I Hon ska heta Happy möter vi bland andra två barnmorskor, en hemlös kvinna och en pensionerad polis. Hur kom alla karaktärer till dig?
– Det var under en tuff period i mitt liv. Min lillebror hade gått bort och världsordningen kastats upp i luften. Mitt sätt att hantera sorgen var att bara börja gå. Under de långa promenaderna la jag märke till blickar här och var, som stannade kvar hos mig. Är man jätteglad eller nyförälskad snappar man säkert upp en viss sorts blickar. Och jag kände just då mer igen mig i blickar från de utsatta, från de som rör sig utanför samhället. Människorna som jag fick syn på lagrades i mig och blev ett slags persongalleri. Sorg och utanförskap går ju som en röd tråd igenom mina karaktärer.
Du landade i sju olika berättarperspektiv. Varför?
– Jag hade svårt att välja bort perspektiv, alla ville liksom vara med. Men jag undvek också att tröttna på skrivandet på det viset. Jag kunde sätta punkt när ett perspektiv blev tradigt, och gå till en annan karaktär. Så förblev processen lustfylld skrivandet igenom. Jag skriver fragmentariskt, ibland baklänges genom historien och sällan med en tydlig plan. Ofta blir jag förvånad över hur händelseförloppet utvecklas.
