Att skildra ett liv har varit en av de grundläggande berättarformerna sedan Homeros tid. Och i Sverige är de äldsta runstenarna ofta minnesskrifter efter döda personer. Fortfarande i dag är självbiografier och biografier den vanligaste manussorten i nonfiction-utgivningen, både hos traditionella förlag och inom egen- och hybridutgivning.
Det tycks helt enkelt grundläggande mänskligt att vilja summera ett liv, det egna eller någon annans. Resultatet skänker en smula evighet till den beskrivna. Men också meningsfullhet. Av det oöverblickbara sammelsurium som varje liv är – de levs ju i nuet och rymmer hundratals olika spår, narrativ och vändpunkter – har någon försökt skapa en berättelse med tydliga livslinjer, orsak och verkan, ambitioner och resultat.
Det är också en uppmuntrande form av skrivande. En livsberättelse kan alltid bli något, på ett annat sätt än ett halvfärdigt romanmanus. En livsberättelse intresserar också alltid de närmaste, även om den inte skulle bli en bästsäljare.
I den enklaste formen räcker det att du skriver ner dina egna minnen kronologiskt. Eller intervjuar mormor innan det är för sent.
