En roman blir till

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad tisdag 15 oktober 2019

USA: Austin, Bentwood, Boerne, Bandera, Sonora, Fort Hancock

Att sitta i en bil och skriva fungerar bättre än vad till och med en sån som jag (som är överdrivet positiv till den sortens möjligheter) skulle kunna tro.

Efter en natt i Austin som gick från tryckande hetta till snålblåst på bara ett par timmar, en kaffe i Georgetown (finns ett bra kafé för den som passerar!), ett bröllop utanför stan, en lunch i Boerne där allt gick i tyska färger och fåglarna i floden var större och mer färgglada än gräsänder, en natt i Bandera (THE COWBOY CAPITAL OF THE WORLD) där ett countryband spelade på en bar som var mycket, också självmedveten, och där amerikanerna inte alls var särskilt bra på biljard men bjöd på hemmagjord mat då en fyllde år och ölen var billig och alla dansade när de spelade Long black veil och den enda som inte hade en vit cowboyhatt hade Trumpkeps och alla hade kniv och nån hade säkert pistol och bartendern haltade och allt i hennes ansikte drogs nedåt, men man tyckte om henne — efter det och efter en lång, lång körning genom öknen, genom berg och genom regn, förbi en sjö där en hök hängde i luften och vågorna slog och hundarna skällde, så kommer man fram till ett motell i Fort Hancock. Här finns ingenting förutom mexikanska gränsen och en solnedgång, genomborrad av regnstrålar.

Det är ett landskap att vara i, ingenting är för mycket, för allt är mycket och jag läser igenom det jag en gång skrivit och det känns som att det ger mening. Sätter samman nya scener. Skriver rubriker. Ser bilarna på motorvägen passera genom mörkret.

Annons

En roman blir till Publicerad onsdag 09 oktober 2019

Resa/semester/skrivande: snart USA!

Imorgon åker jag till USA. Jag ska vara borta fram tills början på november. Det innebär följande:

  1. HERREMINGUD vad jag kommer att skriva!
  2. Hur då? Som ett minimum två timmar per dag. Det klarar man alltid av. I realiteten blir det gissningsvis sju timmar en dag, fyra en annan och två en tredje, men alltid minst två.
  3. Regelbundenhet och disciplin är nyckeln till glädje!
  4. Mitt resesällskap har lovat att köra bilen om jag måste skriva i baksätet. Jag kommer att skriva i baksätet! Rätt igenom Texas, New Mexico, Arizona!
  5. Jag kommer att befinna mig i en helt annan tidszon, vilket innebär att ingen kommer att ringa och inga mejl blir akuta att svara på, för är det akut är det ändå mitt i natten!
  6. Jag kommer att vara i öknen igen!
  7. Detta landskap som landat i min själ på ett närmast orimligt vis!
  8. Denna blogg kommer inte endast vara en skrivarblogg, utan också en reseblogg som vore det 2004!
  9. Idag är jag i London.

Att vara i London betyder att jag ikväll (med en entusiasm som inte är av denna världen!) ska gå och kolla på musikalen Hamilton. Eftersom musikalen Hamilton i stort sett sammanfattar hela min inställning till historia och fiktion, så blir det inte sista gången jag nämner den här.

Jag har precis börjat ta tag i mina skrivardrömmar och känner igenom mig väldigt mycket i det du skrev om att flödesskriva. Det är fantastiskt när orden bara flyter på, men det känns svårt att bygga en sammanlänkad historia som blir komplex nog genom att skriva på det sättet. Har du några tankar kring hur man kan göra för att planera sin historia ”lagom” mycket och få till det ett komplext djup? Alltså tillräckligt mycket för att den ska bli en intressant historia, men inte så planerad att det inte går att skriva på känsla.

Maja Lindberg

 

Hej Maja!

Min gammelmorfar hette Kalle och fick problem med hjärtat nån gång tidigt 70-tal. Då hade by pass-tekniken precis kommit till Sverige, och han erbjöds att vara en av de första patienterna. Det är farligt, sade läkarna, endast en chans på tre att du överlever! Och du måste ligga kvar länge på sjukhuset för observation. Min gammelmorfar sade kör i vind, och de opererade. Det gick alldeles utmärkt. I tre månader låg han sedan kvar på sjukhuset och observerades, innan han, med ett glatt pumpande hjärta, skrevs ut. Det första han gjorde var att gå på ett styrelsemöte i den lilla seglarföreningen han var ordförande i. På detta möte berättade de, att föreningen, under hans sjukdomstid, hade flyttat på en brygga för jollarna. Min gammelmorfar blev fruktansvärt förbannad. Rättmätigt förbannad till och med, han var ju föreningens ordförande, och skulle givetvis underrättas vid sådana här beslut! Han ställde sig upp och skällde ut den övriga styrelsen efter noter. Under pågående utskällning pumpade blodet runt i kroppen utan några problem, tills det nådde hjärnan, där det brast, och min gammelmorfar Kalle dog. Pang, bom, krasch. Slut på historien. 

Det här är en anekdot som har återberättats ett flertal gånger. Jag har vid några tillfällen kontrollerat sanningshalten, och ja — de stora dragen stämmer. Min gammelmorfar var en av de första by pass-patienterna i Sverige, och han dog av vrede över en brygga. Dock, och detta är viktigt, det var ju inte allt som hände då. Hur förhöll sig min farmor och hennes bröder till detta sjukdomstillstånd? Hur förhöll sig min pappa, min faster, deras kusiner? Hur lång tid gick egentligen från den första situationen, alltså inlagd på sjukhus med hjärtproblem, till den andra, alltså död till följd av slaganfall till följd av vrede över brygga? Vad sade egentligen läkarna? Sade min gammelmorfar ”kör i vind”? (Nej, det är jag som har hittat på det!) Vilken tid på året var det? Var det tre månader han låg på sjukhus, och var det en chans på tre att han överlevde operationen, eller handlar det om att tre är en lätt siffra att ta till, när man ska berätta en anekdot? Vilken sorts människa var min gammelmorfar? Tyckte de om honom? Var hans vrede hotfull och obehaglig, eller fanns det självdistans och humor i den? Hade de på förhand gjort upp att styrelsen skulle kontakta honom i fråga om bryggor, eller vid exempelvis ”avgörande frågor för föreningens fortlevnad”? Var hans vrede rättmätig? Vad betydde denna seglarförening för min gammelmorfar? Vad hände samtidigt i Skåne, där han bodde? I Sverige? I Europa och i världen? Hur tilltalade han läkare och sjuksköterskor och familjemedlemmar? Vilka kläder hade han på sig? Hur stor var seglarföreningen? Var det verkligen en brygga för jollar, eller bara en brygga i allmänhet? Och så vidare. Allt det alla de som var med när det hände visste precis, och förhöll sig till, har genom åren fallit bort. Kvar är ett skelett av en situation, förpackad i en dråpligt tragisk anekdot som det är mycket lätt att återge. 

Min poäng är denna: Livet kaos. Ändå lyckas vi hela tiden berätta en historia om oss själva och om människor runtomkring oss. Flödesskrivning är också kaos, och ändå är det fullt möjligt att bygga en historia utifrån det material som flödesskrives fram. Som man gör när man berättar om någonting man har varit med om. Återberättar en dröm, en dag, en resa. Man plockar bort och drar ihop, gör historia av det.

Visst kan man skriva planerat, alltså veta från början hur berättelsens båge ska sträcka sig, och sedan mest fylla ut tomma sidor med redan färdiga rubriker. Jag tänker att det är ett effektivt skrivande, dock något jag själv aldrig har kunnat göra. Jag skriver helt på känsla, alltså flödesskriver, för att sedan bygga historia. Jag föreställer mig att jag skriver fram ett berg, och ur detta berg ska jag sedan hugga och knacka fram en staty. Det enda jag från början bestämt är bergart och miljö, berättelsen blir sedan det som det är möjligt att bygga ur detta block av granit eller marmor eller jag vet inte… sandsten, kanske.

Hur gör man för att bygga en historia ur flödet? Man stryker. Man bearbetar. Man redigerar. Byter plats och förkortar, skriver ut vissa passager, men tar bort det mesta. Flödet är livet, litteraturen återberättandet av det. Hänger du med? Hejda dig aldrig i ditt flödesskrivande, utan låt det ta dig dit det tar dig! Strukturen kan man, måste man, ändå fixa till i efterhand!

Lycka till 🙂

Olivia

Hur strukturerar man sina dagar när man inte har nån som ger en pengar för att vara strukturerad? Ska börjar författarskola och försöka få ihop en bok och vi har en massa egen skrivtid.

Anna

Hej Anna,

Jag tänker ibland på de undersökningar som gjorts över hur mycket folk verkligen jobbar när de är på jobbet, och hur mycket tid de ägnar åt annat eller åt ingenting. Två timmar per arbetsdag, i genomsnitt. Alltså 10 av 40 timmar i veckan. Alltså en fjärdedel av tiden.

När man själv ska strukturera sig är det lätt att tänka att den enda tiden som räknas som arbetstid är den då man utan uppehåll producerar. Jag skulle med bestämdhet vilja hävda att det inte är sant. Ibland — men typ endast när jag har en viktig deadline — kan jag sätta mig vid datorn och omedelbart börja skriva, och sedan fortsätta med det tills texten är klar. Men det är bara vid enstaka tillfällen.

Det vanliga är snarare detta: Jag ska skriva text. Oklart hur mycket. Jag bestämmer ju själv. Jag sätter mig vid skrivbordet/i en ergonomiskt värdelös ställning i soffan/på en buss eller ett tåg. Jag sitter. Sittande pågår i minst en timma. Ibland två. Ibland tre. Sedan får jag plötsligt ett infall som är starkt nog att jobba vidare med, och så börjar jag skriva. Jag skriver en timma eller två. Sen sitter jag. Kollar på idiotiska saker på nätet. Stirrar tomt ut i luften. Hittar en bra låt jag vill lyssna på. Skriver lite till nån, skickar kanske ett sms. Hittar ett fint foto. Bläddrar i en bok. Kanske ringer ett samtal. Kanske svarar på ett mejl. Fortsätter mitt sittande och det kan mycket väl gå en timma till, eller två. Så får jag ett infall igen, och så skriver jag.

Det viktiga med detta är att jag anser sittandet vara arbete också. Blir jag störd i mitt sittande kan det vara nästan lika frustrerande som att bli störd i mitt skrivande, även om det är betydligt svårare att argumentera för. Stör mig inte, jag sitter!, har väl ingen nånsin sagt! Stör mig inte jag skriver, är däremot begripligt! Därför brukar jag säga till folk att jag skriver, även om jag inte gör det.

Har du fått massa skrivtid till skänks, som är det man får när kommer in på en skrivarskola, ta vara på den tiden! Se till att bestäm ett rimligt antal timmar i veckan som du kör på, men — här kommer det avgörande: Om du under dessa timmar bara sitter, är det också en del av processen och lika mycket skrivtid som konkret skrivande.

För att vara kreativ behöver man försätta sig, det tror jag. Och detta försättande är lika mycket arbetet som själva arbetet. Det är lätt att känna sig värdelös för att man inte gör något fast man har massor att skriva, men att då påminna sig själv om att detta ingenting man gör innan man börjar är en minst lika viktig del av skrivandet som själva nedtecknandet. Det måste få ta tid. Låt det ta tid. Det är ju också så de allra flesta arbetsplatser fungerar. Man pausar. Organiserat i form av fika och lunch och dylikt, och oorganiserat i form av maskning och fusk. Man drar ut på möten och man småpratar med sina kollegor. Man får en uppgift. Man stirrar tomt ut i luften. Man försätter sig. Sen börjar man.

Så, med detta utrett, är det på sin plats att säga att det är en fantastisk lyx att styra över sina egna dagar och sin egen tid. Vill nån ta en öl mitt i veckan? Ja, men vi kör! Behöver nån hjälp att flytta på en tisdag? Alltid redo! Lyckas man få biljetter till en asbra teater som kör skolföreställningar? Visst kan man komma och kolla kl 10.00 en torsdag! Och så vidare. Det är lätt att dras med. För att undvika det, tänker jag att jag alltid jobbar en vanlig arbetsvecka och alltid har en vanlig helg, men att jag kan lägga helgen när som helst i veckan. Alltså, om jag yr runt på stan hela natten mellan tisdag och onsdag eller åker och badar och hänger på en strand en hel solskensmåndag så går jag upp tidigt på lördagen eller söndagen och behandlar den som vilken vardag som helst. Det är ju så härligt att säga

Ja, för det är ju det sociala. Det ofrånkomliga. Det som dessutom tvingar sig på en, inte bara som en oemotståndlig lockelse, utan också som ett gnagande dåligt samvete för att man aldrig är närvarande. Du hör ju aldrig av dig!, säger alla dessa människor man tycker fruktansvärt mycket om. Jag blir ledsen, säger de. Du kan inte bara försvinna, säger de. Hur mår du egentligen, man blir nästan orolig, säger de och hur fan ska man kunna svara att man mår bättre än nånsin, eftersom man äntligen får tid att skriva istället för att umgås? Att det inte handlar om att man har valt bort dem, utan att man har valt något annat.

Hur ofta umgås du med människor?

Jag fick nyss frågan om jag kände mig priviligerad över att jag kunde arbeta med skrivande, och jag vred mig inför det — eftersom jag har mycket svårt att se att någonting som kräver så mycket ansträngning för att upprätthålla skulle vara ett privilegium — men frågan tvingade mig att formulera mig kring vad jag anser författaryrket vara. Ett hedersuppdrag. Jag ser det som ett hedersuppdrag. Ett hedersuppdrag är ingenting man slarvar bort, utan man tar det på allvar. Att komma in på en skrivarskola är också ett hedersuppdrag. Du skriver så bra, att du får (låna) pengar av staten för att fortsätta göra det. Det är jävla medalj!

Slarva inte med det. Ta det på allvar. Känn plikten kalla, och sträck på ryggen.

 

 

Annons

En roman blir till Publicerad tisdag 01 oktober 2019

Bokmässan 2019

Ett uppvisningslopp där man ska vara lite smart, en branschfest och ett mingel utan slut. Den som har mest uppdrag, den som blir bjuden på flest fester, den som drar mest publik, den som säljer mest, den som känner flest, den som känner flest rätt personer, den som blir bra på bild, den som är rolig, den som är intelligent, den som gett ut flest böcker, den som översatts mest, den som är på rätt förlag, den som får erbjudanden, den som orkar mest, den som aldrig går hem, den som vaknar först, den som kan läsa av alla koder, den som gör bort sig på rätt sätt, den som aldrig gör bort sig, den som vet allt det man bör veta, intrikata strukturer och vem som är vem. Små hierarkiska trianglar och andra plana ytor. Och när man är inne i karusellen, inte behöver veva sig fram, när schemat är tjockt och kramarna många, allt blir så jävla härligt. Jag kan sammanfatta det så här: Ett tillfälle per dag onsdag-söndag krävde min fullaste koncentration, ett sådant åh-fan-bergdahl-gör-nu-ditt-absolut-bästa-eller-skäms. Och så gick det bra, och så kommer euforin och så dan därpå gick det bra igen.

Jag var i Betlehemskyrkan med en föreställning med Kristina Issa och kören Iris:

Jag samtalade:

+ några gånger till.

Jag var med på det sanslöst svindlande och fina Historical Dinner Party:

Jag var festpoet:

(gånger2)

Och jag var gudstjänstpoet:

Och jag höll i Spoken word i Rum för poesi och avslutningsvis, gick jag hem och sen var det premiär på Hildegard och Ingegerd. Som en sista final, och herregud vad nöjd jag var och är:

Pjäsen spelas förövrigt idag och imorgon om nån vill haffa en biljett! Och dessutom är jag återigen Spoken wordvärd och konferencier på Folkteatern ikväll. Sen blir det pangbom tillbaka till skrivandet och gud vad jag också längtar efter det. Och tystnaden där man kan minnas vad man lärt sig, låta det sätta sig i kroppen, och alla ansikten finner sin plats. Och så läsandet, såklart, med denna nya rikedom i hushållets ägo:

En roman blir till Publicerad tisdag 24 september 2019

Bokmässeveckan inleds

Är ni på Bokmässan? Kom förbi och säg hej, ni finner mig här, läsandes sonetter och dylikt! (Och om ni bara ska välja en grej kom till Betlehemskyrkan imorn eller till Rum för poesi på söndag eller vafan kom på alltihop jag är så otroligt entusiastisk så allt kommer bli en fest!). Och för alla som inte bor på den sköna västkusten — jag ska göra mitt bästa att rapportera från detta branschbaluns!

