En roman blir till Publicerad i Skriva #1 2022 (07 februari 2022)

En roman blir till

I artikelserien »En roman blir till« beskriver Olivia Bergdahl i realtid arbetet med en av sina roman från start till – nästan – mål.

Del 1, Idé: »Så föddes min idé«

Del 2, Research: »Bill & Ben väcker känslor«

Del 3, Att finns sin röst: »När hjältens röst blir din«

Del 4, Att finna sina karaktärer: »Många sidor av mig själv«

Del 5, Skrivkramp och skrivpanik: »Du kanske är dålig«

Del 6, Var, när och hur? »Perfekt vid spionage!«

Del 7, Döda alla darlings! »Allt ska tas med måtta«

Del 8, Dramaturgi: »De flesta saknar struktur«

Del 9, Att lämna ifrån sig: »Är det genialt!?«

Artikeln publicerades i Skriva #1 2022 (07 februari 2022) och är skriven av .

Annons

Det ska till en liten diva för att bli författare, så plötsligt skickade jag ett tårdrypande rop rätt ut i verkligheten: »DET ÄR FRUKTANSVÄRT SYND OM MIG!« Så tjöt jag, eftersom jag ansåg det vara en sanning. Jag ansåg det vara en sanning eftersom jag hade skrivit romanen Efter ekot ett par år tidigare, och sedan vitt och brett upplyst alla jag mötte om att jag skulle skriva en roman till, och att det skulle vara en vilda västern-historia. Alltså borde jag skriva en roman, men var det någonting jag inte gjorde, så var det att skriva en roman. Nej, jag gick upp på morgonen, promenerade till mitt kontor, slog upp datorn och stirrade på skärmen. Varje dag i en månads tid, utan att skriva ett enda ord.

Allt stod stilla. Utom självföraktet, som vällde fram inuti kroppen. Jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Till slut fick jag ihop orsak och verkan. Detta mitt tillstånd sammanföll med hösten 2017 och alla de vittnesmål #metoo öppnade för. Vittnesmålen visade vad det manliga våld jag i min vilda västern-historia hyllade, som yttersta konsekvens ledde fram till. Jag blev liksom fysiskt äcklad av den text jag arbetade med. Jag kände att jag hade missförstått någonting grundläggande. Att göra dessa manliga ideal till mina egna, och därigenom acceptera övergrepp … jag hade inte formulerat det för mig själv. Jag famlade. Samtidigt hade jag ju deklarerat att det var just en sådan text som jag nu inte kunde skriva som jag skulle skriva, och i den rävsaxen satt jag fast.

Jag trodde inte längre på min idé, så jag lade alltihop åt sidan. Jag skrev en sonettkrans. Jag hade nog struntat i romanen, och aldrig återvänt, om det inte var för något så simpelt som skam. Jag hade ju sagt till massor av människor att jag skulle skriva färdigt den här texten, jag hade rest runt i USA, jag hade läst så mycket värdelös kiosklitteratur och försjunkit så målmedvetet i vilda västern-serier.

 

Det ska ju till en liten diva för att bli författare. Det är nödvändigt att man beter sig som en sådan till och från (om inte annat i sin ensamhet) för att komma på en så märklig idé som att försöka publicera en bok. Men – trots detta, så ligger det ju lite av ett löjets skimmer att ropa »SKRIVKRAMP« så fort det går trögt med en text. Som vore det ett sjukdomstillstånd. Ett virus har drabbat mig, jag tycker att jag är dålig! Jaja, men så känner de flesta! Och – hemska tanke! – du kanske är dålig. Att det inte flyter på behöver inte vara ett utslag av en orättvis jantelag, utan en rimlig självinsikt. Det kanske är ett ointressant ämne? Det kanske är meningslöst formulerat? Det kanske redan har sagts tusen gånger tusen gånger om? Du kanske har slarvat eller tröttnat eller bara är lat i största allmänhet? Ja, inte konstigt att det inte går i sådana fall! Stryk, släng, kasta bort och börja om! Inte svårare än så! 

Jag lever med den fasta övertygelsen om att alla borde skriva, för det är ett bra sätt att förstå sig själv och den värld vi lever i – men allt människor skriver ska för den sakens skull inte omvandlas till böcker. Menar du verkligen SKRIVKRAMP? Eller har du bara kört fast? Att köra fast är helt naturligt, och kanske det enda man verkligen behöver behärska om man ska arbeta med att skriva. 

