En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

Alla kan skriva vackra meningar, och alla har en historia att berätta. Det är sant, och tål att upprepas. Det går inte att säga att en viss typ av människor har mer att berätta, eller att på förhand ringa in vad som är viktigt eller vackert.

Det betyder inte att alla per automatik faktiskt skriver någonting bra. De flesta gör det inte. De flesta saknar struktur. 

Att skriva utan struktur är inte bara slött utan också självgott. Som om ens ord vore så värdefulla i sig själva att de inte behövde stöpas i någon form! Som om ens egna tankar och känslor var heliga, och att det således närmast skulle vara ett brott att förädla dem! Det är som att tvinga någon att andäktigt lyssna på ett aldrig sinande svammel. 

Endast självutnämnda genier sysslar med sådant, och är det någonting livet har lärt mig så är det att man ska passa sig för självutnämnda genier! Både i sig själv och i andra!

 

Jag skriver en roman. En roman innehåller mycket – text, karaktärer, konflikter och vändningar – och kräver därför mycket struktur. 

Vissa börjar med strukturen när de skriver. Hittar på historien och skriver ner den i punkt­form eller gör en kapitelindelning som de sedan fyller i. Jag önskar att jag kunde göra det. Men ack och nej – en annan ska givetvis känna sig fram. Låta texten flyta och flöda tills det finns någon svårdefinierad ton i den, och åren går, det blir oöverskådligt. Till ögonblicket man inser att det är dags att kavla upp ärmarna och göra litteratur av det hela.

Annons

Vad en struktur egentligen är, är början, mitt och slut. Självklart kan det vara en början som är som en början brukar vara, en mitt som följer en klassisk dramaturgisk kurva och ett slut som är ett slut, lyckligt eller olyckligt. Men lika gärna en början som är ett slut och ett slut som är en mitt. Det kan vara ett konstant flöde där ingen del går att skilja från den andra, det kan vara en lång upprepning, det kan vara tio början som bara börjar, någonting som mest kan liknas vid ett oavbrutet slut eller ett »Det var en gång …« som efter lagom myckna äventyr landar i ett »… så levde de lyckliga i alla sina dagar«. Det viktiga är inte hur utan att.

När jag började skriva visste jag att romanen skulle vara en jag-berättelse, eftersom jag är svag för sådana, och eftersom det också var tekniskt nödvändigt för just den här historien. Själva början var jag mycket osäker på, där­emot hade jag upplägget klart, och beslutade mig därför tidigt för slutet. Huvudpersonen berättar om sitt äventyrsfyllda banditliv i slutet på 1800-talet, och som motivation för att överhuvudtaget berätta detta borde huvudpersonen vara ensam. Varför annars sitta där och skriva ner saker och ting, i smugglar­nästet uppe i bergen, strax utanför Tucson i Arizona? 

Varför var då huvudpersonen ensam? Alla andra hade dött, såklart. Visserligen är väl ett sådant slut synnerligen icke-amerikanskt och mer likt den svåra, europeiska konsten, men jag tänkte att jag är ju trots allt europé, hur amerikansk min miljö än skulle vara. Att sedan veta det, genom hela skrivandet, att allt skulle sluta i katastrof, gjorde det betydligt enklare att verkligen producera text. Mitt stora strukturarbete har alltså inte gällt vart historien ska ta vägen, utan snarare hur den ska börja. Herremingud, som jag har kämpat med det! Hur mycket bakgrund behövs? Vad är verkligen viktigt för en bandit? Om någon ska berätta sitt livs historia, när börjar egentligen ett människoliv? Vid födseln? Vid ens första minne? Första gången man faktiskt definierar sig själv? Eller ännu senare? 

Huvudpersonen har en kompanjon, och då denna vänskap är nödvändig för deras stora framgång, bestämde jag mig till slut för att det var där jag skulle börja. Första gången de träffades. Kelly och Skye, mina banditer. Det blåste den dagen. Så var första scenen. I sista scenen är det bara död. Däremellan finns historien, och nu ska bara scen efter scen sorteras in på rätt plats. Som tågvagnar tänker jag mig, kopplas de samman och det är tidsödande och helt nödvändigt.

 

För att göra detta kan man använda sig av post it-lappar. Det innebär att man skriver upp scener eller textfragment på olika lappar, som man sedan flyttar runt tills de fått en ordning. Varje karaktär kan ha en färg, till exempel. På post it-lapparna kan man också ha fakta och information som man har hittat på eller researchat sig fram till. Sådant som liksom är nödvändigt för historien, men som inte faller sig naturligt. Med hjälp av lapparna kan man placera ut det med lagom stora avstånd, så att balansen blir bra mellan spänning och mindre spänning, mellan miljöbeskrivningar och snabba, dramatiska skeenden. 