En roman blir till Publicerad fredag 20 september 2019

En annan arbetsplats

Ikväll ska jag vara med i en nordisk spoken wordshow i Köpenhamn, och har därför mina två favoritarbetsplatser igång idag:

  1. Tåg
  2. Köpenhamn

Köpenhamn, säger väl ni, vad för kul med det? Allt, svarar jag, men mest att det är en av de platser där jag funnit mig själv en gång (vilket givetvis endast är möjligt att göra temporärt). När jag framhåller Köpenhamn brukar jag säga att jag tror att det händer något i folk när man kan gå runt fyrkantiga sjöar, men jag vet inte. Jag tycker om minnet av mig själv i Köpenhamn, vilket gör det lätt att tänka där.

Utanför tågfönstret flyter Skåne fram med hjortar i snåren och hösttomma åkrar. Har man pengar nog till det, är brusreducerande hörlurar en vinst, alla platser blir en arbetsplats, och är man lycklig nog att aldrig bli åksjuk kan man sitta hopkrupen och skriva sig till andra världar på resor som dessa. Så det gör jag.

Det var länge sen jag skrev nån ny dikt, så de jag ska läsa ikväll kan jag som ett rinnande vatten. Kanske behöver öva lite innan ikväll, eftersom jag ska köra på svenska och jag vet av erfarenhet att majoriteten av en dansk publik sällan fattar vad man säger då, men det behöver jag inte tänka på förrän vid sextiden. Med andra ord: jag skriver roman. Kortar fortfarande meningar, även om jag märker att jag fick upp hastigheten i prosan ett par kapitel in redan för länge sedan, så nu är det mindre språkputs och mer övergångsskrivning.

Hur mycket behöver man ha kvar? Mindre än vad man tror, är min erfarenhet. Folk tenderar att bygga historia ändå över de vita fläckarna, så om man först befinner sig i Tucson, och i nästa scen direkt i ett smugglarnäste ute i öknen, fattar man att karaktärerna transporterat sig däremellan. Jag säger det som en självklarhet, men det är mest av allt en uppmaning till mig själv: BORT MED TRANSPORT!

Och ja – om nån är i den danska högborgen ikväll, kom förbi och säg hej på Vanløse Kulturstation, det blir poesi på svenska, danska, norska och isländska.

En roman blir till Publicerad söndag 15 september 2019

Och i fjärran blånar bergen

Jag vandrar i fjällen. Det är första gången. Öken, hav, fjäll. Ett landskap som är ett landskap som inte tar slut, inte kan, bara böljar mot oändligheten, gör en till intet, och därför till en del av allt. Den tanken jag gick med när jag gick i den amerikanska öknen bland snår och stenar och sand: ingenting levande är inte böjt inför solen här, så fåfängt en människa reser sig och går här, vem tror hon att hon är, hon är intet.

Nu är det blött och kallt, inte torrt och hett, men samma överväldigande känsla. Inför detta ingenting, och därför till en del av allt. Och i fjärran blånar bergen.

Annons

En roman blir till Publicerad måndag 09 september 2019

Mycket show och lite verkstad

Jag är här! Jag var sjuk! Jag står på scen var och varannan dag! Förra veckan Norrköping, i helgen Göteborg, imorgon Skärhamn, på onsdag min bästa poesiscen på Folkteatern! Dagen ägnas åt att färdigställa nästa text till tidningen och fortsätta mitt meningsförkortande arbete i romantexten. Strax tillbaks!

(och om ni undrar nåt — tveka inte att ställa frågor, jag betar av dem allt eftersom!)

En roman blir till Publicerad onsdag 04 september 2019

<3 kortkort

Det gäller att känna sina svagheter! Och jag älskar ju detta, att liksom skruva runt meningen till oigenkännligheten bara för skojs skull — en lustig metafor? Vad som helst kan tillåtas hända mellan två tankestreck! Eller hur! Och hur många utropstecken som helst! — för att sedan liksom fortsätta tåga på. Det finns väl ett element av sport i det, jag menar, hur långa meningar pallar jag själv med? Hur lång kan jag sträcka denna ton, och när måste kompet komma in? Punkten, rytmen, avslutet!

Jaja. Igår insåg jag i ett infall av klarhet att jag har skrivit alldeles för långa meningar. Det blir så mycket mer spännande i hetsen som uppstår när det är kortkort, och jag vill ju att det ska vara spännande. Så nu sätter jag punkt. Efter punkt efter punkt efter punkt. Det är skönt, för jag behöver ju ändå gå igenom hela texten, och nu har jag en bestämd uppgift.

(hoppas innerligt bara att jag inte drabbas av ett helt annat infall i övermorgon och känner stark och tydlig längtan efter typ bibelfraser)

Hur strukturerar man sina dagar när man inte har nån som ger en pengar för att vara strukturerad? Ska börjar författarskola och försöka få ihop en bok och vi har en massa egen skrivtid.

Anna

Hej Anna,

Jag tänker ibland på de undersökningar som gjorts över hur mycket folk verkligen jobbar när de är på jobbet, och hur mycket tid de ägnar åt annat eller åt ingenting. Två timmar per arbetsdag, i genomsnitt. Alltså 10 av 40 timmar i veckan. Alltså en fjärdedel av tiden.

När man själv ska strukturera sig är det lätt att tänka att den enda tiden som räknas som arbetstid är den då man utan uppehåll producerar. Jag skulle med bestämdhet vilja hävda att det inte är sant. Ibland — men typ endast när jag har en viktig deadline — kan jag sätta mig vid datorn och omedelbart börja skriva, och sedan fortsätta med det tills texten är klar. Men det är bara vid enstaka tillfällen.

Det vanliga är snarare detta: Jag ska skriva text. Oklart hur mycket. Jag bestämmer ju själv. Jag sätter mig vid skrivbordet/i en ergonomiskt värdelös ställning i soffan/på en buss eller ett tåg. Jag sitter. Sittande pågår i minst en timma. Ibland två. Ibland tre. Sedan får jag plötsligt ett infall som är starkt nog att jobba vidare med, och så börjar jag skriva. Jag skriver en timma eller två. Sen sitter jag. Kollar på idiotiska saker på nätet. Stirrar tomt ut i luften. Hittar en bra låt jag vill lyssna på. Skriver lite till nån, skickar kanske ett sms. Hittar ett fint foto. Bläddrar i en bok. Kanske ringer ett samtal. Kanske svarar på ett mejl. Fortsätter mitt sittande och det kan mycket väl gå en timma till, eller två. Så får jag ett infall igen, och så skriver jag.

Det viktiga med detta är att jag anser sittandet vara arbete också. Blir jag störd i mitt sittande kan det vara nästan lika frustrerande som att bli störd i mitt skrivande, även om det är betydligt svårare att argumentera för. Stör mig inte, jag sitter!, har väl ingen nånsin sagt! Stör mig inte jag skriver, är däremot begripligt! Därför brukar jag säga till folk att jag skriver, även om jag inte gör det.

Har du fått massa skrivtid till skänks, som är det man får när kommer in på en skrivarskola, ta vara på den tiden! Se till att bestäm ett rimligt antal timmar i veckan som du kör på, men — här kommer det avgörande: Om du under dessa timmar bara sitter, är det också en del av processen och lika mycket skrivtid som konkret skrivande.

För att vara kreativ behöver man försätta sig, det tror jag. Och detta försättande är lika mycket arbetet som själva arbetet. Det är lätt att känna sig värdelös för att man inte gör något fast man har massor att skriva, men att då påminna sig själv om att detta ingenting man gör innan man börjar är en minst lika viktig del av skrivandet som själva nedtecknandet. Det måste få ta tid. Låt det ta tid. Det är ju också så de allra flesta arbetsplatser fungerar. Man pausar. Organiserat i form av fika och lunch och dylikt, och oorganiserat i form av maskning och fusk, och denna maskning och detta fusk uppgår alltså i snitt till en fjärdedel av arbetstiden! Man drar ut på möten och man småpratar med sina kollegor. Man får en uppgift. Man stirrar tomt ut i luften. Man försätter sig. Sen börjar man.

Så, med detta utrett, är det på sin plats att säga att det är en fantastisk lyx att styra över sina egna dagar och sin egen tid. Vill nån ta en öl mitt i veckan? Ja, men vi kör! Behöver nån hjälp att flytta på en tisdag? Alltid redo! Lyckas man få biljetter till en asbra teater som kör skolföreställningar? Visst kan man komma och kolla kl 10.00 en torsdag! Och så vidare. Det är lätt att dras med. För att undvika det, tänker jag att jag alltid jobbar en vanlig arbetsvecka och alltid har en vanlig helg, men att jag kan lägga helgen när som helst i veckan. Alltså, om jag yr runt på stan hela natten mellan tisdag och onsdag eller åker och badar och hänger på en strand en hel solskensmåndag så går jag upp tidigt på lördagen eller söndagen och behandlar dem som vilken vardagar som helst. Det är ett konkret tips. Arbetsvecka, när du vill, men alltid en arbetsvecka!

Tips nummer två är att bli en dålig vän. Ja, jag vet. Inte det! Man vill ju vara en bra vän! Men ack, det sociala kan lägga sig som en blöt filt över allt man gör. Det ofrånkomliga. Det som dessutom tvingar sig på en, inte bara som en oemotståndlig lockelse, utan också som ett gnagande dåligt samvete för att man aldrig är närvarande. Du hör ju aldrig av dig!, säger alla dessa människor man tycker fruktansvärt mycket om. Jag blir ledsen, säger de. Du kan inte bara försvinna, säger de. Hur mår du egentligen, man blir nästan orolig, säger de och hur ska man kunna svara att man mår bättre än nånsin, eftersom man äntligen får tid att skriva istället för att umgås? Att det inte handlar om att man har valt bort dem, utan att man har valt något annat.

Jag vet inte. Jag har avverkat vänskapsrelationer på löpande band, och om det är någonting i mitt liv jag verkligen skäms för, så är det det. Att jag inte klarar av att hålla det sociala tempo så många människor verkar hålla, utan att göra våld på det som är viktigast för mig, alltså att under tiden, som en konstant i livet, formulera mig. Arbeta länge med text. Läsa böcker. Vara ensam. Sitta, i stillhet och helt för mig själv. Och att i de situationer som har uppstått, när jag upplever att någon vill ha mer av mig än jag egentligen kan ge — då har jag sparkat bakut och spårlöst försvunnit, istället för att leta efter orden som kan förklara det. Att bara dra är ingenting jag rekommenderar, för alla inblandade blir bara ledsna, men det är ibland så jävla jävla svårt att förklara behovet av ensamhet för den som inte har ett lika stort.

Men — och det är detta som är magiskt: Jag har vänner. Jag älskar de djupt och innerligt. Jag kan ringa de när som helst, och när de ringer till mig så stör de aldrig. Eller, jag vet att jag kan säga till dem att nu passar det inte, och behöver inte säga mer än så. Jag kan låta telefonen ringa ut, och inte höra av mig förrän två dagar senare. Jag är helt trygg med att de säger till när det är kris, på samma sätt som jag gör det. Nu. Precis nu behöver jag dig — och då är det klart att man finns, hur fin dikt man än håller på att arbeta med. Relationer är det vackraste som finns. Men — om nån ringer och det bara är ett nu, precis nu har jag lite tråkigt, så kan man gott höras senare. Det är inte ett svek. Jag tror att finna strategin för just det, är det viktigaste när det kommer till att strukturera ett kreativt arbete.

Hur ofta umgås du med människor? Kan du förklara för dem att du visserligen kommer vara vad andra kallar för ”ledig”, men att det innebär att du måste vara ensam och arbeta med din text? Blir de arga på dig då? Kallar de dig en dålig vän? Då kanske du måste vara en dålig vän, hur jävligt det än känns att vara det.

Avslutningsvis: Jag fick nyss frågan om jag kände mig priviligerad över att jag kunde arbeta med skrivande, och jag vred mig inför det — eftersom jag har mycket svårt att se att någonting som kräver så mycket ansträngning för att upprätthålla skulle vara ett privilegium — men frågan tvingade mig att formulera mig kring vad jag anser författaryrket vara. Ett hedersuppdrag. Jag ser det som ett hedersuppdrag. Ett hedersuppdrag är ingenting man slarvar bort, utan man tar det på allvar. Att komma in på en skrivarskola är också ett hedersuppdrag. Du skriver så bra, att du får (låna) pengar av staten för att fortsätta göra det. Det är jävla medalj!

Slarva inte bort det. Ta det på allvar. Känn plikten kalla, och sträck på ryggen.

Jag önskar dig all lycka till!

Olivia

 

P.S. Fler frågor? Bara skriv i kommentarsfältet, jag betar av de allt eftersom! D.S

 

 

En roman blir till Publicerad i Skriva #4 2019 (26 augusti 2019)

»Bill & Ben väcker känslor«

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och har precis släppt sin andra diktsamling Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

»What was your name in the States? Was it Johnson or Thompson or Bates?« sjöng fyrtioniorna på väg till Kalifornien i mitten av 1800-talet. Fyrtionior kallades de guldletare som reste västerut under den första guldruschen 1849, och med »the States« menas de amerikanska staterna längs östkusten, till skillnad från det ingenmansland som sträckte sig mellan dem och Kalifornien, alltså den vilda västern, där ingen statsapparat ännu vunnit laga kraft. Detta lärde jag mig i Harry Kullmans bok På jakt efter vilda västern.

Debbie Reynolds version av låten kommer från filmen How the West Was Won från 1962. Det är den enda inspelning jag har funnit som inte bara återger melodin med entonig röst i kulturbevarande syfte. »Did you happen to draw on your mother-in-law, or sink the old lady with weights? My friend, what was your name in the States?«

 

Till viss del handlar research om faktahyfs. Ska det nu skrivas roman ska den innehålla sann och riktig information, för att inte förlora i trovärdighet eller reta upp någon expert. Då krävs djupdykningar i allehanda arkiv; genomläsning av stora mängder böcker, suspekta flashbacktrådar och doktorsavhandlingar; samt en och annan strapatsrik resa och ett och annat telefonsamtal till nån som kan allt om kalkongamens utbredning eller amerikanska inbördeskriget. Det är ju lättare att hitta på om man vet hur något har varit eller hur något »i verkligheten är«. Verkliga berättelser tenderar att vara antingen alldeles för dramatiska eller alldeles för händelsefattiga för att det ska bli god litteratur av dem, men de duger att inspireras av.

Framför allt handlar research om att försätta sig i ett tillstånd, att ta sig till den plats där man känner något. Känner vad? Ja, friheten att omskapa sig själv till exempel, som en annan fyrtionia med siktet mot Sacramento. Jag vill känna med hela känslospektrat, tills jag hittar en meningsfull eller intressant känsla i mig själv, så att jag sedan kan ta reda på hur denna känsla kan appliceras på andra människor och amplifieras i andra situationer.

 

Annons

Det går att skriva om vad som helst, bara man anstränger sig tillräckligt, och ansträngningen – det är det som är research. Som exempel: min förra roman handlade om en våldsam kärleksrelation. Jag har aldrig levt i en våldsam kärleksrelation. Jag vet ingenting om våldtäkter eller knytnävsslag. Jag var tvungen att läsa på, försöka förstå, lära mig de mönster alla våldsamma kärleksrelationer följer, fördjupa mig i vittnesmål och läsa Kvinnofridslinjens lista på varningstecken hos mannen man älskar. Sedan var jag tvungen att hitta till platsen där jag kände något som jag kände igen. Nej, inga örfilar, men jag har upplevt den maktförskjutning som kan uppstå i relationer när det inte längre är jämvikt. Jag har upplevt att folk har tafsat på mig och således tagit sig friheter med min kropp mot min vilja, ett – om än mycket kort – svindlande, skrämmande ögonblick av förlorad kontroll. När jag gick i skolan var jag periodvis mobbad och jag har därför upplevt hur personer som jag har varit utlämnad till har varit fruktansvärt elaka. Inget av detta är samma sak som att leva i en våldsam kärleksrelation, men tillsammans bygger det upp en helhet som gör det möjligt för mig att skriva om det, så länge jag kombinerar dessa känslor med de hårda fakta som går att läsa sig till.

