I artikelserien »En roman blir till« beskriver Olivia Bergdahl i realtid arbetet med en av sina roman från start till – nästan – mål.

Del 1, Idé: »Så föddes min idé«

Del 2, Research: »Bill & Ben väcker känslor«

Del 3, Att finns sin röst: »När hjältens röst blir din«

Del 4, Att finna sina karaktärer: »Många sidor av mig själv«

Del 5, Skrivkramp och skrivpanik: »Du kanske är dålig«

Del 6, Var, när och hur? »Perfekt vid spionage!«

Del 7, Döda alla darlings! »Allt ska tas med måtta«

Del 8, Dramaturgi: »De flesta saknar struktur«

Del 9, Att lämna ifrån sig: »Är det genialt!?«

Det ska till en liten diva för att bli författare, så plötsligt skickade jag ett tårdrypande rop rätt ut i verkligheten: »DET ÄR FRUKTANSVÄRT SYND OM MIG!« Så tjöt jag, eftersom jag ansåg det vara en sanning. Jag ansåg det vara en sanning eftersom jag hade skrivit romanen Efter ekot ett par år tidigare, och sedan vitt och brett upplyst alla jag mötte om att jag skulle skriva en roman till, och att det skulle vara en vilda västern-historia. Alltså borde jag skriva en roman, men var det någonting jag inte gjorde, så var det att skriva en roman. Nej, jag gick upp på morgonen, promenerade till mitt kontor, slog upp datorn och stirrade på skärmen. Varje dag i en månads tid, utan att skriva ett enda ord.

Allt stod stilla. Utom självföraktet, som vällde fram inuti kroppen. Jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Till slut fick jag ihop orsak och verkan. Detta mitt tillstånd sammanföll med hösten 2017 och alla de vittnesmål #metoo öppnade för. Vittnesmålen visade vad det manliga våld jag i min vilda västern-historia hyllade, som yttersta konsekvens ledde fram till. Jag blev liksom fysiskt äcklad av den text jag arbetade med. Jag kände att jag hade missförstått någonting grundläggande. Att göra dessa manliga ideal till mina egna, och därigenom acceptera övergrepp … jag hade inte formulerat det för mig själv. Jag famlade. Samtidigt hade jag ju deklarerat att det var just en sådan text som jag nu inte kunde skriva som jag skulle skriva, och i den rävsaxen satt jag fast.

Jag trodde inte längre på min idé, så jag lade alltihop åt sidan. Jag skrev en sonettkrans. Jag hade nog struntat i romanen, och aldrig återvänt, om det inte var för något så simpelt som skam. Jag hade ju sagt till massor av människor att jag skulle skriva färdigt den här texten, jag hade rest runt i USA, jag hade läst så mycket värdelös kiosklitteratur och försjunkit så målmedvetet i vilda västern-serier.

Det ska ju till en liten diva för att bli författare. Det är nödvändigt att man beter sig som en sådan till och från (om inte annat i sin ensamhet) för att komma på en så märklig idé som att försöka publicera en bok. Men – trots detta, så ligger det ju lite av ett löjets skimmer att ropa »SKRIVKRAMP« så fort det går trögt med en text. Som vore det ett sjukdomstillstånd. Ett virus har drabbat mig, jag tycker att jag är dålig! Jaja, men så känner de flesta! Och – hemska tanke! – du kanske är dålig. Att det inte flyter på behöver inte vara ett utslag av en orättvis jantelag, utan en rimlig självinsikt. Det kanske är ett ointressant ämne? Det kanske är meningslöst formulerat? Det kanske redan har sagts tusen gånger tusen gånger om? Du kanske har slarvat eller tröttnat eller bara är lat i största allmänhet? Ja, inte konstigt att det inte går i sådana fall! Stryk, släng, kasta bort och börja om! Inte svårare än så! 

Jag lever med den fasta övertygelsen om att alla borde skriva, för det är ett bra sätt att förstå sig själv och den värld vi lever i – men allt människor skriver ska för den sakens skull inte omvandlas till böcker. Menar du verkligen SKRIVKRAMP? Eller har du bara kört fast? Att köra fast är helt naturligt, och kanske det enda man verkligen behöver behärska om man ska arbeta med att skriva. 

