En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad 18 januari 2020

En gam? Vad tänkte jag?

Flock of circling turkey vultures with looming clouds and bright sun

Visst är…

”Cathartes aura [auʹ-],

lat. ’renande vind’, kalkongam, art i fågelfamiljen kondorer.

”… De gå äfven på friskt kött, om de kunna sönderstycka det samma, och likaså angripa och döda de lefvande djur, trots alla påståenden om motsatsen. Äfven såsom äggtjufvar äro korpgamarne vanryktade; det påstås att de endast af den orsaken anlägga sina nästen i närheten af vissa vadares och simfoglars bon för att hafva deras ägg nära till hands.

(…) Numera har man fångna korpgamar i alla större zooligska trädgårdar. Genom Azara erfara vi, att de kunna blifva utomordentligt tama, ja, verkliga husdjur.”

  1. A. E. Brehm, ur ”Foglarnes lif” (Em Girons förlag, Stockholm, 1884)”

… en helt oemotståndlig inledning, men ändå? Vad ska jag med gamen till? Som om historien inte höll i sig själv, jag menar hur kan det inte räcka med bankrån och uppväxt och en farlig banditledare? Ska det dessutom in en magisk gam? Nänä, stryk och ta bort!

 

Förövrigt mår jag lite sådär, och har en låg produktionstakt i allmänhet. Vi kan kalla det januari, tills vidare, för jag ser med glädje och tillförsikt framåt emot det kommande ljuset! — men om nån undrat över detta tapp i hastighet, så hav förtröstan! Snart är det äntligen februari!

Annons

En roman blir till Publicerad 7 januari 2020

Du-du-du-du-du-du

Hur mycket du kan man ha egentligen, om man inte skriver kärleksdikt? Ingenting väl, är det så illa? Jag vet inte, nu testar jag att ta bort det mesta, innan hade jag små avbrott i ett berättarnu, med ett du-tilltal, men det blir så… stängt. Eller uppfodrande. Du går, du står, du tycker och tänker! Nej, vill man ropa då! Jag gör vafan jag vill!

För skriver man du, är det som att berättarrösten förutsätter att den vet något om detta du, annars skulle det intima tilltalet vara omöjligt. Och man vill ju varken att berättarrösten ska förutsätta något om en själv genom att kalla en du, eller att berättarrösten ska veta så mycket mer om en annan karaktär, utan att tala om det för en.

Och trots det är det lockande… Nej, det är löjligt! Eller gulligt? Nej! Kanske både och, oavsett vad mycket krångligt.

 

En gång började jag skriva en dikt som gick så här:

Det vackraste ordet är du

du bara du inget efteråt nu

byta du mot ett du som en fråga

 

Det finns inga dagar jag tycker bättre om än mellandagar, för ingenting behöver man göra och det finns ingen bättre förutsättning att faktiskt få någonting gjort. Jag skriver bakifrån och framifrån och från mitten nu.

Det finns en gammal uppdelning i delar, rubriker jag satte för att bygga struktur, nu skriver jag under alla dessa rubriker samtidigt. En metod jag använt mig av tidigare — så fort jag tröttnar på början, skriver jag lite på slutet, så fort jag tröttnat på slutet, skriver jag lite i andra tredjedelen eller mitt i.

Eftersom jag först läste Matilda Gustavssons Klubben och nu läser Katarina Frostensons K så kommer jag inte från de stora frågorna vad gäller litteratur, alltså: vad är god litteratur? På riktigt? Och hur kan det vara så fruktansvärt oviktigt och så fruktansvärt viktigt? Och kräver den goda texten god moral? Det är lika enkelt att svara ja som att svara nej på en sådan fråga.

En roman blir till Publicerad 9 december 2019

Krilon och sanningar

Det är ju ren megalomani att sätta sig ner och skriva en roman, det är känt sen gammalt. Här är mina ord och min berättelse, som jag kallar för nån slags sanning, om inte verklighetsbaserad så… ja, ska man säga andlig? Och så förväntar jag mig att människor ska acceptera det! Uppskatta det, till och med! Ta det till sig och fundera över! Satan i havet i min lilla låda!

Jag vet ju att det är så det fungerar, närmast magiskt, och litteraturens stora kraft och så vidare — men HERREGUD vad jag känner mig som nåt slags semiprofetiskt pretto större delen av tiden!