Nu arbetar jag med en vilda västernroman. Det är en helt annan sorts historia, men exakt samma regler. Att försätta sig, att finna fakta. Jag visste när jag började att extremt mycket research låg framför mig, då jag visste så lite om vilda västern. Det var också en av anledningarna till att jag ville skriva just det. Lära mig något nytt.

Inledningsvis hittade jag lämpligt nog ett femtiotal Bill och Ben på Myrorna för 2,50 kronor styck (det var halva priset den dagen, egentligen kostade de 5!). Jag läste allihop. Inte för att Bill och Ben gör mig till en bättre författare eller för att Bill och Ben är fantastisk litteratur (näe, inte riktigt), utan för att 50 stycken Bill & Ben onekligen försätter en i ett tillstånd, med ett alldeles särskilt språk. Sadelluffare från Texas. Jag kollade igenom Familjen Macahan. Deadwood. Hell on wheels. I alla fall en tredjedel av serien Krutrök. Oräkneliga westernfilmer. Jag började nysta upp de verkliga personerna, från Butch Cassidy och Sundance Kid och Jesse James till Belle Starr, Pearl Hart, Black Bart the Poet och Rufus Buck. Jag läste varenda flik på Legendsofamerica.com. Jag läste Cormac McCarthy, Larry McMurtry och Patrick deWitt. Jag läste Karl May och Zane Grey och Jack London. Jag läste Utvandrarna, jag läste Faulkner, jag läste August Palms reseskildringar från år 1900. Jag lyssnade på What was your name in the States.

 

Nu söker jag bland mina känslor och minnen för att finna det som är relevant, användbart, som kan göra historien värd att berätta. Vad vill jag med allt det här? Tala om döden, våldet, hjältemyten, kändisskapet.

Jag har aldrig blivit lämnad eller övergiven i vildmarken eller i en främmande stad, men jag har blivit dumpad. Den enda död jag har upplevt på nära håll i vuxen ålder är mina farföräldrars, och de dog efter ett långt liv, men trots det var dödens faktum uppenbart: en människa finns, för att i nästa sekund vara för alltid borta. Den obönhörliga förlusten gäller lika mycket i en sjukhussäng i Södertälje som på en dammig gata i Arizona. Jag har aldrig skadat någon fysiskt, men jag har varit elak och jag har varit feg. Jag har upplevt ett maktens rus, jag har äcklats och tjusats av det. Jag har behövt förhålla mig till en bild av mig själv, uppmålad. Allt detta vill jag tala om, för allt detta känner jag. Allt detta kan således kanske smälta samman till en berättelse, till karaktärer och situationer och liv i en fiktiv värld. Allt detta är mitt researcharbete.

Att jag har rest till USA är egentligen sekundärt. Det var fruktansvärt roligt. Att resa med syfte är ett förhöjt resande, allt får och ger mening hela tiden, och vissa detaljer i en miljö är onekligen svåra att läsa sig till. Spelar just de detaljerna någon roll? Vem vet. Research handlar inte om att veta allt om något, utan om att veta tillräckligt mycket, så att läsaren inte avfärdar historien för att man slarvat med alltför många detaljer. Så att man ska känna sina karaktärer och den miljö man har placerat dem i. Vad spelar det sen för roll att släkten Stranne visserligen finns, men att någon Karl aldrig blivit surrad till rors på julafton sjuttiotvå? Eller att 221B Baker Street visst existerar i dag, men däremot inte gjorde det när historien om Sherlock Holmes en gång skrevs? Eller – vad gäller undertecknad – att jag, när jag skrivit repliker på västgötska, har skrivit han istället för honom, fast det korrekt dialektala nog skulle varit något i stil med hönöm? Det som är sant i litteraturens värld är det som är trovärdigt. Man skapar trovärdighet genom kunskap och genom det nät av erfarenheter livet är, det som endast blir värt något om man tar sig tid att förvalta det.

 

Så – hur berättar man en historia? Man försätter sig i rätt tillstånd. Hur försätter man sig i rätt tillstånd? Själv slår jag på musiken igen och sjunger med som en annan fyrtionia: »What was your name in the States? Though you’ve suffered the cruelest of fates, we’re out here in the West, everybody is a guest! So line up and fill up your plates, my friends, whoever you were in the States!«

Annons

En roman blir till Publicerad måndag 26 augusti 2019

Men vad ska då de prostituerade heta?

French Carmen, Punk #1, Russian Jennie, Goldtooth, Drunk Ernestine, Mollie, Bettie, Annie, Belgian Annie, Big French Jennie, Tough Luck from Phoenix och the Loud Jew.

Snedsteget från Phoenix, franska Carmen, Guldtanden, Mollie från San Fransisco, belgiska Annie, ryska Jennie, lilla svenska Jennie, stora franska Jennie, Fylle-Ernestine och Skrän-Juden.

Skrän-Juden känner jag inte är helt klockrent.

Jag har kompenserat det med att stoppa in den historiskt tvivelaktiga karaktären Marianne LeSoleil Levant, som sägs ha drivit House of the Rising Sun i New Orleans, om detta nu någon gång har existerat. Jag kallar just den karaktärer för exakt det, alltså Marianne Le Soleil Levant (och för den som inte ägnade hela gymnasiet åt att lära sig franska betyder hennes efternamn alltså den uppåtstigande solen, typ), trots att fransmän var rätt ovanliga invandrare (i jämförelse med irländare, tyskar och skandinaver) i the old american west.

Punk #1 hamnar i kategorien besvärligt, efter denna upplysning som praktverket Dictionary of the American West kan bidra med:

Punk har också använts för homosexuella män, vilket man i så fall skulle kunna göra en grej av, eller..? Alternativet finns ju, det är alltså helt möjligt för mig, att bara fortsätta hitta på grejer och alltså lämna denna verklighet, kasta sig ut i vad som kallas fantasi och bygga skrönor som bara passar helt utan koppling till vad som verkligen på riktigt har hänt, vilket ju är vad jag egentligen håller på med…

Hur ska en göra, när en känner behovet att skriva och det liksom bubblar i en att få uttrycka sig, samtidigt som inget känns riktigt värt att sätta på pränt? När rastlöshet och apati liksom går hand i hand och en inte känner en kan slå litterär mynt av sina kontinuerliga livskriser och grubblerier? Kanske för att en levt så många år så en tycker att hade en nåt att säga så hade en väl gjort det för länge sen? Är det nånsin för sent att börja eller för tidigt att sluta?

Björn

För det första gör du ett allvarligt fel — du släpper in oss för tidigt! Vilka oss? Vi! De utifrån kommande, blicken som bedömer, värderar. När det bubblar i dig att få uttrycka dig har du endast ett ansvar att just uttrycka dig. Är det värt att sätta på pränt? Svaret är att ingenting är värt att sätta på pränt! Och samtidigt så är allt värt att sätta på pränt! Eller, hur ska man ens mäta värdet? I framgång? Är det möjligt att lita till något så lynnigt som framgång? Nej! Det är omöjligt! Framgång handlar om hundra andra parametrar varav den viktigaste kanske är slump? Eller charm? Har charm någonting med litteratur att göra? Nej, tvärtom! Litteraturen är ju de charmlösas paradis eftersom man där faktiskt har möjlighet att tänka igenom allt man framför långt innan man behöver visa upp det för en annan människa. Skrivandet, det verkliga skrivandet, handlar aldrig om huruvida det är bra eller dåligt, eftersom det i första hand alltid är ett ensamt rop. Som skrivande är det endast en själv man står tills svars inför, och det är en oerhörd frihet och ett jävla aber. 

Så — vad gäller dina livskriser och grubblerier, jag skulle säga att i och med att du skriver ner dem så är det alltid värt att de är nedskrivna, för annars skulle du inte göra det. Men! Om det nu är så att du också vill slå litterärt mynt utav dem, så hamnar du genast i annan situation.

För det första så måste man vara ärlig. Det är så många som vill vara Författare, och jag kan inte låta bli att tänka att det finns några återkommande anledningar till att alla dessa människor inte är författare. Här följer en lista:

  1. De prioriterar annat.
  2. De är lata.
  3. De är rädda.

Jag tror att den första anledningen är den vanligaste. Att vara missnöjd med att man inte är Författare tror jag avhjälps mycket om man funderar på vad man har gjort istället. Haft roligt? Arbetat? Skaffat familj och vackra vänskapsrelationer? Skaffat pengar? Sett världen? Det kostar att vara författare, eftersom det tar fruktansvärt mycket tid i anspråk. Livet är till för att levas i första hand, och jag skulle säga att ha roligt, att arbeta, att skaffa familj och vackra vänskapsrelationer, att skaffa pengar och att se världen många gånger är betydligt mer meningsfullt än att skriva litteratur. Det är värt att påminna sig om det, när ångesten slår till. Om bristen på författarskap går att härleda till lathet tycker jag, som en sann lutheran, att då är det bara att rycka upp sig. Är så fallet? Ryck upp dig! Det gäller på ett sätt även om man inte riktigt vågar. Jag tänker att det är så lätt att tänka att folk faktiskt bryr sig om det man gör, men det är oftast en synnerligen liten skara som faktiskt gör det. Klättra upp i hopptornet och hoppa! Det värsta som kan hända är att du gör ett misslyckat svanhopp, och är det inte lite väl förmätet att tänka att hela världen skulle bry sig om just dina hoppövningar? Nej, går det åt helvete så innebär ju bara det att ingen lägger märke till att du har blivit utgiven och då är det bara att köra ett varv till, försöka igen och igen och igen tills man förhoppningsvis, någon gång, känner inre tillfredställelse.

För ångesten och tvivlet och sig själv släpar man ju alltid runt på, hur framgångsrik man än blir. Det finns ingen totallösning för någonting, och jag är övertygad att om man så får nobelpriset vaknar man ändå kallsvettig mitt i natten då och då och undrar vad fan man har gjort med sitt liv.

Så, slutligen, om du känner att du verkligen vill bli författare, kosta vad det kosta vill, så har jag följande råd: Vad fattas i världen? Börja där. Vad saknar du? Vilken berättelse? Vilken scen? Vilka karaktärer, vilka tankar? För om det fattas dig, är jag övertygad om att det också fattas någon annan. Och sluta inte att skriva. Så länge du känner bubblandet i dig, låt det överskölja dig, var i det, gläd dig åt att du har ett så vackert sätt att förklara världen för dig själv på. Däri ligger det största, att man gör ordet till sitt eget, och att man tar sig själv på så pass stort allvar att man tillåter sig att skriva sin egen berättelse, om det så bara är i nedkastade dagboksanteckningar på mobilen.

Är det nånsin för sent att börja? Självklart inte. Är det nånsin för tidigt att sluta? Ja, om du ställer dig frågan. Annars skulle du bara gå vidare i livet utan att tänka mer på den saken.

Kör hårt och lycka till!

 

Fler frågor? Bara ställ dem i kommentarsfälten!

Som jag hela tiden återvänder till dessa båda!

Men så här, i det första famlandet, när jag återigen ska bli Romanförfattare i första hand, så måste jag dröja vid verkligheten och historien, den som innehåller impulsen till jag-vet-inte-vad, men i alla fall något jag inte kan värja mig emot, som en saga och extra dramatisk för att det är på riktigt.

Om ens huvudperson hamnar på en bordell i en ökenstad i slutet av 1800-talet, så är det visserligen inte New Orleans och också rätt långt ifrån det, men det går väl inte att döpa den till något annat än Gryningssolens Hus? Om inte annat så för att få skriva nåt i den här stilen:

Katies mamma var sömmerska och hennes pappa en spelare. Det enda en spelare behöver är en resväska. Och enda gången han är nöjd är när han är så packad att han inte kan stå. Detta upplyste Katie mig om den första morgonen.

”Så inbilla dig inte att jag ska vara någon jävla modersfigur,” sade hon.

”Vad gör du här?”, sade jag försiktigt.

Hon skrattade gällt.

”Jag bidar min tid, Emersondarling. I synd och armod.”

Och om ens huvudperson hamnar på en bordell i en ökenstad i slutet av 1800-talet, och om man har beslutat att denna ökenstad ska vara Tucson i Arizona så går det ju att googla sig fram till en lista på vad de prostituerade i Tucson, Arizona i slutet av 1800-talet kallades. Här en lista:

Tough Luck from Phoenix! Näe, en gång till: Tough Luck from Phoenix. I ett register över prostituerade kvinnor i Tucson i slutet av 1800-talet, finns alltså en människa nedtecknad endast med ett smek/öknamn och det namnet är Tough Luck from Phoenix. Och det är väl också det enda som finns nedtecknat om denna människa överhuvudtaget! Som gissningsvis lurades eller såldes till ett överjävla liv utan möjlighet att påverka sin situation för att sedan förmodligen dö i typ smittkoppor, gula febern eller syfilis, om hon inte blev ihjälslagen. Tough Luck!

Jag har kallat henne Snedsteget från Phoenix, i alla fall tills vidare.

En roman blir till Publicerad onsdag 21 augusti 2019

Fråga allt!

Hej på er!

Nu kan man kommentera! Jag är fruktansvärt nervös över det, eftersom det kanske inte kommer några kommentarer överhuvudtaget.

Så — om nån sitter och funderar på något, passa på! Gärna frågor om skrivande, såklart, men också annat. Typ varför skriver du det där? Vad läser du? Vad ska man tänka på när man hamnar inför det eller det? Vad är dina bästa modetips för författare? Vilken är den bästa vilda västernpark du har besökt? Har du något barndomsminne kopplat till litteratur? Kanske en första litterär upplevelse? (svar ja!) Hur strukturerar man sina dagar när man inte har nån som ger en pengar för att vara strukturerad? Hur tjänar man ens pengar som författare? Vilken är din favoriträtt? Favoritmånad? Favoritstation? Favoritbandit? Och så vidare! Man får såklart kommentera utan fråga också, eller inte kommentera alls. Vi får se, helt enkelt!

Eftersom det inte finns några som helst begränsningar i vare sig tid eller rum, så kan jag dock lova att jag kommer att svara på allt.

/Olivia

En roman blir till Publicerad onsdag 14 augusti 2019

Den första meningens avgrundsångest

Att bara bestämma sig. Det är det som det handlar om. Hela tiden, tusen beslut. Alla dessa ord man skriver, alla dessa meningar det blir. Och en ska vara först. Jag har haft tolv miljoner varianter på den första meningen, som kastas ut, tvingas fram på plankan över hungriga hajar etc, något måste det vara som krokar fast i det förväntansfulla intet läsaren förhoppningsvis kommer ifrån, liksom krokar fast i resten av berättelsen, den jag inte känner helt och fullt än. Kommer skriva om ändå, tänker jag. Äsch, en krok behöver jag. Skaffar mig. Vi kallar det kroken. Den första meningen. Så, nu bestämmer jag mig. Andäktigt.

”Det här vet jag.”

Puh! Och så nästa!

”De första åren av mitt liv hade jag föräldrar.”

Okej? Vi sätter samman det.

”Det här vet jag. De första åren av mitt liv hade jag föräldrar.”

En till?

”Sen reste vi västerut, de fick febern och alla dog, förutom jag.”

Tillsammans?

”Det här vet jag. De första åren av mitt liv hade jag föräldrar. Sen reste vi västerut, de fick febern och alla dog, förutom jag.”

Och så sista i första stycket?

”Jag minns ingenting av detta.”

Är det en inledning?

”Det här vet jag. De första åren av mitt liv hade jag föräldrar. Sen reste vi västerut, de fick febern och alla dog, förutom jag. Jag minns ingenting av detta.”

Vi säger det! Vi fortsätter, för det ger sig självt!

”Det första jag minns är eftermiddagssolen i Tucson, Arizona.”

Så? Okej, tills vidare i alla fall. Vi sätter samman det och fortsätter.

”Det här vet jag. De första åren av mitt liv hade jag föräldrar. Sen reste vi västerut, de fick febern och alla dog, förutom jag. Jag minns ingenting av detta.

Det första jag minns är eftermiddagssolen i Tucson, Arizona.”

En roman blir till Publicerad måndag 12 augusti 2019

836 408 tecken — en början(!)

En sovmorgon, en extra kopp kaffe, ett möte kl 13 och således en förmiddag som heter början (igen).

Jag är helt övertygad om följande:

  1. Det finns lika många metoder att skriva roman på, som det finns folk som gör det.
  2. Just den metod jag själv ägnar mig åt är fruktansvärt tidsödande.
  3. Hur lång tid någonting tar har ingenting som helst att göra med kvaliteten på det färdiga resultatet. Alltså, det är inte så att det per automatik blir bättre för att man lägger fyra år på att skriva det som borde ha tagit två.