Man kan också skaffa sig ett stort papper, jag rekommenderar då en pappersrulle, som man kan rulla ihop när man inte använder den. Det brukar gå att hitta billiga varianter i form av ritrullar, till exempel på barnavdelningen på Ikea, eller julklappspapper från januari att använda baksidan av. På större papper kan man rita streck och göra tankekartor. Det går också att sätta sina post it-lappar på sin pappersrulle, och kombinera systemen. Poängen är denna: att med hjälpmedel rita ut berättelsens skelett, om texten är så lång att det inte går att få överblick annars. Hur hänger det samman? Fungerar övergångarna? Är det otydligt?

Eller, för min del klart vanligare, är det övertydligt? Jag har så lätt att glömma bort att läsaren inte är dum i huvudet utan oftast helt utan problem fyller i ett tomrum. Om man först befinner sig på en plats, och i nästa scen på en helt annan plats, så räknar de allra, allra flesta ut att det har skett en förflyttning – måste jag då verkligen beskriva denna förflyttning, eller vinner jag kanske mer på att öka tempot och ta bort den? (Svar: ja, ta bort, i nio fall av tio). Sakta och säkert hakar scenerna i varandra, som tågvagnar känns det. I skrivande stund har jag tagit mig igenom ungefär två tredjedelar. Jag arbetar parallellt från början och från slutet, mitten är mitt okända landskap, men också där kan jag bygga stigar nu, utkastade linjer över julklappspappret. Det är en närmast magisk känsla när det faller på plats. Ja, det är som magi, det blir ju litteratur! En berättelse värd att berätta och därigenom mer än bara den här leken jag har ägnat mig åt de senaste åren, den här världen jag har valsat runt i på egen hand, plötsligt något lite större, något att dela med sig av, inte längre bara utkastade bilder med förvirrade redo­görelser. Det är en enhet, det har därigenom funnit sitt existensberättigande, ska bara knytas samman, sen är det klart.

Annons

 

Att knyta samman en text är det enklaste sättet att skapa struktur, i synnerhet vad gäller kortare texter. Om man skriver en dikt, en novell, en essä eller ja, låt oss säga att man till exempel skulle skriva en text till en tidning om att skriva struktur och vill ha någon struktur i den? Lätt gjort! Det är bara att kopiera början och klistra in den på slutet! Läsa igenom det hela en eller ett par gånger, så att det ger mening, putsa lite grann, ändra på någon formulering, flytta på ett gäng kommatecken, byta ut en punkt mot ett utropstecken och tillbaka igen, och avslutningsvis se till så att det verkligen hänger samman. 

För alla kan skriva vackra meningar, och alla har en historia att berätta. Det betyder inte att alla faktiskt skriver någonting bra. De flesta gör det inte. De flesta saknar struktur. Det är synd.  

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och publicerade senast Augustprisnominerade Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

Annons

Författaren är gravid.

Hon har varit det länge nu. Hon har skrivit roman och varit gravid, och kroppen har vuxit, förändrats och ett barn har blivit till i den och hon har känt barnets rörelser, först som överraskningar, sedan som någonting självklart.

Hon har varit tvungen att stanna upp, gå mycket långsamt. Hon har lärt sig någonting om hastighet.

Författaren är gravid, och det är ett faktum.

I början så sov hon, som så många gravida, en helt ny sorts trötthet, hade hon hört talas om den? Nej, det hade hon inte. Det är mycket med att vara gravid som man inte har hört talas om. Det undangömda, det avslöjade. Hon skrev och hon sov, hon skrev sämre.

Författaren är gravid och förhåller sig till det.

Vartenda steg förhåller sig till det, att lägga sig ner, att resa sig upp, hon har ovanligt mycket sammandragningar, det gör det svårt att lägga sig ner, att ställa sig upp, att gå. 

Hur skriver man roman när man ligger helt stilla, undviker att resa sig upp, författaren tänker på annat då. Hon googlar prematurfödsel och mycket små bebiskläder. Hon får oroväckande besked på sjukhuset, sedan lugnande, sedan: allt är precis som det ska. 

Hon tänker: det största av allt.

Hon tänker: det största av allt är mycket vanligt.

Hon tänker: det enda historien upprepar är det största av allt. En kyss, ett barn, ett avsked.

Hon tycker att det är vackert.

Hon tänker: endast lata skribenter skriver aforismer. Endast den som inte orkar göra dikt av det, rytm av det, dialog av det, berättelse av det, roman av det.

Författaren är gravid och mycket trött. Hon orkar inte det hon vanligtvis orkar. Hon lär sig någonting om hastighet. Det känns som att hon skriver aforismer. 

