En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad 27 mars 2020

Karantän II

Förra inlägget fastnade i att vara halvpublicerat alltför länge, så situationen har förändrats: helt utan förkylning går jag nu och handlar. Det innebär en stor frihet. Det här med att två vuxna mänskor är instängda i samma lilla lägenhet dygnet runt, förutom nån promenad då och då, gör en (=mig) till slut vansinnig, det är inte en underdrift, hur intensivt man än älskar den andra, om den så är den man älskar mest av alla. Efter typ 10 dagar har jag nu flytt till min arbetsplats, där jag har kokplatta, toalett, säng och egen ingång. Här har jag nu suttit och stortrivts i fullkomlig ensamhet i ca 24 timmar. Ringer hem då och då. Går en promenad i solen. Skriver lite roman.

Annons

En roman blir till Publicerad 27 mars 2020

Karantän I

Två vuxna mänskor med förkylning jobbar hemifrån och solen skiner. Det är omständigheterna. Att inte gå och handla, inte träffa folk, att hantera ytterligare ett par avbokningar och känna att det är något särskilt man befinner sig i, en inandning på något sätt.

Och nog är det som en vind från framtiden när Svenska Dagbladet inte anlitar någon av Sveriges alla sysslolösa och fattiga författare att skriva en text om den tid vi befinner oss i, utan istället uppmanar sina prenumeranter att bidra med gratis material (”så skapar vi tillsammans en flaskpost till framtiden”).

En inandningen innan den stora krisen når oss, innan sjukbäddarna har fyllts och ekon0min på allvar rasar. Det är så vackert väder. Det är märkligt. Jag håller mig inomhus med vad som kanske bara är en förkylning, den håller i sig i flera dagar, men febern är borta sedan länge.

Två vuxna människor i samma lägenhet som kan jobba hemifrån, för båda har ensamma jobb. Plötsligt så otroligt mycket tid tillsammans, då och då en promenad som bryter av, men ingenting jag går och handlar, jag åker in till stan, jag skulle träffa den och den, vi ses ikväll.

Det är underligt.

Jag läser mycket böcker. Läser liksom girigt och snabbt. Läser Livets träd av Patrick White. Den är tjock. Läser annat också. Strör diktsamlingar runt omkring mig, säger: Förhör mig på Tegnér! Låt oss lära oss lite mera utantill, när vi ändå bara är här hemma! Det kan vara bra för framtiden.

Jag skriver dåligt. Läser bra, skriver dåligt, världen alltför påträngande.

En roman blir till Publicerad 16 mars 2020

Coronaförfattarn

Jag arbetar egentligen på en ordentlig guide över hur man skriver på resande fot, som jag med glädje kommer att dela med mig av — men det känns lite skevt att skriva om nattbussar genom europeiska storstäder i dessa tider, och jag tänkte istället ge en liten coronarapport.

Först och främst: att skriva roman i coronatider är helt ultimat, ingen stör och allt ställs in!

Men jag måste också tillägga: för den som arbetar som jag gör (vilket de flesta författare gör, mer eller mindre) är den nuvarande utvecklingen ingenting annat än fullkomligt förödande. Cirka 95 procent av min inkomst är beroende av offentliga sammankomster och cirka exakt 100 procent är enskilda uppdrag på frilansbasis, vilket innebär att om det inte var så underbart lyckligt för min del att 2019 var ett strålande ekonomiskt år och jag utan problem skulle kunna leva på de pengarna fram tills sommaren, så hade jag nu haft fullskalig ekonomisk panik.

Dessutom har jag atopiskt eksem på händerna och i ansiktet, en synnerligen dålig kombination när man ska tvätta händerna jämt och inte får klia sig i ansiktet — men bortsett från detta och den allmänna apokalypsen, så har just jag det mycket bra. Det trillar in avbokningar allt eftersom, och skrivtiden ökar och ökar. Mitt mål att vara färdig med grovgenomgången runt första april ser ut att lyckas, jag antecknar för hand i mitt nya anteckningsblock (känner mig dock en smula fånig, det är så otroligt fint. Nästa gång ska jag skaffa mig nåt slags mellanting!) och löser dramaturgiska problem på löpande band.

 

…jag har köpt ett block!!!

Och då rutigt uppenbarligen är helt ute/ingen matematiker är fåfäng nog att ha ett block med hårda pärmar, så har jag helt enkelt hakat på trendigt prickigt:

Egentligen är det ju otroligt fånigt att lägga pengar på att köpa block. Som om texterna skulle bli bättre! Som om det gick att köpa sig till litterär kvalitet! Som om detta block (som kostade klart mer än de 15 kronor jag tidigare lagt på det — nu sönderfallande — kollegieblocket jag tidigare använt) på något sätt skulle försätta mig i ett tillstånd där kreativiteten flödande! Gud så löjligt!

Dessutom har blocket ett sånt här uppslag, där man liksom ska fylla i sin egen innehållsförteckning som vore man sju och ett halvt och arbetade med sin första lågstadieroman bestående av sammanklistrade skrivblock (den hette förövrigt ”Ett rovdjurs liv”):

Ja, vad säger man? Inte annat än ett uppriktigt korskrypande: GUD VAD GLAD JAG ÄR FÖR MITT NYA BLOCK! Alltså, det är det första block jag nånsin köpt som inte varit ett sönderfallande kollegieblock! Sån LYX! Det är som att det försätter mig i ett tillstånd där kreativiteten flödar! Nu ska jag ta mina gratispennor (ännu sådana ja, nån heder vill man ändå behålla) och kötta på!

Annons

Ladda fler blogginlägg!