Hans Gunnarsson om att konstra

Din senaste bok Den smala lyckan är en så kallad »novellfläta« – ett begrepp du själv har uppfunnit?

– Jag är säkert inte den första som tänkt i de banorna, men kanske den första som använder själva begreppet? Novellfläta är vad det låter som: en bok som börjar som en novellsamling och slutar som en roman.

Hur fick du idén till en sådan bok?

– Mitt skrivande börjar aldrig med en färdig bokidé. Jag börjar skriva och i skrivandet uppstår idén, så fungerar mitt modus. I det här fallet började det med att min fru och jag bodde i Rom förrförra året och jag började skriva en novell om ett par på semester i Rom. Då hade jag ingen plan på något annat än just den novellen. Samtidigt fanns nog ändå en rudimentär tanke om »novellsamling«, eftersom det inte finns några naturliga forum för noveller på samma sätt som förr. Men jag började med den där novellen, som alltså utspelade sig i Rom, och redan på första sidan behövde jag ett yrke för huvudpersonen. Snart kom jag på att brevbärare vore ett passande jobb. När jag så småningom skrev klart och satte punkt för novellen, föll det sig så att jag betonade hans brevbärarskap i sista meningen och då klack det till i mig: »Om jag skriver en novellsamling, då kan väl alla få vara brevbärare?« Det ena ledde till det andra. I Den smala lyckan får varje brevbärare stt ett eget porträtt, men novellerna hör också ihop med varandra eftersom brevbärarna alla arbetar på Kungsholmen och har en bokcirkel tillsammans. Sedan slöt jag cirkeln genom att ta dem tillbaka till Rom.