Författaren är gravid och beskriver därför träden och buskarna utanför fönstret. Hon beskriver vädret. Hon har en brinnande, intensiv längtan att åka till Köpenhamn. Det går inte, det är pandemi, det är den här tiden, den här våren. Hon vill inte tänka på den. Hon vill åka till Köpenhamn. Hon vill åka till Stockholm. Hon vill åka till Paris. Hon försöker förstå sin längtan till Paris, det var så länge sedan hon var i Paris, tidigare var hon där oftare, så känns det, på tågen söderut, man stannar väl alltid i Paris, varje gång på väg mot Medelhavet, så stannade hon i Paris. När hon var sexton år var hon där med sin skola, hon gick en fransk inriktning på gymnasiet, de var där på studieresa, åkte de buss ner, hon har ett minne av det, en bussresa, de var i Paris och såg historiska platser, skulle göra ett skolarbete om varsin stadsdel. Hon var vid Père-Lachaise, kyrkogården alltså, det råkade vara över åttonde mars, det råkade vara därifrån som åttonde marståget gick. Hon gick med, hon och hennes klasskamrat, de två som gjorde det där skolarbetet tillsammans, hon minns ingenting av det. Skolarbetet, alltså. Hon minns att de fick en banderoll att hålla i. Hon minns att en medelålders kvinna i läderjacka tafsade på henne. Hon minns en mycket, mycket gammal kvinna som lutade sig ut ur ett fönster och vinkade och ropade med i slagorden. Hon minns det som att det var en evig folkmassa, en sådan som blir som vatten och flod, att vara en del av. Hon vet inte om det är därför hon vill till Paris, för att påminnas om något. Det är så mycket hon vill minnas. Allting före detta ögonblick, blir till en enhet, hon vill minnas det. Det som sedan kommer att vara en historia att berätta för ett barn. En gång var jag inte mor. Allt jag var då har nu blivit till ett. Hon vill skriva ner det.

Författaren är gravid och hon tycker att det är underbart. Det är fruktansvärt spännande. Kroppen är tung och förändras, det gör ont och hon svettas, men det är underbart, för det är så spännande.

Författaren är gravid och måste därför skriva om sig själv som det hon hon har blivit. Ett helt nytt slags hon. Hon är gravid. Det är så främlingar tilltalar henne, hela meningen säger de, som en upptäckt och den viktigaste av tillhörigheter: hon är gravid.

Författaren är gravid och tillhör kategorin gravid. Hon skriver hon är. Hon klagar inte. Hon har alltid velat vara normal, på gränsen till osynlig.

Om du fick välja, skulle du vilja kunna flyga eller vara osynlig?

Osynlig, svarar författaren.

Författaren är gravid och därigenom helt osynlig som författare, men mycket synlig som gravid. Sådana som varit gravida i andra tider säger till henne att hon i alla fall slipper folk som klappar på hennes mage, i dessa coronatider. Det är ingen som klappar på hennes mage. Den är inte jättestor, men hon går upp mycket i vikt.

Författaren är gravid och tänker på sådant. Hon skriver roman, men tar en paus och googlar tips mot sammandragningar, googlar gravid vecka 32, googlar vad behöver en bebis.

Barnmorskan säger att det är bra att läsa lite böcker nu, i synnerhet eftersom alla föräldrakurser är inställda, så att hon vet hur en förlossning går till. Hon tycker mycket om sin barnmorska.

Författaren är gravid och läser varken poesi eller spänningsromaner eller familjeepos, som hon brukar, hon läser helt nya sorters böcker. Hon får låna av sin storasyster, en är mycket bra, den bygger på intervjuer med kvinnor som nyss fött barn, de berättar om sina förlossningar, steg för steg. Den är från 90-talet och killarna heter Kjelle och Kenta. En kvinna berättar att vattnet gick när hon var på sjukhuset och gick ut för att ta en cigarett. Hon tycker om att läsa det. Det känns som att tiden har gått, men som att hon är en del av någonting evigt. Hon är väl det. Hon är gravid.

En annan bok tycker hon inte om. Det finns en särskild slags ton i texterna hon läser. Förnumstighet. Ett: du kan ändå aldrig föreställa dig. Det är en helt omvälvande upplevelse. Du blir aldrig densamma. Hon försöker acceptera att det inte går att förstå. Hon klarar inte av det.

Författaren är gravid och vet att hon är precis densamma, hon lärde sig det när hon läste sina dagböcker, allihop från sex års ålder tills idag. Det som stod där var: en och samma person. Hon var ett barn och en tonåring och hon var mellan tjugo och trettio, nu är hon gravid, snart ska hon bli mor, det är samma person hela tiden. Sig själv blir man aldrig av med, hon vet det. Hon tänker: tack och lov. Hon tänker: herreminjävlagudhurskadetgå.