Jag har alltså skrivit 836 408 tecken under rubriken Torr, torr kaktus. Det är FRUKTANSVÄRT mycket text. Det hade varit en härlig, färdig trilogi (eller nåt), om det var så att dessa 836 408 tecken var sammanhängande. Hade rimliga hopp från det ena till det andra. En konsekvent karaktärsbeskrivning. En bra start. En tydlig linje. En början, en mitt, ett slut. En logik. Någonting vadsomhelst! Men dessa 836 408 tecken är i stort sett ett 836 408 tecken långt flödesskrivningsdokument. Innehållandes mängder av upprepningar.

Jag är väldigt förtjust i att börja med flödesskrivning när jag påbörjar ett projekt, eftersom det då alltid ger en text att arbeta vidare med, även om 97 procent sedan stryks, så är det alltid en liten mening, en liten vändning, en liten något-vad-som-helst, som står kvar och så är man igång. Det jag tycker mig märka, som också uppstår då, är att jag finner tonen i texten. Som att jag under flödesskrivningen liksom rattar på små rattar, och när klockan ringer har jag hittat rätt kanal, här är det, nu kör vi, allt är redo.

Det gäller också Torr, torr kaktus, även om 836 408 tecken är helt sjukt (alltså SJUKT SJUKT SJUKT mycket text), och inte alls nödvändigt. Det mesta måste, och kommer att, strykas. Dock, och detta är viktigt, det jag har funnit och det jag vet finns där, är en ton. Jag har så att säga flödat mig fram till den.

Och flödesskrivning är alltså att man sätter ett alarm och sedan skriver utan att sluta skriva, tills alarmet ringer. Typ fem minuter eller tio minuter eller två minuter. Det spelar alltså ingen roll vilka ord man skriver ner, bara att man inte slutar skriva. Det är en otroligt populär skrivarkursövning, eftersom det blir ungefär som att jogga ett varv runt gympasalen fast med huvudet, och att man dessutom alltid får text att jobba vidare med när övningen är slut. Jag gör det ofta och gärna, när jag kör på egen hand är det dock sällan jag använder alarm, utan går mer på nån feeling.

Som skrivtips betraktat skulle jag dock rekommendera att börja redigera långt före 836 408 tecken. Ungefär vid 20 000 tecken, tänker jag att jag själv borde ha satt igång med det.

En roman blir till Publicerad torsdag 08 augusti 2019

Boktips – Brev från min barndom

Svepte Brev från min barndom av den colombianska Emma Reyes (övers. Manni Kössler) i ett långt drag och med stor, stor glädje!

Det är en hejdlös självbiografi i brevform, och om den kan sägas mycket (mest: läs den!), men det som är synnerligen intressant för min del är att den

  1. är skriven i jag-form
  2. beskriver en fruktansvärt dramatisk och fruktansvärd barndom, helt osentimentalt och med sån glädje för detaljerna.

Jag ska ju försöka beskriva en fruktansvärt dramatisk och fruktansvärd barndom i första person i min västernbok, och har en förkärlek för detaljer (hjärnan min jobbar mycket med träd, lite med skog) så det här blev en helt perfekt uppvärmning. Kommer eventuellt återvända inom kort, med rent tekniska ögon.

 

…klockan slår 00.00 och herreminje om det inte är exakt då jag skickar iväg mailet! En första version klar! Det innebär inte att jag är klar-klar, såklart (heh), men jag behöver inte tänka mer, det som kommer efter detta kommer att vara problemlösning (om det inte är superkonstigt och märkligt så jag verkligen behöver skriva om, jag vet ju inte!), inte skapande. Det är stor skillnad. Det hämtar från helt olika delar av hjärnan.

Jaja. Skriver FÄRDIG igen, och är nöjd.

 

Så här framåt kvällskvisten har jag gjort alla övergångar, och de följer på varandra som de ska. Alltså, jag har byggt ihop mellanrummen där jag tidigare tänkt ähdetlöserjagsen. Nu ska jag gå igenom alltihop ett flertal gånger så att det håller någorlunda tempo och inte innehåller för många upprepningar eller att det råkar finnas några lösa trådar som jag inte knyter ihop. Känner mig spak inför dramatiken som konst, den enda pjäs jag tidigare har skrivit är en julpjäs för Lerums gymnasium.

Imorgon ska jag åka till landet och plocka blåbär och läsa böcker och kolla på regn, och därför har jag för mig själv satt deadline MIDNATT för första versionen av Hildegard och Ingegerd, alltså pjäsen om Hildegard av Bingen och storfurstinnan Ingegerd. Det innebär att också denna dag blir en dag av hög produktion.

Jag har ägnat förmiddagen åt att mjukstarta, motionera och mejla etc, men nu kör vi! Allt till följande soundtrack (slå på engelska undertexter om ni inte är mästare på latin):

Samt att bilden ska föreställa Ingegerd och storfursten Jaroslav.

En roman blir till Publicerad måndag 05 augusti 2019

Steg 10 – FANFAR

Och med en liten historia om evolutionen är jag således FÄRDIG!

Nu ska jag bara läsa igenom alla tre så att jag håller mig inom tidsramen, eftersom de ska läsas in. Jag länkar när det ligger ute, om nån skulle vara intresserad!

En roman blir till Publicerad måndag 05 augusti 2019

Steg 9 – sista rycket!

Lunchen ägnades åt att stirra tomt ut i luften och andäktigt lyssna på Fred Åkerström, eftersom jag igårkväll spontant började citera Birger Sjöbergvisan I Spaniens månsken och inte mindes texten helt och hållet.

Så, den sista, en liten trevlig historia om gulliga djur och tidernas begynnelse. Heja, heja, vässa klorna, jag drar nu på mig lejonskorna!

En roman blir till Publicerad måndag 05 augusti 2019

Steg 8 – 2 av 3 färdiga!

Andra färdig, det blev om ljud i staden i största allmänhet, men mest om kyrkklockorna som inte längre anger tiden.

Jag har lärt mig att boende på Södermalm i Stockholm framfört klagomål mot klockringningen under dop och begravning eftersom ”det är ett privat arrangemang, varför ska då grannarna störas”. Det fyllde mig med en mycket obehaglig känsla av att människor är ogina. Sälj din lägenhet för flera miljoner då, om du har problem med att människor sörjer!, tänkte jag, över denna flera år gamla nyhet.

”För att kalla till söndagens gudstjänst ringer kyrkklockorna. För själaringning ringer kyrkklockorna. På nyårsafton ringer kyrkklockorna. Vid fara, vid stor fara, ringer kyrkklockorna. Ding dång. Ding dång. Ding dång. Ding dång, ringer kyrkklockorna, ut över världen, en megafon, för vad då? Religion är en privatsak och nyårsafton tillhör alla, liksom döden, liksom kärleken, liksom ritualen vad än den månde vara, tron fick vi för våra synders skull, eller hur var det nu? Jag kan inte minnas när kyrkklockorna slutade ange tiden. Jag minns att jag brukade stanna upp. Ding dång, ekade över staden, och alla hörde samma sak som jag. En mild förmaning, vill du inte veta vad klockan är? Jodå, det vill du. Så. Nu vet du. Nu vet alla.”

Så tar vi lunch på det!

 

En roman blir till Publicerad måndag 05 augusti 2019

Steg 7 – 1/3 från målet!

Första färdig!

Och jag har lärt mig följande:

Sveriges vanligaste yrken

Yrke Antal personer
Undersköterskor, hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende 136 400
Grundskollärare 103 700
Butikssäljare, fackhandel 103 700
Företagssäljare 89 900
Barnskötare 88 700
Butikssäljare, dagligvaror 83 500
Lager- och terminalpersonal 81 500
Vårdbiträden 78 100
Övriga kontorsassistenter och sekreterare 75 400
Mjukvaru- och systemutvecklare m.fl. 74 400

Vanligaste yrkena bland kvinnor 2017

Yrke Antal kvinnor Totalt antal Andel kvinnor (%)
Undersköterskor, hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende 125 300 136 400 92
Barnskötare 79 100 88 700 89
Grundskollärare 77 500 103 700 75
Förskollärare 67 500 70 600 96
Butikssäljare, fackhandel 62 200 103 700 60
Vårdbiträden 61 300 78 100 78
Övriga kontorsassistenter och sekreterare 59 000 75 400 78
Butikssäljare, dagligvaror 55 800 83 500 67
Städare 54 400 73 400 74
Personliga assistenter 51 100 70 000 73

Vanligaste yrkena bland män 2017

Yrke Antal män Totalt antal Andel män (%)
Företagssäljare 65 900 89 900 73
Lager- och terminalpersonal 63 900 81 500 78
Mjukvaru- och systemutvecklare m.fl. 59 700 74 400 80
Lastbilsförare m.fl. 53 800 57 400 94
Träarbetare, snickare m.fl. 48 700 49 300 99
Maskinställare och maskinoperatörer, metallarbete 43 700 51 400 85
Butikssäljare, fackhandel 41 600 103 700 40
Fastighetsskötare 35 400 41 200 86
Installations- och serviceelektriker 31 700 32 300 98
Motorfordonsmekaniker och fordonsreparatörer 31 400 32 400 97

Och pendeln är sen igen och signalfel gör att tåget står still, vi beklagar. Och nån säger i Japan kommer tågen alltid i tid och precis samtidigt stängs dörrarna på en tunnelbanevagn i Tokyo, och någon säger i Ryssland har de inga problem med snöröjningen och precis samtidigt säger nån samma sak strax utanför Montreal och över hela världen, precis samtidigt, kommer någon i tid till jobbet, kan någon äntligen gå för dan, säger nån vi ses ikväll till en älskad, säger nån jag är hemma igen, ställer sig nån i ett kök, fixar mat, är du hungrig.

En roman blir till Publicerad måndag 05 augusti 2019

Steg 6 – de stora ordens text

Morgonstund har guld i mun och nu ska det inte skrivas någon pjäs, nu ska krönikorna bli färdiga (för färdiga måste bli innan dan är slut), endast det och ingenting annat!

Och alla människor finns samtidigt exakt samtidigt! Det ska jag skriva om!

Den är enklast, det handlar endast om att få till språkrytmen. Tanken är inte avancerad, och behöver därför inte förklaras, endast visas upp. Skrivandet handlar således om känsla i första hand, och synnerligen lite teknik, eftersom det inte är nån fakta som måste förmedlas. Hänger ni med? Ranelid, inte Hemingway! De stora orden, och frosseriet i dem! Det som kräver att man har något tydligt och enkelt att hänga upp det på, annars blir det bara trams! Oändlighet. Avgrund. Barriär. Mörker. Havet. Hjärtats slag. Andetag. Ljuset. Livet. Kärleken. Och så vidare, nu kör vi!

 

Mitt i ruset där allt är genidrag! Eller i alla fall skoj! NU SVÄNGER DET! Jag vill inte sluta! Blir jag färdig med pjäsen inatt? Nej, jag måste checka ut!

Ity de magra skelett till Tankar för dagen jag har som ska spelas in på tisdag, måste ha ordentligt med kött på benen i form av både adjektiv och känsla, vilket innebär att om jag ska vara rimlig är det dags att trycka på paus för natten, och vara klarögd och klok imorgonbitti.

En kvart till, unnar jag mig. Tjugo minuter. En halvtimma. Äh, vi får se.

En roman blir till Publicerad söndag 04 augusti 2019

Steg 3 – dippen.

Två råfärdiga! Tjoho! Dags för den tredje, som kräver mest tankearbete, alltså den om kyrkklockorna!

Så jag börjar. Ljud. I stan. Onekligen hamnar man genast i böneutrop, och det är verkligen inte där jag vill hamna, det är inte en diskussion om religiös manifestation i offentligheten jag är intresserad av, utan om ljud. Bara ljud, tidsangivelse, ett ögonblick att stanna upp. Hur satan kan man runda en kyrkklocka utan att nämna kyrkklockans religiösa symbolvärde??

Detta leder till dippen. Den kommer ju alltid på något sätt. Internet är så stort. Så många saker jag vill lära mig. Hur gör man grönsaksbiffar av resterna när man har använt en råsaftscentrifug? Om man nu gör morotsjuice, är det inte en synnerligen god idé att krydda med kanel, eller är jag helt ute och smakcyklar? (vet ej än, men ingen annan verkar ha gjort det. Tänker spontant att man bör ha i socker också, eller honung om man ska va en sån råsaftsmänska). Kommer Gårda Vesta stå färdigt innan City Gate, alltså de stora nya kontorsbyggnaderna de bygger i Göteborg? (Gårda Vesta färdigt 2021, City Gate 2022). Varför heter Vestagatan Vestagatan, alltså den gata Gårda Vesta ligger på? (vet ej). Lunch? Är det inte dags för lunch? Och kaffe sen, kaffe tar vi, vi tänker på kaffe en stund, ja, men visst, och så bara öppna dokumentet igen och så kör vi, sakta, men säkert, ett ord efter nästa och så vidare. Musik? Vad med den där Dan Anderssonvisan som nämner Masthuggskyrkan? Det är väl bra?

Ding, dång, tiden går, hel timma, halv timma, ding ding ding ding dång.

Njae. Just det är väl inte en högpoetisk inledning.

En roman blir till Publicerad söndag 04 augusti 2019

Steg 2 – krönikor på löpande band!

Efter att ha provskrivit lite på de olika anekdoterna, har jag insett att de som det enklast går att bygga början – mitt – slut av är:

  1. Hundens ögonbryn (där just hundens ögonbryn och dess muskulatur kokades ner till en liten, liten bisats)
  2. Kyrkklockorna
  3. Bubblaren ”alla människor finns samtidigt”

Så — ack! — ingen Tuffi denna gången heller! Men jag visste ju det, jag hade ingen djup insikt som kunde speglas i elefanten Tuffi. Det går såklart att bygga vidare på tanken om frihet och att kasta sig ut, men jag känner det inte. Inte just nu. Inte så att jag letar efter orden för att fånga in det, det betyder ingenting för mig, och då blir det satan så mycket svårare.

Insikten att människor i alla tider har utbrustit ”Nämen åh, en sån söt!” gör mig däremot på otroligt gott humör. Jag tänker på det, om inte dagligen så i alla fall varannan dag, och blir på synnerligen glad. Där traskade de första människorna runt i tidernas begynnelse, och ägnade sig åt att bli skapelsens krona, och det de gissningsvis lade mest energi på, var att klappa på gulliga, små djur och utrbrista: Nämen åh en sån söt …!

Det här med kyrkklockorna tänker jag också mycket på. Det är någonting som händer vid ett gemensamt, jag har funderat på det i relation till att hela Göteborg nuförtiden är ett bygghål, och att de spränger för den nya tågtunneln precis under mitt kontor. Det innebär att då och då skakar hela världen till, en hundradels sekund av djurisk skräck för att marken gungar, och sedan ett skratt västlänken-igen-gud-vad-de-spränger. Det fina, och intressanta, är blickarna, hur folk tittar på varandra när alla upplever samma sak. Någonting där finns att hämta, som gör mig nyfiken.

Och alla människor finns samtidigt. En uppräkning. Inte svårare än att göra den språkligt melodisk med en tillfredsställande rytm. Vackert så.

Sådärja – tre skelett på en och en halvtimma, jag kanske klarar detta idag, så jag får lite söndag på måndagen!

En roman blir till Publicerad söndag 04 augusti 2019

Tre krönikor på två dar

Aj, aj, aj! Mitt mellanspel från medeltiden och uppbyggnad inför den amerikanska framtiden kom bort i det digitala mörkret!

Men, det var bara det att jag kollade på Deadwood-filmen. Jag återkommer till den.

Nu är pjäsen nästan, nästan, nästan färdig att skicka iväg — först ska bara min bästis dramatikern läsa igenom det. Herregud!

Under tiden ägnar jag mig åt att skriva tre krönikor på två dagar för Tankar för dagen i P1. Det är alldeles för mycket text på alldeles för lite tid, men jag lyckades förtränga att jag hade lovat att göra det, så nu blir det löpande bandet i hjärnan på mig! Inspelning på tisdag! Här kommer en guide i snabbproduktion, skaffa först:

  1. Någonting, vadsomhelst, med anekdotvärde
  2. En allmänmänsklig sanning
  3. Någonting, vadsomhelst, som kan knyta ihop anekdoten med den allmänmänskliga sanningen.

