»Texten lät som en gammal farbror«

Enligt Augustprisjuryns vinnarmotivering är Svälten en »oavbrutet spännande och engagerande berättelse«. Magnus Västerbro förklarar hur dammiga arkiv kan ge liv åt en genre där fakta är allt och fabulerande förbjudet.

Historien skrivs traditionellt om och av samhällets mäktigaste. Du ger röst åt några av samhällets fattigaste, som oftast försvann med ett tyst andetag i ett avlägset norrländskt torp. Hur hittade du dem?

– Innan jag hittar människorna måste jag ta reda på vilket ämne man överhuvudtaget kan skriva om, om man som jag vill beskriva verkligheten och ändå skapa en bra berättelse med detaljer och personliga öden. Ämnet måste ha något slags allmänintresse, rymma dramatik och helst ha en början och ett slut. Jag hade skrivit en bok om pestens Stockholm 1710 tidigare och tycker det är intressant att skildra farsoter och katastrofer som drabbat människorna – och våra reaktioner på dem.

Och då hittade du svältåren 1867–1869 …

– Precis. Sverige var ju ett av Europas fattigaste länder långt in på 1900-talet och vi hade svältkatastrofer även i slutet av 1600-talet och på 1770-talet. Men ju längre bak i tiden man kommer, desto färre källor finns det och desto större blir andelen källor från adeln, prästerna och den delen av samhället. Från svälten på 1860-talet finns det till exempel rättegångshandlingar, protokoll från kommunala sammanträden och barndomsminnen från många olika håll som nedtecknats av folklivsforskare på 1900-talet. Efter hand klev de enskilda människorna fram ur källmaterialet.

Magnus Västerbro

FÖDD: Malmberget, 1971

BOr: Stockholm

Annons

Bakgrund: Är författare och journalist. Har tidigare arbetet för bland andra TT, DN och magasinet Filter. Arbetar nu på en bok om spöktrons och det skeptiska tänkandets historia.

Det blir många timmar i arkiv, antar jag. Hur viktig är den personliga drivkraften?

– Jag gillar arkiv och doktorsavhandlingar, så för mig finns engagemanget från början. Just arkivforskningen är nästan den roligaste delen av arbetet – det är då jag själv lär mig mest och det är då det är lättast att föreställa sig vilken fantastisk bok man kommer att skriva. Sedan, när man väl börjar skriva, känns det aldrig lika bra.

– I det här fallet hittade jag ett väldigt levande material om svältåren, i stor utsträckning oanvänt. Jag kände att jag hade ett ansvar för de här människorna, för att göra dem rättvisa. Jag är född i Malmberget och uppvuxen i Luleå, och det har nog gett mig en grundläggande solidaritet med utkanten och en förståelse för hur det känns när historien skrivs någon annanstans.

Hur fördelade du ditt arbete mellan research och skrivande?

– Först ville jag ha det historiska skeendet klart för mig. Det finns också ett eget forskningsfält om svält, »famine studies«, som jag fördjupade mig i. Sedan läste jag de svenska källorna under ett antal intensiva veckor. Till slut nådde jag en punkt där jag redan kände igen det mesta jag läste. Då var det dags att börja! När skrivandet var igång fick jag ibland sätta igång researchen på nytt för att fylla igen luckor. I slutänden blev det ungefär lika mycket research som skrivande.

Vilka svårigheter mötte du i själva skrivandet?

– En tydlig risk när man skriver facklitteratur är att man smittas av källorna. Att citat från källorna i det här sammanhanget har ett gammalt språk ger autenticitet och närhet, men i den första versionen lät även min egen text som om den var skriven av en mycket gammal farbror.

– Det gäller också att hitta balansen mellan citat från källorna och den egna texten – du måste veta vilken berättelse du skriver och varför, så att du lyfter fram det material som är relevant, inte bara spektakulärt. 

Annons

Du är journalist, och i butikerna ställs du bredvid böcker av professorer och akademiledamöter. Får du någonsin prestationsångest?

MAGNUS VÄSTERBROS TIPS FÖR HISTORISKA FACKBÖCKER:

Ett ämne som betyder något på riktigt, som kan användas för att utforska intressanta frågor om historien och vad det innebär att vara människa.

Fundera på balansen mellan handling och kontext. Människorna och platserna blir mer intressanta och meningsfulla i ett sammanhang.

Leta rätt på olika sorters källmaterial och ta reda på mycket mer än det du skriver i din bok. Bara den som behärskar sitt ämne kan prioritera och dra vettiga paralleller.

Fundera på ditt eget förhållande till berättelsen. Jag ville inte ställa ett berättarjag i vägen för texten i Svälten, men jag tillåter mig att reagera på materialet. Vissa delar av boken är upprörda eller känslosamma, andra mer redovisande.

– Jo, ibland. Men jag tycker det finns en förståelse hos akademikerna i dag för vikten av att skriva populärvetenskapligt, så länge man är noggrann med materialet och källorna. Jag försöker också att skriva genomskinligt. Läsaren ska förstå vad jag vet, vad som är sannolikt och vad vare sig jag eller någon forskare vet något om. Där tycker jag att historiska romaner ofta blir problematiska. De författarna använder sig ofta av forskarnas vedermödor för att bygga trovärdighet och sedan fantiserar de däremellan. Som läsare har man ingen aning om vad som är vad, och i vilka proportioner.

Hungersnöden i din bok ställer konflikterna på sin spets. Hungern blir som mordet i en deckare, men på samhällsnivå. I vilken utsträckning ville du skapa hjältar och skurkar?

– Dramaturgin blir ju effektivare om man pekar ut vissa som skurkar, vilket jag i någon mån gör med kungen till exempel. Medan andra får vara oskyldiga offer, som de svältande barnen. Samtidigt vill jag behålla nyanserna och framförallt sätta in personerna i ett sammanhang, och förklara varför de gör som de gör.

Augustprisjuryn pekade också på parallellerna till vår tid. I din bok drabbas landet av extrem torka, tiggarna hatas av städernas befolkning och ett dött barn sköljs upp ur Östersjön på samma sätt som Alan Kurdi dog i Medelhavet. Hur medvetet pekar du från 1800-talet mot de frågor som vi diskuterar på 2000-talet?

– Många känner nog att vi lever i en omställningstid – och funderar på var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Så var det på 1860-talet också. Sverige lämnade något gammalt bakom sig, men vad som skulle komma sedan var högst oklart. Jag blev faktiskt överraskad över hur många av den tidens problem som är aktuella ännu – även om det på den tiden var Norge som sa »kom inte hit!« till svenskarna. Man kan säga att historien vinkar till oss.