Författaren är gravid och måste därför skriva ett försvarstal för fantasin och föreställningsförmågan. Du kan inte föreställa dig hur det är att föda barn, säger människor som har fött barn. Du kan inte föreställa dig hur det är att ha barn, säger människor som har barn. Säger du nu, ja, säger människor som har fött och som har barn, men vänta bara tills du har fått barn. Det finns något triumferande i deras röster. Vänta bara.

Hon måste lägga mycket tid och energi på att tänka på det där. Skillnaden mellan att i kroppen erfara och att förstå. Det är inte samma sak, för det är viktigare att förstå. Skulle det inte vara så?

Författaren är gravid och ska således bli mor. Hon tänker mycket på det. Vad jobbar din mamma med, kommer någon att fråga författarens barn och barnet kommer att svara: min mamma är författare. Kommer barnet verkligen att svara det? Hon jobbar ju mest med att stå på scen. Att undervisa. Att ha möten. Att läsa dikter.

Författaren är gravid och tänker med skräck på att ha en poet till förälder. Ska mitt barn verkligen behöva förhålla sig till detta stora jag som blåses upp på scen, detta upprepade jag, detta jag igenom vilket känsla efter känsla filtreras? Kommer mitt barn att fly det, eller vara glad för det? Detta är frågor författaren ställer sig. Hon tänker mer på det, än på dramaturgi.

Författaren är gravid och det är ju inte det här hon ska skriva om, men det tränger sig in i huvudet på henne.

Hon vill utveckla det hela, förklara: det är omöjligt att inte vara i sin kropp. Egentligen är det inte mer är så. Hon skriver en roman, det är en spänningsroman, den handlar om att bryta sig bortanför den gemenskap som är pålagd med könet, handlar den om det? Hon vet inte säkert. Hon vet att hon måste skriva om sig själv som ett hon nu, ett hon är gravid. Är det att utplåna jaget eller att uppgå i det? Att uppgå i det.  Skriver hon om sig själv eller skriver hon om någon annan? Det skulle ju vara något, det skulle förklara något. Ett liv, kanske.

Det finns en gräns för det privata, det bestäms av maktstrukturerna, är det inte så?

Författaren är gravid och det är det mest spännande hon hittills har varit med om. En helt ny kropp tar form, en helt annan kropp, och den är vad den är för att det växer i ett barn i den. Som att vara i puberteten igen, men vara vuxen nog att ta sig tid att betrakta det. Hon gråter och svär och hon är ibland mycket irriterad, det gör ont och det är skrämmande, i början när hon bara sov och kräktes var det som värst, hon gjorde ett skolbesök med fyra lektioner och hon sprang ut på toaletten i varje tiominutersrast och kräktes, det var mycket jobbigt. Hon vill inte prata om det. Sådant är som smärta, hon glömmer det. Till skillnad från det andra. Det spännande. Hon kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt spännande det är. Ett litet fladder i magen tydligare och tydligare, blir till fötter som sparkar hårt, hela magen rör sig som en våg.

Vad är skillnaden mellan en erfarenhet som räknas som specifik, och den som räknas som allmängiltig. Vem räknar vad. Författaren är gravid. Vad är det för en erfarenhet, egentligen.

Författaren är gravid och det upptar henne. Översköljer henne. Hon är mycket intresserad av det. Av sin graviditet, av att den händer, det svindlar. Hon har lärt sig en annan historia. Hon inser att det är ett problem. Hon kan inte bortse från graviditeten, störst av allt, den tar inte bara över hennes kropp, den tar över hennes tankevärld, hon ägnar mycket tid åt att tänka på sin graviditet. Hon har tidigare inte läst någonting om graviditet. Det finns en gemenskap i de orden som hon skyr. I berättelsen. Någonting i det undangömda, det avslöjade, hon vill inte tillhöra det undangömda, det som kan avslöjas, hon vill vara normal. En normal författare. Hon har en mycket patriarkal litteratursyn.

Hon ville säga det här: författaren är gravid, och det upptar henne. Det innebär att det hon helst av allt vill skriva om, är sådant hon inte har lärt sig att uppskatta som läsare. Det finns en annan väg att gå, en fri väg, i allt det som är varken eller och både och. Hon vet det. Hon har sett det. Det är det vackraste hon vet. 

Hon brukar hävda att hon har god fantasi. Eller i alla fall att hon verkligen försöker. Att det är hennes plikt att förstå. Inte bara hennes, allas plikt, det enda att begära, att förstå, fantasin är livsviktig. Allt det som inte kommer naturligt. Det som inte är en erfarenhet, det måste man föreställa sig. Det går. Inte som för den som har erfarit det, men gott nog för att vara respektfull. Det är vackert. Det är mycket vackert så. Nu är hon gravid och det ligger så många lockande ord runtomkring henne. Jag kunde aldrig ana. Innan du har blivit det kan du aldrig. Känslan att bära sitt barn. Vänta bara. En ny sorts trötthet. En ny sorts smärta. Själva livets tyngd i mina höfter.  