För egen del kör jag oftast fast för att jag inte känner något. Känner jag ingenting för scenen jag skriver, ja, då blir det tråkigt att skriva den, och blir det alltför tråkigt slutar jag till slut att skriva. För att undvika att hamna där brukar jag byta scen. Jag föredrar att skriva liksom hela texten samtidigt, så att jag inte hinner tröttna. Om början blir tråkig, kan jag skriva lite på slutet. Känns slutet ointressant kan jag skriva nånstans i mitten, och om mitten känns färdig, ja då kan jag återgå till inledningen. På så sätt tycker jag att man kommer runt de flesta gropar.

 

Men om det är så att jag inte känner något överhuvudtaget, alltså att själva min själ är död och intetsägande, språket ett rent djävulskap och hela min framtid ett hål? Skrivkramp är alltjämt ett fåfängt utrop, i alla fall innan man har testat följande, minst två gånger:

1. Läs en bok. Vilken bok? Vilken bok som helst! En bra bok för att känna att det är möjligt eller en dålig bok för att känna sig bra. Det spelar mindre roll. Också som läsare är man en del av litteraturen, och det är viktigt att påminna sig om den självklara tillhörigheten, eftersom den är nödvändig. Jag befinner mig här i historien, hur kan jag bidra? Borde jag inte göra det? Jo!

2. Läs en ordlista och förundras. En gång, i allas begynnelse, var ordet ouppnåeligt men nästan ändå där, tungan som envetet försökte formulera sig, ett upprepat dadadadadada. Tills det lyckades! Dada blev Mamma, Pappa, Titta och så blev språket mitt, ditt, vårt! Varför skriker småbarn? För att de inte kan tala! Men sen när språket har erövrats, när det går att uttrycka en vilja, en känsla, en möjlighet, hur roligt har man inte då! Att skriva är att ständigt återupptäcka den glädjen, oavbrutet finna nya ord och nya mönster! Så använd en ordlista! Jag slår upp en i detta nu! Kolla det blev fu! Funk funka funkis! Futt futta futtig! Aldrig tänkt på! Vad roligt!

3. Lyssna på musik.

4. Titta på en film.

5. Känner du fortfarande ingenting? Nödlösningen är alltid att googla »most emotional commercials ever« (eller dylikt) och titta på alla Youtubeklipp som kommer upp. Jag vill ju känna. Alltså inte tänka, agera, uppgå i, utan bara känna. Kapitalismen är fruktansvärt bra på att få en att känna. Det viktiga är dock att man sedan inte drabbas av akut lust att konsumera, utan snarare akut lust att gråta eller skratta. Gråt! Det gör jag, snyftar högt och ljudligt till mensskyddsföretags-feminism eller bilföretags-kärleksförklaringar. Efteråt känner jag mig både smutsig och helt ren, och så kan jag skriva igen.

6. När du ändå är ute på internet (var inte det!), så kan du passa på att titta igenom alla gamla bilder på dig själv på Facebook. Nämen titta vad liten jag var! Vad roligt jag hade! Vad olyckligt jag levde! Att jag umgicks så mycket med den där personen! Känner du nåt? Det gör jag.

7. Ring en vän. Ring en partner. Ring en mamma. Ring en kollega. Ring vem som helst, nån som kan säga: »Bra jobbat!« Oavsett vad detta utrop syftar på. Någon som kan upplysa dig om att du existerar i världen och att det är värdefullt. Någon som kan sätta ditt löjliga problem SKRIVKRAMP i perspektiv, säga till exempel »hallå jag älskar dig, glöm inte att köpa toapapper på väg hem« och så, som genom ett under så kastar du ner några rader strax innan du kilar hemåt och dessa rader var precis vad du behövde för att komma igång igen.

 

Sakta, sakta kunde jag, bland annat med dessa metoder, vrida min vilda västern-historia till rätta. Jag lät några spår försvinna ut i öknen samtidigt som nya karaktärer drog med mig längs nya stigar. Plötsligt började hjärna och hjärta gå i takt igen.

Det tog mig ett drygt år bara att ta mig runt problemet, hitta en ny ingång, komplicera berättelsen och göra den meningsfull igen. Det innebar såklart att jag var tvungen att skriva om alltihop, men jag tänkte att då får jag väl göra det – och ja, så gick det igen. Jag skrev. Historien kröp återigen in i kroppen på mig, det blev spännande och roligt. Om det var värt det? Jag vet inte. Det tog tid. Men sitter man fast och fullständigt har gett upp hoppet om en text, kan man alltid trösta sig med den gamla sanningen: tiden läker också sådana här sår, även om den kan ta väl mycket tid på sig. 

Artikeln publicerades i Skriva #1 2020 (03 februari 2020) och är skriven av .

