»Varför just första person plural?«

Han vill överraska läsaren men också sig själv. Här berättar Hans Gunnarsson hur längtan efter ett nytt berättarperspektiv resulterade i en hel bok, och en ny blick på människorna som befolkar hans berättelser.

Efter att ha ägnat två decennier i huvudsak åt romanskrivande väcktes för ett par år sedan en längtan i mig att återvända till novellen, den litterära form som var min startpunkt som författare. Jag ville helt enkelt tillbaka till det korta formatet och se hur det välkomnade mig. Jag ville skriva en novellsamling. Och jag ville samla novellerna kring något.  

Min första idé blev att varje novell skulle utgå från en målning av Martin Wickström. Dels för att jag beundrar hans avfolkade fotorealistiska måleri, men också för att jag behövde ett slags startmotor. Ett tvingande uppdrag, tillika en utmaning. Jag ville göra något nytt. Om så bara i mina egna ögon. Martin, som för övrigt växte upp på samma gata i Finspång som jag, var direkt med på noterna och printade ut ett femtiotal målningar som jag kunde låta mig inspireras av. 

Min andra samlande idé var att pröva ett nytt berättarperspektiv: första person plural, det vill säga »vi«. Jag har inte forskat närmare i saken, men jag tror inte att det finns särskilt många novellsamlingar, om ens någon, som konsekvent håller fast vid detta perspektiv. Också en morot för mig. Men varför just första person plural? Jag vet inte riktigt. För många år sen läste jag en novell av Thorsten Jonsson, Gård i utkanten, där ett självrättfärdigt bykollektiv uppdagar en incestuös relation. Det var något med dynamiken och tonen i perspektivet som dröjde kvar i mig. Och jag tror att minnet av just den novellen födde min idé, åtminstone delvis. Mina uppslag kommer alltid till mig på outgrundliga vägar. Men en idé är en sak, genomförandet en helt annan.

En vän och kollega tyckte också att det hela lät en smula förryckt. Och fick sånär rätt. Efter att ha lagt en och en halv novell bakom mig kände jag att jag nog tagit mig vatten över huvudet. Jag upplevde problemen, begränsningen och osmidigheten som följde på att baxa ett kollektiv framför sig, och var där och då beredd att ge upp min ambition. 

Men jag är samtidigt en envis och tjurskallig författare, och efter att ha rott ytterligare en novell i land var det något som släppte. Mitt seende hade liksom ställts om och jag blev så smått vän med perspektivet, den tidigare upplevda begränsningen blev snart en frihet. En lätthet. Och knappt ett år senare hade jag skrivit elva noveller i första person plural, eller tio plus en vagt sammanbindande epilog. Det gick, alltså. 

 

Annons

Det ovan sagda illustrerar också i hög grad mitt sätt att arbeta. Till skillnad från många av mina kolleger har jag inget kartotek med idéer i min skrivbordshurts. Varje gång jag sätter punkt för en roman eller novellsamling så är jag tom, liksom urblåst. Jaha, det var det, och vad fan ska jag skriva nu då? 

De allra flesta av mina idéer, eller frön till idéer, kommer från sidan. I steget, när jag tänker på annat. Ofta är det en bild, en replik, en scen eller situation som plötsligt landar i mig och leder vidare i en oväntad associationsbana. En ny bild. Det är en trög process. Men trögheten kan också vara en tillgång till oväntade flöden. 

Hans Gunnarsson

Född: 1966 i Finspång.

Bor: I Stocholm och Mellösa.

Bakgrund: Har skrivit ett dussintal romaner och novellsamlingar sedan den Katapultpriset­-belönade debuten Bakom glas. Han har också skrivit sju långfilmsmanus, bland annat till två Arn-filmer, Ondskan och Pingpong-kingen.

Aktuell: Med novellsamlingen Bormann i Bromma.

Det har hänt att jag skrivit berättelser där den dramatiska situationen redan varit avtäckt för mig. Men det har aldrig blivit riktigt bra noveller i mina ögon, på sin höjd habila, just för att ingenting överraskade mig under resans gång. Jag behöver snarare något att utforska, att vända och vrida på, något för mig fördolt att locka fram genom själva skrivandet. En scen eller ett skeende. Vad ledde fram till just detta skeende? Och vad följer på det? Saker jag inte hade en aning om att jag skulle berätta när jag satte mig framför datorn. Små stunder av lust, eller rentav nåd, då jag känner att det bär – och bär iväg.  

