Stora känslor skrivs bäst med små ord

Kärlek? Har inga namn på det.
Men jag har blivit mera mig när du har blivit mera Ingen, eller Någon, vilket är sak samma. Vi är och vi är, det är så enkelt.
(Men jag kan plötsligt få syn på dig, igen, som ett minne, en bild, och samtidigt är du den jag känner. Det är märkvärdigt.)

Mycket har skrivits om kärlek och många texter stannar kvar. Som ovan rader i Marie-Louise Ramnefalks diktsamling Någon har jag sett gjort för mig. Jag tycker att hon har satt ord på den förunderliga känslan av att vara nära och älska en annan människa. Och man vill ha orden, blir glad när man hittar dem. Så är det! Exakt så! Man känner sig sedd i det som ändå är viktigast i ens liv.

Men hur lyckas en författare förmedla den känslan, hitta den tonträffen?

I mina tidiga tonår läste jag högvis med Allersromaner. De var ganska lika i sina upplägg. Ung kvinna, gärna lite bortkommen, får ett nytt jobb, hamnar i ny stad, träffar spännande man med breda axlar, stålgrå blick och skarpt hakparti. Ofta är han läkare eller godsägare och kör omkring med sportbil. Han bjuder ut henne, hon dricker champagne för första gången och tycker det kittlar lustigt i näsan. (Just den detaljen gjorde djupt intryck.) Hon blir lite yr i hatten av såväl sällskap som dryck. När förälskelsen väl är ett faktum, tillstöter komplikationer av yttre karaktär … och sedan läste jag frustrerad vidare till sista sidan där den försonande kyssen och gärna ett frieri avslutade berättelsen.