Det finns ingenting mer högtidligt i ett skrivande liv än när man bestämmer sig för att det är färdigt. Den där sista punkten sätts i den där sista meningen. Man skriver: »Den som blir hjälten blir saga, blir vad som helst, blir friheten. Och jag skjuter.« Man drabbas av den stora tveksamheten. »Och jag skjuter.«? Ska det verkligen vara det? » jag skjuter.« är väl rimligtvis bättre? Och? Så? Och? Så? Så. Så har man skrivit det. Herregud, tänker man. Nu ska det bara gås igenom en sista gång.

Man bestämmer en dag när det verkligen ska vara färdigt. Ett datum, ett klockslag. Man skriver ett andäktigt mejl till sin förläggare en plötslig torsdag i september där man kavat slår fast: »På måndag morgon kommer manus!«.

Man tillbringar sedan en långhelg i ett fullständigt maniskt tillstånd. Sedan tidigare har man skickat sitt manus till sin bästa kompis Martin, sin mamma och sin partner och man har nu en oupphörlig diskussion med alla tre, där de får spela olika roller. Man börjar med sin bästa kompis Martin, för han har ingen pardon, nej, som en annan självplågare kastar man sig njutningsfullt fram mot den hänsynslösa kritiken. Martin säger att det håller. Man andas ut, man närmast lättar. Men – han ifrågasätter några logiska luckor, pekar på scener där karaktärerna inte är konsekventa, där något i så fall måste förtydligas, han tycker mycket om scenen med fotografen, när Kelly och Skye ska bli fotograferade. Men varför är Skye så obekväm? frågar han och eftersom man måste förklara, vet man att man måste skriva om just den scenen. Man tackar för läsningen och frågar hur det är, man är dock ännu manisk och lyssnar inte på svaren, men kommer att bjuda på öl eller middag nästa gång man är i samma stad och då vara närvarande på riktigt. Man tänker att alla borde ha en hänsynslös bästis som kan läsa ens text.

Man går vidare till sin partner. I egenskap av partner har han en mycket kärleksfull blick på det man gör. Han tycker om formuleringsglädje, det vet man, och därför stirrar man på honom under hela läsningen och varje gång han skrattar till frågar man desperat: »vad var det som var roligt?« »Det här med att kaktusarna står som ett våldsamt strössel«, svarar han till exempel och man andas ut och känner sig som någon som har kul med ord. Till slut har han läst färdigt, men innan han har hunnit utveckla sina tankar kring det har man redan vrålat: »är det genialt?!« Och han anar kanske att hans uppgift framför­allt är att svara ja på den frågan. Så han gör det. Man andas ut. Man ringer sin mamma. Man har en mamma med den underbara egenskapen att hon till fullo litar på ens förmåga, och därför blir uppriktigt förvånad när hon tycker att det man gjort inte är nåt bra. Hon säger att hon blev berörd. Det är egentligen tillräckligt. Fylld av energi störtar man vidare, in i den sista bearbetningen, man känner sig älskad och sedd och på den energin kan man åstadkomma vilka underverk som helst. Natten mellan söndag och måndag sover man inte en blund. Man flyttar kommatecken. Man drömmer om öknen. Man äter mjölkchoklad och dricker pulverkaffe och när gryningen stiger över östra Göteborg formulerar man ett mejl till sin förläggare som är ganska roligt, det tycker man själv, och så trycker man på skicka. Hoppla, lilla västernroman, tänker man förundrat precis innan man somnar i soffan med kläderna på. Man är mycket, mycket lycklig. Nej, det finns ingenting mer högtidligt i ett skrivande liv än just det ögonblicket.

 

Till skillnad från när man debuterar och kastar ut sitt blödande konstnärshjärta på vinst och förlust, så har man vid andra och tredje boken hunnit etablera en relation. Ett förlag, som är ens eget. En förläggare. Förläggaren fattar beslutet: Ska denna bok ges ut eller inte?

Förläggaren kan också ha övergripande åsikter om till exempel en karaktärs vara eller icke-vara, medan en redaktör tycker till om ett kommatecken eller en punkts existensberättigande, och huruvida en dialog behöver finslipas eller inte. Först pratar man med förläggaren, och sedan skickas texten fram och tillbaka till redaktören, med ändringar och kommentarer. När det är gjort så läses det korrektur och formges och läses korrektur igen och planeras och skrives baksides­text och allt vad det är och sedan börjar det så sakteliga närma sig en färdig bok. Färden kan vara lätt och rolig, och den kan vara mycket komplicerad. Oavsett — hittills har jag inte mött en enda författare som inte har särskilda, stundtals mycket starka, känslor inför sitt förlag.

Jag tänker på relationen författare-förlag som vore det släkt. Inte fullt så laddad som en föräldrarelation, men i det häradet. Till exempel en farmor. Jag tänker att ens förläggare är ens farmor och ens redaktör kanske en kusin, nån som står lite vid sidan av men ändå har följt en hela livet. Och utan farmor hade man ju aldrig blivit till. Det är ett särskilt slags tacksamhet. Utan förläggare hade man aldrig blivit författare. Det är en snarlik känsla.