För egen del kör jag oftast fast för att jag inte känner något. Känner jag ingenting för scenen jag skriver, ja, då blir det tråkigt att skriva den, och blir det alltför tråkigt slutar jag till slut att skriva. För att undvika att hamna där brukar jag byta scen. Jag föredrar att skriva liksom hela texten samtidigt, så att jag inte hinner tröttna. Om början blir tråkig, kan jag skriva lite på slutet. Känns slutet ointressant kan jag skriva nånstans i mitten, och om mitten känns färdig, ja då kan jag återgå till inledningen. På så sätt tycker jag att man kommer runt de flesta gropar.

Men om det är så att jag inte känner något överhuvudtaget, alltså att själva min själ är död och intetsägande, språket ett rent djävulskap och hela min framtid ett hål? Skrivkramp är alltjämt ett fåfängt utrop, i alla fall innan man har testat följande, minst två gånger:

1. Läs en bok. Vilken bok? Vilken bok som helst! En bra bok för att känna att det är möjligt eller en dålig bok för att känna sig bra. Det spelar mindre roll. Också som läsare är man en del av litteraturen, och det är viktigt att påminna sig om den självklara tillhörigheten, eftersom den är nödvändig. Jag befinner mig här i historien, hur kan jag bidra? Borde jag inte göra det? Jo!

2. Läs en ordlista och förundras. En gång, i allas begynnelse, var ordet ouppnåeligt men nästan ändå där, tungan som envetet försökte formulera sig, ett upprepat dadadadadada. Tills det lyckades! Dada blev Mamma, Pappa, Titta och så blev språket mitt, ditt, vårt! Varför skriker småbarn? För att de inte kan tala! Men sen när språket har erövrats, när det går att uttrycka en vilja, en känsla, en möjlighet, hur roligt har man inte då! Att skriva är att ständigt återupptäcka den glädjen, oavbrutet finna nya ord och nya mönster! Så använd en ordlista! Jag slår upp en i detta nu! Kolla det blev fu! Funk funka funkis! Futt futta futtig! Aldrig tänkt på! Vad roligt!

3. Lyssna på musik.

4. Titta på en film.

5. Känner du fortfarande ingenting? Nödlösningen är alltid att googla »most emotional commercials ever« (eller dylikt) och titta på alla Youtubeklipp som kommer upp. Jag vill ju känna. Alltså inte tänka, agera, uppgå i, utan bara känna. Kapitalismen är fruktansvärt bra på att få en att känna. Det viktiga är dock att man sedan inte drabbas av akut lust att konsumera, utan snarare akut lust att gråta eller skratta. Gråt! Det gör jag, snyftar högt och ljudligt till mensskyddsföretags-feminism eller bilföretags-kärleksförklaringar. Efteråt känner jag mig både smutsig och helt ren, och så kan jag skriva igen.

6. När du ändå är ute på internet (var inte det!), så kan du passa på att titta igenom alla gamla bilder på dig själv på Facebook. Nämen titta vad liten jag var! Vad roligt jag hade! Vad olyckligt jag levde! Att jag umgicks så mycket med den där personen! Känner du nåt? Det gör jag.

7. Ring en vän. Ring en partner. Ring en mamma. Ring en kollega. Ring vem som helst, nån som kan säga: »Bra jobbat!« Oavsett vad detta utrop syftar på. Någon som kan upplysa dig om att du existerar i världen och att det är värdefullt. Någon som kan sätta ditt löjliga problem SKRIVKRAMP i perspektiv, säga till exempel »hallå jag älskar dig, glöm inte att köpa toapapper på väg hem« och så, som genom ett under så kastar du ner några rader strax innan du kilar hemåt och dessa rader var precis vad du behövde för att komma igång igen.

Sakta, sakta kunde jag, bland annat med dessa metoder, vrida min vilda västern-historia till rätta. Jag lät några spår försvinna ut i öknen samtidigt som nya karaktärer drog med mig längs nya stigar. Plötsligt började hjärna och hjärta gå i takt igen.

