En roman blir till

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad tisdag 18 juni 2019

Efter Ljungby Berättarfestival

Så tyst utan applåder. Jag rimmar på räkneord (det första var det största men det andra för varandra och det tredje får man medge mindre värde än det fjärde därvid jämte så det femte som en känslomässig jätte kom det sjätte… ) och börjar läsa en väns diktsamling. Jag kokar lite kaffe.

Det går inget sus genom dokument på datorn, ingen säger vad du är bra. Jag börjar kolla på Västerns erövrare på SVT. Det är en riktigt dålig berättarröst och ett riktigt dåligt manus. Jag tittar vidare ändå. Jag går en promenad. Jag ringer till dem jag inte ringt till på länge. Jag tar en fika på stan med en vän. Jag sitter för länge med telefonen. Jag tänker att jag ska gå och träna. Jag kokar potatis.

Ingen gråter och ingen skrattar där man sitter vid sitt skrivbord. Jag vet ju det. Jag trivs ju också så. Från den ena extremen till den andra. Från ett dygnet runt-umgänge och sex föreställningar på tre dagar till en tom lägenhet och ett stökigt skrivbord och en historia i datorn framför mig och det är alldeles, alldeles tyst. Bara att sätta igång.

Annons

Knappt hinner man landa i Ljungby innan man kan konstatera att det är chockerande många kulturarbetare (hurra!) och chockerande få näringslivstoppar som ska sommarprata i år! Vad gäller sommarprat må jag vara partisk, men jag tycker att det mest borde vara författare och poeter som pratade, för typ alla program som nånsin har varit bäst har det ju varit författare och poeter som hållit i.  Jaja. Åtminstone fem stycken att se fram emot denna sommar! (29 juni, 7 juli, 18 juli, 29 juli, 7 augusti). Förutom författare tipsar jag oftast om Johan Rabaeus sommarprogram från 2010 när han berättar om sin undulat (33 minuter in), för det är något av det roligaste jag nånsin har hört. Förra sommaren funderade jag mycket på vad man skrattar åt, efter att Isabella Lövin hade svarat på DN Kulturs frågeformulär till alla partiledarna, där en av frågorna löd: ”Vad skrattar du åt?”. Hon svarade Världens ljus av Halldor Laxness. Det fick mig att känna två saker, båda mycket starkt:

1. Herregud vad härligt med en partiledare som refererar till en nobelpristagare!!!

2. VAD i hela världen skrattar hon åt?? Världens ljus må vara absurd och festlig i ordvändningarna, men av allt man kan välja som är skoj?! Världens ljus är fantastisk, men det är ju fullständig misär alltihop, från början till slut! Jag ringde till och med till Ring P1 (alltså Lätta På Trycket I Rikssänd Radio) när det var utfrågning av Isabella Lövin för att fråga henne vad som var så roligt med Världens ljus, men jag fick inte komma fram.

Oavsett – ett lästips!

Sedan funderade jag resten av sommaren på vad jag skulle svara på frågan ”Vad skrattar du åt?”. Det jag kom fram till (med hjälp från den näraste och käraste) var simpel förväxlingshumor, närhelst den uppstår, samt när Johan Rabaeus berättar om sin undulat i Sommar i P1 från 2010.

I övrigt skiner solen som vore det sommar redan nu, och jag och Kajsa ska repa vår föreställning som vi spelar på lördag på Ljungby berättarfestival. ”Den nya tidens gamla slagord” heter den och det är andra gången vi gör det – alltså både spelar föreställningen och spelar föreställningen på Ljungby berättarfestival. Det går i stort sett ut på att vi ropar poesi i slagordsrytm. Alltså, istället för VAD SKA VI GÖRA? KROSSA RASISMEN! NÄR? NU! NÄR NÄR NÄR? NU NU NU! så gör vi JA VISST GÖR DET ONT JA VISST GÖR DET ONT JA VISST GÖR DET ONT NÄR KNOPPAR BRISTER! etc. Det finns som youtubeserie för den intresserade!

 

För övrigt – VET NI VAD JAG NYSS BETALADE FÖR DESSA FYRA BÖCKER?? 8 KRONOR! TOTALT! Det är satan när det ska bäras, men herreminje, om jag nån gång blir rik ska jag genast starta ett antikvariat som en ren och skär kulturgärning!