Författaren är gravid och innan hon kan skriva någonting annat måste hon skriva en sån här text, en maniskt upprepande, hon vaknar varje morgon och konstaterar precis det: hon är gravid. Hon skriver det: hon är gravid. Också nu. Gravid. Hon är det. Det sista hon känner innan hon somnar, det första hon ser när hon vaknar. Hon skriver om sig själv i tredje person för att förstå det. För att lägga det på en armlängds avstånd. För att kunna skriva vidare. Hon blir till ett hon att förhålla sig till, en gravid, att erfara, att utgå ifrån. Det största av allt är mycket vanligt och mycket vackert, skriver hon, hon måste tro att det är någonting alla kan förstå. Hon famlar efter orden. Hon försöker koncentrera sig, och barnet rör sig, sparkar till, hon lägger handen på magen.

Hon lär sig någonting om hastighet.

Hon lär sig någonting om minnet.

Hon lär sig någonting om vad hon vanligtvis väljer att berätta, hur hon väljer det.

Hon vill inte vara någonting avslöjat.

Hon skriver. Hon är gravid.

Det är mycket spännande.

Man har hittat på och hittat på, gjort research om och skrivit ner. Och det har blivit dialoger och miljöbeskrivningar och symbol­laddade symboler och betydelse­bärande kommentarer och vissa meningar som på fullaste allvar innehåller den stora sanningen. Men nu ska det bort! Eller vänta, ska det verkligen bort? Allt detta vackra, bara på grund av någon idiotisk logik man själv har hittat på? Ja, det ska bort! Är det en förlust? Nej, det är det inte!

Vi ska döda darlings!

Den människa som skriver endast för att producera en färdig text lider av svår fåfänga (eller ekonomisk nöd, men då rekommenderas annat än just skrivarbete, det är värdelöst ur det perspektivet). Skriva gör man väl, även om det inte är applicerbart på vartenda moment, ändå för att det är roligt? Att få hitta på är en nåd och en oändlighet, den största av friheter, och värdet är precis det. Det är fritt. Det är roligt. Det är alltid närvarande.

 

Värdet i det som sedan ska kallas för litteratur är något annat. Det kräver ordning och reda, det kräver struktur. Även den mest flödeslika text behöver en form, något att läsas igenom och emot. Författarens uppgift är att finna denna form, och formen kräver begränsning, är begränsning, säger: Stryk! Så författaren stryker. Vad vore hen annars? En dåre!

Men en dåre som det är rätt trevligt att vara. Det gör ju ont att stryka. Det är lättare att hålla hårt i sina redan skrivna formuleringar än att våga lita på att man faktiskt klarar av att skriva något vackert igen. Så hårt håller man i dem att man till slut har kramat ihjäl dem. De är redan döda. En död mening känner man igen på att den inte är en del av helheten, och således mest där för att visa upp sig själv. Vad ska man med en sådan till? 

För att verkligen klara av att stryka, rekommenderar jag ett slaskdokument. På så sätt försvinner ingenting, där kan man lägga allt det strukna, rödmarkera vissa partier kanske, som känns extra viktiga. Jag brukar göra så. Extremt sällan läser jag det där slaskdokumentet, men det känns mycket bra att veta att jag skulle kunna. Att det strukna inte är förlorat, utan bara flyttat, till en annan plats, till en annan text, till en annan tid. Jag låter det ligga där, tills jag har glömt bort det, gått vidare, skrivit klart. 

Annons

Konsten att glömma bort är mycket viktig. Att lyckas färdigställa något handlar om lika delar storhetsvansinne och lätt demens. Det är särskilt viktigt när man väl har blivit publi­cerad – både framgång och misslyckande bör glömmas fortast möjlig om man ska kunna fortsätta sitt arbete – men gäller även själva skrivandet. Det är så lätt att bli maniskt förtjust i allt som har ett konstnärligt värde, även om det alls inte passar in i texten man arbetar med.

Detta hävdar jag med säkerhet är vägen till lycka och framgång, och granskar så min egen situation. 

Ack.

 

Jag har ägnat år åt att lära mig att stryka, upprepat för mig själv att det är värt det: Dikten, texten, romanen blir alltid bättre, bara stryk!

