Efter att ha ägnat två decennier i huvudsak åt romanskrivande väcktes för ett par år sedan en längtan i mig att återvända till novellen, den litterära form som var min startpunkt som författare. Jag ville helt enkelt tillbaka till det korta formatet och se hur det välkomnade mig. Jag ville skriva en novellsamling. Och jag ville samla novellerna kring något.
Min första idé blev att varje novell skulle utgå från en målning av Martin Wickström. Dels för att jag beundrar hans avfolkade fotorealistiska måleri, men också för att jag behövde ett slags startmotor. Ett tvingande uppdrag, tillika en utmaning. Jag ville göra något nytt. Om så bara i mina egna ögon. Martin, som för övrigt växte upp på samma gata i Finspång som jag, var direkt med på noterna och printade ut ett femtiotal målningar som jag kunde låta mig inspireras av.
Min andra samlande idé var att pröva ett nytt berättarperspektiv: första person plural, det vill säga »vi«. Jag har inte forskat närmare i saken, men jag tror inte att det finns särskilt många novellsamlingar, om ens någon, som konsekvent håller fast vid detta perspektiv. Också en morot för mig. Men varför just första person plural? Jag vet inte riktigt. För många år sen läste jag en novell av Thorsten Jonsson, Gård i utkanten, där ett självrättfärdigt bykollektiv uppdagar en incestuös relation. Det var något med dynamiken och tonen i perspektivet som dröjde kvar i mig. Och jag tror att minnet av just den novellen födde min idé, åtminstone delvis. Mina uppslag kommer alltid till mig på outgrundliga vägar. Men en idé är en sak, genomförandet en helt annan.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Så gör jag
- Novell