En roman blir till Publicerad tisdag 11 juni 2019

»Så föddes min idé«

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och har precis släppt sin andra diktsamling Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

Och så vacker var gryningen när den steg över Nørrebro! Över alkisarna och tonåringarna, över fiskmåsarna och helgnattsskräpet, över cyklarna och gatorna och husen och de oemotståndligt fyrkantiga sjöarna. Jag och min kompis Rosanna ville inte gå hem, och hade därför gått till en sådan bar som aldrig någonsin stänger. Där hade vi mött en ung man. Han frågade vad vi gjorde i Köpenhamn. Jag sa att jag skrev på en bok.

Jag har också skrivit en bok, sa han då. En vilda västernbok!

(Jeg har også skrevet en bog, en vilde vestenbog for drenger – han pratade rimligt nog danska)

Har du? sa jag.

Ja, sa han och jag köpte en öl och en gammeldansk till honom, för det bad han om och både jag och Rosanna ville gärna höra mer.

Lästips! Vill du skriva men saknar en historia? Misströsta inte! Här är tre steg till din bokidé!

Vad heter den? sa jag.

Annons

Han tog emot sin öl och sin gammeldansk och tittade på mig med dimmig blick.

Den heter … Torr … öh, torr … Torr kaktus, sa han.

(Tør … øh, tør … tør kaktus)

Torr, torr kaktus? sa jag.

Han nickade. Vi skålade för det.

 

För den som skriver en roman börjar det alltid med en idé. Nej, fel – det börjar tidigare än så. Före idén finns viljan att vara något eller göra något. En författare! Den som berättar historien! Längtan efter att vara något speciellt, få vara den som sätter orden efter varandra, gör dem meningsfulla och därmed blir den som folk lyssnar på, en alldeles särskild person. En Författare. Fåfänga är en icke försumbar del av skapandet. I  goda exempel är den inte ens särskilt självupptagen, snarare upptagen med att bidra – jag vill vara mitt allra bästa möjliga. Jag vill vara respektabel. Jag vill vara mer än så – jag vill vara respekterad så som exempelvis författare och poeter blir, sådana som arbetar med att tänka, sådan vill jag vara, jag vill tänka och jag vill göra det bra och för att vara sådan måste jag skriva en bok, för att skriva är ett så bra sätt att tänka på, men för att skriva en bok måste jag ha en bra idé.

Nej, fel – det börjar ännu tidigare. Före viljan till ära och berömmelse eller upprättelse eller revansch eller vad det nu är som driver en människa framåt, så kommer insikten att min blick på världen är lika giltig som din, och precis som din helt unik. Inte extraordinär, men tillräcklig, för det unika är alltid värt någonting och därför ger det mening att också jag skriver. Min blick är varken bättre eller sämre än någon annans, men den ser det ingen annan ser. Det är viktigt. Det gäller alla. Det finns ingen mystisk behållare endast stora konstnärer har tillgång till och där alla de stora idéerna ryms. Det finns bara en verklighet runtomkring en, fylld av historier.

Vilken historia väljer man? Den man själv saknar. Vilka karaktärer blåser man liv i? De man själv behöver förstå. En idé är alltid ett svar eller en lösning på något, oavsett om man vet frågan eller inte. Jag tycker mig ana idéerna så, hur de kommer efter starka känslor – vrede, sorg, frustration, glädje, i ett direkt behov. Plötsligt ser man. Ser en nedklottrad bar och en berusad ung man från Danmark. Ser rodnaden över himlen, ser flaskorna i baren, ser skuggorna och flämtande lågor av ljus.

Annons

Är det en bra idé så får den sedan liv, nästan av sig själv, som när man är ett barn och allt är besjälat. När träd och klippor och gosedjur och ens allra finaste småstenar liksom av sig själva fick karaktär och gjorde intåg i en historia, som då kallades lek, som för författaren får kallas för arbete. Vad händer om min finaste bit flinta får möta min finaste bit kvarts? Vad säger nallebjörnen till gosedjurshunden? Hur känner sig enbusken i skuggan av tallen? Vad är det för ansikten som utkristalliseras i   klipporna, är det inte samma ansikten som nu syns i husfasaderna? En minnesbild? En fantasi? En värld där man får stanna, precis så länge som man önskar, som förklarar något uppenbart viktigt för en.

Lästips! Alltför många opublicerade romaner har åkt i papperskorgen av samma anledningar. Här är botemedlet mot sju vanliga åkommor.

Som att även sådana barer som aldrig stänger, stänger till slut.

 

Torr, torr kaktus, upprepade jag och Rosanna på väg hem, där vi gick mellan husväggarna och fågelsången och skrattade.

