Vid den här tiden förra året förberedde jag mig inför den vanvettiga utmaning som är Nanowrimo – eller National novel writing month – där man under november månads 30 dagar kläcker ett romanmanus på 50 000 ord.
Det var roligt, utmattande och effektivt – efter 23 dagar satt jag med ett färdigt råmanus. Få omständigheter motiverar mig så som upplevd tidsbrist. Jag dokumenterade resan på mitt tillfälliga Tiktok-konto.
Nu står jag i valet och kvalet: ska jag delta i år igen? Vi närmar oss slutarbetet med nästa Skrivanummer, jag sitter redan på en hög halvfärdiga romanmanus som behöver komma i mål, och jag kämpar med att jonglera allt som bör höra livet till: jobba, träna, sova ordentligt, äta ordentligt, ta hand om katten, stå ut med världsläget, socialisera med vänner och familj …
Fast jag vet ju att jag alltid hittar tid till skrivande. Och det lockar något oerhört att under årets Nanowrimo ta mig an – och förhoppningsvis färdigställa – en uppföljare till berättelsen som jag skrev förra året. Idén finns. Faktum är att nästan hela det dramaturgiska skelettet finns, antecknat och klart.
Det som får mig att vela är inte själva Nanowrimo och den utsökta stress som det medför, utan att jag fortfarande, nästan ett år senare, redigerar manuset som jag skrev förra året. Skriva roman på en månad – redigera den i elva månader. Inte kul.
Jag känner skrivande personer som älskar att redigera sina texter. Jag förstår mig inte på dem.
Anledningen att redigeringen tar så lång tid för mig är att jag behöver maximalt avstånd till texten. Helst ska jag nästan ha glömt vad jag har skrivit. När jag formulerade min guide om skrivrutiner till Skriva 3-2023 var det en av mina poänger: låt tid gå och möt texten som en utomstående.
Chefredaktör Tobias höll inte med mig på den punkten. Ska man inte redigera medan man fortfarande befinner sig i textens värld, och har kvar visionen som man ville förmedla? Det var en sådan där situation då vi fick »agree to disagree«. Jag behöver en klinisk och kritisk blick när jag redigerar. Sekunden som jag förlorar mig i berättelsen måste jag börja om med stycket. Hjärnan vill liksom lägga sig i samma spår som den arbetade i när jag skrev raderna första gången, och gör därför lätt samma misstag igen. Så jag läser om och läser om och läser om, och hittar små korrfel och obegripligheter nästan varje gång. Det ger mig ångest.
Min tanke har varit att om jag hinner redigera färdigt förra årets 50 000 ord till på söndag, ska jag kasta mig in i Nanowrimo-utmaningen på måndag. Och endast då. Högen av manus som jag behöver redigera får inte växa (jag hade ett väldigt bra skrivår förra året, vilket dessvärre har gjort detta till ett ganska trist redigeringsår).
Men … vem tror jag att jag lurar? Medan jag knappar ner det här inser jag att jag, oavsett redigeringssituation och vardagsbestyr, kommer att börja skriva nästa vecka. Ibland försöker jag förhålla mig rationellt till mitt skrivande men jag skriver ju, framför allt annat, för att det ger mig glädje.
För att jag blir fnissig bara jag tänker på det.
Jag behöver komma ihåg hur kul det är att vara författare.
Nanowrimo 2023 – here we go!
Veckans …
… litteraturpris
I tisdags presenterades de 18 Augustprisnomineringarna. Flera av författarna har vi haft glädjen att intervjua i Skriva. Lena Andersson och Andrev Walden pratade vi med så sent som till vårt aktuella nummer – här berättar Andersson om människoskildringar, och här pratar Andrev Walden om att skriva självutlämnande.
Här kan du dessutom läsa ett lite äldre porträtt av Jonas Hassen Khemiri (nominerad för Systrarna), där han förklarar varför fiktionen är livsviktig och konstaterar att »jag märker ju att jag inte är en lycklig person om jag inte skriver«. Och här porträtteras Sami Said (Satansviskningarna) av Elin Klemetz.
Det som gör mig allra gladast med årets nomineringar är att Linda Jones, nominerad för sin ungdomsroman De tar allt ifrån mig, fick idén till boken från en av våra novelltävlingar!
… tävlingspepp!
Man behöver inte nanowrima 50 000 ord, man kan också skriva max 10 000 tecken till Skrivas och Vulkans stora novelltävling på temat »Vinter«. Du kan få din novell publicerad i Skriva, samt utgiven som ljud- och e-bok av Vulkan. Därtill belönas vinnaren med 10 000 kronor.
Om inte annat kan din idé leda till en Augustprisnominering vad det lider …
Deadline är den 1 januari 2024 och texten ska inte ha publicerats tidigare. Högst ett bidrag per deltagare.
… litteraturpris 2
Ytterligare en litteraturprisnyhet står Malmös HBTQ-bokhandel Page 28 och Bögbibblan för. Tillsammans har de instiftat Prisma, Sveriges första queerlitteraturpris. Så här beskriver de priset: »Vi anser att queerlitteraturen ofta blir osynliggjord eller missförstådd i den litterära offentligheten och med Prisma vill vi motverka det genom att hylla och prisa den på sina egna villkor. Vi vill rulla ut röda mattan för den queera litteraturen och samtidigt bidra till att stimulera skrivandet av queera berättelser i hela Norden.« Bland andra Olivia Skoglund är nominerad – och även hon intervjuades i senaste Skriva, i det stora reportagt om att skapa serier.
Priset delas ut på Malmö Opera den 11 december.
… kloka ord
Häromdagen rördes jag nästan till tårar när jag putsade en intervju. Till nästa nummers På väg in-vinjett har jag pratat med läkaren Klaus Stein, som i sin debutroman Det vi aldrig talade om skildrar sin mormors liv under andra världskriget. Boken handlar även om hur Klaus själv påverkats av tystnadskulturen i släkten, och han drar paralleller mellan det Tyskland som mormor Hilde såg omvandlas till diktatur, och det Sverige som Klaus lever i i dag: »I den här boken skriver jag om hur snabbt det kan gå för en demokrati att vända. När världen ser ut som den gör just nu måste vi aktivt värna om vår demokrati, och bekräfta varandra i det.«
… nej, årets händelse
För mig i alla fall. Brittisk-tyska musikprojektet IAMX spelar på Trädgår’n i Göteborg på lördag. Ni hittar mig längst fram med eyelinern rinnande nedför kinderna. I alla år har IAMX varit en konstant på mina skrivarspellistor; de har ett rått, sexigt och gotiskt sound som definitivt har influerat hur jag skriver. Och bandets logga kikar fram när jag skriver i detta nu, intatuerad på min högra handled.
