Jag hade inte tänkt på farfar på åratal, han hade varit död i 20 år. Så plötsligt dök han upp igen – och knackade mig i huvudet med sin doktorsring. Jag blev förvånad. Minnen blixtrade fram. Farfars skrivbord med människo­skallen, där han lade gem och gummisnoddar. Draglådorna med uppnålade insekter. Blommor i krukor, glas och kolvar. Farfar var vetenskapsman, pratade latin och kunde berättade om när det går fel i naturen, om fåglar med två huvuden och fyra ben. Men jag hade aldrig läst något han hade skrivit, eller som skrivits om honom.

Jag började gräva i min familjehistoria och upptäckte att farfar som botanikprofessor inte bara sysslat med växtförädling. I gamla tidningsklipp prisades hans stora insatser vid Rasbiologiska institutet i Uppsala. Detta skulle jag aldrig skriva om, bestämde jag.

Det höll inte, jag kunde inte lägga locket på. Så småningom försökte jag ändå skriva min släkthistoria, som en fiktiv berättelse. Ingen skulle ana att texten hade det minsta med mig att göra. Inte ens mina släktingar. Och farfar som fortfarande var släktens högste, han skulle vila i frid.