Inför sin farmor beter man sig, man är hel och ren och väluppfostrad, och till sin förläggare vill man komma med stor och genial litteratur som givetvis också ska vara en försäljningssuccé. Samtidigt vet man att barnbarn är livets efterrätt, och ens förläggare är ju faktiskt beroende av att man skriver böcker och att de blir någorlunda bra, det är ju författaren som gör grovjobbet, det är alla inblandade väl medvetna om! Nära och intensivt, och samtidigt avlägset. Man ses vid vissa givna tillfällen och högtider och är till vardags mestadels sammanlänkade endast på pappret.

 

Det är alltså till denna person man har skickat sitt mejl. Och man väntar. Man väntar och väntar och väntar på svar. Ens förläggare/farmor har väl annat för sig, tänker man. Det är ju inte bråttom, tänker man sedan. Men svara då!, tänker man sen. Man formulerar ett nytt mejl. Man anstränger sig att låta precis lagom desperat, men också rolig. Man tycker att man lyckas. Man skickar iväg. Fortfarande inget svar. Ack, tänker man. Man beklagar sig hos sin partner, sin mamma och sin bästa kompis Martin. De säger alla någonting lugnande. Man lugnar sig inte. Man hinner ångra alltihop. En vilda västern­roman, tänker man för femtitolfte gången, vad är det för strunt? Varför ska man vara så besatt av usa? Man kunde väl snöat in på vilket land och vilken kultur som helst som inte är på väg rätt in i den politiska galenskapen! Ska man verkligen fortsätta att marinera sig i detta? Man tänker nej, jag lägger ner, jag vill inte längre, det är inte värt, nu tar jag mitt pick och pack och utbildar mig till lärare eller nåt annat meningsfullt. Vad ska man ens med författare till?

Till slut har det gått en oändlighet eller tre dagar. Man öppnar sin mejl och där ligger det ett svar från förläggaren/farmorn. Man tar ett djupt andetag.

»Vi kör«, står det. Inte alls.

I skrivande stund har nämligen ingenting i den här texten inträffat. Det kom en pandemi i vägen för min planering och ställde allt på ända, och sedan kom ett barn. Jag sköljdes omkull i den stora lyckan och spädbarnsruset och denna satans roman som aldrig blir klar sköts än en gång på framtiden.

Så jag kommer, något snopet, att lämna er med det. De sista skälvande stegen innan det blir bok av manus, kommer jag att uppdatera på bloggen En roman blir till, som ligger kvar så länge den behövs. Med det lyfter jag på hatten, sitter upp och ger mig av. So long, darlings, ta hand om er! Det har varit en glädje att vandra vid er sida dessa månader!  

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och publicerade senast Augustprisnominerade Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ fortsättningen av bokens resa på bloggen »En roman blir till«.

Artikeln publicerades i Skriva #5 2020 (19 oktober 2020) och är skriven av .

Alla kan skriva vackra meningar, och alla har en historia att berätta. Det är sant, och tål att upprepas. Det går inte att säga att en viss typ av människor har mer att berätta, eller att på förhand ringa in vad som är viktigt eller vackert.

Det betyder inte att alla per automatik faktiskt skriver någonting bra. De flesta gör det inte. De flesta saknar struktur. 

Att skriva utan struktur är inte bara slött utan också självgott. Som om ens ord vore så värdefulla i sig själva att de inte behövde stöpas i någon form! Som om ens egna tankar och känslor var heliga, och att det således närmast skulle vara ett brott att förädla dem! Det är som att tvinga någon att andäktigt lyssna på ett aldrig sinande svammel. 

Endast självutnämnda genier sysslar med sådant, och är det någonting livet har lärt mig så är det att man ska passa sig för självutnämnda genier! Både i sig själv och i andra!

 

Jag skriver en roman. En roman innehåller mycket – text, karaktärer, konflikter och vändningar – och kräver därför mycket struktur. 

Vissa börjar med strukturen när de skriver. Hittar på historien och skriver ner den i punkt­form eller gör en kapitelindelning som de sedan fyller i. Jag önskar att jag kunde göra det. Men ack och nej – en annan ska givetvis känna sig fram. Låta texten flyta och flöda tills det finns någon svårdefinierad ton i den, och åren går, det blir oöverskådligt. Till ögonblicket man inser att det är dags att kavla upp ärmarna och göra litteratur av det hela.

