»Jag fick bli både hallick och lyxhustru«

Varför alla dessa jag?

– Jag ville ge mig själv en utmaning. Som en örfil för att pigga upp mig själv. Jag hade skrivit klart min första bok men inte fått den utgiven ännu och var lite besviken, så det fanns lite revanschism i det hela. Jag ville visa de jävlarna liksom, och därför satt jag och funderade på vad jag var riktigt bra på som författare.  Och jag tänkte: jomen gestalta karaktärer är jag bra på. Och sedan kom tanken: Jaha, om du nu tycker att du är så bra på det, då ska du fan få nånting att bita i – då ska du få gestalta allt mellan 17-åringar och 82-åringar, kvinnor och män, homo och hetero, stadsbor och folk på landet. Och jag ville titta ut genom deras egna ögon. Det var ju galet, och det har tagit mig sju år att skriva klart boken. Ja, jag skulle aldrig rekommendera det till någon annan.

Du övervägde aldrig att skriva ur tredje person istället?

– Nä, det hade ju varit en helt annan ingång. I tredje person hade det blivit svårare att gestalta just de här personerna. Jag skulle inte ha fått deras utblick på samma sätt, utan mer ett neutralt perspektiv. Jag hade inte kunnat måla lika mycket på karaktärerna. Jag-perspektivet är ett sätt att komma över diskrepansen mellan berättandet och gestaltningen tycker jag, att hitta rösten och tankeflödet. Hade jag beskrivit dem utifrån eller ovanifrån hade det blivit en helt annan bok. Jag tycker att det är väldigt olika sätt att skriva på, som ger väldigt olika känslomässiga lägen.