Detta funderar jag över när jag arbetar med den dramatiska slutscenen, alltså låter hjälten sammanfatta alltihop — och med alltihop menar jag inte berättelsen som sådan, utan själva existensen. Jag tvekar, stryker, tänker men vafan och sen skriver jag det igen, precis likadant. Det är som att jag inte riktigt vågar slå fast någonting, fastän jag vet att det är det jag själv uppskattar mest när jag läser. Jag vill ju ha självsäkra utrop! Det är synd om människorna! Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad! Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst! Och så vidare!

Och som bevis därpå, är jag ännu sanslöst begeistrad över Krilon. Jag har nästan kommit till slutet av tredje delen nu. Det befriande ruset i att ha en hjälte som liksom talar i slagord! Det jag inte slutar tänka på i min läsning: att detta skrevs i realtid. Att litteraturen kan vara ett sådant kärl för motstånd. Det är som att man ryser. Som att man sträcker lite på ryggen och tänker: författare, ett rimligt yrke!

Ja, och trots det är det satan så svårt att ta sig själv på ett sådant allvar att man kan lägga det man själv anser vara sanningar i munnen på sin hjälte.

Som missionärer är de, de som flätar ens hår och drar snörningen så hårt att det blir svårt att andas. 

Annons

Jag sitter på tåget upp till Stockholm, för idag ska jag vara med i Lundströms bokradio. Det är första morgontåget upp, och mörkret ligger tungt ännu, alla gäspar, också jag, sträcker ut sig i sätena, sluter ögonen, försvinner bort med halsduken som filt och ju större hörlurar desto bättre.

Det blir alltid som ett upplopp i december, alltså i betydelsen sista sträckan, snart vid mållinjen. Som att något automatiskt måste sammanfattas och därför också vara färdigt, jag är trött. Jag slarvar med att svara på mejl, jag betar av och ser till att jag gör precis det som krävs, inte mer, vill gå hem, vill värma mig, vill läsa bok och titta på enkla hjältehistorier som alltid slutar lyckligt. Vill också skriva roman. Jag visste att det skulle hända, jag gissade att det skulle hända någonstans nu, hur berättelsen tar sig in i huvudet på riktigt, sådär som sista tanken innan man somnar. Jag har skrivit ett nytt slut. Det gamla slutet skrev jag för länge sedan, för att veta vart jag var på väg, men så började det flyta ut, började jag vilja någon annanstans, började jag tänka nej, det måste vara tydligare, enklare.

Jag återkommer ofta till när jag läste Frihet av Jonathan Franzen (spoilervarning!) och i flera dagar efteråt var helt uppfylld över att alla blev vänner på slutet. Jag gick omkring och kände nåt som nog får kallas hopp. Det finns något lockande i att sluta med en katastrof, för att man kan och för att man vågar, för att man vet att det fruktansvärda slutet onekligen ligger kvar i en efter en läsning och inte lämnar en — man vill inte vara hollywood eller hallelujahkör — men ibland stannar också det lyckliga slutet kvar, och då går man ju runt och är glad. Det är nåt, det med.

Med det sagt: nej, det är inget lyckligt slut. Kan inte släppa katastrofen!

I övrigt läser jag Krilonböckerna av Eyvind Johnson. Jag kan inte sluta tänka på Krilon. Alla borde läsa Krilon. Det är ren och skär fröjd att läsa Krilon. Alltså som en lektion i vad litteratur är och bör vara, så spännande att läsa Krilon, en sån språklig dans att läsa Krilon, en så modig och rimlig analys av makt och motstånd att läsa Krilon, en sån fantastisk hjälte Krilon är!

Förra veckan var jag först på augustgala (flådigt!) och sen var jag i Lomma och Bjärred och gjorde skolbesök för alla femmor i kommunen. Vid ett tillfälle räckte två tjejer upp handen och frågade om jag kände till en poet som hette Gustaf Fröding. En favorit!, sade jag och blev mjuk i bröstet. Sedan läste de, väl inövat, en dikt av Gustaf Fröding (som jag sedan googlade reda på var hans svar till Selma Lagerlöf (!) efter att också hon hade kritiserat hans osedlighet). Och som ett avslut på detta, som ett lyckligt slut, med den största av förtjusning och tro på framtiden om ett par 08:or lär sig detta utantill, så går den så här:

I dritande ställning jag läste ditt brev,
och ju mer jag läste – ju mer det drev.
Och marken var naken och saknade löv,
då tog jag ditt brev, och torka min röv.

Ladda fler blogginlägg!