletter, utan servering, med eluttag i taket (eller mellan sätena) och utan möjlighet till platsbokning. I vissa delar av landet kör denna typ av tåg rätt långa sträckor, kolla upp biljetten innan och köp matsäck är mitt tips.

Så — med detta sagt går vi över till SJ! Det har varit så mycket klagande på SJ att man kanske måste börja där: som flitig resenär över landet väljer jag SJ alla gånger. Det är också det enda bolaget som bjudit mig på mazariner när de blivit försenade. Tågförseningar kan vi gå in på senare, om jag känner att jag har ångan uppe. Vi får se.

SJ kör snabbtåg och regionaltåg och när biljetterna bokas kan man välja sittplats, vilket är en klar fördel. Jag tänker inte avslöja den bästa platsen i andra klass på x2000 — givetvis finns en sådan. Det finns inte i samma utsträckning på x3000 eller på regionaltågen, men man kan komma ihåg (om man vill sitta själv) att man oftast automatiskt placeras i vagnar där det redan sitter massa folk, och om man som jag helst undviker just folk så kan man satsa på så högt vagnsnummer som möjligt, då vagnarna (obs oftast!) bokas upp i nummerordning. På många av tågen kan man också välja exakt vilken plats man vill sitta på i själva bokningen, dock inte på nattågen. Där föredrar jag att sova i överslafen, det blir lite mer privat. Man får också sitta närmast fönstret då = klart plus, samt att man är nära eluttaget. Om man åker nattåg kan man också komma ihåg att om man vill sitta och skriva innan det är läggdags eller har en lång sträcka på morgonen/förmiddagen, finns det oftast plats i sittvagnarna, så behöver man inte trängas med folk i liggkupén.

Vad gäller de moderna regionaltågen, alltså de helt utan benutrymme, bör man alltid satsa på övervåningen om det är möjligt. Det finns dessutom ett litet extra utrymme för bagage på vissa övervåningar, där man kan breda ut sig. Dock har man då inte tillgång till eluttag.

Har man gott om pengar eller spenderarbyxan på? Ja, då kan man givetsvis satsa på första klass! Första klass är dock inte alltid värt. Det man får på Öresundstågen är ett märkligt säte i fuskskinn och en gratis kopp kaffe, samt dagstidningar — ovärt, säger jag! Det man får på MTR är ett tomt säte bredvid — eventuellt värt, om det inte vore för Bästkusten! Det främsta argumentet för första klass är ju singelsätena! Dessa finns endast på x2000. De finns alltså inte på x3000 (ett fullständigt mysterium, enligt mig!), så tänk på det ni som ska till/från Malmö och Sundsvall! (Har dock för mig att det framförallt är x2000 mellan Malmö och Stockholm, minns inte riktigt). Ofta blir man blind för första klassbiljetterna eftersom man är van vid budget, men glöm inte att kolla upp dem! Ibland skiljer endast 50-100 kronor, och då kan det genast bli värt. Köper man första klass hos SJ så får man förutom frukt, miniatyrmuffins och kaffe, te och vatten också tillgång till SJ-loungen i Malmö, Göteborg och Stockholm. Ska man till exempel till Stockholm så kan det vara värt att minnas detta, eftersom tillgång till SJ-loungen sparar in massa eventuella kostnader: där får man fika, kaffe, frukt, internet, tv och tidningar och möjlighet att låsa in sin väska. Också en helt okej utsikt över centralhallen, vilket ju är skoj.

På SJ:s morgontåg får man också frukost i en liten låda, när man åker första klass med avgång före kl 09.00. En riktigt bra frukostlåda, säger jag, med ett stort minus om man är allergiker: det är i stort sett omöjligt att få reda på innehåll innan man har lådan framför sig.

Med detta sagt, så byter vi färdmedel. Buss!

Tåg är ju alltid att föredra framför bussar, tycker jag, man kan vanka och köpa kaffe (eller få, om man är priomedlem) och det är klart mer plats, men bussar har ju fördelen att det oftast är billigare. För den som inte blir åksjuk kan det alltså vara en lönsam affär att åka en evighetsbuss från Stockholm till Göteborg om man samtidigt får sju timmars skrivtid och mycket gjort. På buss är det svårt att röra sig, så man får också ofta träsmak. En del bussar erbjuder lyxplatser (Nettbuss), lätt värt, säger jag! Då kan man också lyckas boka en singelplats, så man inte behöver trängas. Detta är extra eftersträvansvärt när man inte kan vanka, för då kan man sträcka på benen och byta ställning utan att störa någon annan. Obs för den långe dock — det är så lågt i tak att till och med en sån som jag på 163 centimeter slår i huvudet!

Det man bör minnas med bussresor är ju att det inte finns några bistromöjligheter, så man bör ha matsäck, och framförallt dryck.