Det tog mig ett drygt år bara att ta mig runt problemet, hitta en ny ingång, komplicera berättelsen och göra den meningsfull igen. Det innebar såklart att jag var tvungen att skriva om alltihop, men jag tänkte att då får jag väl göra det – och ja, så gick det igen. Jag skrev. Historien kröp återigen in i kroppen på mig, det blev spännande och roligt. Om det var värt det? Jag vet inte. Det tog tid. Men sitter man fast och fullständigt har gett upp hoppet om en text, kan man alltid trösta sig med den gamla sanningen: tiden läker också sådana här sår, även om den kan ta väl mycket tid på sig. 

Alla kan skriva vackra meningar, och alla har en historia att berätta. Det är sant, och tål att upprepas. Det går inte att säga att en viss typ av människor har mer att berätta, eller att på förhand ringa in vad som är viktigt eller vackert.

Det betyder inte att alla per automatik faktiskt skriver någonting bra. De flesta gör det inte. De flesta saknar struktur. 

Att skriva utan struktur är inte bara slött utan också självgott. Som om ens ord vore så värdefulla i sig själva att de inte behövde stöpas i någon form! Som om ens egna tankar och känslor var heliga, och att det således närmast skulle vara ett brott att förädla dem! Det är som att tvinga någon att andäktigt lyssna på ett aldrig sinande svammel. 

Endast självutnämnda genier sysslar med sådant, och är det någonting livet har lärt mig så är det att man ska passa sig för självutnämnda genier! Både i sig själv och i andra!

Jag skriver en roman. En roman innehåller mycket – text, karaktärer, konflikter och vändningar – och kräver därför mycket struktur. 

Vissa börjar med strukturen när de skriver. Hittar på historien och skriver ner den i punkt­form eller gör en kapitelindelning som de sedan fyller i. Jag önskar att jag kunde göra det. Men ack och nej – en annan ska givetvis känna sig fram. Låta texten flyta och flöda tills det finns någon svårdefinierad ton i den, och åren går, det blir oöverskådligt. Till ögonblicket man inser att det är dags att kavla upp ärmarna och göra litteratur av det hela.

Vad en struktur egentligen är, är början, mitt och slut. Självklart kan det vara en början som är som en början brukar vara, en mitt som följer en klassisk dramaturgisk kurva och ett slut som är ett slut, lyckligt eller olyckligt. Men lika gärna en början som är ett slut och ett slut som är en mitt. Det kan vara ett konstant flöde där ingen del går att skilja från den andra, det kan vara en lång upprepning, det kan vara tio början som bara börjar, någonting som mest kan liknas vid ett oavbrutet slut eller ett »Det var en gång …« som efter lagom myckna äventyr landar i ett »… så levde de lyckliga i alla sina dagar«. Det viktiga är inte hur utan att.

När jag började skriva visste jag att romanen skulle vara en jag-berättelse, eftersom jag är svag för sådana, och eftersom det också var tekniskt nödvändigt för just den här historien. Själva början var jag mycket osäker på, där­emot hade jag upplägget klart, och beslutade mig därför tidigt för slutet. Huvudpersonen berättar om sitt äventyrsfyllda banditliv i slutet på 1800-talet, och som motivation för att överhuvudtaget berätta detta borde huvudpersonen vara ensam. Varför annars sitta där och skriva ner saker och ting, i smugglar­nästet uppe i bergen, strax utanför Tucson i Arizona? 

Varför var då huvudpersonen ensam? Alla andra hade dött, såklart. Visserligen är väl ett sådant slut synnerligen icke-amerikanskt och mer likt den svåra, europeiska konsten, men jag tänkte att jag är ju trots allt europé, hur amerikansk min miljö än skulle vara. Att sedan veta det, genom hela skrivandet, att allt skulle sluta i katastrof, gjorde det betydligt enklare att verkligen producera text. Mitt stora strukturarbete har alltså inte gällt vart historien ska ta vägen, utan snarare hur den ska börja. Herremingud, som jag har kämpat med det! Hur mycket bakgrund behövs? Vad är verkligen viktigt för en bandit? Om någon ska berätta sitt livs historia, när börjar egentligen ett människoliv? Vid födseln? Vid ens första minne? Första gången man faktiskt definierar sig själv? Eller ännu senare? 