Vad en struktur egentligen är, är början, mitt och slut. Självklart kan det vara en början som är som en början brukar vara, en mitt som följer en klassisk dramaturgisk kurva och ett slut som är ett slut, lyckligt eller olyckligt. Men lika gärna en början som är ett slut och ett slut som är en mitt. Det kan vara ett konstant flöde där ingen del går att skilja från den andra, det kan vara en lång upprepning, det kan vara tio början som bara börjar, någonting som mest kan liknas vid ett oavbrutet slut eller ett »Det var en gång …« som efter lagom myckna äventyr landar i ett »… så levde de lyckliga i alla sina dagar«. Det viktiga är inte hur utan att.

När jag började skriva visste jag att romanen skulle vara en jag-berättelse, eftersom jag är svag för sådana, och eftersom det också var tekniskt nödvändigt för just den här historien. Själva början var jag mycket osäker på, där­emot hade jag upplägget klart, och beslutade mig därför tidigt för slutet. Huvudpersonen berättar om sitt äventyrsfyllda banditliv i slutet på 1800-talet, och som motivation för att överhuvudtaget berätta detta borde huvudpersonen vara ensam. Varför annars sitta där och skriva ner saker och ting, i smugglar­nästet uppe i bergen, strax utanför Tucson i Arizona? 

Varför var då huvudpersonen ensam? Alla andra hade dött, såklart. Visserligen är väl ett sådant slut synnerligen icke-amerikanskt och mer likt den svåra, europeiska konsten, men jag tänkte att jag är ju trots allt europé, hur amerikansk min miljö än skulle vara. Att sedan veta det, genom hela skrivandet, att allt skulle sluta i katastrof, gjorde det betydligt enklare att verkligen producera text. Mitt stora strukturarbete har alltså inte gällt vart historien ska ta vägen, utan snarare hur den ska börja. Herremingud, som jag har kämpat med det! Hur mycket bakgrund behövs? Vad är verkligen viktigt för en bandit? Om någon ska berätta sitt livs historia, när börjar egentligen ett människoliv? Vid födseln? Vid ens första minne? Första gången man faktiskt definierar sig själv? Eller ännu senare? 

Huvudpersonen har en kompanjon, och då denna vänskap är nödvändig för deras stora framgång, bestämde jag mig till slut för att det var där jag skulle börja. Första gången de träffades. Kelly och Skye, mina banditer. Det blåste den dagen. Så var första scenen. I sista scenen är det bara död. Däremellan finns historien, och nu ska bara scen efter scen sorteras in på rätt plats. Som tågvagnar tänker jag mig, kopplas de samman och det är tidsödande och helt nödvändigt.

 

För att göra detta kan man använda sig av post it-lappar. Det innebär att man skriver upp scener eller textfragment på olika lappar, som man sedan flyttar runt tills de fått en ordning. Varje karaktär kan ha en färg, till exempel. På post it-lapparna kan man också ha fakta och information som man har hittat på eller researchat sig fram till. Sådant som liksom är nödvändigt för historien, men som inte faller sig naturligt. Med hjälp av lapparna kan man placera ut det med lagom stora avstånd, så att balansen blir bra mellan spänning och mindre spänning, mellan miljöbeskrivningar och snabba, dramatiska skeenden. 

Man kan också skaffa sig ett stort papper, jag rekommenderar då en pappersrulle, som man kan rulla ihop när man inte använder den. Det brukar gå att hitta billiga varianter i form av ritrullar, till exempel på barnavdelningen på Ikea, eller julklappspapper från januari att använda baksidan av. På större papper kan man rita streck och göra tankekartor. Det går också att sätta sina post it-lappar på sin pappersrulle, och kombinera systemen. Poängen är denna: att med hjälpmedel rita ut berättelsens skelett, om texten är så lång att det inte går att få överblick annars. Hur hänger det samman? Fungerar övergångarna? Är det otydligt?

Eller, för min del klart vanligare, är det övertydligt? Jag har så lätt att glömma bort att läsaren inte är dum i huvudet utan oftast helt utan problem fyller i ett tomrum. Om man först befinner sig på en plats, och i nästa scen på en helt annan plats, så räknar de allra, allra flesta ut att det har skett en förflyttning – måste jag då verkligen beskriva denna förflyttning, eller vinner jag kanske mer på att öka tempot och ta bort den? (Svar: ja, ta bort, i nio fall av tio). Sakta och säkert hakar scenerna i varandra, som tågvagnar känns det. I skrivande stund har jag tagit mig igenom ungefär två tredjedelar. Jag arbetar parallellt från början och från slutet, mitten är mitt okända landskap, men också där kan jag bygga stigar nu, utkastade linjer över julklappspappret. Det är en närmast magisk känsla när det faller på plats. Ja, det är som magi, det blir ju litteratur! En berättelse värd att berätta och därigenom mer än bara den här leken jag har ägnat mig åt de senaste åren, den här världen jag har valsat runt i på egen hand, plötsligt något lite större, något att dela med sig av, inte längre bara utkastade bilder med förvirrade redo­görelser. Det är en enhet, det har därigenom funnit sitt existensberättigande, ska bara knytas samman, sen är det klart.