 

Så till den grad har jag uppmuntrat mig själv, att en alldeles särskild kärlek till strykandet har slagit rot i mitt inre, jag har börjat längta efter att få stryka. Period­vis kan jag känna en stor glädje över att få producera en stor mängd text, som jag sedan bara tar bort! År ut och år in har jag nu ägnat mig åt min vilda västern-­roman, och så här på upploppet har jag ­nästan enbart strukit. Det har ibland gjort ont, men det har oavbrutet känts bra, som om det renar mig: en pånyttfödelse, en ordentlig dusch, ett skrubbat skinn och en ren tröja – ja, ni fattar. Bort med det gamla! In med struktur! Bort med också den. En skarpare struktur, inga onödiga ord, inga överflödiga karaktärer, bort, bort, bort bara! Rent blir det, så rent att det skiner och ekar! Så har jag arbetat, fyllt i logiska luckor då och då, men mest tagit bort och varit mycket nöjd.

 

Annons

Så häromdagen kom jag att tänka på mormonen. Det var ju en mormon med på slutet. Jag hade skrivit någonting om den, gett den ett riktigt roligt mormonnamn. Gidgiddonah! Så var det. En fin liten scen med mormonen ­Gidgiddonah, en bra upp­laddning inför den sista, stora ­stöten, en pengatransport genom mormon­område, jag hade ju gjort min research, det stämmer mycket väl med den historiska verkligheten, det var mormonområde strax norr om Tucson i slutet av 1800-talet — och plötsligt greps jag av ett enormt behov av att leta reda på den där scenen. Jag gjorde så. 

Det var en scen jag tyckte om. Jag insåg det. Det var inget fel på den alls, den kändes rentav nödvändig, bar historien in i den stora upplösningen – varför i hela världen hade jag strukit detta? Jag kunde inte svara på det. Jag tänkte på tysken. Tysken hade jag också tagit bort, sedan ångrat mig och skrivit in igen, eftersom det blev så tomt utan tysk. Så också med ett par barndomsscener. Jag började ana ett mönster. Här har jag alltför glatt gått med saxen över alltför stora områden. Jag har tagit bort för mycket. Kvar finns knappt något, det är en gles öken utan liv, jag måste göra om. Eller måste och måste, jag vill göra om, vill ju ha de där vändningarna, de där dialogerna, den där mängden av karaktärer jag så nyligen kastade åt gamarna. Jag klistrar resolut in Gidgiddonah i dokumentet igen. 

 

Av denna historia kan man lära sig den gamla sanningen att allt ska tas med måtta, även måttan, och kanske i synnerhet att är det någonting man inte ska göra, så är det att arbeta för länge med samma text. Det är värdelöst. Ju längre man håller på, desto mer text man får, desto svårare med överblick, att veta vad som är viktigt och vad som inte är det. 

Efter mitt myckna strykande måste jag nu återigen skriva samma berättelse. Varje gång sker ju något, varje gång är det spännande när sheriffen kommer, när skotten haglar, när diligenserna genskjuts, men det är också fruktansvärt tids­ödande. Jag rekommenderar det inte. Jag rekommenderar ett intensivt skrivande under en kort period, sedan ett glatt strykande, så en käck genomgång innan man sätter punkt. Genomgången ska jag tala om i nästa nummer. Nu avslutar jag med följande: Har du några darlings? Ställ dem genast mot väggen. Studera dem noggrant. Är de där för att visa upp något hos dig själv, eller är de där för att hjälpa texten? Bryter de mot formen? På ett bra eller ett dåligt sätt? Har du blivit alltför förtjust i ett krumsprång? När tog du senast en dusch, skrubbade skinnet tills det lyste rött, öppnade fönstren och vädrade ut? Det blir lättare att andas om man gör det då och då.  

 

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och publicerade senast Augustprisnominerade Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

Det går inte att arbeta med vilda västern utan att tänka på det amerikanska våldet. Är det någonting jag måste tänka på är det våldet i USA, om det finns ett amerikanskt våld som skiljer sig från annat våld. Jag vet inte.

*

Det var fyra poliser som mördade en man. Jag har sett videon. Allt finns på video nuförtiden, en sanning eller en spegling, jag vet inte vad. Fyra poliser, man ser bara två av dem, två av dem bakom bilen, tre av de håller ner en man, han ligger med ansiktet mot gatan, en av poliserna trycker sitt knä mot hans nacke. Gång på gång säger mannen: jag kan inte andas. Hjälp mig. Jag kan inte andas. I nio minuter trycker polisen sitt knä, med hela sin kroppstyngd, mot mannens nacke, han svimmar, han blöder näsblod, polisen rör sig inte. Knappt ens när ambulanspersonalen kommer.

