Hanna Johansson om att lura läsaren

I slutet av Body double vet läsaren inte längre vem som är vem, vad som händer eller vad det betyder. Allt som verkade sant vänds upp och ner. Vill du lura dina läsare?

– Kanske inte exakt lura, men jag vill vilseleda dem. Medan jag skrev boken tänkte jag mycket på hur den skulle läsas och hade en förhoppning om att man ska läsa den snabbt och ivrigt, så att man missar saker. Sen ska det få konsekvenser att man har läst så snabbt. Man ska liksom inte hänga med. Jag tror att det går att lista ut hur saker och ting hänger ihop genom att läsa boken noggrant, men det är nog egentligen inte tillfredsställande att förstå allt. Jag har tänkt att resan ska vara målet, och det är just känslan av att bli förd bakom ljuset som jag vill framkalla. Jag tycker själv att den typen av läsning är intressant, och älskar att behöva bläddra tillbaka och läsa om för att förstå. Det är nog därifrån jag har fått viljan att luras lite.

Varför ville du skapa en osäkerhet också kring hur allting slutar?

– Det är en estetisk fråga mer än en fråga om innehåll. Jag är intresserad av opålitliga berättare som struktur, både i böcker och filmer. Just på grund av att filmfotografiets sanningsanspråk är så starkt blir jag alltid omskakad av filmer som använder opålitliga berättare. En av mina tidigaste premisser när jag började skriva Body double var att den skulle kännas som en bra thrillerfilm, typ en »Folkets bio-thriller«. Jag började fundera på vilka egenskaper som är typiska för en sådan film, och en av de första sakerna jag tänkte på var »ett märkligt slut som man inte riktigt förstår«. Min roman skulle följa genrekonventionen, nästan klyschan, för hur en sådan historia brukar se ut. Folkets bio-thrillern speglar ett särskilt mänskligt tillstånd, den skildrar en värld full av oroliga och paranoida människor. Och jag är anhängare av idén om att det bästa sättet att troget skildra verkligheten är att gå via det förhöjda och konstlade.