Solen bländar genom fönsterrutan. Planet taxar ut från Kastrup. Jag har tagit en lugnande tablett och Didi har fått låna mormors iPad för att få livets första fria skärmtid. Johan har lovat att hålla oss båda lugna, han tar min hand.
Jag hatar att flyga. Det var fem år sedan sist, jag slutade för klimatets skull. Men är det någon flygresa jag vill göra undantag för, är det Japan.
Jag har förberett mig i veckor. Resväskan är fullpackad med pratmanus, små presenter och flera kilo geléhallon. Längst ner i packningen ligger boken, Lisbet och Sambakungen. Det är tack vare den som vi strax ska resa över halva jordklotet.
Samtidigt har jag egentligen varit på väg till Japan i hela mitt vuxna liv. Som en vit sashikotråd har den japanska kulturen löpt genom filmer jag sett och författarskap jag följt, genom matkultur, mode, trädgårdar och varma källor – för att till sist blandas i bläcket i min penna. Det är ingen slump att jag för några år sedan tog en kurs i japanska – så många av mina intressen leder just dit.