Annons

»Om mitt skrivande har jag inga ord«, sa Beckett. En hållning jag respekterar. Det är svårt att i efterhand göra reda för hur man faktiskt tänkte när man skrev, vilka val man ställdes inför, vad man kastade ut och varför. Ibland känns det nästan som om någon annan hade skrivit texten. Vilket är helt i sin ordning, eftersom en av rolldiktarens alla uppgifter är att ge den (eller de) som för ordet integritet och berättarauktoritet. Liksom respekt. Att någon befinner sig på samhällets botten eller saknar all form av bildning behöver inte betyda att vederbörande famlar efter orden. På den punkten har jag blivit alltmer överens med Lars Ahlin. Det är snarare genom gestaltningen av karaktärerna, genom det seende och temperament man ger dem, och genom tonen man sätter, som närvaro och trovärdighet alstras. De olika kollektiv som för ordet i novellerna i Bormann i Bromma har inga problem med att formulera sig, men de trampar ändå igenom på lite olika sätt. Samtidigt upplever jag nog novellerna i min nya samling som särskilt svåra att nagla fast, kanske just för det på en gång undflyende och invaderande berättarperspektivet, detta »vi« som hela tiden styr och ställer och undandrar sig allt ansvar. Det är på sätt och vis också i linje med min litterära hållning, där jag gärna söker den osäkrade berättarpositionen, den i någon mening opålitliga berättaren som för ut läsaren på lite gungfly. Och ett solitt »vi« erbjuder i det sammanhanget både utmaningar och nya möjligheter. Lite grann som att vända på kikaren, eller kanske snarare vrida den ur jagets händer. I en tid som genererar en hel del autofiktion fick jag helt enkelt lust att gå åt andra hållet, och utforska flockens och den anonymiserade utsagans dynamik. Vilka är »vi« egentligen?

 

Som författare söker man hela tiden det exakta uttrycket. Men när det kommer till att precisera själva spelplatsen rent geografiskt är jag ofta medvetet vag eller undvikande, framförallt när jag skriver noveller. Dels för att miljön gärna får något tvållikt halt över sig i mitt eget huvud, precis som när jag läser andras texter, dels för att jag vet att läsarens bakgrund och preferenser ändå kommer att möblera om i allt det rumsliga som jag serverar. Snarare vill jag aktivera läsarens fantasi, göra denna till en medskapare, så långt det är möjligt. Sudan, Småland. Mer geografiskt precis än så blir jag sällan i mitt novellskrivande. 

Liksom jag instinktivt skyr den konkreta adressen, skyr jag också varje ansats till ärende när jag skriver. Jag säger inte att det är fel att ha ett ärende, men just den saken är inte mitt ärende. Snarare mina karaktärers. De leder och jag följer. Jag sätter dem bara i spel. Det är inte fullt så flummigt som det låter. Inte heller så enkelt. Men övning ger färdighet, som det heter. I bästa fall. Det är hursomhelst så jag lärt mig att jag fungerar.

Mitt modus, inte minst som novellförfattare, är att avtäcka historien genom att skriva och lyssna fram den, mening för mening, ofta ackompanjerat av ett alltmer frenetiskt antecknande vid sidan om. Långsamt, steg för steg, lösgör sig berättelsen. Jag blir medveten om hur delarna korresponderar med varandra och skönjer efterhand konturen av en större dramatisk båge. Som sagt, berättelsen måste alltid överraska mig i någon mening. Om jag blir överraskad längs vägen, då vet jag att också läsaren kommer att bli det. Det blir mitt kvitto på att det bär. 

Om jag har någon käpphäst som författare, så är det nog den. Sedan, när jag läst igenom novellen ett hundratal gånger – inklusive alla styckvisa läsningar under resans gång – och tycker att den är klar, då lägger jag den bredvid tangentbordet och skriver den en gång till.

Läs Hans Gunnarssons novell Sudan, Småland –inklusive författarens kommentarer – här!

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #1 2021 (08 februari 2021) och är skriven av .