Tør, tør kaktus, sa vi på dålig danska och skrattade än mer, för det lät så roligt, så roligt som språket kan vara. Det kan börja där också. Man bara skriver och så översköljs man plötsligt av glädjen i att finna ett inrim, en oväntad allitteration eller en dold metafor. Visst strålar solen snarare än skiner? Visst välver sig vågor och vindarna viner? Visst blir det lite roligare med cykelnyckel och besserwisser eller tjurigheten, svartsjukan, blåögdheten? Och alla underbara onomato-poetiska ord! Plopp, klick, pang! Hyssja och harkla och hosta! Hur orden i sig kan få rytmen i språket att pulsera fram, tills de formar sig till en knivskarp bild. Däremellan skiljetecknen. Ett utropstecken! Ett frågetecken? En punkt. Att känna melodin ta form, lägga sig tillrätta i munnen, stå tydlig och klar på pappret framför en. Det är ju som att dansa! En anledning god nog att fortsätta! Och sedan den stora euforin när man lyckas fånga in något i  allt det där. En plats, en karaktär, en situation – i en enda mening! Torr, torr kaktus – eller hur var det? Vad var det? Var det bara det jag svarade när jag fick frågan, efter att ha romandebuterat: Vad ska du skriva nu?

Torr, torr kaktus, sa jag, som ett skämt, som en härlig tjej som skrev en vilda västernroman. Jag tyckte om att vara det. Jag började nästan omedvetet att göra research. Jag började skriva. Det började leva. Jag vet inte hur, men jag vet att. Med galopperande hastighet närmade jag mig något som har med en knutpunkt inne i bröstet på mig att göra, något som handlar om spänning, om vems historia, om världen och fantasin, om var man får bli till och vilka miljöer man kan göra till sina. Det handlar om friheten i  språket, den frihet jag inte har funnit någon annanstans, där varje jag kan vara jag, varje du du, där jag till exempel kan känna vapnets tyngd i handen och meningen kanske är endast den, den gamla vanliga historien om att vara historieintresserad kvinna och därför aldrig ha möjlighet att identifiera sig med en hjälte, jag vet inte.

Inte förrän dagen därpå när jag och Rosanna vaknade i det kollektiv på sjunde våningen mitt emot Rigshospitalet där jag just då bodde, med ett gäng norska läkarstudenter som mest av allt gillade kött, tjejer, cannabis och techno (i nämnd ordning), kom vi oss för att googla.

På hela det stora internet fanns det ingenting som hade titeln Tør, tør kaktus. Eller Torr, torr kaktus för den delen. Inte heller Dry, dry cactus eller Cactus sec sec eller Trockener trockener Kaktus eller så långt våra gemensamma språkkunskaper kunde ta oss. Ingen roman, ingen novell, ingen rubrik och verkligen inte någon vilda västernbok för pojkar.

 

Jag körde fast vintern 2017. Rätt in i en jävla betongvägg och jag blinkade chockerat för sådant händer ju inte mig – men tvingades konstatera att jag stod handlingsförlamad med den kramp som kallas skrivkramp. Våren 2018 skrev jag därför en sonettkrans istället. Den släpptes nu i mitten på maj, vilket innebär att det är dags för mig att återigen skaka liv i  denna torra kaktus. Ni kommer att få följa processen här i  tidningen och på bloggen (se ovan) från start till mål.

Jag ska försöka vara så ärlig man nu kan vara när man arbetar med att hitta på. Jag ser väldigt mycket fram emot detta äventyr. Jag hoppas att ni vill följa med.

Denna oändliga lust att skriva! Dessa oräkneliga andra arbetsuppgifter som måste klaras av först! I två veckor till lever jag i en inandning av småmåsten, innan sommaren tar vid på allvar, med sina oändligheter av tid!

Sommaren, ja! Jag föreställer mig att jag knappast är ensam om att ha juli-augusti som produktionsmånader i denna bransch! Den anställde har ju semester, den frilansande kulturarbetaren (undertecknad) får ändå inga jobb! Med andra ord: hög produktionstakt + stor mängd läsning. Ägna sig åt Ponnyboken SHERIFFENS HÄMND som dessa citat är hämtade från, till exempel. Faktiskt ta reda på vem Donald B. Reach är, som är pseudonymen för dessa böcker. Till skillnad från vanlig kioskwestern är det ju en extremt svensk hjälte (i stil med Karl Mays tyska pangpanghjältar).

Jag har hittills endast funnit en enda Ponnybok, ska fördjupa mig ytterligare i dem vad det lider.