Ska man resa till våra nordiska grannländers huvudstäder i bemärkelsen Oslo eller Köpenhamn, i synnerhet om man utgår från Göteborg (sorry, jag utgår verkligen från Göteborg, skulle jag resa till Oslo från Stockholm skulle jag ALLA gånger ta SJ-tåget!), är buss ett synnerligen billigt och relativt snabbt alternativ. Vad gäller sittplatser brukar jag boka då jag har möjlighet, i synnerhet om jag reser för att arbeta. På bussar föredrar jag faktiskt gångplatsen, om det inte är nattbuss såklart, för att det erbjuder lite mer rörelseutrymme.

Jag inser här att detta blir långt utav bara den, så jag tror jag pausar. Det blir kontinent en annan dag!

 

Annons

En roman blir till Publicerad 27 mars 2020

Karantän II

Förra inlägget fastnade i att vara halvpublicerat alltför länge, så situationen har förändrats: helt utan förkylning går jag nu och handlar. Det innebär en stor frihet. Det här med att två vuxna mänskor är instängda i samma lilla lägenhet dygnet runt, förutom nån promenad då och då, gör en (=mig) till slut vansinnig, det är inte en underdrift, hur intensivt man än älskar den andra, om den så är den man älskar mest av alla. Efter typ 10 dagar har jag nu flytt till min arbetsplats, där jag har kokplatta, toalett, säng och egen ingång. Här har jag nu suttit och stortrivts i fullkomlig ensamhet i ca 24 timmar. Ringer hem då och då. Går en promenad i solen. Skriver lite roman.

En roman blir till Publicerad 27 mars 2020

Karantän I

Två vuxna mänskor med förkylning jobbar hemifrån och solen skiner. Det är omständigheterna. Att inte gå och handla, inte träffa folk, att hantera ytterligare ett par avbokningar och känna att det är något särskilt man befinner sig i, en inandning på något sätt.

Och nog är det som en vind från framtiden när Svenska Dagbladet inte anlitar någon av Sveriges alla sysslolösa och fattiga författare att skriva en text om den tid vi befinner oss i, utan istället uppmanar sina prenumeranter att bidra med gratis material (”så skapar vi tillsammans en flaskpost till framtiden”).

En inandningen innan den stora krisen når oss, innan sjukbäddarna har fyllts och ekon0min på allvar rasar. Det är så vackert väder. Det är märkligt. Jag håller mig inomhus med vad som kanske bara är en förkylning, den håller i sig i flera dagar, men febern är borta sedan länge.

Två vuxna människor i samma lägenhet som kan jobba hemifrån, för båda har ensamma jobb. Plötsligt så otroligt mycket tid tillsammans, då och då en promenad som bryter av, men ingenting jag går och handlar, jag åker in till stan, jag skulle träffa den och den, vi ses ikväll.

Det är underligt.

Jag läser mycket böcker. Läser liksom girigt och snabbt. Läser Livets träd av Patrick White. Den är tjock. Läser annat också. Strör diktsamlingar runt omkring mig, säger: Förhör mig på Tegnér! Låt oss lära oss lite mera utantill, när vi ändå bara är här hemma! Det kan vara bra för framtiden.

Jag skriver dåligt. Läser bra, skriver dåligt, världen alltför påträngande.

Annons

En roman blir till Publicerad 16 mars 2020

Coronaförfattarn

Jag arbetar egentligen på en ordentlig guide över hur man skriver på resande fot, som jag med glädje kommer att dela med mig av — men det känns lite skevt att skriva om nattbussar genom europeiska storstäder i dessa tider, och jag tänkte istället ge en liten coronarapport.

Först och främst: att skriva roman i coronatider är helt ultimat, ingen stör och allt ställs in!

Men jag måste också tillägga: för den som arbetar som jag gör (vilket de flesta författare gör, mer eller mindre) är den nuvarande utvecklingen ingenting annat än fullkomligt förödande. Cirka 95 procent av min inkomst är beroende av offentliga sammankomster och cirka exakt 100 procent är enskilda uppdrag på frilansbasis, vilket innebär att om det inte var så underbart lyckligt för min del att 2019 var ett strålande ekonomiskt år och jag utan problem skulle kunna leva på de pengarna fram tills sommaren, så hade jag nu haft fullskalig ekonomisk panik.

Dessutom har jag atopiskt eksem på händerna och i ansiktet, en synnerligen dålig kombination när man ska tvätta händerna jämt och inte får klia sig i ansiktet — men bortsett från detta och den allmänna apokalypsen, så har just jag det mycket bra. Det trillar in avbokningar allt eftersom, och skrivtiden ökar och ökar. Mitt mål att vara färdig med grovgenomgången runt första april ser ut att lyckas, jag antecknar för hand i mitt nya anteckningsblock (känner mig dock en smula fånig, det är så otroligt fint. Nästa gång ska jag skaffa mig nåt slags mellanting!) och löser dramaturgiska problem på löpande band.

 

Ladda fler blogginlägg!