*

Detta fruktansvärda land, detta möjligheternas land, detta stora land, där allt är större och våldet urskiljningslöst, detta land med en galen president, detta våldets land. Protester överallt, i munskydd protester för det är ännu pandemins tid, det brinner och presidenten säger jag sätter in militären på dem. Skyltar, de är handskrivna, där står: vi kan inte andas. Kan inte andas här. Kan inte andas.

*

Och hur de i Sydafrika berättade, med sorgsna, triumferande röster: de åkte till USA. De åkte till USA och studerade hur man bygger ett samhälle, det var så de byggde apartheid. Det var efter studier i USA. Det kom inte härifrån, det kom från USA, land of the free.

*

Och gatan i Atlanta, att jag gick där, jag gick där ensam som ett negativ och ja det är sant att jag var rädd. Vad var jag rädd för? Allt det jag visste att jag symboliserade. Det bottenlösa hat och förakt, det urskiljningslösa våld, den makt som tas på bekostnad, den orättvisa som är så djup att det knappt finns ord för den, allt det som stod i mig, över mig, i huden jag bär. Orättvisa. Vidriga, stinkande orättvisa, och jag skyndade därifrån, nej, jag pratade inte med någon, jag var rädd, jag slog ner blicken, jag hamnade på en Shakespeareteater. Jag köpte en biljett och en soppa. Alla där hade samma hudfärg som jag, till och med samma ögonfärg, och det knöt sig i magen, jag stannade kvar en stund, jag pratade med några av dem, jag pratade om kultur och teater. Sedan gick jag därifrån, jag gick med snabba steg, tillbaka till motellet i centrala Atlanta, jag gjorde ingenting mer. Längs med vägen var det så många män som ropade efter mig, visslade, ville slå följe. Jag tänkte att den som är utsatt för orättvisa slår mot det man kan slå emot, och en man kan man alltid vissla på en kvinna, ta hennes ensamhet ifrån henne, och det är alltid något. Det är en annan diskussion. Eller är det en annan diskussion? Jag vet inte. Det var våldet, det amerikanska våldet, våldet i USA, det våldet som finns på film.

*

Våldet i Kina och Hongkong, våldet i Sydafrika. Våldet i Mexiko och i Brasilien, våldet i Venezuela. Våldet i Ryssland, våldet i Thailand, för att inte tala om det tysta våldet i Syrien, Irak, Turkiet, Somalia, Jemen, Afghanistan, Sydsudan, Iran och så vidare. Hur många krig krigar USA just nu? Jag vet inte. I hur många länder det finns amerikanska soldater, vad spelar det för roll, jag skulle tala om det amerikanska våldet. En drönarattack, en väg genom öknen, en klunga soldater, med vapen i hand, detta land av vapen, en skakig mobilkamera, det filmades och mer än så, det visades sedan, över hela världen visades det.

*

Vad händer i USA. Jag vet inte. Eller, jag vet. Vad händer här. Vilken fråga är det som är viktigast att svara på. USA, det oemotståndliga, av tradition, hur ska man kunna värja sig, det är självklart att det som händer där händer i hela världen. Det är det som är, som förenar hela världen, USA, oavsett var, överallt är människor klädda i jeans och t-shirt. Överallt heter det jeans och t-shirt,  överallt pratar människor engelska. Överallt ser människor filmerna från USA, påkostade, vackra filmer med vackra skådespelare, med dramatisk musik, med briljanta dialoger och påkostade specialeffekter, världens bästa, världens bästa filmer kommer från USA och skakiga mobilkameror, visar de grymmaste av orättvisor, visar någonting, finns det en spegling, en spegling vi måste prata om.

*

Det amerikanska våldet. Den amerikanska rasismen. Den amerikanska charmen. Hur de går hand i hand och tränger in i varenda kulturyttring. Skymmer den rasismen som finns här, eller belyser den, riktar strålkastaren hit. Hur ska man tala, när man måste tala genom USA? Hur ska man förändra världen när det måste ske på de amerikanska gatorna först? Vietnamkriget, Irakkriget, #metoo, George Floyd.

*

Svenska politiker uttalar sig om demonstrationen på Sergels torg. Oacceptabelt, med tanke på smittan. De såg poliserna. Vad gjorde poliserna? De hade sitt våldsmonopol. De använde det. Var det rätt? Jag vet inte. Förmodligen inte. Svenska politiker säger: Det är oacceptabelt. Ni får demonstrera digitalt. Att visa sitt missnöje för de upprörande bilderna från USA. Förståeligt, säger de, men oacceptabelt, vi lever i en pandemi, som skördar människoliv.

*

Jag kan inte för mitt liv förstå hur de inte kan förstå att också demonstrationerna handlar om liv. Hur de kan tro att människor som ställer sig på gatorna precis just nu, inte är fullt medvetna om att det är en pågående pandemi, men att de ställer sig på gatorna ändå, eftersom också det handlar om liv, och om död. Inte bara i USA, även om det börjar där, liksom färgläggs där, filmas där, berättas där, får sina fruktansvärda konturer där. Det händer överallt, hur kan de inte ens klara av att säga det.