I övrigt? I helgen som gick var jag i Malmö och kollade på Svenska mästerskapen i Poetry slam. Det finns inte något kulturevenemang mitt hjärta klappar hårdare för än Svenska mästerskapen i Poetry slam!

Poetry slam är en tävling i att läsa upp dikter man har skrivit själv inför en publik som sätter poäng på en. Man får varken använda rekvisita eller scenkläder och har en tidsbegränsning på 3 minuter och 9 sekunder. Poängen sätts (vanligtvis) av fem stycken slumpvis utvalda jurygrupper i publiken på en skala mellan 0,0 och 10,0. Högsta och lägsta poängen stryks därefter, för att undvika jävsituationer. Det anordnas lokala poetry slamtävlingar över hela landet, med uttagningar till SM. Varje ort skickar sedan fyra poeter att tävla. SM går av stapeln under Kristi Himmelsfärdshelgen varje år.

Årets svenska mästare i Poetry slam, Andra Anna, fotot taget av Oskar Hanska.

Vad säger man när man tävlar i poetry slam? Jo, man säger saker som: ”the best poet always loses”, ”the point is not the point, the point is the poetry”, ”det går inte att tävla i poesi – det är därför vi gör det!” etc etc etc – och det man egentligen säger är: tävlingen är skitsamma, det är bara en form. Skrivandet söker ju sitt sammanhang, något att studsa emot eller spegla sig i. Trots att ensamheten är fullkomligt fundamental för den som vill skriva, det är en ensam syssla och kan inte vara något annat – så är det också en märkligt social aktivitet. Skrivandet är ju dialog. Längtan till dialog. Hopp om dialog. I tid förskjuten dialog, över rum och över århundraden. Visst var det där jag började? Jag var så fruktansvärt ensam, och litteraturen var ett svar på den ensamheten, skrivandet som en möjlig gemenskap, att gå från att ta del av något stort, till att bidra till det. Och i det, mina famlande första steg, började jag tävla i Poetry slam. Jag tror att jag där fick det andra får på folkhögskola, ett sammanhang där man fick prata om skrivande, något jag inte funnit någon annanstans.

När världen utanför talar om Poetry slam glömmer den lätt att det är framförallt det SM i Poetry slam är – alltså en amatörscen. Ett första sammanhang. En lek, där folk får pröva sig fram.

Så vad kan man lära sig av den, förutom att livet är lättare att leva när man har en och annan vän som gillar samma saker som en själv? Vad är det ens, varifrån kommer formatet? Som allt populärt från 1900-talet kommer det från USA!

Poetry slam grundades i mitten på 80-talet i Chicago som en barlek, för att locka folk till poesikvällar på ett (ganska sunkigt) ställe som heter the Green Mill, där en man som heter Marc Smith anordnade poesiuppläsningar. I slutet av kvällen hade han en ”tävling” som han kallade för Poetry Slam, där publiken fick sätta poäng på poeterna för att det skulle bli lite roligt och lite publikinteraktion. Snart visade sig att det verkligen fungerade – och publik kom enkom för att gå på poetry slam och struntade i poesiuppläsningen innan. Därifrån var steget inte långt till att faktiskt skriva ner lite regler, och hejsan hoppsan hade det spridit sig över hela landet, och när det kom till New York kom det följdriktigt snart också till Europa. Nu arrangeras tävlingar över hela världen, från Sydafrika till Grönland och allt däremellan. Till Sverige kom poetry slam 1995, den första tävlingen vanns av Bob Hansson. Svenska mästerskap (med lokala uttagningar) har anordnats sedan 1997, vilket gör den svenska scenen till en av de äldsta i Europa.

I stort sett alla scenpoeter som bokdebuterar får höra det, alltså hur det talade ordet tar plats på boksidan. ”Scenpoesin rytm” är en återkommande mening. Det finns något djupt fascinerande över hur mycket av det talade ordet som faktiskt får plats på pappret, och vilka delar av språket det är som omöjligen låter sig översättas från ett format till ett annat. Vad gäller rörelsen papper till scen finns ju hur mycket tänkt som helst, men andra hållet – från scen till papper, vad innebär det? Jag läser ju alltid det jag skriver högt parallellt med att jag skriver det, har det med min bakgrund inom scenpoesin att göra, eller är det en helt ordinär arbetsmetod? Jag tänker att när man talar om scenpoeters prosa eller bokpoesi, att det egentligen är en alldeles för enkel analys att säga rytmen kommer från scenen, men jag vet inte.