Vad gäller anekdoter har jag skaffat följande:

  1. Den 21 juni 1950 hoppade elefanten Tuffi ut från fönstret på Wuppertals hängande spårvagn, och landade i floden Wupper.
  2. I Bingen när jag satt på terrassen och tittade på solnedgången och lyssnade på kyrkklockorna som slog hel- och halvtimma slog det mig hur länge sedan det var jag hörde kyrkklockorna i Göteborg, men att de slog både hel- och halvtimma när jag var tonåring. När tystnade klockringningen?
  3. I våras när vi var i Berlin och umgicks med ett par besökande amerikaner, visade det sig, efter att vi gemensamt hade druckit en öl på en DDR-bar, att de hade tolkat ”DDR” inte alls som östtysk kommunism, utan som det amerikanska barkonceptet Dance Dance Revolution.
  4. Forskare har visat att hundar har utvecklat särskilda muskler runt ögonen, som gör det möjligt för dem att höja ögonbrynen, alltså att se gulliga ut.
  5. Häromdagen fick jag en allvarlig allergisk reaktion, och fick ligga på sjukhus några timmar.

Vad gäller allmänmänskliga sanningar/en fin tanke har jag skaffat följande:

  1. Ju tystare och renare staden blir, desto mindre blir de gemensamma ytorna.
  2. Att mänsklighetens drivkraft är lika mycket lättsinne och skoj, som bister överlevnad.

Jag behöver onekligen några sanningar till, men börjar så här, sätter in tandskydden och kör!

 

(obs obs obs bilden på Tuffi som faller från spårvagnen är ett, vida spritt, kollage!)

… nej, jag ljög, jag har läst 46 sidor i Legionärerna, alltså P-O Enquists bok om baltutlämningen 1946, i ett nytt projekt som spontant inleddes nyss här, alltså att läsa böcker som använder sig av historien. P-O Enquist, tänkte jag, och det P-O Enquistska berättandet, och sen tänkte jag att det är intressant att skriva om något som skulle kallas för samtidshistoria i skrivande stund, men som så här, femtio år senare, har gått över i historia och var gränsen där går. Jag återkommer till detta när jag läst lite mer.

I övrigt går allt i siffran 30, vilket innebär att gårdagskvällen var något för festlig för att denna mycket varma dag ska ha möjlighet att kallas produktiv. Jag var på väg till kontoret, men kom bara till spårvagnshållplatsen, jag köpte en kaffe och öppnade datorn, jag putsade på en rad eller två. Jag putsar alltjämt. På spårvagnshållplatsen försökte en trasigt berusad man sitta rakt, och misslyckades. Vid bordet intill något som syntes vara en första dejt. En förvirrad, mycket gammal kvinna fann inte sitt kaffe, matade duvorna med bröd på uteserveringen. Alla rör sig långsamt och ovant i värmen, i min del av stan finns fortfarande många bankomater, tänkte jag, det tar en timma att cykla till havet härifrån.

När skymningen kommer stor och rosafärgad sätter jag mig på en mur med utsikt över stan.

Jag prövar att placera bitar av en översättning jag gjorde av My way i munnen på Hildegard och Ingegerd. En hjärtats slav i våldsam skritt så på min grav skriv svart på vitt: ett enda liv, men det var mitt.

En roman blir till Publicerad måndag 22 juli 2019

En lång dags färd mot hemstan.

Jag läste ut Kristin Lavransdotter på tåget mellan Wuppertal och Köln, där jag bytte till tåget mot Hamburg. I Hamburg hade jag en timmas väntetid, innan tåget till Flensburg. Från Flensburg gick tåget till Fredricia och från Fredricia till Köpenhamn. Jag var framme i Köpenhamn strax efter sex på kvällen, gick en promenad och tog sedan Göteborgståget tjugo över åtta. Jag kom hem vid halv tolv.

Vad är det att resa på det här viset? Långa, långa tider helt stillasittande, med förbiilande åkrar, skogar, kustremsor och centralorter. Ansikten som kliver på och av, som möter ens blick eller undviker den. Ett dubbelsäte när man har tur, att luta pannan mot en sval fönsterruta. Ta av sig skorna och lägga benen i kors, hoppas att det inte märks hur mycket fotsvett man har. Känna ryggen värka lite, vilja sträcka på benen, passa på att ladda datorn när eluttag finns. Dricka kaffe ur en pappersmugg och visa biljett för konduktör. Kontrollera en gång extra om man sitter i rätt kupé, på rätt plats, på rätt tåg, ett ögonblicks panik, man kanske inte gör det, det är klart att man gör det, något annat har aldrig hänt. Ett ögonblick av att vara någonstans på jorden, var som helst, hur gränserna löses upp för varje gräns man passerar. Ett ögonblick av gemenskap med alla tysta ansikten runtomkring. Ett ögonblick av att längta hem. Ett ögonblick av att kunna formulera allting, tydligt och klart. Ett ögonblick, eller tusen, då allt är akut och närvarande. Hur de tumlar om varandra, hur sagan om ens liv blir till, att se sig utifrån, för varje gång någon frågar någonting, man öppnar munnen, nej jag är inte härifrån. Utifrån kommande, och därför seende.

Jag fick en del skrivet. Jag fick mycket läst. Mycket tänkt. Tillräckligt många bilder sparade i mitt inre för att kunna bygga något av.

Jag har gått upp tidigt i Bingen och ätit en hotellfrukost med nystekt ägg och en hotellägare som valsade runt i frukostmatsalen och skrattade och sade roliga saker på tyska jag inte förstod. Jag har stått och hängt på låset när turistbyrån öppnade, och där fått mig en karta över Bingen med olika Hildegardplatser att besöka.

Jag har börjat med station 1, museet. Jag har fått en halvdan informationsguide på engelska och jag har pekat och gestikulerat och uttalat enstaka tyska ord. Jag har läst alla informationsskyltarna om Hildegard av Bingen. Jag har tittat länge på de nedtecknade bilderna av hennes visioner. Automatiskt byggs en berättelse. Att bara titta på ett fotografi är att bygga en berättelse, hjärnan pusslar ihop bitar och hittar på där det fattas, fyller ut i ren skaparglädje eller på rent djävulskap. Det är en helt annan slags berättelse än den berättelse det går att göra något av, om det så är i text eller på scen. Det är viktigt att komma ihåg skillnaden, tänkte jag och tänkte sedan på struktur.

Jag har gått till en gata som ligger på samma ställe som en gata låg på 1100-talet. Jag har gått till ett torg som ligger på samma ställe som ett torg låg på 1100-talet. Jag har tittat på en liten bit av en stadsmur från 1100-talet. Det har sett ut ungefär som en gata, ett torg och en liten bit av en stadsmur. Jag har gått upp till en borg och tittat ner.

Jag har gått till Hildegard von Bingen Information Point. Jag har pekat på min karta och gestikulerat och ropat enstaka tyska ord till en gammal, gammal kvinna och en ännu äldre man, för jag ville veta vilken som var den bästa Hildegard av Bingenrestaurangen. De trodde först att jag ville ha en glass. Jag fick en vägbeskrivning jag faktiskt förstod (eftersom links är ett av mina favoritord på tyska), till en restaurang som de tyckte mycket om men som inte hade någonting med Hildegard av Bingen att göra. Jag har satt mig på ett torg och köpt en macka istället.

Jag har promenerat rakt upp för berget till Hildegard av Bingen-Forum. Jag har svettats mycket och hittat ganska många mogna björnbär på vägen. Jag har kommit fram och nickat mot en nunna med snövitt hår och sotsvart mustasch. Jag har insett att de serverar Hildegard av Bingen-mat på Hildegard av Bingen-forum, men endast till lunch. Jag har köpt en Hildegard av Bingen-öl istället. Jag har suttit i en trädgård bland halta och lytta och gamla och druckit Hildegard av Bingen-öl och läst Kristin Lavransdotter och tänkt att livet är härligt att leva.

Jag har gått ner för berget igen. Jag har gått till en park och tittat på ett torn på en ö i Rhen. Jag har stretchat mina vader och tänkt att det är något med att åka söderut, hur jorden liksom tjocknar och sväller, hur allt som växer ser rikt och generöst ut. Så mycket björnbär. Så tidigt i juli. Hur tanigt och kargt det måste synas för alla andra när de åker norrut.

Inte konstigt att Hildegard talade om grönskan, har jag tänkt.

Jag har åkt vidare till Wuppertal, för att åka deras hängande spårvagn och tänka på elefanten Tuffi, som hoppade ut genom ett spårvagnsfönster ner i floden Wupper den 21 juni 1950. Jag har checkat in på ett vänligt hotell som gav en vatten med bubblor och kaffe och gratisbiljetter till lokaltrafiken. Jag har insett att den hängande spårvagnen repareras för tillfället och inte kör igen förrän i augusti. Jag har efter det insett att jag inte hade någon annan plan för Wuppertal än att åka spårvagn. Eller, nu ljög jag, jag åkte till Wuppertal för att jag en gång skrev en novell som handlade om en som kom från Wuppertal, vilket innebär att jag hade en tydlig bild av hur där ser ut. Den stämde inte.

Jag har köpt kaffe i stadskyrkans kafé och skrivit på pjäsen och slitit mitt hår över att få till spelbara repliker som det går att göra något med, och inte bara litterärt snygga eller roliga. Jag har tänkt på de tips jag fått när det kommer till sånt, låt aldrig en replik vara ett svar på den föregående.  Jag vet inte om jag lyckas få till det alls, men det visar sig snart. Jag har köpt lite tyska bomullskläder och tänkt att Wuppertal är täckt av människor i ett jämt lager, inte trångt någonstans, men aldrig heller tomt. Jag har tänkt att det är väl så det blir när det är tättbefolkat, färre döda platser, mellanrum. Jag insåg att Wuppertals jämna lager av människor gjorde mig avslappnad, det är mycket lättare att vara främling om det finns mycket folk, tänkte jag, men att annars söker jag mig helst till de döda platserna. När jag är hemma söker jag mig alltid dit. När jag promenerade till centralen för att börja åka från Göteborg gick jag längs med spåren utanför Friggagatan och det slog mig som en självklar insikt att hade jag vuxit upp på den här sidan stan hade det varit dit jag sökt mig så fort jag behövde tänka efter, det är en bra tom gata, endast busstrafik. Jag undrar hur den gatan blir när de byggt färdigt stan.

Jag har suttit på ett torg utanför Wuppertals centralstation och ätit morötter till lunch och sett en gammal finklädd dam leta pantburkar i papperskorgar. Jag har gått en sväng längs med Wupper. Jag har hittat ett kafé öppet till småtimmarna att äta middag på. Jag har suttit länge och väntat på servitrisen, jag har läst Kristin Lavransdotter, jag har smygsnyftat och beställt mat. Jag har gått korta sträckor längs med gator som känns som riktiga gator i en stad, jag har mött anmärkningsvärt många blinda människor. Jag har köpt en glass på ett glasskafé och mannen bakom disken skrattade när jag sade bananglass, och tonåringen som var servitris sade you know men, när jag frågade vad som var roligt. Hon var förundrad över att jag reste själv, och jag ursäktade mig som vanligt, jag sade att jag gillade Wuppertal och hon sade men are the same everywhere och hon skrattade och det gjorde också och sedan vandrade jag därifrån tillbaka till mitt vänliga hotell, läste Kristin Lavransdotter tills jag somnade.

Häromdagen bestämde jag mig för att åka på researchresa till Bingen och skriva klart min pjäs. Bingen ligger lite drygt en timma utanför Frankfurt.

Jag satt länge i SJ-loungen på centralen i Göteborg, där man får sitta om man har första klass-biljett, och det hade jag, för det är halva priset under sommaren. Nog är det lite annorlunda på sommaren, en annan sorts människor där, och jag kände yran i mig, den att snart resa länge, länge, plockade på mig våtservetter och fyllde vattenflaskan med bubbelvatten. På Drottningtorget såg jag en mås få tag i en överkörd råtta, andra måsar jaga efter. Jag satt med svagt molande mensvärk hela vägen ner mot Malmö och läste Kristin Lavransdotter, stirrade på pjäsen, drack en kopp kaffe för mycket.

Jag vandrade fram och tillbaka på Malmö central, de underjordiska spåren En gång blev jag nakenvisiterad av tullen där, i deras galonrum. Det var efter att jag hade börjat skämta med dem på väg från Danmark om alla mina allergimediciner. Jag tänkte då att det var en lustig anekdot, jag tänker nu att jag blev mer chockad över att bli nakenvisiterad och oskyldigt anklagad, om än släppt med än en gång, än vad jag då kunde erkänna. Jag köpte biljett till Köpenhamn och såg bropelarna flimra förbi tills det blev orm av det, en enda rörelse. Kunde inte släppa tanken på att den som stänger av sina känslor alltid kan besegra den som inte gör det, och att det är något fruktansvärt. Att det också finns det vackraste i det, för den som stänger av sina känslor har förlorat det enda som är värt något.

Det tog lång tid innan jag förstod att de oräkneliga människorna med gula scarfar käckt knutna runt halsen var Jehovas vittnen, och att det denna helg var internationell sammankomst i Köpenhamn. Jag gissade att de som hade sombreros och gula scarfar var den mexikanska delegationen. En kvinna med gul scarf och en namnskylt där det stod kærlighed. Två barn med gula scarfar och handmålade skyltar, stora färgglada barnbokstäver: ”We love you”. Alla med gula scarfar vinkade mot varandra och log, jag log tillbaka som man ju gör som människa. Jag hade tre timmar innan tåget skulle gå, gick till sjöarna, köpte en pizza, tänkte det gäller att äta så man står sig inför nattåget. Strosade tillbaka. Hade av ren nyfikenhet köpt en nattågsbiljett på ett tåg jag förstod inte var ett nattåg, utan nåt slags pendeltåg utan byten Köpenhamn-Hamburg, för att se om det var mer värt än att åka nattbussen. Jag glömde, som alltid, att det är en helt annan sak att resa genom Europa på sommaren, när tågen och bussarna är fulla av lyckligt semesterresanden. En ny sorts resenärer har tillkommit, konstaterade jag, de som tänker på miljön. Jag hoppas att det leder till att det snart blir lite bekvämare igen, att de börjar köra riktiga nattåg från Skandinavien, som jag saknat dem.

Pendeltåget genom natten var fullt, och mittemot satt ett danskt par som gjorde sig lustiga över sitt sovande barn på ett lite för elakt sätt, men jag hade fönsterplats, det kunde varit värre, jag slumrade ett par timmar, och blev inte kontrollerad av gränspolisen utan fick sova vidare och i Hamburg låg gryningsljuset, gatlyktorna slocknade samtidigt som jag steg ut från stationen och ett duggregn över mitt ansikte, det var lätt att andas.

Jag åkte buss från Hamburg till Frankfurt. Av någon anledning som endast gavs på tyska kunde vi inte köra autobahn, utan slingrade oss fram längs med småvägar. Jag hade en riktigt bra plats, gott om utrymme, jag skrev en lång text om hur människan gav namn till alla djuren, jag började i Dylanlåten Man Gave Names to All the Animals och fortsatte sedan vindlande, jag prövade att lägga de orden hos Hildegard av Bingen. Bakom mig ett äldre par som pratade utan uppehåll och åt solsrosfrön.

I Göttingen pausade vi och jag köpte en macka och en kaffe, men hittade ingenstans på stationen där de sålde kylskåpsmagneter, jag samlar på sådana från platser där jag varit. Vi log mot varandra vi som åkte samma buss, så som man gör för att man är människa. Tyskan började utkristallisera sig som den alltid gör till slut, även om jag aldrig kan få det till meningar, bara enstaka ord och mimik.

I Frankfurt hamnade jag i en kvinnlig prekär situation och kaskadblödde genom mina enda byxor, så jag knöt en tröja runt midjan och köpte hemresebiljetterna för torsdagen, och sedan ett par mjukisbyxor. Jag hoppade på pendeltåget till Bingen.

Nu faller mörkret över en hotellterass. Jag har tagit en dusch och ätit en första ordentlig middag sen i Köpenhamn. Den var minst tjugo gånger godare än vad jag förväntade mig och serverad av en mycket ung kvinna som kallade champinjoner för champions. Jag rättade henne inte, utan bara log och sade danke danke vielen dank som man gör för att man är människa. Det är nästan för kyligt för att sitta ute, men det är böljande vackert och Rhen flyter stilla mellan sluttningarna.