*

Hur kan en människa på allvar tro att det har undgått någon i hela världen att vi lever i en pågående pandemi?

*

Ett djupt hål i verkligheten. En stor sorg. Någonting mycket, mycket farligt. Att inte ens förstå det mest grundläggande, den här världen har så mycket smärta i sig. Den här världen gör så mycket ont. Överallt, inte bara i USA, här, varje dag, hela tiden, inuti människor bor det, att inte ens våga se det i sig själv, detta fula, det är med detta fula jag styr det här landet, och styr mina egna handlingar. Vad det fula är? Våldet. Orättvisan. Tron på att allt är precis som det ska vara, så länge det inte är mig det drabbar.

*

Svaret har aldrig varit att tystna, endast att veta när man talar på bekostnad av någon annan. Gör man inte alltid det, frågar sig nån. Jag vet inte. Det går att säga så, det går också att säga motsatsen. Det beror på vad man säger. Man måste hela tiden veta att det man säger, är man lämpad att säga. Om man i sanning är lämpad att göra det, så bör man göra det. Det går heller inte att springa undan. Påstå att man ingenting kan göra, eftersom man ingenting bör göra, slå det ifrån sig, som om det inte gällde en själv. Det kanske är därför jag inte kan sluta tänka på min otillräckliga förklaring på frågan om jag var en white feminist, den där gången i Sydafrika.

*

Vad gäller detta, att jag alltså gjorde precis det, slog ifrån mig, agerade inte. Eller, jag vet inte. Jag vet inte om jag förskönade. Jag vet att jag räddade mig ur en obekväm situation, på bekostnad av vem, jag vet inte, kanske inte på någon, kanske sade jag precis rätt sak, kanske kan jag inte sluta tänka på det, av den anledningen att jag på intet sätt visade att den frågan faktiskt öppnar upp en avgrund i mig, som jag fortfarande förhåller mig till, med skräck och skam, det är två år sedan nu, jag förhåller mig, eftersom det är ständigt pågående.

*

Och när jag frågade vad det betydde så sade hon en sån som ritar livmödrar på gatorna. Och att jag sade det jag förstod att hon ville höra. Jag sade att det var mitt ansvar att förstå, inte någon annans ansvar att förklara för mig, och hon var nöjd och applåderade högt och ropade hejarop. Hon var en sådan, hon ville höras mycket. Det var hon ensam om i det rummet, det fanns plats för en diskussion, det var så många kloka människor på samma plats, men jag undvek ändå att tala om just det. Jag talade om annat, eftersom det var lättare. Vad har det med det amerikanska våldet att göra. Allt.

*

Vad det är människor protesterar mot. USA. Det som gjorde människor så förvånade 2016, som om det inte fanns någon historia, men det finns, den är, den är någonting som har funnits här hela tiden, blicken på den andre, Europa blickar, blänger, överlägset, med sitt frihet, jämlikhet och broderskap. Jag har aldrig förstått västvärlden bättre än när jag insåg att den franska revolutionens ledord inte var ”Frihet, jämlikhet och broderskap”, utan ”Frihet, jämlikhet och broderskap — eller döden.”

*

Det som 2016 plötsligt var Brexit och Le Pen och AFD i Tyskland och FPÖ i Österrike och SD i Sverige. Det som var Ungern och Polen och Europas yttre gräns, det som var allt det, men som alltid så var USA bäst på en historia. Bäst och värst och mest och mest av allt var det Trump i USA. Hur protesterar man mot det, mot något som skett sida vid sida med det man själv har varit i, något man har blundat för, något som man har tillåtit pågå under lång, lång tid, det är svårt att protestera mot det, man kanske måste vänta på rätt tillfälle, det kanske måste hinna bli förtvivlat, det kanske måste hinna gå sönder någonting, och då, då kommer vreden.

*

Det är lättare att tala om det amerikanska våldet, än att tala om de fredliga demonstrationerna. De stora, fredliga demonstrationerna. Det är lättare att tala om de stora, fredliga demonstrationerna än att tala om det amerikanska våldet. Den amerikanska demokratin. Den amerikanska historien. Att allting sker samtidigt. Friheten. Det var våldet som möjliggjorde den. Var det verkligen våldet som möjliggjorde den? Det var våldet som möjliggjorde den. Jag vet inte. Jag både vill, och inte vill, tänka den tanken hela vägen ut. Det finns kanske inte ett svar. Det kanske inte är min sak att tala om. Det kanske bara pågår.

Annons

Ladda fler blogginlägg!