Jaja – idag är mest en dag när jag beklagar mig över allt jag måste göra, vilket innebär att jag givetvis ägnar mer tid åt ambitiösa omskrivningar över mitt tillstånd än åt att beta av saker och ting. Jag bläddrar i SHERIFFENS HÄMND och flyttar runt mina dokument. Nästa vecka ska jag repa in tre föreställningar och sedan framföra dem på Ljungby berättarfestival tillsammans med min vän och kollega Kajsa Bohlin. Nu när jag snart är officiell bloggare också i tidningsformat kommer jag att öka inläggshastigheten något – planen är minst ett inlägg i veckan, helst på en torsdag, men så fort jag känner något eller tänker något eller slås av en strålande idé eller behöver se nåt i skrift jag skrivit på en skärm eller dylikt, så kommer det dyka upp nåt nytt!

Nä nu ska jag genast sluta försöka ta en inte-direkt-akut-pinsam författarselfie och va lite kreativ istället.

Annons

Jag känner ett starkt inre behov av att liksom dra av alla delar av mitt (offentligt gångbara) liv så att det liksom inte är några frågetecken kring vad det här handlar om och jobbar kring. Förutom att läsa böcker och släppa en sonettkrans och titta på gamla fotografier och skriva roman, arbetar jag för tillfället på en pjäs om Hildegard av Bingen och storfurstinnan Ingegerd. Det är kanske det bästa beställningsuppdrag som jag någonsin har fått, och ska vara färdigt i slutet på juli ungefär.

Jag hittade en bok på en second handaffär i Ronneby som heter Gamla skjutvapen. Jag började läsa Jacobys hus av I. B. Singer. Jag skickade iväg en och annan faktura. Jag bokade tågbiljetter. Jag började läsa Hildegard av Bingen – hennes liv och hennes verk. Jag funderade mycket på de byggnader som sägs stå klara om ett par år i Göteborg. Jag antecknade från min läsning av Hildegard av Bingen – hennes liv och hennes verk. Jag skrev: Det bristfälliga i hennes utbildning innebar också att hon inte fick lära sig att kvinnor var sämre än män!!! Jag tänkte att där finns en ingång. Jag bokade in ett par poeter till höstens kvällar på Folkteatern i Göteborg. Programmet ska vara satt innan sommaren, så jag öser på med bokningar nu. Jag var mycket, mycket glad för ett flertal kombinationer av poeter och möten dem emellan. 

Jag var på en 50-årsfest. Jag satt med på en workshop med en av skådespelarna till pjäsen om Hildegard av Bingen och storfurstinnan Ingegerd. Jag antecknade.

Jag såg mycket stora rhodendronbuskar i Ronneby. Det var tjugofem grader varmt. Jag gjorde sju lektionspass på en mycket trevlig skola. Det kändes som att lärarna på allvar brydde sig om eleverna och så känns det inte alltid. 

Jag började arbeta med en dikt om kroppen. Jag gick och mumlade rader, flätade fritt. Det kroppen i sin visdom vet. Det som en gång är förlorat kommer alltid vara det. Eller … Det som en gång går förlorat kommer alltid vara det – och sådant kroppen i sin visdom vet. Det svängde som nån gammeldans och det gjorde mig glad. Jag mumlade vidare på en annan dikt, mumlade: nedärvda trauman och nedärvda brott, denna nedärvda bitterhet och så nåt nedärvt gott. Ett plötsligt: ta sats! Eller: slå dig fri – från din nedärvda plats i en nedärvd hierarki. Och så: ingenting är gratis, förutom det man tagit för givet. Som havre och potatis eller kärleken och livet. 

Jag funderade länge på hur jag skulle skriva ”tagit för givet”. Jag läser det ”tatt för givet”, men tycker att det ser gräsligt ut i skrift. Inser ju att ”tagit” implicerar en extra stavelse som alls inte ska vara där, men jag vet inte hur man gör. Jag skriver också ”sade” och ”lade” fast jag alltid uttalar det ”sa” och ”la”. Det finns de som sagt åt mig att så kan man inte göra. Jag svarar med att alla uttalar ”de” ”dom”. Det är halvdant svar.

Jag har börjat läsa igenom mina Torr torr kaktus-dokument. Jag tycker att jag är skarp och insiktsfull och rolig varannan sida och att jag är fruktansvärt pinsam och pretentiös varannan. Jag hade ju kunnat ta mig an typ en bohuslänsk sommar eller dylikt, någonting som jag faktiskt har erfarenhet av. 