 

Att knyta samman en text är det enklaste sättet att skapa struktur, i synnerhet vad gäller kortare texter. Om man skriver en dikt, en novell, en essä eller ja, låt oss säga att man till exempel skulle skriva en text till en tidning om att skriva struktur och vill ha någon struktur i den? Lätt gjort! Det är bara att kopiera början och klistra in den på slutet! Läsa igenom det hela en eller ett par gånger, så att det ger mening, putsa lite grann, ändra på någon formulering, flytta på ett gäng kommatecken, byta ut en punkt mot ett utropstecken och tillbaka igen, och avslutningsvis se till så att det verkligen hänger samman. 

För alla kan skriva vackra meningar, och alla har en historia att berätta. Det betyder inte att alla faktiskt skriver någonting bra. De flesta gör det inte. De flesta saknar struktur. Det är synd.  

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och publicerade senast Augustprisnominerade Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

Artikeln publicerades i Skriva #4 2020 (17 augusti 2020) och är skriven av .

Annons

Författaren är gravid.

Hon har varit det länge nu. Hon har skrivit roman och varit gravid, och kroppen har vuxit, förändrats och ett barn har blivit till i den och hon har känt barnets rörelser, först som överraskningar, sedan som någonting självklart.

Hon har varit tvungen att stanna upp, gå mycket långsamt. Hon har lärt sig någonting om hastighet.

Författaren är gravid, och det är ett faktum.

I början så sov hon, som så många gravida, en helt ny sorts trötthet, hade hon hört talas om den? Nej, det hade hon inte. Det är mycket med att vara gravid som man inte har hört talas om. Det undangömda, det avslöjade. Hon skrev och hon sov, hon skrev sämre.

Författaren är gravid och förhåller sig till det.

Vartenda steg förhåller sig till det, att lägga sig ner, att resa sig upp, hon har ovanligt mycket sammandragningar, det gör det svårt att lägga sig ner, att ställa sig upp, att gå. 

Hur skriver man roman när man ligger helt stilla, undviker att resa sig upp, författaren tänker på annat då. Hon googlar prematurfödsel och mycket små bebiskläder. Hon får oroväckande besked på sjukhuset, sedan lugnande, sedan: allt är precis som det ska. 

Hon tänker: det största av allt.

Hon tänker: det största av allt är mycket vanligt.

Hon tänker: det enda historien upprepar är det största av allt. En kyss, ett barn, ett avsked.

Hon tycker att det är vackert.

Hon tänker: endast lata skribenter skriver aforismer. Endast den som inte orkar göra dikt av det, rytm av det, dialog av det, berättelse av det, roman av det.

Författaren är gravid och mycket trött. Hon orkar inte det hon vanligtvis orkar. Hon lär sig någonting om hastighet. Det känns som att hon skriver aforismer. 

Författaren är gravid och beskriver därför träden och buskarna utanför fönstret. Hon beskriver vädret. Hon har en brinnande, intensiv längtan att åka till Köpenhamn. Det går inte, det är pandemi, det är den här tiden, den här våren. Hon vill inte tänka på den. Hon vill åka till Köpenhamn. Hon vill åka till Stockholm. Hon vill åka till Paris. Hon försöker förstå sin längtan till Paris, det var så länge sedan hon var i Paris, tidigare var hon där oftare, så känns det, på tågen söderut, man stannar väl alltid i Paris, varje gång på väg mot Medelhavet, så stannade hon i Paris. När hon var sexton år var hon där med sin skola, hon gick en fransk inriktning på gymnasiet, de var där på studieresa, åkte de buss ner, hon har ett minne av det, en bussresa, de var i Paris och såg historiska platser, skulle göra ett skolarbete om varsin stadsdel. Hon var vid Père-Lachaise, kyrkogården alltså, det råkade vara över åttonde mars, det råkade vara därifrån som åttonde marståget gick. Hon gick med, hon och hennes klasskamrat, de två som gjorde det där skolarbetet tillsammans, hon minns ingenting av det. Skolarbetet, alltså. Hon minns att de fick en banderoll att hålla i. Hon minns att en medelålders kvinna i läderjacka tafsade på henne. Hon minns en mycket, mycket gammal kvinna som lutade sig ut ur ett fönster och vinkade och ropade med i slagorden. Hon minns det som att det var en evig folkmassa, en sådan som blir som vatten och flod, att vara en del av. Hon vet inte om det är därför hon vill till Paris, för att påminnas om något. Det är så mycket hon vill minnas. Allting före detta ögonblick, blir till en enhet, hon vill minnas det. Det som sedan kommer att vara en historia att berätta för ett barn. En gång var jag inte mor. Allt jag var då har nu blivit till ett. Hon vill skriva ner det.