Men varför skrev Sigrid Undset om medeltiden? Vad i det medeltida ger såpass mycket mening på 1920-talet, att det gör det värt att placera historien där? Eller är det just de frågorna som romanen behandlar som blir än mer dramatiska på medeltiden? Kärlek och äktenskap och relationen dem emellan blir ju något mer tillspetsat när legio är att man giftes bort i tonåren som en i första hand ekonomisk angelägenhet och hederskulturen är stark och innerlig. Eller handlar romanen om det, för att den utspelar just på medeltiden? Vad kom först? Var det så att de frågor hon ville ställa per automatik fick en annan tyngd om de ställdes på 1300-talet? Kärlek? Religion? Fanns det en berättarstruktur som var enklare att bygga i en medeltida kontext än i en 1920-talskontext? Eller behövde hon använda historien för att på så sätt kunna tala om sin samtid? Vrider en historisk kontext upp temperaturen? Blir konturerna tydligare, är det enklare med den stora dramatiken och de stora frågorna? Är de stora frågorna nånsin trovärdiga i ens samtid, är det inte alltid endast ”vår tids stora fråga” då? Inte ”de stora frågorna” eller ”den stora frågan”. Det som en historisk berättelse gör är att den visar på det konstanta i människan och i mänskligheten, alltså att människor har varit människor hela tiden. Var det så Sigrid Undset tänkte?

Varför skrev Sigrid Undset om medeltiden? Det finns många sorters läsningar och en särskild sorts läsning är den skrivandes läsning. Normalt sett, om man själv inte skriver, spelar det ingen roll vilken anledning Sigrid Undset kan ha haft till att skriva om medeltiden. Kristin Lavransdotter är Kristin Lavransdotter och punkt efter det och tack för den, inget mer än så, låt texten vara text! Inga ålderdomliga biografiska tolkningar här inte! Men, när man själv skriver är det ju just det biografiska man vill åt, veta anledningen bakom, för att på så sätt kunna lägga det vid sidan av sitt eget skrivande och se sina egna anledningar. Jag föreställer mig således att Sigrid Undset hade medeltiden som sitt äventyr, och därför uppskattade att befinna sig där. Jag har ingen som helst aning om det är sant. Jag bara bygger en bild som fungerar att använda sig av och så gör jag det. Låt så vara. Hon läste isländska sagor för sin pappa, eller om det var tvärtom. Hennes pappa läste isländska sagor för henne? Hon hade en nära relation med sin pappa, som var arkeolog? Något sådant. Han dog när hon var elva. Jag vet inte. Det spelar ingen roll.

Varför skrev Sigrid Undset om medeltiden? Hon gillade väl medeltiden. Hur väljer så jag mina ämnen och mina miljöer?

En roman blir till Publicerad tisdag 09 juli 2019

Vet du vad offside är?

Vet du vad offside är? Varför vet du vad offside är? Varför skulle någon inte veta vad offside är? Det är en mycket enkel regel, att tro att någon inte fattar vad offside är, är det inte konstigt? Varför säga: vet du vad offside är, med vänlig röst, som vore det helt normalt att inte veta vad offside är? Varför inte skrika högt och hånfullt, gapskrattande, men kärleksfullt: vaddå vet du inte vad offside är?! Det är den enklaste av regler i världens största sport, har du aldrig sett fotboll? Man ska sparka på bollen, inte kasta den, och målet är det där nätet uppspänt mellan två stolpar, man ska försöka sparka in bollen där. Vet du vad offside är?

Varför vet man inte vad offside är? För att man inte har tittat på fotboll. Alltså överhuvudtaget inte. Vänt sig bort, demonstrativt, gått ut ur rummet, sagt vad skriker ni för, dämpa er lite.

Varför har man inte tittat på fotboll? Det är en trevlig sport. Det är en enkel sport. Det är en fruktansvärt spännande sport, kan gå hur som helst, ett drama är vad det är, på 90 minuter. Och mer än så, för fotboll är inte en sport som alla andra sporter. Fotboll är Sporten, och därigenom Sagan. Drömmen. Allt är möjligt. Fotboll är ett tempel eller en kyrka, för människornas alla känslor, man får gråta där, man får älska där och man får slåss.

I ett tempel finns helgedomar och profeter och i fotbollen finns fotbollsproffsen. Upphöjda. Älskade, för vad de kan och för vad de är: Vem som helst. Fotbollsproffset är vem som helst. Arbetarklass, invandrare, en helt vanlig någon från ingenstans. Fotbollsproffset kommer från slummen, från dammiga gator, från ensamstående mödrar, från Rosengård och Hisingen, från kranskommun och medelstor svensk stad, fotbollsproffset stod och nötte varje rast, hade ingenting förutom talang och en vilja av stål. Fotbollsproffset gör det omöjliga möjligt, som en verklig gudom, upphängd på korset och dränkt i champagne för i fotbollens namn kan allting göras, kan en helt vanlig någon bli hjälte, galjonsfigur, älskad av alla. Fotbollen samlar en nation. Fotbollen är allas att ta del av. Alla säger fotboll är livet. Alla säger fotboll är kärlek. När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Sverige håller andan. Vet du vad offside är för nåt?

Alla talar löner och statistik. Alla säger äntligen får flickorna uppleva en fotbollsmatch på gräsmattan. Familjefadern inte ensam i tv-soffan. Våra tjejer. Frun i köket, lagar mat frågar vad som är så spännande med att nån jagar en boll. Årtal rabblas till svar, ett radband av stunder, tillfällen, målchanser, tröjnummer, ansikten som fått vara Drömmen, Sagan, helt oreflekterat över skillnaden nu, till de utanför ståendes en vänlig kommentar: Vet du vad offside är? Ska jag förklara? Alla talar löner och statistik. Alla säger orättvist. Alla säger bronshjältarna. Alla säger äntligen. Alla säger en sån prestation. Alla säger våra tjejer. Alla säger fotbollshistoria. Vet du vad offside är? Alla säger alla vet inte vad offside är. Varför vet man inte vad offside är? Den enklaste av regler i världens största sport. Du, när du ändå är i köket kan du hämta en öl, kan du kolla ugnen, kan du kolla ungen i landslagströja, kan du ta en bild kanske på familjen i soffan, kan du komma hit, det är kontring, kolla det är läge, det är målchans, kom igen nu för fan, dunka in den för fan, ett sånt läge herrejävlar, näe vad fan, domarjäveln blåser av, vet du vad offside är för nåt? Ska jag förklara? Har du hört talas om fotboll, det är världens största sport, ett språk alla talar, när jag var liten ville jag bli fotbollsproffs, ett fotbollsproffs är vem som helst, det krävs inte mer än en vilja av stål och talang, det är Drömmen, det är Sagan, det är det tempel där allt är möjligt och allt är tillåtet. Alla talar löner och statistik. Alla säger orättvist. När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Vem som helst från ingenstans, med vilja av stål och talang, skulle bli helgedom. Varje fotbollsmatch skulle vara ett löfte om det. Ett löfte. Ett svek.

Varje fotbollsmatch är ett löfte om det. Allt är möjligt. Med uppvända ansikten mot tv-skärmarna i världens alla länder, i världens största gemenskap och varför vänder man sig bort från det, går ut i köket, säger vad skriker ni för, dämpa er lite, är det fotbollsmatch nu? Är det Dröm eller Svek på tv, är jag någonsin vem som helst, en gång när var jag liten och Sverige höll andan och Drömmen var konkret och fotboll var kärlek och livet och nationen var samlad och bronshjältarna och fotbollshistoria och ingen, ingen, ingen sade orättvist.

Vet du vad offside är för nåt?

Jag lyssnar i nuläget utan uppehåll på soundtracket till musikalen Hamilton.

Det var ju dels det att det är typ den första musikal nånsin där hiphop har använts på allvar, och det var ju dels det att den har gått för legendariskt fulla hus på Broadway sen 2015 tillika i London etc sen ett par år tillbaka, och det var ju dels det att det var den musikalen Mike Pence gick på strax efter att Trump hade blivit president och fick sig en vänlig föreläsning av ensemblen om deras politiska oro, men det var ju framförallt det att den handlar om USAs första finansminister samt en av deras founding fathers, Alexander Hamilton, och att ensemblen består av svarta och latinamerikaner, alltså att till exempel Washington och Jefferson och John Adams spelas av svarta skådespelare och historien därför vrids ut och in, byggs om, ger upprättelse kanske är rätt ord. En story of America then told by America now som regissören sagt i intervjuer, vilket givetvis inte är sant eftersom USAs själva premiss är att det är mångkulturellt och det givetvis fanns gott om afroamerikaner också i slutet av 1700-talet, även om det då var fullkomligt omöjligt att någon som inte var vit, rik man blev president. Men så gör konsten det möjligt.

De flesta historiska skildringar gör inte så. De arbetar med en annan typ av upprättelse — äntligen ska den här historien berättas! Kvinnoöden lyfts fram, minoriteter lyfts fram, de osynliggjorda men alltid närvarande placeras mitt på scenen, lyses upp, får föra talan. Det är ett viktigt arbete. Det är ju skillnad på historien, som är vad den är och för det mesta jävlig, och historieskrivningen, som alltid har valt ut och valt bort, valt att berätta vissa historier och därmed radera alla andra — och det enklaste sättet att motarbeta detta är ju givetvis att visa på de andra historierna, göra berättelsen om mänskligheten till en rimlig berättelse. Men sedan då. Eller snarare, parallellt med det finns ju redan allmängodset, det som alltid lyfts upp till den absoluta normen. Till exempel prinsen räddar prinsessa. Till exempel kvinna fostrar barn. Till exempel pirater och äventyr och hårt liv vid fronten och pangpang och tågrån i vilda västern eller USA med sina founding fathers, och om man tycker om det, dras med i det, identifierar sig med allehanda hjältar som inte alls är som en själv, så får man kanske ta dem ändå? Så får man kanske stöpa om dem, så att de passar lite bättre, är lite lättare att leva med?

Här kan ni lyssna på när Lin-Manuel Miranda, som har skrivit Hamilton, framför en bit av materialet för första gången, lämpligt nog i Vita huset:

Ja ni vet valen, den dramaturgiska. Den måste man inte, men den är en söt illustration för det man måste: Strukturera.

Jag skriver FRUSTRATION -> ERÖVRA MAKT -> KÄNSLORNA KAN MAN ÄNDÅ INTE STYRA ÖVER (EJ HELLER KROPPEN) -> SLUTSATS?

Jag stirrar på meningen ”Hur överlever man som tänkande människa om man dessutom är en kvinna i historien?” Jag vet inte om det är det som är FråganJag tänker att jag skriver utifrån tanken att varje text är ett svar, och att ett av mina uppdrag i skrivandet är att ta reda på vad som var frågan. Eller Frågan, för oftast finns det ett gäng småfrågor också. Nu har jag kommit fram till punkten då jag måste ha en idé om denna Fråga vad gäller pjäsen jag skriver. Så jag gör en författarvägg. Väggen kan hjälpa till att finna Frågan, finna en Slutsats, hitta någonting för texten att landa i, och därför också det som skapar strukturen. Frustration -> Erövra makt -> Allt det man aldrig kan styra över -> Slutsats?

Än så länge ser det ut så här:

(Att jämföra med Torr, torr kaktus-tavlan som i nuläget är uppe i det här antalet post it-lappar:

)

En roman blir till Publicerad torsdag 27 juni 2019

Papiljotter lika med

HILDEGARD: Vad är det där?

Ingegerd håller upp HISTORIESKRIVNINGEN.

INGEGERD: Äh, det är bara historieskrivningen.

HILDEGARD: Å får jag kolla?

INGEGERD: Det går inte.

HILDEGARD: Vaddå går inte?

INGEGERD: Det är en killgrej.

Imorse vaknade jag med, vad jag i yrvaket tillstånd ansåg vara, en strålande idé till pjäsen om Hildegard av Bingen och storfurstinnan Ingegerd. Det var att Hildegard som barn skulle gömma sig i ett rum och fixa håret med papiljotter tillsammans med en pojke, som gjorde samma sak, båda medvetna om att de gjorde någonting hemligt och förbjudet. Självklart blev de sen påkomna, och de vuxna öppnade dörren (oklart vilka de vuxna var). När de såg vad barnen höll på med, skällde de ut pojken för att han gjorde något fel, medan ingen sade någonting till Hildegard – och hon skulle därmed förstå att det förväntades olika saker av flickor och av pojkar.

Jorå. Man skulle kunna säga att det eventuellt är en smula besvärligt att få in papiljotter på 1100-talet, och att jag senast igår hånfullt skrattade åt intervjun med Bob Dylan när han sade att han skrivit One more cup of coffee i en dröm och att jag hittills aldrig har vaknat med någonting som kan liknas vid ett svar, hur strålande idéer jag än i yrvaket tillstånd har ansett det vara, trots att jag skrivit ner dem. ”Hennes första ord var tonala!”, skrev jag en gång. ”Det regnar små undulater från himlen, med huvudet nedåt”, en annan. Och, i versaler: ”ALLA MÅSTE FALLA SNART SKA FÖRSTA TALLEN FALLA”.

Men – och det är trots allt viktigt – det är ju en känsla i min kropp! Och det är ju faktiskt något att arbeta vidare med, och eftersom det är söndag i semestertider och jag inte har någonting annat jag måste göra just idag, ska jag nu promenera några varv runt kvarteret för att se om jag kan få Hildegards papiljotter och hennes insikt om att pojkar inte får använda dem, att omvandlas till ett replikskifte om någonting annat.

En roman blir till Publicerad torsdag 20 juni 2019

En geografisk reflektion

I tisdags repriserade P1 Kultur ett reportage från april i år, som behandlade det faktum att P1 Kultur i sin genomgång av saken hade kommit fram till att hälften av alla skönlitterära debutanter i Sverige är bosatta i Stockholm. Vi tar det en gång till: hälften av alla skönlitterära debutanter är bosatta i Stockholm. Varför är hälften av alla skönlitterära debutanter bosatta i Stockholm?

3 förslag på förklaringar:

1. Hälften av alla som skriver skönlitterära manus och skickar in dem till bokförlag är bosatta i Stockholm.

2. Hälften av alla som skriver bra skönlitterära manus och skickar in dem till bokförlag är bosatta i Stockholm.

3. Det finns en skevhet här som handlar om något annat.

Här finns programmet att lyssna på: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1304541?programid=5053

En roman blir till Publicerad tisdag 18 juni 2019

Efter Ljungby Berättarfestival

Så tyst utan applåder. Jag rimmar på räkneord (det första var det största men det andra för varandra och det tredje får man medge mindre värde än det fjärde därvid jämte så det femte som en känslomässig jätte kom det sjätte… ) och börjar läsa en väns diktsamling. Jag kokar lite kaffe.

Det går inget sus genom dokument på datorn, ingen säger vad du är bra. Jag börjar kolla på Västerns erövrare på SVT. Det är en riktigt dålig berättarröst och ett riktigt dåligt manus. Jag tittar vidare ändå. Jag går en promenad. Jag ringer till dem jag inte ringt till på länge. Jag tar en fika på stan med en vän. Jag sitter för länge med telefonen. Jag tänker att jag ska gå och träna. Jag kokar potatis.

Ingen gråter och ingen skrattar där man sitter vid sitt skrivbord. Jag vet ju det. Jag trivs ju också så. Från den ena extremen till den andra. Från ett dygnet runt-umgänge och sex föreställningar på tre dagar till en tom lägenhet och ett stökigt skrivbord och en historia i datorn framför mig och det är alldeles, alldeles tyst. Bara att sätta igång.

Knappt hinner man landa i Ljungby innan man kan konstatera att det är chockerande många kulturarbetare (hurra!) och chockerande få näringslivstoppar som ska sommarprata i år! Vad gäller sommarprat må jag vara partisk, men jag tycker att det mest borde vara författare och poeter som pratade, för typ alla program som nånsin har varit bäst har det ju varit författare och poeter som hållit i.  Jaja. Åtminstone fem stycken att se fram emot denna sommar! (29 juni, 7 juli, 18 juli, 29 juli, 7 augusti). Förutom författare tipsar jag oftast om Johan Rabaeus sommarprogram från 2010 när han berättar om sin undulat (33 minuter in), för det är något av det roligaste jag nånsin har hört. Förra sommaren funderade jag mycket på vad man skrattar åt, efter att Isabella Lövin hade svarat på DN Kulturs frågeformulär till alla partiledarna, där en av frågorna löd: ”Vad skrattar du åt?”. Hon svarade Världens ljus av Halldor Laxness. Det fick mig att känna två saker, båda mycket starkt:

1. Herregud vad härligt med en partiledare som refererar till en nobelpristagare!!!

2. VAD i hela världen skrattar hon åt?? Världens ljus må vara absurd och festlig i ordvändningarna, men av allt man kan välja som är skoj?! Världens ljus är fantastisk, men det är ju fullständig misär alltihop, från början till slut! Jag ringde till och med till Ring P1 (alltså Lätta På Trycket I Rikssänd Radio) när det var utfrågning av Isabella Lövin för att fråga henne vad som var så roligt med Världens ljus, men jag fick inte komma fram.