Huvudpersonen har en kompanjon, och då denna vänskap är nödvändig för deras stora framgång, bestämde jag mig till slut för att det var där jag skulle börja. Första gången de träffades. Kelly och Skye, mina banditer. Det blåste den dagen. Så var första scenen. I sista scenen är det bara död. Däremellan finns historien, och nu ska bara scen efter scen sorteras in på rätt plats. Som tågvagnar tänker jag mig, kopplas de samman och det är tidsödande och helt nödvändigt.

För att göra detta kan man använda sig av post it-lappar. Det innebär att man skriver upp scener eller textfragment på olika lappar, som man sedan flyttar runt tills de fått en ordning. Varje karaktär kan ha en färg, till exempel. På post it-lapparna kan man också ha fakta och information som man har hittat på eller researchat sig fram till. Sådant som liksom är nödvändigt för historien, men som inte faller sig naturligt. Med hjälp av lapparna kan man placera ut det med lagom stora avstånd, så att balansen blir bra mellan spänning och mindre spänning, mellan miljöbeskrivningar och snabba, dramatiska skeenden. 

Man kan också skaffa sig ett stort papper, jag rekommenderar då en pappersrulle, som man kan rulla ihop när man inte använder den. Det brukar gå att hitta billiga varianter i form av ritrullar, till exempel på barnavdelningen på Ikea, eller julklappspapper från januari att använda baksidan av. På större papper kan man rita streck och göra tankekartor. Det går också att sätta sina post it-lappar på sin pappersrulle, och kombinera systemen. Poängen är denna: att med hjälpmedel rita ut berättelsens skelett, om texten är så lång att det inte går att få överblick annars. Hur hänger det samman? Fungerar övergångarna? Är det otydligt?

Eller, för min del klart vanligare, är det övertydligt? Jag har så lätt att glömma bort att läsaren inte är dum i huvudet utan oftast helt utan problem fyller i ett tomrum. Om man först befinner sig på en plats, och i nästa scen på en helt annan plats, så räknar de allra, allra flesta ut att det har skett en förflyttning – måste jag då verkligen beskriva denna förflyttning, eller vinner jag kanske mer på att öka tempot och ta bort den? (Svar: ja, ta bort, i nio fall av tio). Sakta och säkert hakar scenerna i varandra, som tågvagnar känns det. I skrivande stund har jag tagit mig igenom ungefär två tredjedelar. Jag arbetar parallellt från början och från slutet, mitten är mitt okända landskap, men också där kan jag bygga stigar nu, utkastade linjer över julklappspappret. Det är en närmast magisk känsla när det faller på plats. Ja, det är som magi, det blir ju litteratur! En berättelse värd att berätta och därigenom mer än bara den här leken jag har ägnat mig åt de senaste åren, den här världen jag har valsat runt i på egen hand, plötsligt något lite större, något att dela med sig av, inte längre bara utkastade bilder med förvirrade redo­görelser. Det är en enhet, det har därigenom funnit sitt existensberättigande, ska bara knytas samman, sen är det klart.

Att knyta samman en text är det enklaste sättet att skapa struktur, i synnerhet vad gäller kortare texter. Om man skriver en dikt, en novell, en essä eller ja, låt oss säga att man till exempel skulle skriva en text till en tidning om att skriva struktur och vill ha någon struktur i den? Lätt gjort! Det är bara att kopiera början och klistra in den på slutet! Läsa igenom det hela en eller ett par gånger, så att det ger mening, putsa lite grann, ändra på någon formulering, flytta på ett gäng kommatecken, byta ut en punkt mot ett utropstecken och tillbaka igen, och avslutningsvis se till så att det verkligen hänger samman. 

För alla kan skriva vackra meningar, och alla har en historia att berätta. Det betyder inte att alla faktiskt skriver någonting bra. De flesta gör det inte. De flesta saknar struktur. Det är synd.  

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och publicerade senast Augustprisnominerade Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.