Vad har du lärt dig av dina författare?

Förläggarnas uppgift är att hjälpa författare att bli så bra som möjligt, och att dela med sig av kunskaper om alltifrån drama­turgi till karaktärsvässning. Men vad har de själva lärt sig?

Susanna Romanus, förläggare, Romanus & Selling

– Jag har lärt mig tre konkreta saker. Hur viktigt det är att omedelbart bekräfta att författarens manus har kommit fram. Att så snabbt som möjligt återkomma med besked om när jag kommer att ha läst klart, så att de inte behöver undra över när jag ska höra av mig. Och att alltid ta mig tid att börja med det som är positivt med texten, och inte bli för effektiv och gå direkt på det som behöver jobbas vidare med.

Händer det att författaren övertygar dig att inte göra vissa ändringar i manuset?

– Författaren har alltid »rätt« när det gäller hens egen text och jag driver inte igenom något mot författarens vilja, utom beträffande rena stav- eller språkfel. Det ska aldrig bli en kamp om något. Om författaren litar på mig och vi har ett förtroendefullt samarbete uppstår heller inga kamper. Men arbetet är inte absolut vetenskap, utan väldigt subjektivt.

Om du arbetar med samma författare över flera böcker, förändras ert samarbete över tid?

– Det blir bara roligare och mer stimulerande över tid. Relationen fördjupas och man hittar varandra. Sen kan det såklart – som i vilken relation som helst – också gå i andra riktningen. Man blir klara med varandra. Det händer ibland, och en författare behöver kanske en ny typ av läsning för att komma vidare. Det får man respektera, även om man kan känna sig besviken och ledsen.

Annons

 

Christian Manfred, förläggare, Wahlström & Widstrand

– Jag lär mig nya saker hela tiden. Det är ju författaren som är experten på sin berättelse, jag har mer rollen som uttolkare och rådgivare. Det handlar om att försöka se vilka behov varje projekt och individ har. Jag har lärt mig vikten av att visa förståelse och respekt. Att genom lyhördhet och ärlighet försöka ingjuta mod och förhoppningsvis ge trygghet och stabilitet. Jag utgår ­aldrig från att jag själv vet bäst. Min uppgift är att ställa frågor, ibland obekväma och envisa, till texten. Det ger författaren en chans att ompröva saker hen kanske redan känt sig tveksam till, alternativt ett tillfälle att argumentera för sina val. 

Hur ofta tar du strid med dina författare i manusfrågor?

– Det gäller att välja sina strider och inte käbbla om hur mycket som helst. Jag brukar påminna författaren om att mina ändringsförslag är just förslag. Att texten i slutändan är författarens. Men jag drar mig samtidigt inte för att påtala igen om det är något som uppenbart kan förbättras.

Har du blivit mer eller mindre dogmatisk angående vad som är bra i ett manus?

– Jag är nog mindre tvärsäker i dag. Det är också bättre att inte se allt som svart eller vitt. Jag kan tycka att det är okej att bryta mot reglerna i vissa fall. Men då ska författaren veta att hen bryter mot dem.

 

Annons

Karin Linge Nordh, publicistisk chef, Strawberry Förlag

– Jag har lärt mig enormt mycket av alla författare jag haft glädjen att samarbeta med. Det gäller allt från deras sätt att bygga upp karaktärer och intriger till hur viktigt det är att personanpassa feedback och arbetssätt. Ingen författare är den andre lik.

Händer det att författaren övertygar dig att inte göra vissa ändringar i manuset?

– Självklart. Under manussamtalet kan det framkomma att författaren har haft en tydlig tanke med att exempelvis bryta mot en regel, upprepa något eller låta en karaktär uppträda på ett ologiskt sätt. 

Vilka delar av manusarbetet brukar vara förlagets respektive författarens starkaste sidor?

– Generellt är förläggarens huvudsakliga ansvar dramaturgin och karaktärsutmejslingen, medan redaktören går djupare in i språket. Men vid redaktörens närläsning återkommer man naturligtvis till dramaturgi och karaktärerna, inte minst vad gäller dialog och trovärdighet. Författarens styrka är själva skapandet, att ha det språkliga uttrycket och förmågan att bygga en historia som engagerar. 

Är det viktigt att förlaget tar lärdom av sina författare?

– Absolut. Om man inte tar lärdom och visar ödmjukhet mot sina författare har man nog valt fel yrke. Grunden för samarbetet mellan förlaget och författaren är ömsesidig respekt och tillit. Vårt yrke bygger mycket på subjektivt tyckande, det finns inga absoluta sanningar om vad som är rätt och fel.

 

Erik Titusson, förläggare, Lilla Piratförlaget

– Jag lär mig saker av författare och illustratörer hela tiden. Bra litteratur gör att man får syn på världen ur nya vinklar. Ett exempel är Peimaneh Mollazehis roman Den riktiga solen, som utspelar sig i Balochistan, en del av världen jag aldrig hade ägnat en tanke innan jag läste manuset. Och att samarbeta med Olof Landström har lärt mig mycket om hur bildberättande fungerar. 

Har du blivit mer eller mindre dogmatisk angående vad som är bra i ett manus?

– Jag försöker läsa med ett öppet sinne. Och jag tycker om att bli överraskad av texter. Speciellt när de bryter mot språkliga och dramaturgiska konventioner, men ändå fungerar. 

Om du arbetar med samma författare över flera böcker, förändras ert samarbete över tid?

– Det brukar vara återkommande utmaningar från manus till manus. Och det är ju inte så konstigt, författare har olika styrkor och svagheter – förhoppningsvis kan vi göra styrkorna ännu starkare och svagheterna mindre synliga. Samtidigt utvecklas ju ett författarskap. Det är väldigt roligt att få vara en del i den processen. 

Är det viktigt att förlaget tar lärdom av sina författare?

– Att vara förläggare handlar mycket om att vara nyfiken på vad en författare eller illustratör kommer att skapa härnäst. Då lär man sig oundvikligen saker också. Så ja, det är viktigt att ta lärdom – men allra viktigast är att vara nyfiken.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2020 (17 augusti 2020) och är skriven av .