Oavsett – ett lästips!

Sedan funderade jag resten av sommaren på vad jag skulle svara på frågan ”Vad skrattar du åt?”. Det jag kom fram till (med hjälp från den näraste och käraste) var simpel förväxlingshumor, närhelst den uppstår, samt när Johan Rabaeus berättar om sin undulat i Sommar i P1 från 2010.

I övrigt skiner solen som vore det sommar redan nu, och jag och Kajsa ska repa vår föreställning som vi spelar på lördag på Ljungby berättarfestival. ”Den nya tidens gamla slagord” heter den och det är andra gången vi gör det – alltså både spelar föreställningen och spelar föreställningen på Ljungby berättarfestival. Det går i stort sett ut på att vi ropar poesi i slagordsrytm. Alltså, istället för VAD SKA VI GÖRA? KROSSA RASISMEN! NÄR? NU! NÄR NÄR NÄR? NU NU NU! så gör vi JA VISST GÖR DET ONT JA VISST GÖR DET ONT JA VISST GÖR DET ONT NÄR KNOPPAR BRISTER! etc. Det finns som youtubeserie för den intresserade!

 

För övrigt – VET NI VAD JAG NYSS BETALADE FÖR DESSA FYRA BÖCKER?? 8 KRONOR! TOTALT! Det är satan när det ska bäras, men herreminje, om jag nån gång blir rik ska jag genast starta ett antikvariat som en ren och skär kulturgärning!

En roman blir till Publicerad i Skriva #3 2019 (11 juni 2019)

»Så föddes min idé«

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och har precis släppt sin andra diktsamling Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

Och så vacker var gryningen när den steg över Nørrebro! Över alkisarna och tonåringarna, över fiskmåsarna och helgnattsskräpet, över cyklarna och gatorna och husen och de oemotståndligt fyrkantiga sjöarna. Jag och min kompis Rosanna ville inte gå hem, och hade därför gått till en sådan bar som aldrig någonsin stänger. Där hade vi mött en ung man. Han frågade vad vi gjorde i Köpenhamn. Jag sa att jag skrev på en bok.

Jag har också skrivit en bok, sa han då. En vilda västernbok!

(Jeg har også skrevet en bog, en vilde vestenbog for drenger – han pratade rimligt nog danska)

Har du? sa jag.

Ja, sa han och jag köpte en öl och en gammeldansk till honom, för det bad han om och både jag och Rosanna ville gärna höra mer.

Lästips! Vill du skriva men saknar en historia? Misströsta inte! Här är tre steg till din bokidé!

Vad heter den? sa jag.

Annons

Han tog emot sin öl och sin gammeldansk och tittade på mig med dimmig blick.

Den heter … Torr … öh, torr … Torr kaktus, sa han.

(Tør … øh, tør … tør kaktus)

Torr, torr kaktus? sa jag.

Han nickade. Vi skålade för det.

 

För den som skriver en roman börjar det alltid med en idé. Nej, fel – det börjar tidigare än så. Före idén finns viljan att vara något eller göra något. En författare! Den som berättar historien! Längtan efter att vara något speciellt, få vara den som sätter orden efter varandra, gör dem meningsfulla och därmed blir den som folk lyssnar på, en alldeles särskild person. En Författare. Fåfänga är en icke försumbar del av skapandet. I  goda exempel är den inte ens särskilt självupptagen, snarare upptagen med att bidra – jag vill vara mitt allra bästa möjliga. Jag vill vara respektabel. Jag vill vara mer än så – jag vill vara respekterad så som exempelvis författare och poeter blir, sådana som arbetar med att tänka, sådan vill jag vara, jag vill tänka och jag vill göra det bra och för att vara sådan måste jag skriva en bok, för att skriva är ett så bra sätt att tänka på, men för att skriva en bok måste jag ha en bra idé.

Nej, fel – det börjar ännu tidigare. Före viljan till ära och berömmelse eller upprättelse eller revansch eller vad det nu är som driver en människa framåt, så kommer insikten att min blick på världen är lika giltig som din, och precis som din helt unik. Inte extraordinär, men tillräcklig, för det unika är alltid värt någonting och därför ger det mening att också jag skriver. Min blick är varken bättre eller sämre än någon annans, men den ser det ingen annan ser. Det är viktigt. Det gäller alla. Det finns ingen mystisk behållare endast stora konstnärer har tillgång till och där alla de stora idéerna ryms. Det finns bara en verklighet runtomkring en, fylld av historier.

Vilken historia väljer man? Den man själv saknar. Vilka karaktärer blåser man liv i? De man själv behöver förstå. En idé är alltid ett svar eller en lösning på något, oavsett om man vet frågan eller inte. Jag tycker mig ana idéerna så, hur de kommer efter starka känslor – vrede, sorg, frustration, glädje, i ett direkt behov. Plötsligt ser man. Ser en nedklottrad bar och en berusad ung man från Danmark. Ser rodnaden över himlen, ser flaskorna i baren, ser skuggorna och flämtande lågor av ljus.

Annons

Är det en bra idé så får den sedan liv, nästan av sig själv, som när man är ett barn och allt är besjälat. När träd och klippor och gosedjur och ens allra finaste småstenar liksom av sig själva fick karaktär och gjorde intåg i en historia, som då kallades lek, som för författaren får kallas för arbete. Vad händer om min finaste bit flinta får möta min finaste bit kvarts? Vad säger nallebjörnen till gosedjurshunden? Hur känner sig enbusken i skuggan av tallen? Vad är det för ansikten som utkristalliseras i   klipporna, är det inte samma ansikten som nu syns i husfasaderna? En minnesbild? En fantasi? En värld där man får stanna, precis så länge som man önskar, som förklarar något uppenbart viktigt för en.

Lästips! Alltför många opublicerade romaner har åkt i papperskorgen av samma anledningar. Här är botemedlet mot sju vanliga åkommor.

Som att även sådana barer som aldrig stänger, stänger till slut.

 

Torr, torr kaktus, upprepade jag och Rosanna på väg hem, där vi gick mellan husväggarna och fågelsången och skrattade.

Tør, tør kaktus, sa vi på dålig danska och skrattade än mer, för det lät så roligt, så roligt som språket kan vara. Det kan börja där också. Man bara skriver och så översköljs man plötsligt av glädjen i att finna ett inrim, en oväntad allitteration eller en dold metafor. Visst strålar solen snarare än skiner? Visst välver sig vågor och vindarna viner? Visst blir det lite roligare med cykelnyckel och besserwisser eller tjurigheten, svartsjukan, blåögdheten? Och alla underbara onomato-poetiska ord! Plopp, klick, pang! Hyssja och harkla och hosta! Hur orden i sig kan få rytmen i språket att pulsera fram, tills de formar sig till en knivskarp bild. Däremellan skiljetecknen. Ett utropstecken! Ett frågetecken? En punkt. Att känna melodin ta form, lägga sig tillrätta i munnen, stå tydlig och klar på pappret framför en. Det är ju som att dansa! En anledning god nog att fortsätta! Och sedan den stora euforin när man lyckas fånga in något i  allt det där. En plats, en karaktär, en situation – i en enda mening! Torr, torr kaktus – eller hur var det? Vad var det? Var det bara det jag svarade när jag fick frågan, efter att ha romandebuterat: Vad ska du skriva nu?

Torr, torr kaktus, sa jag, som ett skämt, som en härlig tjej som skrev en vilda västernroman. Jag tyckte om att vara det. Jag började nästan omedvetet att göra research. Jag började skriva. Det började leva. Jag vet inte hur, men jag vet att. Med galopperande hastighet närmade jag mig något som har med en knutpunkt inne i bröstet på mig att göra, något som handlar om spänning, om vems historia, om världen och fantasin, om var man får bli till och vilka miljöer man kan göra till sina. Det handlar om friheten i  språket, den frihet jag inte har funnit någon annanstans, där varje jag kan vara jag, varje du du, där jag till exempel kan känna vapnets tyngd i handen och meningen kanske är endast den, den gamla vanliga historien om att vara historieintresserad kvinna och därför aldrig ha möjlighet att identifiera sig med en hjälte, jag vet inte.

Inte förrän dagen därpå när jag och Rosanna vaknade i det kollektiv på sjunde våningen mitt emot Rigshospitalet där jag just då bodde, med ett gäng norska läkarstudenter som mest av allt gillade kött, tjejer, cannabis och techno (i nämnd ordning), kom vi oss för att googla.

På hela det stora internet fanns det ingenting som hade titeln Tør, tør kaktus. Eller Torr, torr kaktus för den delen. Inte heller Dry, dry cactus eller Cactus sec sec eller Trockener trockener Kaktus eller så långt våra gemensamma språkkunskaper kunde ta oss. Ingen roman, ingen novell, ingen rubrik och verkligen inte någon vilda västernbok för pojkar.

 

Jag körde fast vintern 2017. Rätt in i en jävla betongvägg och jag blinkade chockerat för sådant händer ju inte mig – men tvingades konstatera att jag stod handlingsförlamad med den kramp som kallas skrivkramp. Våren 2018 skrev jag därför en sonettkrans istället. Den släpptes nu i mitten på maj, vilket innebär att det är dags för mig att återigen skaka liv i  denna torra kaktus. Ni kommer att få följa processen här i  tidningen och på bloggen (se ovan) från start till mål.

Jag ska försöka vara så ärlig man nu kan vara när man arbetar med att hitta på. Jag ser väldigt mycket fram emot detta äventyr. Jag hoppas att ni vill följa med.

Denna oändliga lust att skriva! Dessa oräkneliga andra arbetsuppgifter som måste klaras av först! I två veckor till lever jag i en inandning av småmåsten, innan sommaren tar vid på allvar, med sina oändligheter av tid!

Sommaren, ja! Jag föreställer mig att jag knappast är ensam om att ha juli-augusti som produktionsmånader i denna bransch! Den anställde har ju semester, den frilansande kulturarbetaren (undertecknad) får ändå inga jobb! Med andra ord: hög produktionstakt + stor mängd läsning. Ägna sig åt Ponnyboken SHERIFFENS HÄMND som dessa citat är hämtade från, till exempel. Faktiskt ta reda på vem Donald B. Reach är, som är pseudonymen för dessa böcker. Till skillnad från vanlig kioskwestern är det ju en extremt svensk hjälte (i stil med Karl Mays tyska pangpanghjältar).

Jag har hittills endast funnit en enda Ponnybok, ska fördjupa mig ytterligare i dem vad det lider.

I övrigt? I helgen som gick var jag i Malmö och kollade på Svenska mästerskapen i Poetry slam. Det finns inte något kulturevenemang mitt hjärta klappar hårdare för än Svenska mästerskapen i Poetry slam!

Poetry slam är en tävling i att läsa upp dikter man har skrivit själv inför en publik som sätter poäng på en. Man får varken använda rekvisita eller scenkläder och har en tidsbegränsning på 3 minuter och 9 sekunder. Poängen sätts (vanligtvis) av fem stycken slumpvis utvalda jurygrupper i publiken på en skala mellan 0,0 och 10,0. Högsta och lägsta poängen stryks därefter, för att undvika jävsituationer. Det anordnas lokala poetry slamtävlingar över hela landet, med uttagningar till SM. Varje ort skickar sedan fyra poeter att tävla. SM går av stapeln under Kristi Himmelsfärdshelgen varje år.

Årets svenska mästare i Poetry slam, Andra Anna, fotot taget av Oskar Hanska.

Vad säger man när man tävlar i poetry slam? Jo, man säger saker som: ”the best poet always loses”, ”the point is not the point, the point is the poetry”, ”det går inte att tävla i poesi – det är därför vi gör det!” etc etc etc – och det man egentligen säger är: tävlingen är skitsamma, det är bara en form. Skrivandet söker ju sitt sammanhang, något att studsa emot eller spegla sig i. Trots att ensamheten är fullkomligt fundamental för den som vill skriva, det är en ensam syssla och kan inte vara något annat – så är det också en märkligt social aktivitet. Skrivandet är ju dialog. Längtan till dialog. Hopp om dialog. I tid förskjuten dialog, över rum och över århundraden. Visst var det där jag började? Jag var så fruktansvärt ensam, och litteraturen var ett svar på den ensamheten, skrivandet som en möjlig gemenskap, att gå från att ta del av något stort, till att bidra till det. Och i det, mina famlande första steg, började jag tävla i Poetry slam. Jag tror att jag där fick det andra får på folkhögskola, ett sammanhang där man fick prata om skrivande, något jag inte funnit någon annanstans.

När världen utanför talar om Poetry slam glömmer den lätt att det är framförallt det SM i Poetry slam är – alltså en amatörscen. Ett första sammanhang. En lek, där folk får pröva sig fram.

Så vad kan man lära sig av den, förutom att livet är lättare att leva när man har en och annan vän som gillar samma saker som en själv? Vad är det ens, varifrån kommer formatet? Som allt populärt från 1900-talet kommer det från USA!

Poetry slam grundades i mitten på 80-talet i Chicago som en barlek, för att locka folk till poesikvällar på ett (ganska sunkigt) ställe som heter the Green Mill, där en man som heter Marc Smith anordnade poesiuppläsningar. I slutet av kvällen hade han en ”tävling” som han kallade för Poetry Slam, där publiken fick sätta poäng på poeterna för att det skulle bli lite roligt och lite publikinteraktion. Snart visade sig att det verkligen fungerade – och publik kom enkom för att gå på poetry slam och struntade i poesiuppläsningen innan. Därifrån var steget inte långt till att faktiskt skriva ner lite regler, och hejsan hoppsan hade det spridit sig över hela landet, och när det kom till New York kom det följdriktigt snart också till Europa. Nu arrangeras tävlingar över hela världen, från Sydafrika till Grönland och allt däremellan. Till Sverige kom poetry slam 1995, den första tävlingen vanns av Bob Hansson. Svenska mästerskap (med lokala uttagningar) har anordnats sedan 1997, vilket gör den svenska scenen till en av de äldsta i Europa.

I stort sett alla scenpoeter som bokdebuterar får höra det, alltså hur det talade ordet tar plats på boksidan. ”Scenpoesin rytm” är en återkommande mening. Det finns något djupt fascinerande över hur mycket av det talade ordet som faktiskt får plats på pappret, och vilka delar av språket det är som omöjligen låter sig översättas från ett format till ett annat. Vad gäller rörelsen papper till scen finns ju hur mycket tänkt som helst, men andra hållet – från scen till papper, vad innebär det? Jag läser ju alltid det jag skriver högt parallellt med att jag skriver det, har det med min bakgrund inom scenpoesin att göra, eller är det en helt ordinär arbetsmetod? Jag tänker att när man talar om scenpoeters prosa eller bokpoesi, att det egentligen är en alldeles för enkel analys att säga rytmen kommer från scenen, men jag vet inte.

Jaja – idag är mest en dag när jag beklagar mig över allt jag måste göra, vilket innebär att jag givetvis ägnar mer tid åt ambitiösa omskrivningar över mitt tillstånd än åt att beta av saker och ting. Jag bläddrar i SHERIFFENS HÄMND och flyttar runt mina dokument. Nästa vecka ska jag repa in tre föreställningar och sedan framföra dem på Ljungby berättarfestival tillsammans med min vän och kollega Kajsa Bohlin. Nu när jag snart är officiell bloggare också i tidningsformat kommer jag att öka inläggshastigheten något – planen är minst ett inlägg i veckan, helst på en torsdag, men så fort jag känner något eller tänker något eller slås av en strålande idé eller behöver se nåt i skrift jag skrivit på en skärm eller dylikt, så kommer det dyka upp nåt nytt!

Nä nu ska jag genast sluta försöka ta en inte-direkt-akut-pinsam författarselfie och va lite kreativ istället.