Jag hoppade på tåget till Malmö. Den här helgen är det Svenska Mästerskapen i Poetry slam (på Grand och Babel för er som är i stan!). Jag kommer skriva mer utförligt om vad det är för något, skillnaden mellan muntlig litteratur och skriven litteratur och hur de kan befrukta varandra etc etc för jag älskar det djupt och intensivt (samt hur det går i finalen på lördag!), men nu bara avsluta med ett utrop: utan sammanhang dör människan! Sök ditt tills du finner det, för det finns där! Ingenting är så fruktbart för ens skrivande som att ha vänner som också skriver, eller åtminstone är något intresserade av det!

 

En sån vacker vecka i maj kan man ju inte låta bli att bara slänga in lite nobelpristagare och vad man tycker om dem! Här har jag inte sorterat in särskilt mycket poesi, men med den inräknad är jag uppe i cirka hälften av de 114 nuvarande. Sammanfattningen? Jo – den kommer! Men herremingud vad det kan ta lång tid att läsa nobelpristagare! Även om man är en beryktad läsare som gör det jämt och ständigt samt håller hög hastighet!

Med detta sagt – det enda sättet att bli bra på att skriva är att skriva och att läsa. Min egen läsning är mestadels luststyrd, eller hur man nu ska definiera det. Jag anser ju läsningen vara en del av mitt arbete, men jag väljer alltid bok enligt lustprincipen, sedan läser jag den med en liten luthersk lampa påkopplad. Jag tycker om system och principer, så därför kör jag oftast en nobelpristagare – en vilda västern – en samtida roman och sedan varvar jag det så. Jag känner också en enorm inre tillfredsställelse då jag får sortera. Här är jag därför sorterat nobelpristagare i sex godtyckliga kategorier, trots att jag egentligen givetvis inte alls gillar listor och uppdelningar när det kommer till konst, men GUD VAD HÄRLIGT DET VAR ATT SORTERA!

 

 

HALLELUJAH!

Selma Lagerlöf: Gösta Berlings Saga

Knut Hamsun: Svält

Salvatore Quasimodo: Och plötsligt är det afton

John Steinbeck: Vredens druvor

José Saramago: Blindheten

Günter Grass: Blecktrumman

Elfriede Jelinek: Älskarinnorna

Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte

 

DÄR SATT DEN!

Selma Lagerlöf: En herrgårdssägen, Kejsaren av Portugallien

Sinclair Lewis: Sånt händer inte här

Gabriela Mistral: Skönheten

Pär Lagerkvist: Dvärgen, Bödeln

Ernest Hemingway: Klockan klämtar för dig

Halldór Laxness: Världens ljus

Albert Camus: Främlingen

John Steinbeck: Möss och människor

Samuel Beckett: I väntan på Godot

Heinrich Böll: Ungdomens bröd

Eyvind Johnson: Strändernas svall

Harry Martinson: Aniara, Nässlorna blomma

William Golding: Flugornas herre

Toni Morrison: Kärlek

Imre Kertész: Mannen utan öde

Doris Lessing: Gräset sjunger

Herta Müller: Hjärtdjur

 

JODÅ

Ruyard Kipling: Djungelboken

Rabindranath Tagore: Rashmanis son

George Bernard Shaw: Socialism för miljonärer

Grazia Deledda: Den ensamme mannens hemlighet

Pär Lagerkvist: Barabbas

Jean-Paul Sartre: Inför lyckta dörrar

Heinrich Böll: Katharina Blums förlorade heder

Gabriel Garcia Marquez: Hundra år av ensamhet

John M. Coetzee: I väntan på barbarerna

Elfriede Jelinek: Vad som hände efter att Nora lämnat sin man

Orhan Pamuk: Snö

Patrick Modiano: Lilla smycket

 

OKEJRÅ

Björnstjerne Björnson: Synnöve Solbacken

Selma Lagerlöf: En saga om en saga

Rabindranath Tagore: För fyra röster

Yasunari Kawabata: Snöns rike

V. S. Naipaul: Vid flodens krök

Jean-Marie Gustave Le Clézio: Vandrande stjärna

 

NJAE

Ruyard Kipling: Mörker

Thomas Mann: Doktor Faustus

Saul Bellow: Humboldts gåva

Bob Dylan: Memoarer, Tarantula

 

NÄMEN VA…

Ivo Andric: Konsulerna

Mario Vargas Llosa: Den stygga flickans rackartyg

 

Fortsättning och vidare diskussion följer på detta!