Författaren är gravid och hon tycker att det är underbart. Det är fruktansvärt spännande. Kroppen är tung och förändras, det gör ont och hon svettas, men det är underbart, för det är så spännande.

Författaren är gravid och måste därför skriva om sig själv som det hon hon har blivit. Ett helt nytt slags hon. Hon är gravid. Det är så främlingar tilltalar henne, hela meningen säger de, som en upptäckt och den viktigaste av tillhörigheter: hon är gravid.

Författaren är gravid och tillhör kategorin gravid. Hon skriver hon är. Hon klagar inte. Hon har alltid velat vara normal, på gränsen till osynlig.

Om du fick välja, skulle du vilja kunna flyga eller vara osynlig?

Osynlig, svarar författaren.

Författaren är gravid och därigenom helt osynlig som författare, men mycket synlig som gravid. Sådana som varit gravida i andra tider säger till henne att hon i alla fall slipper folk som klappar på hennes mage, i dessa coronatider. Det är ingen som klappar på hennes mage. Den är inte jättestor, men hon går upp mycket i vikt.

Författaren är gravid och tänker på sådant. Hon skriver roman, men tar en paus och googlar tips mot sammandragningar, googlar gravid vecka 32, googlar vad behöver en bebis.

Barnmorskan säger att det är bra att läsa lite böcker nu, i synnerhet eftersom alla föräldrakurser är inställda, så att hon vet hur en förlossning går till. Hon tycker mycket om sin barnmorska.

Författaren är gravid och läser varken poesi eller spänningsromaner eller familjeepos, som hon brukar, hon läser helt nya sorters böcker. Hon får låna av sin storasyster, en är mycket bra, den bygger på intervjuer med kvinnor som nyss fött barn, de berättar om sina förlossningar, steg för steg. Den är från 90-talet och killarna heter Kjelle och Kenta. En kvinna berättar att vattnet gick när hon var på sjukhuset och gick ut för att ta en cigarett. Hon tycker om att läsa det. Det känns som att tiden har gått, men som att hon är en del av någonting evigt. Hon är väl det. Hon är gravid.

En annan bok tycker hon inte om. Det finns en särskild slags ton i texterna hon läser. Förnumstighet. Ett: du kan ändå aldrig föreställa dig. Det är en helt omvälvande upplevelse. Du blir aldrig densamma. Hon försöker acceptera att det inte går att förstå. Hon klarar inte av det.

Författaren är gravid och vet att hon är precis densamma, hon lärde sig det när hon läste sina dagböcker, allihop från sex års ålder tills idag. Det som stod där var: en och samma person. Hon var ett barn och en tonåring och hon var mellan tjugo och trettio, nu är hon gravid, snart ska hon bli mor, det är samma person hela tiden. Sig själv blir man aldrig av med, hon vet det. Hon tänker: tack och lov. Hon tänker: herreminjävlagudhurskadetgå.

Författaren är gravid och måste därför skriva ett försvarstal för fantasin och föreställningsförmågan. Du kan inte föreställa dig hur det är att föda barn, säger människor som har fött barn. Du kan inte föreställa dig hur det är att ha barn, säger människor som har barn. Säger du nu, ja, säger människor som har fött och som har barn, men vänta bara tills du har fått barn. Det finns något triumferande i deras röster. Vänta bara.

Hon måste lägga mycket tid och energi på att tänka på det där. Skillnaden mellan att i kroppen erfara och att förstå. Det är inte samma sak, för det är viktigare att förstå. Skulle det inte vara så?

Författaren är gravid och ska således bli mor. Hon tänker mycket på det. Vad jobbar din mamma med, kommer någon att fråga författarens barn och barnet kommer att svara: min mamma är författare. Kommer barnet verkligen att svara det? Hon jobbar ju mest med att stå på scen. Att undervisa. Att ha möten. Att läsa dikter.

Författaren är gravid och tänker med skräck på att ha en poet till förälder. Ska mitt barn verkligen behöva förhålla sig till detta stora jag som blåses upp på scen, detta upprepade jag, detta jag igenom vilket känsla efter känsla filtreras? Kommer mitt barn att fly det, eller vara glad för det? Detta är frågor författaren ställer sig. Hon tänker mer på det, än på dramaturgi.

Författaren är gravid och det är ju inte det här hon ska skriva om, men det tränger sig in i huvudet på henne.