Jag känner ett starkt inre behov av att liksom dra av alla delar av mitt (offentligt gångbara) liv så att det liksom inte är några frågetecken kring vad det här handlar om och jobbar kring. Förutom att läsa böcker och släppa en sonettkrans och titta på gamla fotografier och skriva roman, arbetar jag för tillfället på en pjäs om Hildegard av Bingen och storfurstinnan Ingegerd. Det är kanske det bästa beställningsuppdrag som jag någonsin har fått, och ska vara färdigt i slutet på juli ungefär.

Jag hittade en bok på en second handaffär i Ronneby som heter Gamla skjutvapen. Jag började läsa Jacobys hus av I. B. Singer. Jag skickade iväg en och annan faktura. Jag bokade tågbiljetter. Jag började läsa Hildegard av Bingen – hennes liv och hennes verk. Jag funderade mycket på de byggnader som sägs stå klara om ett par år i Göteborg. Jag antecknade från min läsning av Hildegard av Bingen – hennes liv och hennes verk. Jag skrev: Det bristfälliga i hennes utbildning innebar också att hon inte fick lära sig att kvinnor var sämre än män!!! Jag tänkte att där finns en ingång. Jag bokade in ett par poeter till höstens kvällar på Folkteatern i Göteborg. Programmet ska vara satt innan sommaren, så jag öser på med bokningar nu. Jag var mycket, mycket glad för ett flertal kombinationer av poeter och möten dem emellan. 

Jag var på en 50-årsfest. Jag satt med på en workshop med en av skådespelarna till pjäsen om Hildegard av Bingen och storfurstinnan Ingegerd. Jag antecknade.

Jag såg mycket stora rhodendronbuskar i Ronneby. Det var tjugofem grader varmt. Jag gjorde sju lektionspass på en mycket trevlig skola. Det kändes som att lärarna på allvar brydde sig om eleverna och så känns det inte alltid. 

Jag började arbeta med en dikt om kroppen. Jag gick och mumlade rader, flätade fritt. Det kroppen i sin visdom vet. Det som en gång är förlorat kommer alltid vara det. Eller … Det som en gång går förlorat kommer alltid vara det – och sådant kroppen i sin visdom vet. Det svängde som nån gammeldans och det gjorde mig glad. Jag mumlade vidare på en annan dikt, mumlade: nedärvda trauman och nedärvda brott, denna nedärvda bitterhet och så nåt nedärvt gott. Ett plötsligt: ta sats! Eller: slå dig fri – från din nedärvda plats i en nedärvd hierarki. Och så: ingenting är gratis, förutom det man tagit för givet. Som havre och potatis eller kärleken och livet. 

Jag funderade länge på hur jag skulle skriva ”tagit för givet”. Jag läser det ”tatt för givet”, men tycker att det ser gräsligt ut i skrift. Inser ju att ”tagit” implicerar en extra stavelse som alls inte ska vara där, men jag vet inte hur man gör. Jag skriver också ”sade” och ”lade” fast jag alltid uttalar det ”sa” och ”la”. Det finns de som sagt åt mig att så kan man inte göra. Jag svarar med att alla uttalar ”de” ”dom”. Det är halvdant svar.

Jag har börjat läsa igenom mina Torr torr kaktus-dokument. Jag tycker att jag är skarp och insiktsfull och rolig varannan sida och att jag är fruktansvärt pinsam och pretentiös varannan. Jag hade ju kunnat ta mig an typ en bohuslänsk sommar eller dylikt, någonting som jag faktiskt har erfarenhet av. 

Jag hoppade på tåget till Malmö. Den här helgen är det Svenska Mästerskapen i Poetry slam (på Grand och Babel för er som är i stan!). Jag kommer skriva mer utförligt om vad det är för något, skillnaden mellan muntlig litteratur och skriven litteratur och hur de kan befrukta varandra etc etc för jag älskar det djupt och intensivt (samt hur det går i finalen på lördag!), men nu bara avsluta med ett utrop: utan sammanhang dör människan! Sök ditt tills du finner det, för det finns där! Ingenting är så fruktbart för ens skrivande som att ha vänner som också skriver, eller åtminstone är något intresserade av det!

 

En sån vacker vecka i maj kan man ju inte låta bli att bara slänga in lite nobelpristagare och vad man tycker om dem! Här har jag inte sorterat in särskilt mycket poesi, men med den inräknad är jag uppe i cirka hälften av de 114 nuvarande. Sammanfattningen? Jo – den kommer! Men herremingud vad det kan ta lång tid att läsa nobelpristagare! Även om man är en beryktad läsare som gör det jämt och ständigt samt håller hög hastighet!

Med detta sagt – det enda sättet att bli bra på att skriva är att skriva och att läsa. Min egen läsning är mestadels luststyrd, eller hur man nu ska definiera det. Jag anser ju läsningen vara en del av mitt arbete, men jag väljer alltid bok enligt lustprincipen, sedan läser jag den med en liten luthersk lampa påkopplad. Jag tycker om system och principer, så därför kör jag oftast en nobelpristagare – en vilda västern – en samtida roman och sedan varvar jag det så. Jag känner också en enorm inre tillfredsställelse då jag får sortera. Här är jag därför sorterat nobelpristagare i sex godtyckliga kategorier, trots att jag egentligen givetvis inte alls gillar listor och uppdelningar när det kommer till konst, men GUD VAD HÄRLIGT DET VAR ATT SORTERA!

 

 

HALLELUJAH!

Selma Lagerlöf: Gösta Berlings Saga

Knut Hamsun: Svält

Salvatore Quasimodo: Och plötsligt är det afton

John Steinbeck: Vredens druvor

José Saramago: Blindheten

Günter Grass: Blecktrumman

Elfriede Jelinek: Älskarinnorna

Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte

 

DÄR SATT DEN!

Selma Lagerlöf: En herrgårdssägen, Kejsaren av Portugallien

Sinclair Lewis: Sånt händer inte här

Gabriela Mistral: Skönheten

Pär Lagerkvist: Dvärgen, Bödeln

Ernest Hemingway: Klockan klämtar för dig

Halldór Laxness: Världens ljus

Albert Camus: Främlingen

John Steinbeck: Möss och människor

Samuel Beckett: I väntan på Godot

Heinrich Böll: Ungdomens bröd

Eyvind Johnson: Strändernas svall

Harry Martinson: Aniara, Nässlorna blomma

William Golding: Flugornas herre

Toni Morrison: Kärlek

Imre Kertész: Mannen utan öde

Doris Lessing: Gräset sjunger

Herta Müller: Hjärtdjur

 

JODÅ

Ruyard Kipling: Djungelboken

Rabindranath Tagore: Rashmanis son

George Bernard Shaw: Socialism för miljonärer

Grazia Deledda: Den ensamme mannens hemlighet

Pär Lagerkvist: Barabbas

Jean-Paul Sartre: Inför lyckta dörrar

Heinrich Böll: Katharina Blums förlorade heder

Gabriel Garcia Marquez: Hundra år av ensamhet

John M. Coetzee: I väntan på barbarerna

Elfriede Jelinek: Vad som hände efter att Nora lämnat sin man

Orhan Pamuk: Snö

Patrick Modiano: Lilla smycket

 

OKEJRÅ

Björnstjerne Björnson: Synnöve Solbacken

Selma Lagerlöf: En saga om en saga

Rabindranath Tagore: För fyra röster

Yasunari Kawabata: Snöns rike

V. S. Naipaul: Vid flodens krök

Jean-Marie Gustave Le Clézio: Vandrande stjärna

 

NJAE

Ruyard Kipling: Mörker

Thomas Mann: Doktor Faustus

Saul Bellow: Humboldts gåva

Bob Dylan: Memoarer, Tarantula

 

NÄMEN VA…

Ivo Andric: Konsulerna

Mario Vargas Llosa: Den stygga flickans rackartyg

 

Fortsättning och vidare diskussion följer på detta!

En roman blir till Publicerad torsdag 16 maj 2019

I fotoblixtars sken

Fotografiet, skrev jag sist, med sitt sanningsanspråk! Fotografiet, som påstår så mycket! Säger: precis så här var det! Säger: precis så här såg en människa ut! Säger: precis sådant var ögonblicket, här är det, fastfruset i evigheten, detta är sanningen! Fotografiet som från början, just eftersom det är sant, alltid har ljugit! Förvridit, förställt, förenklat. Gjort verkligheten vacker och symmetrisk eller enkel och fattbar.

När jag ska börja arbeta med något (eller som i det här fallet, återuppta ett arbete) börjar jag oftast med fotografier, eftersom jag tycker att de är oemotståndliga. Här tillexempel – Pearl Hart, en av ytterst få kvinnliga banditer, som satt fängslad i Yuma, Arizona (har ni kollat på 3:10 to Yuma? Det fängelset!) kring förra sekelskiftet, så sanslöst bra på att posera!

Eller detta – här är Jesse James (längst till vänster) med sitt gäng vid ett av sina gömställen, dit de tog en fotograf så att de skulle få bra bilder för de pressreleaser(!) de skickade till tidningarna efter sina bank- och tågrån.

Eller denna hjärtskärande bild på Rufus Buck, i mitten, omgiven av sitt gäng. Fem tonåringar, creekindianer och svarta, som dömdes till döden och hängdes 1896, efter att ha rånat, våldtagit och mördat sig igenom norra Oklahoma.

Och så vidare. På fotografierna finns blickar och kroppar och ansikten och i allt det finns en sanning och i allt en konstruktion. Fotografiet är sant, kanske sannast av allt, och samtidigt helt och hållet lögn. Mellanrummet där, i det som nästan finns, både är sant och osant, jag älskar det. Ur tvivlet och tvekan flödar inspirationen, för precis där får man fylla i själv, och när man börjat fylla i själv så har man börjat med litteratur.

Den översta bilden kallas ”A true girl of the West”. Det är garanterat fullständigt hittepå – fotografen har klätt ut nån tjej i manskläder och gett henne en pistol, bett henne posera. Jag har den som bakgrundsbild. Om det finns någon i världen som verkligen får mig att vilja skriva en vilda västernroman, så är det denna helt okända 1800-talstjej som poserar med pistol.

I övrigt kan sägas att veckan går som veckor går. Jag har varit i Falköping och läst dikter i Fredriksbergs kyrka (det kändes mycket fint och meningsfullt) och sitter nu på flixbussen på väg mot min sista release för Barnet, denna gång i Malmö. Det blir ikväll kl sju på Grand. Det blir skoj!

 

Det är väl egentligen enda gången man helt ogenerat får tala om sig själv och sitt skrivande timme ut och timme in utan att någon höjer på ögonbrynen eller tänker vad-är-det-där-för-pretentiös-jävel – med andra ord, att ha bokrelease är helt fantastiskt! Som födelsedagskalas och succéshow i ett!

Hej, jag heter Olivia och nu tänker jag att jag river igång den här bloggen dagen efter festen i Göteborg (det var först en i Stockholm och sen en på hemmaplan) med att bara säga tack tack tack till alla som kom och hej hallå till alla er andra, nu kör vi igång det här!

Eller…?

Kanske får jag unna mig bara lite mer sonettkrans innan det blir dags för romanskrivande? Jo, jag unnar mig det!

En sonett består av fjorton rader jambisk femtakt (alltså typ elva stavelser), oftast rimmat ungefär enligt det här schemat:

En sonettkrans består av femton sonetter, där varje sonett inleds med samma rad som den föregående avslutas med. Den femtonde sonetten, kallad mästarsonetten, består av de första raderna i de fjorton föregående. Alltså så här:

Eller om man gillar färg:

Anledningen till att man skriver en sonettkrans kan ju vara skiftande, men för min del började det i romanen jag arbetar med, med titeln Torr, torr kaktus (som alltså är den vars tillblivelse ni kommer att följa här). Eftersom det är en vilda västernhistoria – komplett med pangpang och tågrånare och lömska sheriffer – innehåller den väldigt mycket maskulint kodat våld och glorifierar också till viss del detta maskulint kodade våld. Jag satt och skrev hösten 2017, parallellt med att jag läste vartenda metoo-upprop jag kunde komma över, och alltså tog del av historier och vittnesmål om de förödande konsekvenserna och det fruktansvärda slöseri med liv som maskulint kodat våld i slutändan leder till. Det gick inte ihop för mig. Jag ifrågasatte allt, och i synnerhet den roman jag arbetade med. Till slut pallade jag inte, och nån gång kring årsskiftet körde jag fast. Jag insåg att jag var tvungen att göra något helt annat, och började därför att skriva på en sonettkrans.

Gud, vad skönt det var!

Och vad skriver man då om? Jo, det brukar ju vara så att de som skriver på klassiska versmått är synnerligen intresserade av litteratur och litteraturhistoria, vilket ofta avspeglar sig i ämnesval. Den helt perfekta sonettkransen ”Den mörka stigen” av Lotta Olsson (lästips!), är ett exempel på det, då den behandlar Orfeus och Eurydike-myten. Själv tänkte jag som så att ska det göras ska det göras på annat sätt, och ville därför skriva något mer eller mindre aktuellt.

Jag är mycket intresserad av fotografier, särskilt sådana som får ikonstatus (det är något med sanningsanspråket, jag kommer att återkomma till detta!), och som alla normalt funtade människor hade jag känt något mycket starkt kring bilden på Alan Kurdi. Hur den publicerades och hade sådan enorm kraft, och hur skrämmande kortvarig den kraften var. Vad bilden verkligen föreställer – ett drunknat barn, ett mänsklighetens misslyckande, en oersättlig förlust, en politikens konsekvens. Hur försiktigt man måste närma sig en sådan bild, då den avbildar en tragedi, och därför tvingar en platt mot marken i relation – jag vet ingenting här, jag famlar. Hur man alltid kan använda skrivandet för att försöka förstå. Jag försöker förstå. Jag tänker att det bilden visar är en förlorad barndom, att det vrider om något i bröstet på oss, för vi alla har ju en, och den barndomen – lycklig eller olycklig – är vår absoluta rättighet. Att om man inte längre ser en förlorad barndom i en sådan bild, så har man också slutat att se människor som människor, så har man delat upp, så har man brutit mot det enda som är viktigt i relation till andra.

Jag tänkte på fotografiet och jag tänkte på hur Europas politiska rörelser ser ut och jag tänkte på sonettkransens konstruktion, hur den obönhörligt leder fram till den sista sonetten och jag tänkte på barndomen och på vad barndom är.

Sedan började jag skriva. Jag lät den sista sonetten beskriva bilden på Alan Kurdi, och så lät jag de fjorton föregående vara en barndomsskildring, trots att jag aldrig riktigt skrivit om min egen barndom innan, aldrig varit riktigt intresserad av den, bara tänkt att det var väl inget särskilt med den förutom att den var helt unik. Nu blev ju precis det poängen – att visa upp en helt unik barndom är att visa upp att varje barndom är unik, tänker jag och att det alltså var en helt unik barndom som gick förlorad. 

Så blev jag klar. Så blev det världens finaste bok. När en bok väl är på plats går det ju att säga hur mycket som helst om den. Det är någonting med skrivandet, att man tänker så fruktansvärt mycket och så är man helt ensam om det under så fruktansvärt lång tid. Inte förrän boken är klar börjar man prata, och då är det flera månaders tankearbete som bara väller ut.

Herregud, vad jag pratar nu! Göteborg utspelar den sig i! säger jag. Kolla, kolla, jag citerar Håkan Hellström! På tal om det, varför finns det fler skönlitterära debutanter i Malmö än i Göteborg? säger jag. Diskutera i smågrupper! Den bundna formens frihet, att alltid få luta sig på en struktur! utropar jag. Struktur som ett sätt att förstå världen! Hur det känns att skriva om sin barndom och då också automatiskt skriva om hur man började att skriva, vilka laviner av tankar som sätts igång! konstaterar jag. Vad är ens politisk litteratur? frågar jag retoriskt. Är det verkligen vad jag sysslar med? Vetefan! svarar jag mig själv. Fortsätter sedan: Varför är det så sällan folk vågar vara allvarliga och rimma samtidigt? Rimmet, som jag älskar det! Det dansar! Jag gillar system! Vad gör jag nu? Jomen det vet jag! Jag ska följa upp denna sonettkrans med en vilda västernroman! 

Jag är så otroligt glad för det.

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon romandebuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och har precis släppt sin andra diktsamling Barnet – en sonettkrans. Hon arbetar nu med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen här på bloggen och läs hennes artikelserie om det konkreta skrivarbetet i varje nummer av Skriva.