En roman blir till Publicerad torsdag 16 maj 2019

I fotoblixtars sken

Fotografiet, skrev jag sist, med sitt sanningsanspråk! Fotografiet, som påstår så mycket! Säger: precis så här var det! Säger: precis så här såg en människa ut! Säger: precis sådant var ögonblicket, här är det, fastfruset i evigheten, detta är sanningen! Fotografiet som från början, just eftersom det är sant, alltid har ljugit! Förvridit, förställt, förenklat. Gjort verkligheten vacker och symmetrisk eller enkel och fattbar.

När jag ska börja arbeta med något (eller som i det här fallet, återuppta ett arbete) börjar jag oftast med fotografier, eftersom jag tycker att de är oemotståndliga. Här tillexempel – Pearl Hart, en av ytterst få kvinnliga banditer, som satt fängslad i Yuma, Arizona (har ni kollat på 3:10 to Yuma? Det fängelset!) kring förra sekelskiftet, så sanslöst bra på att posera!

Eller detta – här är Jesse James (längst till vänster) med sitt gäng vid ett av sina gömställen, dit de tog en fotograf så att de skulle få bra bilder för de pressreleaser(!) de skickade till tidningarna efter sina bank- och tågrån.

Eller denna hjärtskärande bild på Rufus Buck, i mitten, omgiven av sitt gäng. Fem tonåringar, creekindianer och svarta, som dömdes till döden och hängdes 1896, efter att ha rånat, våldtagit och mördat sig igenom norra Oklahoma.

Och så vidare. På fotografierna finns blickar och kroppar och ansikten och i allt det finns en sanning och i allt en konstruktion. Fotografiet är sant, kanske sannast av allt, och samtidigt helt och hållet lögn. Mellanrummet där, i det som nästan finns, både är sant och osant, jag älskar det. Ur tvivlet och tvekan flödar inspirationen, för precis där får man fylla i själv, och när man börjat fylla i själv så har man börjat med litteratur.

Den översta bilden kallas ”A true girl of the West”. Det är garanterat fullständigt hittepå – fotografen har klätt ut nån tjej i manskläder och gett henne en pistol, bett henne posera. Jag har den som bakgrundsbild. Om det finns någon i världen som verkligen får mig att vilja skriva en vilda västernroman, så är det denna helt okända 1800-talstjej som poserar med pistol.

I övrigt kan sägas att veckan går som veckor går. Jag har varit i Falköping och läst dikter i Fredriksbergs kyrka (det kändes mycket fint och meningsfullt) och sitter nu på flixbussen på väg mot min sista release för Barnet, denna gång i Malmö. Det blir ikväll kl sju på Grand. Det blir skoj!

 

Det är väl egentligen enda gången man helt ogenerat får tala om sig själv och sitt skrivande timme ut och timme in utan att någon höjer på ögonbrynen eller tänker vad-är-det-där-för-pretentiös-jävel – med andra ord, att ha bokrelease är helt fantastiskt! Som födelsedagskalas och succéshow i ett!

Hej, jag heter Olivia och nu tänker jag att jag river igång den här bloggen dagen efter festen i Göteborg (det var först en i Stockholm och sen en på hemmaplan) med att bara säga tack tack tack till alla som kom och hej hallå till alla er andra, nu kör vi igång det här!

Eller…?

Kanske får jag unna mig bara lite mer sonettkrans innan det blir dags för romanskrivande? Jo, jag unnar mig det!

En sonett består av fjorton rader jambisk femtakt (alltså typ elva stavelser), oftast rimmat ungefär enligt det här schemat:

En sonettkrans består av femton sonetter, där varje sonett inleds med samma rad som den föregående avslutas med. Den femtonde sonetten, kallad mästarsonetten, består av de första raderna i de fjorton föregående. Alltså så här:

Eller om man gillar färg:

Anledningen till att man skriver en sonettkrans kan ju vara skiftande, men för min del började det i romanen jag arbetar med, med titeln Torr, torr kaktus (som alltså är den vars tillblivelse ni kommer att följa här). Eftersom det är en vilda västernhistoria – komplett med pangpang och tågrånare och lömska sheriffer – innehåller den väldigt mycket maskulint kodat våld och glorifierar också till viss del detta maskulint kodade våld. Jag satt och skrev hösten 2017, parallellt med att jag läste vartenda metoo-upprop jag kunde komma över, och alltså tog del av historier och vittnesmål om de förödande konsekvenserna och det fruktansvärda slöseri med liv som maskulint kodat våld i slutändan leder till. Det gick inte ihop för mig. Jag ifrågasatte allt, och i synnerhet den roman jag arbetade med. Till slut pallade jag inte, och nån gång kring årsskiftet körde jag fast. Jag insåg att jag var tvungen att göra något helt annat, och började därför att skriva på en sonettkrans.

