Om Emanuel Blume hade varit smart hade han valt en annan genre. Men bra romanidéer föds sällan ur krassa kalkyler. De lever sitt eget liv, dyker upp när man minst anar det, och ibland kommer de helt enkelt från rymden.
– Det var på den tiden jag jobbade extra på observatoriet i Slottsskogen i Göteborg, minns Emanuel.
– Jag höll på att ställa in ett teleskop inför en visning. Och det var då det hände. En suddig liten stjärna flimrade förbi där uppe, en som inte borde finnas där. Sen måste jag ha stött till teleskopet för i nästa stund var den borta. Men jag kunde inte riktigt släppa det.
En rad fantastiska scenarion började surra i hans huvud. Tänk om en amatörastronom skulle hitta en stjärna som ingen har sett förut. Och tänk om det inte var en stjärna. Emanuel hade läst artiklar om så kallade nomadplaneter – ensamma himlakroppar som kastats ut från nybildade solsystem och ännu inte funnit sin bana. Sådana som man bara kan få syn på när de råkar befinna sig precis framför en annan stjärna. Tänk om det var en sådan planet han fått syn på, och som nu var på väg in i vårt eget solsystem.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