Hon vill utveckla det hela, förklara: det är omöjligt att inte vara i sin kropp. Egentligen är det inte mer är så. Hon skriver en roman, det är en spänningsroman, den handlar om att bryta sig bortanför den gemenskap som är pålagd med könet, handlar den om det? Hon vet inte säkert. Hon vet att hon måste skriva om sig själv som ett hon nu, ett hon är gravid. Är det att utplåna jaget eller att uppgå i det? Att uppgå i det.  Skriver hon om sig själv eller skriver hon om någon annan? Det skulle ju vara något, det skulle förklara något. Ett liv, kanske.

Det finns en gräns för det privata, det bestäms av maktstrukturerna, är det inte så?

Författaren är gravid och det är det mest spännande hon hittills har varit med om. En helt ny kropp tar form, en helt annan kropp, och den är vad den är för att det växer i ett barn i den. Som att vara i puberteten igen, men vara vuxen nog att ta sig tid att betrakta det. Hon gråter och svär och hon är ibland mycket irriterad, det gör ont och det är skrämmande, i början när hon bara sov och kräktes var det som värst, hon gjorde ett skolbesök med fyra lektioner och hon sprang ut på toaletten i varje tiominutersrast och kräktes, det var mycket jobbigt. Hon vill inte prata om det. Sådant är som smärta, hon glömmer det. Till skillnad från det andra. Det spännande. Hon kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt spännande det är. Ett litet fladder i magen tydligare och tydligare, blir till fötter som sparkar hårt, hela magen rör sig som en våg.

Vad är skillnaden mellan en erfarenhet som räknas som specifik, och den som räknas som allmängiltig. Vem räknar vad. Författaren är gravid. Vad är det för en erfarenhet, egentligen.

Författaren är gravid och det upptar henne. Översköljer henne. Hon är mycket intresserad av det. Av sin graviditet, av att den händer, det svindlar. Hon har lärt sig en annan historia. Hon inser att det är ett problem. Hon kan inte bortse från graviditeten, störst av allt, den tar inte bara över hennes kropp, den tar över hennes tankevärld, hon ägnar mycket tid åt att tänka på sin graviditet. Hon har tidigare inte läst någonting om graviditet. Det finns en gemenskap i de orden som hon skyr. I berättelsen. Någonting i det undangömda, det avslöjade, hon vill inte tillhöra det undangömda, det som kan avslöjas, hon vill vara normal. En normal författare. Hon har en mycket patriarkal litteratursyn.

Hon ville säga det här: författaren är gravid, och det upptar henne. Det innebär att det hon helst av allt vill skriva om, är sådant hon inte har lärt sig att uppskatta som läsare. Det finns en annan väg att gå, en fri väg, i allt det som är varken eller och både och. Hon vet det. Hon har sett det. Det är det vackraste hon vet. 

Hon brukar hävda att hon har god fantasi. Eller i alla fall att hon verkligen försöker. Att det är hennes plikt att förstå. Inte bara hennes, allas plikt, det enda att begära, att förstå, fantasin är livsviktig. Allt det som inte kommer naturligt. Det som inte är en erfarenhet, det måste man föreställa sig. Det går. Inte som för den som har erfarit det, men gott nog för att vara respektfull. Det är vackert. Det är mycket vackert så. Nu är hon gravid och det ligger så många lockande ord runtomkring henne. Jag kunde aldrig ana. Innan du har blivit det kan du aldrig. Känslan att bära sitt barn. Vänta bara. En ny sorts trötthet. En ny sorts smärta. Själva livets tyngd i mina höfter.  

Författaren är gravid och innan hon kan skriva någonting annat måste hon skriva en sån här text, en maniskt upprepande, hon vaknar varje morgon och konstaterar precis det: hon är gravid. Hon skriver det: hon är gravid. Också nu. Gravid. Hon är det. Det sista hon känner innan hon somnar, det första hon ser när hon vaknar. Hon skriver om sig själv i tredje person för att förstå det. För att lägga det på en armlängds avstånd. För att kunna skriva vidare. Hon blir till ett hon att förhålla sig till, en gravid, att erfara, att utgå ifrån. Det största av allt är mycket vanligt och mycket vackert, skriver hon, hon måste tro att det är någonting alla kan förstå. Hon famlar efter orden. Hon försöker koncentrera sig, och barnet rör sig, sparkar till, hon lägger handen på magen.

Hon lär sig någonting om hastighet.

Hon lär sig någonting om minnet.

Hon lär sig någonting om vad hon vanligtvis väljer att berätta, hur hon väljer det.

Hon vill inte vara någonting avslöjat.

Hon skriver. Hon är gravid.

Det är mycket spännande.

Artikeln publicerades 17 juni 2020 och är skriven av .