Lyrikanalys: Yttre och inre rörelser

jag konstruerar en räls utan slut
byggd av inälvorna från en formlös meteorit
den har burits i min mors osvikliga armar
sen den första broöppningen
över drömkodens osynliga älv
jag låter mitt frånkopplade öga sväva
längs rälsens spirande spår
blicken riktad
mot en skimrande hägring:
     en ring av tyngdlöst stål
den drar till sig det knarrande tvivlet
från jordens rotation
fyller de pulserande bergens lungor
med empati för den tomma rymden

Mats kommentar

Martin Sandh har skickat en bildstark dikt som kretsar kring en mors osvikliga armar och utvidgar sig förbi bergens lungor och själva jordens rotation. Bildrikedomen är fantastisk men det går att förtäta dikten för att skapa en fastare helhet.

Motivet

Vad händer i dikten? Vad handlar den om? Diktjaget konstruerar en räls och låter sitt öga sväva längs stålet som fyller bergens lungor med empati. Rälsen härstammar från meteoriten som burits av moderns armar. Det hela är gåtfullt, men jag uppfattar moderns armar och ordet empati i sista meningen som centrala. Man får själv fylla bilderna med mening och det finns en risk att läsaren inte orkar hela vägen. Jag tolkar motivet som tilliten till en mor.