Gud, vad skönt det var!

Och vad skriver man då om? Jo, det brukar ju vara så att de som skriver på klassiska versmått är synnerligen intresserade av litteratur och litteraturhistoria, vilket ofta avspeglar sig i ämnesval. Den helt perfekta sonettkransen ”Den mörka stigen” av Lotta Olsson (lästips!), är ett exempel på det, då den behandlar Orfeus och Eurydike-myten. Själv tänkte jag som så att ska det göras ska det göras på annat sätt, och ville därför skriva något mer eller mindre aktuellt.

Jag är mycket intresserad av fotografier, särskilt sådana som får ikonstatus (det är något med sanningsanspråket, jag kommer att återkomma till detta!), och som alla normalt funtade människor hade jag känt något mycket starkt kring bilden på Alan Kurdi. Hur den publicerades och hade sådan enorm kraft, och hur skrämmande kortvarig den kraften var. Vad bilden verkligen föreställer – ett drunknat barn, ett mänsklighetens misslyckande, en oersättlig förlust, en politikens konsekvens. Hur försiktigt man måste närma sig en sådan bild, då den avbildar en tragedi, och därför tvingar en platt mot marken i relation – jag vet ingenting här, jag famlar. Hur man alltid kan använda skrivandet för att försöka förstå. Jag försöker förstå. Jag tänker att det bilden visar är en förlorad barndom, att det vrider om något i bröstet på oss, för vi alla har ju en, och den barndomen – lycklig eller olycklig – är vår absoluta rättighet. Att om man inte längre ser en förlorad barndom i en sådan bild, så har man också slutat att se människor som människor, så har man delat upp, så har man brutit mot det enda som är viktigt i relation till andra.

Jag tänkte på fotografiet och jag tänkte på hur Europas politiska rörelser ser ut och jag tänkte på sonettkransens konstruktion, hur den obönhörligt leder fram till den sista sonetten och jag tänkte på barndomen och på vad barndom är.

Sedan började jag skriva. Jag lät den sista sonetten beskriva bilden på Alan Kurdi, och så lät jag de fjorton föregående vara en barndomsskildring, trots att jag aldrig riktigt skrivit om min egen barndom innan, aldrig varit riktigt intresserad av den, bara tänkt att det var väl inget särskilt med den förutom att den var helt unik. Nu blev ju precis det poängen – att visa upp en helt unik barndom är att visa upp att varje barndom är unik, tänker jag och att det alltså var en helt unik barndom som gick förlorad. 

Så blev jag klar. Så blev det världens finaste bok. När en bok väl är på plats går det ju att säga hur mycket som helst om den. Det är någonting med skrivandet, att man tänker så fruktansvärt mycket och så är man helt ensam om det under så fruktansvärt lång tid. Inte förrän boken är klar börjar man prata, och då är det flera månaders tankearbete som bara väller ut.

Herregud, vad jag pratar nu! Göteborg utspelar den sig i! säger jag. Kolla, kolla, jag citerar Håkan Hellström! På tal om det, varför finns det fler skönlitterära debutanter i Malmö än i Göteborg? säger jag. Diskutera i smågrupper! Den bundna formens frihet, att alltid få luta sig på en struktur! utropar jag. Struktur som ett sätt att förstå världen! Hur det känns att skriva om sin barndom och då också automatiskt skriva om hur man började att skriva, vilka laviner av tankar som sätts igång! konstaterar jag. Vad är ens politisk litteratur? frågar jag retoriskt. Är det verkligen vad jag sysslar med? Vetefan! svarar jag mig själv. Fortsätter sedan: Varför är det så sällan folk vågar vara allvarliga och rimma samtidigt? Rimmet, som jag älskar det! Det dansar! Jag gillar system! Vad gör jag nu? Jomen det vet jag! Jag ska följa upp denna sonettkrans med en vilda västernroman! 

Jag är så otroligt glad för det.

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon romandebuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och har precis släppt sin andra diktsamling Barnet – en sonettkrans. Hon arbetar nu med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen här på bloggen och läs hennes artikelserie om det konkreta skrivarbetet i varje nummer av Skriva.